Då jag första gången besökte USA 1974 fick jag i tv följa den allt uppslukande Watergate-affärens sista fas. Slutet kom både väntat och chockartat, den dag då president Nixon efter de utdragna kongressförhören beslöt avgå och helikoptern med hans familj lyfte från Vita husets gräsplan och försvann. När min Amerikasommar var slut hette presidenten, utan att något nyval hållits, Gerald Ford.
Debatten har rasat sedan dess om vad Watergate-avslöjandet betydde för Nixon, liksom om vad Richard M Nixon (1913-1994) har betytt för Amerika. Den avsuttne presidenten sökte aldrig rättfärdiga sin förmodligen ringa andel i inbrottet i kontorskomplexet vid Potomacfloden. Några tyngre avslöjanden om Nixon i stil med vad som beståtts John F Kennedy kom dock aldrig, och hans eftermäle har inte blivit så mörkt som en del förutspått, samtidigt som det republikanska partiet tidigt och närmast demonstrativt markerade avstånd från Nixon.
Att Richard Nixon var en skicklig politiker förnekar få. Det är förment betänkliga egenskaper som slughet och förkärlek för intriger man schablonmässigt har tillskrivit honom, ungefär som om den president funnits som saknat varje beräkning. Juristen Robert Bork har kallat Nixon det sena 1900-talets sannolikt mest begåvade Vita huset-inbyggare, historikern Paul Johnson har kallat Watergate-förhören en ”häxjakt”. Problemet var att Nixon för det första var från Kalifornien och för det andra hade gjort sig till fiende med en då växande politisk aktör – själva de medier med vilka han genom sin aktiva roll under McCarthy-affären gjort sig till dödsfiende. (Enligt pressforskaren Edith Efron 1971 fick Nixon under sin tid i Vita huset mycket riktigt negativ/positiv presstäckning i relationen tio till ett). När dessa medier vägrade att bortse från ett slags agerande som Nixon själv länge dragit sig för, men som tidigare presidenter gärna hade ägnat sig åt, var hans öde i sak avgjort.
I en hundraårsbetraktelse i National Review ger James Rosen, författare till en av de många Watergate-böckerna och kännare av Nixons justitieminister John Mitchell, några tunga skäl för att republikanerna bör ta Nixon till nåders igen. Fast somliga nog må höja på ögonbrynen förtjänar argumenten att kort återges.
Fast Nixon fått kritik för att inte ha skurit ned de offentliga utgifterna, var detta tidigt en avsikt som han utan större gensvar sökte vinna sina medarbetare för. Man glömmer menar Rosen att tidigare administrationer och särskilt Lyndon B Johnson via sitt kända ”Great Society” pålagt myndigheterna kostsamma krav på den sociala omsorgen liksom på en rad offentliga miljöåtgärder, krav som Nixon inte bara kunde upphäva.
Märkliga läckor
Richard Nixon utsattes vidare för en serie läckor från federala myndigheter, uppenbarligen utlösta systematiskt, i politisk avsikt och för att misskreditera honom: Pentagon-papperen, avslöjandena om SALT-förhandlingarna (med Sovjet, för att begränsa de strategiska vapnen). Dessa läckor var en fientlig, självfallet djupt destruktiv, i sak direkt illegal verksamhet som offentliga tjänstemän i kallt blod begick. Det var därtill något som en John F Kennedy aldrig hade behövt uppleva.
Nixon har förbundits med en händelse, nämligen Vietnamkriget, i sådan grad att få påminner sig att det faktiskt var presienterna Kennedy och Johnson som vidgade krigsinsatsen medan Nixon drog ned truppernas antal resp. avslutade kriget. Han önskade visa kommuniststaterna fasthet men inte onödig aggressivitet.
Richard Nixon var osentimental realist, men human. Han var inrikespolitiskt för lagstyre, maktdelning och decentralisering. Hans karriär inföll dock i en tid vars kollektivism och vilja att centralisera vitala samhällsuppgifter senare generationer knappt kan föreställa sig, en tid då företeelser som ADA (det radikala Americans for Democratic Action), Svarta pantrarna liksom olika slags lagbrott, livsstilsexperiment och drogpropaganda mötte upprörande förståelse eller hyllades, samtidigt som atomvapnen och hotet från kommunistländerna bidrog till en otrygg och laddad atmosfär. 1972 skrev sociologen Robert A Nisbet: ”Jag tror det skulle bli svårt att hitta ett enda årtionde i den västerländska kulturens historia när så mycket barbari – så mycket avsiktliga angrepp mot kultur och konvention i alla former, och så mycken nedvärdering av både kulturen och individen – kom till uttryck, i musiken, i konsten, och på scenen, som på 1960-talet.” Det är lätt att instämma.
Nixon fick som republikansk presidentkandidat 1960 känna av den bittra fiendskap som väckts genom Nelson Rockefellers kamp mot uppstickaren Barry Goldwater i primärvalen. På Nixon överflyttade även massmedia den ovilja som de riktat mot den röstvinnande Goldwater. Det var svårt att skilja karikatyren av dessa republikaner från deras egentliga program. Samtidigt väckte den långsiktiga republikanska framryckningen i traditionella demokratröstande områden vänsterns agg. I en alltmer spänd och otacksam fronställning upplevde även många konservativa Nixon negativt, det vill säga som vänsterinriktad och opportunistisk, inte som en nog stadig rorsman. Denna oförståelse kvarstod också då han kom till Vita huset. Många förstod helt enkelt inte Nixons svåra kamp mot en fientlig, ofta rent sabotagesinnad administration liksom mot växande statsbudgetar i ett läge då såväl senaten som representanthuset saknade republikansk majoritet. Inte heller anade alla att han behövde tillgodose partiets olika stridande fraktioner, inte minst de statsliberala. Nixon knöt trots detta en rad vitala konservativa intellektuella till sin administration. Vissa tog utrikespolitiskt t ex Nixons inviter till Kina som en taktisk eftergift på kort sikt, inte som en strategi för 2000-talet, samtidigt som man ansåg honom satsa för litet på försvar och säkerhet.
En kamp om Västerlandets själ?
Det är viktigt att påminna sig hur Nixons strider som ung politiker präglat honom. Han hade då upplevt hur Sovjetunionen stod starkt, samtidigt som ledande politiska gestalter i USA förnekade eller bagatelliserade att deras land och Väst utsattes för ett kulturellt och ideologiskt generalangrepp. Energiskt, närmast demonstrativt, avvisade t ex den ganska oinsatte president Truman allt tal om att kommunister fått in en fot i USA:s centrala administration. Det rådde ett allmänt vänsterklimat där många tongivande figurer raljerade med samhällsbevarande krafter och institutioner och där bärande frihetliga övertygelser i västvärlden ifrågasattes. Med studentrevolten och reaktionerna mot Vietnamkriget piskades protester upp som direkt förstörde en rad akademiska miljöer och hårt utmanade de makthavare som sökte behålla sin känsla för realism och balans. Man kan knappast förstå Nixon utan att känna till den prolog till hans politiska insats, som spelet kring kommunismens ”fellow travellers” och kring denna rörelses inre drivkrafter utgjorde. Nixons generationsupplevelse bestod i att se hur kommunismen, en ideologi som sökte ersätta vänsterländsk, kristen och klassiskt liberal frihetslära med en tro på makten och politiken som frälsande kraft ryckte fram, dels i Östblocket dels i själva USA genom president Roosevelts New Deal. Att denna ersättningsreligion vann proselyter beredda att gå emot sitt eget land framstod för män som Nixon och Whittaker Chambers (själv f d kommunistanhängare) och många andra som stötande och som en ren tragedi.
I ordet ”tragedi” ligger här något väsentligt. I dag tecknas det kalla kriget som en beklaglig följd av ett närmast nyanslöst svartvitt-tänkande, främst inriktat på utrikes- och säkerhetspolitiken, en förenklande manicheism blind för livets komplexitet. Det var dock knappast så enkelt, och Nixon hörde till dem som insåg detta. Han förstod att de som kallade sig ”liberaler” ofta omfattade sina sekulära ideal inte som neutrala politiska åsikter bland andra utan som en religion eller en religionsersättning, vilket förklarar hetsigheten och den märkliga uthålligheten i de liberalas gensvar inte minst på en man som Richard M Nixon. Nixon var själv uthållig, han drev starkt frågan om att uppmuntra en vänsterkritisk, konservativ och familjeorienterad motkultur som kunde vinna stöd från intellektuella och utgöra grund för mediers och förlags, skolors och universitets arbete. Att Nixon visade framsynthet och – inte minst genom sin Kina-politik – pekade fram mot en tid bortom det kalla krigets säger därvid en del. Likaså att han genom att öppna en förhandlingsrunda med det kommunistiska Kina såväl kunde förebåda 2000-talets samarbete som öppna en bräsch i Vietnamkrigets stelnade front.
Richard M Nixon förde den dagliga kampen mot krafter som ville göra Amerika till något helt annat och även rycka upp dess friheter med rötterna. Han förmådde anlägga ett långsiktigt, kalla det gärna tragiskt, perspektiv på dagspolitiken. Endast så ansåg han att de krafter kan mobiliseras som kan bidra till det civiliserade samhällets överlevnad.
Så varför inte ta tillfället att söka se Nixon-åren med den distans som nästan 40 år kan ge? Hans korta tid vid makten rymmer konflikter och insikter av största betydelse.
I Wir Kinder der Krigskinder. Die Generation im Schatten des Zweiten Weltkrigs (Herder, 2008) berättar den tyska journalisten Anne-Ev Ustorf om mentala skador hos framför allt dem av hennes landsmän som inför annalkande arméer valde att fly sin hemtrakt, alternativt som tvångsfördrivits, ofta med flera anhalter. Ustorf menar att sådana upplevelser, allt annat lika, varit påtagligt tyngre att bära än hos dem som i huvudsak kom att tillbringa kriget på sin hemort. Hennes bok ger utöver prov på djup inlevelse tips på andra böcker, vissa av psykologer andra av historiker, som ställt tyskars krigsupplevelser i fokus, flertalet utgivna efter år 2000.
Att bli kunskapsvårdare är att passera olika stadier. Det krävs en form av initiering, en novisperiod. Många är kallade, inte alla är utvalda. För dem som går vidare krävs en askes och beredskap till avskärmning, varaktig koncentration, seclusion. Man kan påminna om gamla tiders djäknar och universitetsadepter som tidigt steg upp för att undervisas i iskalla lokaler, eller om studenters halsbrytande festseder – ett sätt att besvärja de orimliga villkor som deras akademiska liv har. I en modern klassiker som Hermann Hesses Glaspärlespelet får tanken suggestivt konstnärlig form. Kunskapssökarens växling mellan jubel och tomhetskänslor ger rytm åt tillvaron i Hesses Kastalien.
En brittisk forskare John Doyle Klier har belyst de pogromer som förknippas med västra och södra Ryssland under 1800-talets andra hälft, alltså det område där judar då tilläts bosätta sig. Hans studie heter Russians, jews and the pogroms of 1881-1882 (Cambridge University Press, 2011) och visar trots den begränsande titeln väl hur och varför dessa våldsutbrott bröt en vardag där judar och kristna dock ofta levat fredligt tillsammans.
Doyle Klier sammanfattar: ”A central finding in this study is that Russian officials neither desired, encouraged, nor tolerated pogroms. In both 1881 and 1882 the authorities took extensive precautions to anticipate and prevent pogroms , repress them when they occurred, and punish the perpetrators.” En annan fråga är hur denna officiella linje inverkade på judarnas villkor. Klart är att de brister, den inkompetens och osmidighet med vilken ryssarna förvaltade det heterogena jätteriket också präglade sättet att möta pogromerna.
