Efter USA-valet: En ordstorm från besvikna och fantasilösa medier

Att USA:s presidentval föll ut som det gjorde tycks ha skakat många opinionskretsar intill upplösningens gräns, även dem som man i övrigt inte trott hade mycket gemensamt. Att Donald Trump valdes ses som en brakförlust för folkstyret och som den största olyckan på decennier, ja kanske sedan andra världskriget.

Enligt uppgift skall New York Times som hårt motarbetade Trump inför valet ha bett sina läsare om ursäkt för att tidningen felbedömt läget så. Den skall även ha vädjat till läsarna att inte sluta prenumerera. Motsvarande botfärdighet kan knappast väntas av Peter Wolodarskis Dagens Nyheter. Den som läste DN dagen efter valet inser varför. Tyvärr ligger SvD inte långt efter. Dess osjälvständighet och brist på fantasi ter sig en aning beklämmande.

DN:s kolumnist Catia Hultquist upplever valet som ”början av en katastroffilm” (DN 10.11. Då citaten nedan är från samma dag sätts de i fortsättningen inte ut specifikt). SvD:s Tysklandskorrespondent Tomas Lundin kallar den framtida ”Politiken en osäkrad pistol”. I vad som liknar de mörka spådomarna inför Brexitomröstningen förklarar ekonomen Lars Calmfors i SvD, att med en Trump i vita huset blir läget ”bedrövligt.” En känd bankekonom anser för sin del att världen snart kan hamna i en ny recession (Annika Winsth i Nordea, SvD Näringsliv). Hela den politiska världsordning som råder i Väst hotas (Carl Bildt, SVT 16.11), och Donald Trump som president kan tänkas äventyra själva FN (enligt Gunilla von Hall i SvD, ”Oro för FN-hatarens första drag”). I varje fall kan han mycket väl komma att förvandla USA till en diktatur, detta enligt statsvetarprofessorn Staffan I Lindberg som jämför Trump med president Erdogan i Turkiet (”Vi har anledning att bli rädda,” SvD).

Att EU hotas, även om det kan ske med viss fördröjning, menar SvD:s politiske analytiker Göran Eriksson som på sista tiden möjligen övergett sin distanserade analytikerroll för en offensiv opinionsbildning (”Svallvågen från USA kan nå EU nästa år”, SvD 10.11). Donald Trump kan rentav bereda väg för Putin enligt Economistredaktören Edward Lucas (SvD), som i sitt inlägg sätter sitt hopp till ”Europas två kärnvapenmakter Storbritannien och Frankrike” och uttryckligt föreslår att Sverige och Finland snarast börjar delta i militära övningar i de baltiska staterna. Försvarshögskoleprofessorn Jan Hallenberg fruktar att Trump kan komma att avskaffa sanktionerna mot Ryssland (SvD 10.11) men hoppas på att de berörda byråkratierna i USA i så fall sticker käppar i hjulet för den nye presidenten.

DN:s ledaravdelning som sedan i våras sänt ut ett osvikligt Trumpnegativt budskap slår fast att ”USA, den enda supermakten, har valt den oberäknelige outsidern Donald Trump till president. Världen har anledning att bäva inför vad som komma skall” (”USA har valt en farlig ledare”).

Även DN:s vanligen sansade Europaskribent Annika Ström Melin förklarar efter Trumps seger att ”Högerpopulisterna jublar även i Europa” (DN 10.11) och att kommande uppgörelser med Putin kan bli ”en mardröm för Europa”. Niklas Orrenius, som skriver om invandringskritiska teman, förutspår efter det skedda en ”Skördetid för den nationalistiska rörelsen” (DN). Säkerhetsskribenten Mikael Holmström, som gått över från SvD till DN skriver under rubriken ”Skräcken: att Putin dribblar bort Trump”: ”Donald Trump har… ifrågasatt just de grundläggande Natogarantierna. Dessutom har han uttryckt beundran för Rysslands president Vladimir Putin och bagatelliserat Krimannekteringen. I stället för att ställa krav på Putin har Trump sagt: ’Vore det inte storartat att vara vänner med Ryssland?’”

DN:s kulturredaktör Björn Wiman slår upp sin slutsats om valet i jättebokstäver över en helsida: ”Trumps valseger är den senaste anhalten på en global resa mot avgrunden, ett skred nedåt för hela mänskligheten. En ljus epok är till ända”.

Jämfört med de föregående spådomarna är DN:s utrikesskribent Michael Winiarski snarast modest då han skriver: ”Det blir ett USA som vänder sig inåt – världen får sköta sig själv”. Winiarski höjer dock snabbt tonläget: ”Liksom Ryssland kommer USA nu att ledas av en omstörtare, redo att kullkasta gamla regler och principer” (DN 10.11). Enligt ledarsidans Johannes Åman var valet ”rädslans triumf”. Hans kollega Carl Johan von Seth anser att Trump byggt sin kampanj för en ny ekonomi på ”magiskt tänkande”, medan tidningens ekonomiske kommentator Johan Schück trycker på att det blir ökade kostnader om Trump får sin vilja igenom.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski hopar i sin kommentar uttrycken för sin avsky på sådant sätt, att det knappast kan refereras. Värdeorden stockar sig – men av analys finner läsaren desto mindre.

Exemplen ovan har hämtats från den tryckta medierna under i stort sett en enda dag. Man kunde ha tagit en mängd liknande yttranden från etermedierna.

Den kritiska beskjutning som republikanernas kandidat utsattes för under valkampen är närmast exempellös. Även hans motkandidat Hillary Clinton gjorde sig som alla kunde se skyldig till hån, sarkasmer och slag under bältet, men detta återgavs inte tillnärmelsevis lika mycket som Trumps utsagor. Den kritiska pressen på Trump lär fortsätta. Många torde samtidigt – fast de avvisade honom fram till nu – försöka komma in i hans nya administration, och de som kan puffar fram sina skyddslingar, genom vilket de hoppas att den linje som Barak Obama stod för eller det mesta möjliga av den kan räddas in i den nya makteran. Nu då demokraterna har förlorat valet kan de väntas göra allt de kan för att påverka politiken indirekt liksom att få in sitt folk på olika poster. Medierna kommer att fortsätta vara obarmhärtiga. Demokraternas och Clintons tal om att vara en ”god förlorare” verkar redan ha glömts bort. Inte minst de neokonservativa, som drivit på USA:s militära interventioner i Mellanöstern kommer att söka få in en fot i den nya administrationen, samtidigt som de pressar den att vidta hårdare åtgärder ute i världen. Med tanke på den makt som demokrater och neos äger blir den nye presidentens uppgift därmed ingalunda lätt.

Hillary Clintons livsåskådning är problemet

Hillary Clinton tror många är en given vinnare detta valår. Hon anses äga en styrka med vilken få kan tävla. Hon gör mos av sina motståndare för att hon är en äkta människovän, en född kommunikatör och en övertygande talare. I hennes ansikte utläser vi hennes orubbliga tro, att segern är given och att de som söker hindra henne att skörda den bara gör sig löjliga.

Men Hillary borde väl, för att svara mot detta oerhörda rykte, då och då ändå yttra något som vidgar vår syn på vad politik kan uppnå? Kanske borde hon åtminstone ge sina åhörares en föraning om hur svårt det är att nå goda resultat, kanske påminna oss om hur lätt politiska krav spårar ur, även om de väckts med goda avsikter? Att genomföra generella och drastiska åtgärder i ett jätteland som USA kräver dock enorm kunskap och viljestyrka – förutom pengar. Man måste dessutom vara någorlunda säker på, att en övervägd reform gör avsedd verkan och inte motverkar sitt syfte. Att visa ödmjukhet redan på det stadiet skulle om inte annat indikera, att vi står inför en person med verklighetssinne.

Hillary Clinton söker nu agera mittenföreträdare. Hon står över all kritik och hon visar orubbligt bondförstånd, varför hon kan avfärda sin motståndare som en hopplös och chanslös don quijote. En följd av detta är också att hennes inlägg ter sig som bottenlöst tråkiga och beskäftiga och kanske även att vi anar en dold agenda. Kan hon vara så präktig? Den överdrivna självsäkerheten väcker misstanken att hon lovar långt mer än hon kan hålla. Kanske beror detta mera på hennes temperament eller personlighet, kanske har hon även ”lärt sig” av Barack Obama som nog kaxar upp sig för att antyda auktoritet, men som är en haussad och ganska slätstruken ”kommunikatör”. Men ändå. Hennes personlighet utgör ett problem.

Det har under året sagts att Hillary Clinton alltid uttalar sig som om det rådde akut kris. På så sätt kan hon rättfärdiga allt hon gjort som om det vore beslutat under svår press. Misstagen blir mer ursäktliga och hennes självförsvar underlättas. Även om misstag begåtts menar hon sig i alla fall ha handlat med rent hjärta och de bästa avsikter. När hon -vilket hennes rådgivare troligen föreslår henne – skall uttala sig om skandaler som gäller henne och maken ger hon trots en förment ”ångerfullhet” sin egen version av dem och halkar snabbt in på någon tacksam truism som knappast visar vilja att ompröva hur hon handlat.

Att hennes e-post har granskats av FBI tar hon som en förolämpning eller en irriterande olägenhet, ungefär som när en turist klagar över att gästrummet är för kallt, eller som ännu ett dåd av extremhögerns sammansvärjning för att hindra hennes självklara väg mot makten.

Denna sammansvärjning kanske verkar som ett tillfälligt grepp som Clinton tar till i en upphetsad valkampanj. Den är nog mera än så. Utan tron på ogina mörkerkrafter skulle inte den vänsterliberala godheten skina lika klart, varför en sammansvärjning behövs för att rättfärdiga hennes politiska kamp – och för att urskulda själva hänsynslösheten i den. Såväl inrikespolitiskt – genom de numera legedariska ”deplorables” (de ömkliga) och utrikespolitiskt, genom att hon utan hänsyn till följderna vill slåss mot världens politiska bakåtsträvare, skall denna kamp förlänas en Jeanne d’Arcs bländvita rättfärdighet. Medkänslans silkesvante får dölja makthungerns järnhandske.

Hillary Clinton vill ta del i ett evigt krig mot mörkrets krafter, det må vara islamism eller misshagliga statschefer, därför att hon tror sig äga en särskild kallelse att uppnå det goda. Hennes ”realism” avses göra hennes avsikter oantastliga. Hon vill ge sig ett unikt mandat. Inte ens att intervenera med amerikansk trupp – varvid stora förluster i döda måste medräknas – är något hon väjer för. Det anser hon vara nödvändigt och det enda medel som står till buds.

Realism handlar dock om att erkänna det onda i världen, eller i varje fall den djupa bristfälligheten i mänskliga samhällen. Som Hillary Clinton ser världen är det onda verklighet. Men hon förlägger det till andra människor, till felaktiga strukturer och ”tillbakablickande åtgärder,” inte till allas vår egoism och kluvenhet. Tanken närmar sig en privat ofelbarhetsdogm.

Vi kan klaga på att ingen av kandidaterna är särskilt konkret i de frågor de tänker driva om de når Vita huset. Men för Hillary Clintons del vet vi i alla fall att hon gjort till vana att skylla det onda på andra, på det som ligger utanför henne själv.Det är oavsett den inledda FBI-utredningen ett viktigt besked för dem som lägger sin röst den 8 november, men också för alla oss som saknar rösträtt men bara vill veta hur amerikansk politik kan te sig under en president Hillary Clinton.

När mentalpatienterna föll offer för sjukvårdspolitikens fanatiker

Att många patienter i Sverige led svårt då psykiatrivården på 1990-talet gjordes om har omvittnats. Men vilka tänkesätt låg det bakom reformen? Varför stängdes egentligen mentalsjukhusen ned så drastiskt – till synes utan hänsyn till patienternas behov eller expertisens avrådan?

Man kan påminna om en studie från härom året, E Fuller Torreys American Psychosis: How the federal government destroyed the mental illness treatment system (Oxford, 2013). De bilder av den amerikanska reformens verkningar som ges i Torreys bok påminner en hel del om Sverige efter 1990-talets omgörning.

Torrey påminner först om hur tabubelagd psykisk sjukdom länge var. Den sjuke fördes undan och nekades sin värdighet. Ett exempel ger den olyckliga Rosemary Kennedy, som fick tillbringa sitt liv som utvecklingshandikappad på institution efter att ha blivit (frontal)lobotomerad. På familjefotona fanns hon aldrig med.

Troligen i dåligt samvete över systerns behandling gav så president John F Kennedy i uppdrag åt en viss doktor Robert Felix att reformera den amerikanska mentalvården. Felix som var chef för the National Institute of Health hade långtgående idéer och en orubblig vilja att sätta dem i verket. Hans plan upptogs den gången väl, eftersom allmänheten såg de många patienter som närmast ”förvarades” på mentalsjukhus som en nationell olägenhet. Allt antogs då vara bättre än denna förvaring.

Det ironiska var att medicinska framsteg gjort att färre än förr behövde ta mentalsjukhusen i anspråk. Nya psykofarmaka – med klorpromazinet i spetsen – gav till exempel schizofrena en möjlighet att leva ett långt mera normalt liv. Mentalkliniker som fram till efter kriget hade tett sig som Dantes helveteskretsar med svårhanterliga kramputbrott och bölanden började likna vanliga sjukhus och patienter som kanske tillbringat decennier på sjukhus kunde rehabiliteras och återgå till vardagslivet.

I detta läge drev alltså doktor Felix och hans reformvänner tanken att en snabb ändring krävdes så att även patienter med andra psykiska sjukdomar än schizofreni kunde släppas ur institutionsvården. Nyheten väckte mångas oro men välkomnades inte minst av dem som skötte sjukvårdens finanser.

Utom denna grupps stöd väckte idén om en mentalvårdsreform anklang hos en grupp som kan kallas politiska libertarianer. Dessa fanns både på den sociala höger- och vänsterkanten. De ville dock alla se en utbredd personlig valfrihet som samhällets ledstjärna. Ingen fick pålägga individen ett tvång, allra minst staten. De visste samtidigt ofta för litet om mentalsjukas villkor för att kunna förstå vad vissa sjukdomar krävde. De kunde inte därför inte förutsäga vad reformen skulle medföra.

De patienter som inte längre kunde vara kvar på sjukhusen trädde knappast in i någon friktions- eller problemfri tillvaro. Deras hälsa försämrades och de hänvisades till avsides platser, där de drev omkring hemlösa och tvangs ordna sitt boende i former som närmade sig slum. En del hänvisades till privata vårdhem vars intresse och kunskaper inte alltid räckte till för att möta deras behov.

Hela stadsdelar i de amerikanska städerna svämmades plötsligt över av särpräglade eller hotfulla personer. I många fall drog sig allmänheten snart för att uppsöka allmänna miljöer som parker och bibliotek där utsläppta patienter i sällskap med nya psykotiker höll till.

En av de mer entusiastiska pionjärerna för den nya psykiatrin var doktor Thomas Szasz som ansåg att all tvingande behandling av psykpatienter var fel om man inte kunnat påvisa en klar patologi. Doktorer borde enligt dåtida tänkesätt inte bli statens kontrollredskap för att hålla medborgarna på mattan. Han drev dessa tankar med märklig frenesi och ovillig att lyssna på andra.

Att tillgripa tvångsvård var förstås knappast något önskvärt. Det sågs som ett drastiskt medel, men ibland fanns det enligt dåtida praxis inga andra att tillgripa. Detta bör ställas mot de olägenheter som det innebär att avstå från allt tvång och all psykofarmaka.

När friheten utvidgas på papperet, kanske den krymper i verkligheten. Eller så får de berörda lida mera än vid en viss, traditionellt reglerad inskränkning. Kanske är detta lärdomen från det sena 1900-talets mentalvårdsdebatt, en gång bedriven med så yviga gester och med åberopande av så höga ideal att de närmast blev ouppnåeliga.

Brexit stavas självbestämmande

Man hör människor i de bästa kretsar utbrista: -Ja, bräcksitt ja! Vilket elände det är. Det är förstås de främlingsfientliga i Storbritannien som har störtat sitt land i olycka!

De som mätt upp britternas motiv för att vilja lämna EU uppger dock att bara få motiverar sitt ”Nej” med ovilja mot den fria rörligheten av personer. Andra motiv dominerar. I en enkätstudie med 12 000 svarande uppgav nästan 50 procent av dem som röstade Brexit att de vill att de beslut som berör Storbritannien också bör fattas där. Att få kontrollen över invandringen önskade endast 33 procent. Få tycks motsätta sig alla EU:samarbeten. Det är tvånget man vill få bort.

Brexit-resultatet så långt påminner om den ängslan som fanns inför millennieskiftet. Många fruktade i december 1999 att världens datasystem skulle bryta samman, men det magiska tolvslaget passerades och inget särskilt hände. I dag är den fruktan som ett tag rådde en närmast glömd episod.

När vi i sommar fick veta hur britterna röstat noterades en lätt dipp i börskurserna, varpå dessa återhämtade sig på någon dag. Analytiker som SEB:s Robert Bergquist har tillstått att det odramatiska skeendet överraskade honom. För närvarande gynnar en något lägre pundkurs turismen i Förenade Kungadömet.

De Brexitkritiska hävdar nu att beredskapen för att utträda var svag. Brexitvännerna röstade menar man på låtsas och springer nu runt som yra höns. I själva verket ersattes den förnärmade premiärminister Cameron snabbt av en person som enligt alla uppgifter nu som bäst sysslar med att förbereda övergången. Visst hörs röster som menar att den från början Remain-vänliga Theresa May till varje pris vill sabotera eller fördröja processen, men inga belägg för det har hittills kommit fram.

I en välkomponerad kolumn (Spectator 6 augusti 2016) framför en av de centrala EU-kritikerna, ledamoten av EU-parlamentet Daniel Hannan sin bedömning. Hannan vänder sig emot liknelsen med de yra hönsen och menar att Brexitröstarna mycket väl vet vad de gjorde. Det handlade helt enkelt om att återta kontrollen över den lagstiftning som sedan det brittiska EU-inträdet har styrts från Bryssel.

En del hävdar att britterna innerst inne ogillar att delta i några som helst internationella samarbeten. EU jämställs av sådana bedömare med en klubb, som G20 eller Nato. Men skillnaden är stor. Till G20 och Nato avstår man givetvis en del befogenheter. Men ingen av dem reser anspråket att ersätta medlemsnationernas lagstiftning med en gemensam och överordnad sådan.

Och skulle Nato eller G20 mot förmodan kräva att bilda en gemensam stat, skulle det finnas goda skäl att ordna en folkomröstning. Ingen annan organisation i världen har begärt att få överta medlemmarnas lagstiftande makt. EU-rättens företräde står inte i Romavtalet. Den blev följden av en serie domar i EU-domstolen åren 1963 och 1964. Hannan påminner om att EU:s avtal inte binder stater, utan skapar en separat rättsordning som står över nationernas lagar och direkt binder företag och individer i staterna. Om nationella lagar står i motsats till ett domslut av EU-domstolen, måste de nationella domstolarna automatiskt följa de senare. Bryssel styr nu på alla områden: brottsbekämpning, miljöskydd, invandring, folkhälsa, socialpolitik, arbetsrätt och försvar. Och i den Carta för grundläggande fri- och rättigheter som nyligen antagits tar sig EU in i nationernas minsta skrymsle.

På 1970-talet, påminner Hannan om, jämförde lord Denning EU vid ett stigande tidvatten som tryckte på Storbritanniens vattendrag och tvang dem att stiga över sina breddar. 1990, kort före sin död, ändrade lord Denning sin liknelse: ”Europarätten är inte längre en tidvattenvåg som sveper in i våra flodmynningar. Nu är den som ett tidvatten som raserar våra vattenfördämningar och flödar in över våra åkrar och hus – till allas fördärv.”

Att litterärt teckna Europas förfall

Vad skänker en roman läsare? Är det historier om lidelsefull, kanske dödsdömd kärlek, eller om särpräglade enslingar och deras tunga livsväg? Bör en värdefull roman (också) ha ett drag som kan kallas, kanske inte politiskt men väl överindividuellt, tidlöst? Något som framträder både personligt och gör verket socialt, representativt?

En del talar för det senare.

I titlar som Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Buddenbrooks eller George Santayanas Den siste puritanen finns detta ställföreträdande drag med, säg gärna i ’klassisk’ form. Till nyare, svenska romaner som uppvisar dem kan räknas F J Nordstedts Sehnsucht-trilogi (om en grupp människor i ett sent 1800-talstyskland på väg att moderniseras), Sven Delbancs totalitära dystopi Moria land, Carl Henning Wijkmarks Sverigeskildring Den svarta väggen, Anders Jallais skarpa säkerhetsromaner, Andreas Normans initierade UD-thriller En rasande eld och Claes G Ryns psykologiskt sett ypperliga A desperate man (om en samvetsöm upprorsman i ett USA på väg mot politisk kollaps. Se f ö min rec. i katolska Signum).

Urvalet kan förstås tyckas godtyckligt. Men titlarna förenar obestridligen något, nämligen ett tydligt allvar och en reflekterad, något pessimistisk människotolkning. De centrala gestalterna spelar knappast avgörande roller i sin tids skeenden. Men dessa gestalter har iakttagarens blick, vilket skänker värde åt vad de säger om tidens skeenden. Berättelserna speglar i enskilda öden några få individers vetskap om att få leva med i händelser, som i äkta mening är tragiska. Tragiken ligger dels i att de är överväldigande och omöjliga att hejda, dels i att bara ett fåtal fullt inser hur olycksbådande de faktiskt är.

En för mig hittills obekant utövare av en sådan romankonst är Michel Houellebecq, vars verk Underkastelse (Soumission 2015; på svenska i Bonnierpocket 2016) väl tål att jämföras med de nämnda titlarna. Houellebecq bor i dag i Spanien men det är nog talande att han lär ha belgisk bakgrund. I detta land har både det tragiska jämte en särskild sorts frihet präglat flera skönlitterära utövare. Vilken britt detta ändå ganska nytra Brexit-år skulle ha skrivit som Houellebecq, tänker man ibland under läsningen!

Underkastelse utspelas i Frankrike inför valet år 2022. Statens auktoritet vacklar, våldsdåd på offentliga platser har blivit så vanliga att de inte mer rapporteras i nyhetsprogrammen och de gamla partierna rasar i förtroende. Underkastelse är i första hand en idéroman, men anspelar även på ”verkliga”, suggestiva händelser vilket gör den trovärdig och livar upp läsningen. Här finns även humoristiska inslag, med drag av cynism. Om detta hade varit en Brexit-bok kunde den ha förlagts till en respektlös och nyter pubmiljö i någon engelsk småstad, tänker man. Underkastelse rör sig i stället bland medelålders Parisakademiker. Dessa äger både kunskap och är måna om sin prestige men har blivit så uppgivna och illusionslösa, och därmed mutbara att deras ideal snart kommer att offras.

Houllebecqs huvudperson kallas François, en medelålders litteraturvetare som vunnit erkännande för den avhandling om författaren Joris-Karl Huysmans som han lagt fram vid Sorbonne. Att skildra denne ”dekadente” litteratör från förra sekelskiftet har tydligen berett François nöje. Hans tes går ut på att Huysmans blivit missförstådd och att den till synes lastbare och utmanande posören själva verket sökte omfatta konservativa värden som religion, tro och familj, varför hans kända övergång till katolicismen var mer uppriktig än många trott. François’ bästa tid ligger nu bakom honom, och vid sidan om sina rutinmässigt avållna föreläsningar sköter han bland annat en affär med en ung studentska, dock utan tankar på äktenskap eller familj.

Vår forskare har yrkeskolleger som lever på ungefär samma villkor. Fastkörda i en forskarnisch tycks de inte närmare anstränga sig för att förnya sina vyer. Medan de vanliga intrigerna och den akademiska tävlan fortgår, kommer studenterna och går medan åldrandet ohjälpligt fortskrider.

Vår Huysmansforskare visar den för intellektuella så vanliga avskyn eller likgiltigheten för politik, samtidigt som han analytiskt rätt skickligt benar upp det franska politiska spelet. Han märker hur de gamla rörelserna, socialisterna och de borgerliga, blivit alltmer inåtvända och får minskat stöd, samtidigt som de nya islamisterna sjuder av liv – också intellektuellt – och har ett program som de vill förverkliga.

Medan dessa franska normalakademiker framlever sitt liv, smider alltså muslimerna planer på en förnyelse i långt större skala, en förnyelse för vilken de slöa och illusionslösa både är en förutsättning och – utan att själva veta det – håller på att bli centrala redskap. I Frankrike har inte bara Nationella fronten växt till, där finns nu även ett islamistiskt parti förknippat med Muslimska brödraskapet. Partiet är inte militant och dolt utan arbetar lika öppet som de äldre partierna. Ordförande är en gemytlig invandrarson från Tunisien. Mohammed Ben Abbes lyckas bättre än trötta socialister och postgaullister behärska det politiska spelet. Han vill dock arbeta försiktigt i steg och tänker sig en Europagemenskap mer präglad av kejsar Augustus romerska guldålder än av EU:s korta och teknokratiska epok. Tyngdpunkten för detta Europa vill Ben Abbes även förflytta åt Medelhavet till, vilket gör att Nordafrikas arabrepubliker får ersätta dagens håglösa statsgemenskap. Inte minst lyckas denne de Gaulle i muslimsk form neutralisera sina väljares rädsla för Islam, så att han når ökat stöd även av traditionella fransmän.

Allt medan de politiska islamisterna skördar framgångar, bereder deras medarbetare på det kulturella och akademiska området energiskt mark för en större ideologisk förändring. Stödda av generösa bidrag från rika oljestater söker de inspirera utvalda intellektuella att börja syssla med Islams litterära och filosofiska arv – Houellebecq visar sig ganska väl behärska den islamiska så kallade diskursen och inte minst sufismen i dess moderna renässans. Islam skildras som en enklare och sannare lära än den kristendom som rört sig så långt sedan medeltidens andliga guldålder och kristet-antika syntes. Ben Abbes som dessutom inser tankelivets enorma prestige i det borgerliga Frankrike ger dessa strävanden helhjärtat stöd. François inser snart det rimliga i, att hans tolkning av Huysmans troskris får bilda grund för ett försök att vinna över honom som professor vid det islamiskt nyorienterade Sorbonne-universitetet.

Genom sin vänskap med hustrun till en senior fransk säkerhetsofficer får François samtidigt en viss inblick i hur den franska sekulära staten ser på de nya islamistiska rörelserna. I skildringen finns här både drag av raljans och fars på den mänskliga svaghetens outslitliga tema, men i huvudsak ger oss Houellebecq en trovärdig bild av hur intelligenta islamister kunde tänkas arbeta för att lägga tankemässig grund för ett nytt samhälle. Något som givetvis krävs i fall de vill få med sig det landets gamla intelligentsia.

Underkastelse är på ytan en bok om hur upplysningens franska arv i en tid av nyfundamentalism fräts sönder inifrån, och hur en ny religiös hunger i par med opportunism och girighet låter den seger som Karl Martell vann år 732 över de ”otrogna” vid Poitiers gå om intet i migrationskaosets 2000-talsfrankrike. Det handlar dock inte bara om mutor med skyhöga löner, eller om chansen att med klartecken från högre ort idka månggifte med vackra studentskor. Läsaren får även en rad stora tidsfrågor belysta: den halvhjärtade demokratins kris, där Houellebecq begrundar om ett folkstyre utan en inre kompass är hållbart i längden, liksom samma problem ställt på EU-nivån. Räcker de värden som upplysningen överfört för att försvara allt vad Europa har uppnått? Och än mera: kan det erbjuda dagens sökande människor en inspiration för en trött och håglös världsdel som utmanas inte bara av islamistiska rörelser utan även av ett uppåtstigande Asien?

Underkastelse bildar i genuin mening en utmaning till alla 2000-talseuropéer.

Lugn – britterna överlever Brexit!

Vi hör efter Brexitomröstningen hur arga ”stanna”-anhängare luftar sin besvikelse. De riktar svekanklagelser mot motståndarna och gisslar medierna. Opinionsinstitut och prognoser ifrågasätts, samtidigt inte bara som landets två stora partier utan även Ukip råkat i kris. Bland de få som utåt behåller lugnet är vadhållningsfirmorna som uppmanar: ”Place your bets!”

Det är en tämligen ensidig post-Brexitbild som kablats ut i omvärlden. Man ser ett Förenat Kungadöme där badkarsproppen dragits ur och där snart bara bubblor på ytan vittnar om det som var.

Allt är dock inte kaos. En avspänd och direkt konstruktiv debatt förs redan. Många verkar ganska förväntansfulla, och Brexit-vännerna tycks inte alls så handfallna eller ångerfulla som det har sagts. Förslag duggar i medierna.

Det återstår att försöka pejla vad som drivit fram denna för många tydligen så överraskande åsiktsstorm. En del kommentatorer lägger en inkomstmatris vid sidan av röstfördelningen, och sluter sig till att det kort och gott är det fattiga, passerade Storbritannien som tagit hämnd på de rika, alltså på resursstarka kosmopoliter som tjänat på den globala ekonomin. Andra påpekar att det mönstret förstås också finns men att man har rätt att vara missnöjd med det globala samhällets avigsidor. Många påpekar att det inte är skamligt egoistiska motiv som förklarar utslaget nyligen. Det är inte heller rädsla för invandringen i sig som fällt utslaget, utan ”leave-sidan” vill ersätta EU:s tafatta hantering av flykting- och migrantkrisen med inhemsk, alltså brittisk kontroll. Frågan ingår alltså i ett större problemkomplex. Det är heller inte ”Ukip-kritikerna” som vann omröstningen, heter det, utan den sansade tory-linjens och Daniel Hannans EU-kritik. Det folk önskar är att det egna parlamentet skall återta lagstiftandet från Bryssel. Brexit blev därmed i grunden en demokrati- och ”lagstyres”-fråga. En tidningsledare menar att röstutslaget får ses som ett rungande förtroendebevis för den brittiska friheten.

Inte så få kommentatorer finner ”Stanna”-sidans tårar överdrivna. De påminner om att britterna varken är insulära eller xenofoba. Tvärtom är de sedan länge vana vid en öppen syn på sin omvärld. Attityden har inte minst med samväldesåren att göra, då man hela tiden har sett människor från Indien, Kanada och Australien med flera komma och gå. Att den sortens rörlighet inklusive den stora samväldeshandeln i viss mån styrs och hindras av EU-regler är klart – och detta har sin del i missnöjet.

Många också i Sverige har sett att platser som London röstade för ”Stanna” och tyder det som tecken på några i landet äger ett urbant synsätt. Brittiska journalister påminner dock om att Londons röstning har mera att göra med den stora andelen invandrare, som inte vill riskera att den fria rörligheten ändras så att de kanske tvingas lämna landet. Många britter har betonat att de utländska medborgare som vistas i England snarast bör få veta att de även fortsatt är välkomna där.

I en extra insändarsida i senaste Spectator skriver en läsare att om britterna har något att skämmas över så är det för att de vid EU-inträdet övergav samväldets kommersiella förmånsrätt (Commonwealth trade preference) , vilket begripligt nog upptogs illa av dem i samväldet vars släktingar har slagits för Storbritannien i två världskrig.

En Oxford-forskare vågar en gissning att ett Förenat Kungadöme utanför EU inte får svårare utan snarast lättare att skapa stabil vänskap och samarbete med Europas länder: ”För dem som känner som jag liksom riktiga européer blir det så mycket bättre att vara den vänliga grannen i huset intill än en oönskad inneboende i det grälsjuka familjehuset”.

En hög officer påpekar att EU liksom Nato där tydligt ledarskap saknats har haft svårt att smidigt samarbeta militärt då det inbegriper många länder med olika kultur och stabsregler. En militär organisation måste vara övad och kunna handla snabbt. Återigen får anglosaxiska länder och samväldesländer belysa hur man i stället kan arbeta. Mellan Nya Zeeland, USA och Kanada flyter det nämligen på bra även när kris hotar, och tre sådana länder ingår redan i en allians kallad ANZUS. Kan inte sådana former vara mer effektiva än både EU:s och Natos militärsamverkan? frågar sig fältmarskalk Guthrie.

Teknikforskaren David Deutsch påminner om att EU visserligen har stora fonder för att främja forskning. Han tror dock att mångfalden blir bättre genom att oberoende organ som Royal Society fördelar medlen, och han uppmanar även en ny regering att självklart låta utländska forskare stanna och att öppna ännu flera vägar för att få in skickliga akademikerämnen i landet.

Enligt en expert på EU-rätt Martin Howe har EG-domstolen tvingat brittiska domstolar att ignorera brittisk lag och tvinga på dem EU:s lagar. ”Inget annat handelsblock i världen utövar ett tvång mot sina medlemmar på detta sätt, så att det tränger in i de nationella domstolarna och pålägger dem ett lagverk genom vilket de inhemska lagarna upphävs. Vår nya relation med EU kan göra slut på detta och påbörja ett äkta samarbete,” fastslår Howe.

En insändare ondgör sig över ”illiberala” EU-tjänstemän som Vera Jourová, kommissionär för rättvisa samt konsument- och genusjämlikhet. Hon anser att vissa ämnen inte får diskuteras liksom att ”internet är till för yttrandefrihet, inte hatbudskap”. En friskolerektor i Bedford hoppas med Brexit få frihet att till skillnad från nu anställa vilka lärare han vill, inte minst flera personer ute från samväldet vars skolsystem är mycket lika det brittiska.

Den något maliciöse, skarpsynte författaren och psykiatern Theodore Dalrymple ser fram mot att det ”europeiska arbetstidsdirektivet” upphävs. Det kan göra att dagens industriella vård med stressande, proletariserade läkare och med patienter som får möta en handfull doktorer i ett enkelt vårdärende nu kan upphävas.

Man kan hoppas att britterna i och med Brexit i vart fall får ett uppvaknande i mer positiv bemärkelse, och att det kan frigöra krafter som tävlar med och utgör en förebild för de länder som stannar kvar inom EU.

Kan britterna bryta maktkoncentrationens järnlag?

Den som läser om historia ser ofta exempel på hur mindre enheter slås ihop till större, hur små bygemenskaper och stammar får bilda furstendömen, som i sin tur blir till stater och imperier. En som oroat brukar ta upp denna evolutionens ”järnlag” är f ö samhällsforskaren Gunnar Adler-Karlsson. De gestalter som vidgat eller ”enat sina nationer” ses på ett personligt plan som hjältar, Julius Caesar, Gustav Vasa, Bismarck och Cavour, men får i det större synfältet också anses främja en naturlig (i betydelsen obeveklig tendens), nämligen den som går mot allt större och färre härskardömen.

Men 1900-talet fick ändå se gamla imperier brytas sönder och bli till små nationalstater, invänder någon. Visst, men det tycks inte motsäga rörelsen mot allt större, allt färre enheter. Här finns också en sorts ömsesidighet, som i vissas ögon tycks rättfärdiga företeelsen. Erövraren söker nämligen öka sitt välde, medan den vanliga människan som söker beskydd tror sig finna detta just i hägnet av större härskare. I detta underförstådda samspel finns alltså en sorts komplement inbyggt, ett så kallat ”patron-klient-förhållande”, även om det är byggt på vissa illusioner.

Som en alternativ form framstår det så kallade statsförbundet, där rörelsen mot växande enheter delvis motverkas genom laggrundad makt hos delarna. Här finns det tidiga USA med garantier för delstaterna , det moderna Schweiz där besluten fattas på skilda nivåer medan det centrala förbundsrådet har snäva och villkorliga befogenheter, Kanada med sina provinser och Tyskland som efter 1945 delades in i förbundsländer. Genom en sådan ordning förs ett mått av tävlan in i en nation, folket är inte i varje fråga utlämnat åt en central instans och kan även välja mellan de villkor som olika delstater erbjuder. Detta är fördelar som givetvis går förlorade vid en alltför stor uniformering som i dagens EU. Om denna förlust är omedveten för EU-vännerna, eller om de anser den värd att ta för att utjämna villkoren i jämlikhetens namn, är en annan sak.

Man kan återigen i teorin inte bara välja mellan ren isolering och en Gemenskap som kopplar byråkratins famntag på sina medlemmar, utan organisering kan ske på mycket olika sätt. I Europa har vi till exempel Europarådet som i tysthet uppnått mycket av värde. Frihandelsavtalet Efta är en annan form som får sägas ha kommit i skymundan.

När vi i dag möter många britters uppgivenhet inför EU får vi tänka oss, att britterna just har erfarenhet av tävlande och smidiga samarbetsformer i bakhuvudet, varför EU för dem inte upplevs lika normgivande och inte håller måttet. Den som vill tänka på vad det berömda brittiska ”Samväldet” innebär, kan påminna sig att detta är ett tidigare imperium vars kolonier och protektorat i vår tid valt att stanna kvar i denna lösa men långt ifrån obetydliga gemenskap, där de olika medlemmarna också i viss mån har kunnat bestämma hur de vill vara delaktiga.

Bör då en medlem av en samarbetsorganisation, oavsett dess effektivitet eller yttre framgångar, äga rätt att utträda ur den, exempelvis ur den sorts union som EU är? Givetvis kan ett land göra detta, men det verkar i fallet Brexit om rätten hämmas av en sorts kutym som försvårar ett sådant beslut. Man äger nog rätten, men misstänks om man gör bruk av den för att vilja Europa något ont, ja att hysa en sorts hårdhet i paritet med det värsta som 1900-talet bevittnade. Medierna framhäver för säkerhets skull hur oändligt krångliga och ovissa utträdesförhandlingar för ett Brexit-England skulle bli. Affärssidorna varnar för börskrascher och utdragen finansröra. Med tanke på förmodade skador för de andra EU-medlemmarna, liksom på förmodade dominoeffekter bland kvarvarande stater, anses det tydligen inte att en stat genom en Nej-majoritet böra ställa frågan på sin spets.

En term för att utträda ur en stat eller union som historiskt har använts är secessionism (av latiska secedo, gå avsides, da sig tillbaka). Ett sådant steg blev aktuellt bl a i 1800-talets USA, och vi minns från historien att det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet primärt inleddes, inte för att nordsidan ville avskaffa slaveriet utan för att man ville hindra sydstaterna att träda ut ur unionen. Södern ansåg som bekant att frågan om slaveriet var deras ensak.

Ännu väcker en sådan secessionsrätt heta känslor. I år blir frågan som vi vet föremål för folkomröstning i Storbritannien. Skall öriket dra sig ur ett samarbete som det sent och motvilligt anslöt sig till, närmast tll följd av en kupp av dess dåvarande premiärminister Edward Heath? Är det rätt att hänvisa till att medlemskapet i EU inte gynnar Storbritanniens intressen, därför att man förmodar att det skulle vara mer lösamt och ge större frihet att stå utanför Gemenskapen? Bör tron på de förmodade värden, som unionen bygger på, göra att Storbritannien förblir i unionen, fast den ekonomiska kalkylen och det centralistiska beslutsfattandet talar emot det?

Troligen spelar medlemsländernas erfarenhets- och idéarv här in. Ovan sades det att man i Storbritannien gärna (och ofördelaktigt) jämför EU med det gamla imperiet och med samväldet, kanske också med hur samverkan utvecklats mellan England, Skottland och Wales och varför inte också Irland. I Samväldet ingår i dag 53 självständiga länder, flertalet före detta kolonier, i en lös och pragmatisk samarbetsform. Visst har britterna mullrat längre mot EU. De som upplevde Frankrike under general de Gaulle minns dock att även detta land (som tilhörde Gemenskapens grundare) då var en betydligt mer ostyrbar medlem än nu. I Tyskland, där många i tysthet finner EU irrationellt och kostsamt, håller man officiellt tand för tunga därför att landet vill visa Gemenskapen lojalitet och demokratisk trovärdighet.

Även i Holland (också en grundarstat) pyser missnöjet. Finland som gick in samtidigt med Sverige såg först i EU en garanti och en motvikt mot ett starkt Ryssland, samtidigt som man (vilket bl a historikern Max Engman påpekat) har en drygt hundraårig tradition av ”främmandestyre” som ännu dämpar oppositionslusten. Men även där suckar i dag många över Bryssel, dock utan att det lär hota kvarstannandet.

I senaste Spectator ges ordet till en man från vardera lägret. Matthew Parris som vill stanna kvar säger sig beklaga att han tidigare varit för säker på sin sak, men nu vill han ändå se sitt land som en fortsatt Gemenskapsmedlem. Parris menar att de negativa britterna tror att lycka och framgång kommer, bara de slipper Bryssels byråkrater. De vill äta kakan och ha den kvar, och skyller därvid mycket ont på EU-samarbetet – inte minst den maktlöshet som all politik alstrar. Parris utpekar olika karaktärsfel hos Nej-sidans företrädare, och tycks vilja anse att medlemskapet handlar om anständighet, lojalitet och god vilja. Brexit-ivrarna är helt enkelt inga gentlemän. Själva osäkerheten i ”Leave” inger Parris oro: ”’Leave’ is a mystery door behind which lies a choice between many mystery doors.”

Brexit-sidans Daniel Hannan å sin sida kallar Parris tankar amatörpsykologiska, och säger sig ytterst ana en rädsla för friheten i hans fråga ”Which Brexit?”

Daniel Hannan beklagar för sin del att Stanna-sidan tycks anse hans gelikar ogenerösa, Putinvänliga och kallt villiga att placera en bomb under ett fredligt och demokratiskt EU-samarbete. Han försäkrar att han ser ljust på framtiden och inte vill vända ryggen åt allt vad Europa heter, bara åt ett hämmande, otidsenligt EU.

Som känslomässig Europavän med både språkkunskaper och vänskap till många i Bryssel säger sig Hannan ändå vilja ge förnuftet röst. Om EU enbart vore en gemensam marknad, ett regionalt block liksom Nafta eller Asean, vore det inget problem. Detta uppstår i och med att EU lagstiftar i medlemmarnas ställe. Denna legala överställdhet blev inte ens nämnd, då David Cameron för en tid sedan förhandlade med Gemenskapen. Därmed måste man anta att EU bara fortsätter att smälta ihop sina medlemmar till en superstat. Som den tullunion det är, reser EU också tullmurar mot omvärlden, och hotet att dessa vid Brexit även skall resas melllan Dover och Calais tillhör ju Stanna-sidans tyngre vapen. Som en av två medlemsstater vars EU-handel stadigt sjunker och som i dag säljer mera till omvärlden än till EU, drabbas Storbritannien särskilt svårt av denna yttre tullmur. För att sluta ett avtal med Kina måste vi vända oss till EU:s kommissionär, som råkar vara ”en före detta lektor i sociologi från Sverige,” som Hannan uttrycker det. Man får anta att med den namnlösa damen avses Cecilia Malmström.

Vi kan knappast beskylla Eurokraterna för att sticka under stol med vad de vill, menar Hannan. EU:s välfärdskommissarie fru Thyssen vill jämna ut ländernas välfärdssystem, herr Juncker vill se en gemensam armé, och så vidare. Sådana mål är inga udda personers, för de kommer ju från centrala ämbetsmän i Bryssel. Dessutom lär man i Bryssel – med avsikt, och för att inte valet skall tippa i EU-fientlig riktning – hålla en rad åtgärder på is som kommer att betyda flera pålagor på Storbritannien.

”Vi har skapat flera jobb under de senaste 25 åren än de övriga 27 staterna tillsammans. Hur mycket större skall vi då behöva bli, för Guds skull, innan vi kan blomstra under våra egna lagar?” Hannan menar att Bryssel skulle se ett Stanna från Storbritannien som en kapitulation. Skall vi få gehör ens för de blygsamma önskningar som Cameron framförde, frågar han, och skall man i EU-eliten vilja lyssna mer på hans regering då än när hotet om Brexit ännu ruvade över EU?

Hannan tror det för egen del inte.

De neokonservativa – felande länk i svensk analys av USA och Nato

I Sverige föregicks tidigare alla större offentliga beslut av utförlig debatt. Först gjorde man även en kvalificerad offentlig utredning. Ju viktigare frågor det gällde, desto mer angeläget ansågs detta. Men denna goda praxis har ändrats, oklart varför.

Inom försvars- och säkerhetspolitiken föll den övergripande analysen på våra försvarsutredningar. Men även sådana kan missa sitt mål. Det krävs för detta slags uppdrag inte bara professionell och försvarsteknisk insatthet. Betydande kunskap om grundläggande historia och psykologi samt viss fantasi inför vad stater och människor kan ta sig för är avgörande.

Nu står vi, fast frågan nyligen utretts, åter rådvilla vad gäller vår yttre säkerhet. Efter många år då problemen offentligt tonats ned, då få lekmän brydde sig om försvaret och även yrkesofficerare och försvarsutredare, däribland en tidigare moderat försvarsminister, bedömde risken för militära hot vara låg, är som bekant opinionen på väg att bli mera försvarspositiv, fast nu snarast utifrån osäkerhet, rädsla eller pessimism. Att skala ned försvaret anses efter Georgienkriget och det ryska återtagandet av Krim samt agerandet i Ukraina av fler svenskar ha varit ett misstag. Många beklagar att värnplikten lades på is liksom att vi gjorde oss av med militär kapacitet, installationer och utrustning.

Till ett seriöst krismedvetande hör förstås även strävan att hitta lösningar. Främst faller den uppgiften i dagens Sverige på våra spetsofficerare och säkerhetsforskare, liksom på politiker och diplomater. Fast man här kunde förvänta sig en professionell attityd med vilja att se vår säkerhet i ett vidare sammanhang, bär de slutsatser som våra yrkesmän drar ändå viss prägel av mode och tillfälliga idéer. Numera är det till exempel inte som förr den hävdvunna neutraliteten eller icke-militära former av internationell samverkan som föresvävar våra debattörer. Blickarna vänds snarare mot det samarbete i Nato som vi delvis redan deltar i, men där en rad yrkesmänniskor nu anser att vi skall begära fullt svenskt medlemskap.

Så förs åter en debatt vars seriösa avsikt visserligen inte kan förnekas, men som ändå är märkligt teknisk och snäv. Man resonerar med viss överdrift sagt kring Nato som om det vore ett neutralt och opolitiskt redskap, en sorts försäkringsbolag på den fria marknaden vars tjänster kan bedömas som en hem- eller brandförsäkring.

Att Nato har sin förhistoria, att organisationen uppfattas på ett bestämt sett av många ”motståndare” och att den har sitt record med misstag och felbedömningar borde ju ändå stå klart, och därför också väntas ingå i en god analys. Det borde vara en kärnfråga vilket slags idéer om krig, säkerhet och demokrati som innerst bär upp organisationen men den saken lämnas helt åt sidan.

Det är dock ingen hemlighet att Nato och dess tidigare insatser väckt tung internationell kritik, inte bara av uttalade pacifister eller vänsterideologer utan även från annat politiskt och vetenskapligt håll. Även vissa som tidigare medverkat i militära operationer – däribland svenska officerare – har ställt sig undrande till arbetsmetoderna, så till exempel i Bosnien. Nato som bygger på frivilliga beslut av medlemsstater har ibland fått stöd bara av enskilda Natoländer då man intervenerat i konfliktområden. Men den bild som råder av Nato gäller organisationen som helhet och den är delvis svårt belastad. Det bildar en mörk faktor även för en stat som likt Sverige överväger ett medlemskap.

Särskilt ett slag av påverkan bakom dagens Nato har – trots sin stora betydelse – passerat så gott som obemärkt i svensk debatt. Jag tänker på de kretsar av så kallade neokonservativa som sedan flera decennier spelar en roll för att påverka och forma amerikansk utrikespolitik. Kretsar där man särskilt tar sikte på att sätta in militära medel, inte minst Natos. I de talrika inläggen från senare år om svenska säkerhetsbehov nämns som jag har kunnat se inte ett ord om de neokonservativa. Det betyder inte att de är irrelevanta i sammanhanget, tvärtom. En misstanke kan möjligen väckas att man från högre ort vill ha ett enkelt alternativ och att frågor om att Nato skulle vara belastat liksom om dess beroende av en militant idérörelse helt enkelt är för känsliga för att öppet beröras.

De neokonservativa bildar såväl i USA:s allmänna som i dess utrikespolitiska sammanhang en välkänd påtryckargrupp. De är hyllade av vissa, och lika avskydda och ifrågasatta av andra. ”Neos” är personer med något olika bakgrund, delvis också sådana som man knappast skulle vänta sig i en rörelse som säger sig vara ”konservativ”. Det finns vid närmare påseende ett betydande inslag av tidigare vänstertänkare och av en kvardröjande vänsterradikalism bland de neokonservativa. Framför allt noterar man en rad tidigare trotskister som under intryck av olika händelser – eller utifrån ändrade personliga ambitioner- har bytt ståndpunkt.

När människor byter åsikt kan man lätt tro att de överger allt vad de tidigare stått för. Så är det i verkligheten mera sällan. Hur man reagerar, utvecklar sympatier och antipatier hänger ofta med, fast de yttre villkoren ändras. Emotionella vanor verkar alltjämt, fast riktade mot nya föremål. Så tycks det i hög grad vara med de neokonservativa. Dessa har nog övergett sina tidigare krav på att enligt rena vänsterlilnjer omforma samhället, det privata ägandet och styrmetoderna. Nu säger de sig vara för den liberala demokratin och den fria marknaden, men deras gamla synsätt lyser igenom i form av en mer eller mindre verklighetsfrämmande människosyn och genom en ovilja att inse den personliga frihetens sköra villkor. Neos visar kort sagt skepsis mot traditionella samhällen inklusive deras eget. Inte minst utrikes- och säkerhetspolitiskt möter en rad gamla vänsterimpulser.

Var skall man då söka de neokonservativas rötter? Man får gå ett stycke tillbaka tiden, faktiskt till Europa och slutet av 1700-talet. Under den banbrytande franska revolution som inleddes 1789 blev således en grupp aktivister känd som ”jakobiner”. Dessa hyste starka övertygelser, var (till skillnad från de mer moderata s k girondisterna) ovilliga att kompromissa och var beredda att gå långt för att ersätta det på den tiden skiktade franska samhället. De ville med sin politik förverkliga en radikal enhetsidé och ett centraliserat styre. I bakgrunden låg tänkaren Rousseau och hans idé om ”allmänviljan” som skulle ersätta individernas, ståndens och gruppernas åsiktsbildning. Kungamakt och kyrka angreps. Men också lokal självständighet liksom självstyrande yrken, partier och organisationer motverkades. Det franska civilsamhälle som levt fram till dess bekämpades och en rad fria sammanslutningar förbjöds. Om människors omsorger i äldre tid främst gällt närstående, i kvarteret eller i byn, förutsattes de nu gälla hela nationen – byråkratiskt ordnad och buren av en ny sorts ”dygdigt medborgarskap.” Med nationen skulle inte jakobinerna låta sig nöja – ytterst riktades deras påbud om enhet och utjämning till mänskligheten. Att uppoffra sig för nationen, liksom för ändamål långt bortom den egna horisonten, ansågs mer ädelt än att sköta sin egen täppa. En ”fjärrmoral” ersatte ”närmoralen,” för att använda sociologen Hans L Zetterbergs uttryck.

Bakom de eldande orden ”Frihet, jämlikhet, broderskap” sattes i revolutionens nya retorik samtidigt uttrycket ”ou la mort” in. Det betyder betecknande nog: ”eller döden”. För dem som alltså inte ville foga sig i jakobinernas krav fanns inget hopp. Att jakobinerna menade allvar visades på flera sätt men särskilt av den ökända så kallade ”terrorn” genom vars oförutsägbara, rättslösa godtycke de i ett par år satte skräck i befolkningen. Under denna tid skördade politiskt våld och förföljelser tiotusentals dödsoffer, först bland ståndspersoner och kyrkliga dignitärer samt ordensfolk, men senare även i form av misshagliga revolutionärer och oskyldiga civila. I den berömda så kallade Pariskommunen våren 1871 fick terrorn en sen repris då radikaliserade småborgare och intellektuella slogs mot reguljära republikaner i blodiga gatustrider som kostade 20-30 000 personer livet, samtidigt som bl a stadens ärkebiskop arkebuserades. En viktig del av den första revolutionens kraft riktades som bekant ut mot Europa där stora, uppbådade revolutionsarméer under Napoleon med vapnens hjälp och burna av en ny, metodisk hänsynslöshet sökte riva ned traditionella samhällen och ersätta dem med 1789 års institutioner.

Dagens neokonservativa vill väl knappast primärt ta till terror. Några rena kopior av jakobinerna är de inte. Men som jakobinernas arvtagare i viktiga avseenden blir de ändå bärare av en påfallande expansiv, systematisk och närmast revolutionär form av demokrati. De förordar visserligen inte dödsstraff för misshagliga men väl aktiva, om så krävs även militära insatser för att sprida sin version av folkstyre till länder som ännu inte har detta styresskick. Redan jakobinismens exempel togs långt efter 1789 efter på många platser, vilket bland andra historikern R R Palmer har utrett, och på 1900-talet har det närmast bildat en sorts skola. Resultatet av dessa impulser har blivit vida, men knappast medfört det avsedda – en befriad mänsklighet. Tvärtom har våldet trappats upp med traumatiserande social oreda till följd, varvid tusentals eller hundratusentals människor mist livet. Alltmedan de ”neojakobinska” pionjärerna stormat fram har även inrikes konflikter tinats upp och ideologiska våldselement kunna sprida sitt budskap, med än mer förödelse som följd. Vi ser konsekvenserna i dag inte minst på Balkan och i Mellanöstern. Att internationell rätt ser kritiskt på länder som söker omforma andra länders samhällen söker de neokonservativa i sin praxis och propaganda kringgå. De väljer liksom sina åsiktsfränder de ryska bolsjevikerna och andra omstörtare gärna ut krislägen som inbördeskriget i Jugoslavien eller diktaturen i Saddam Husseins Irak för sina insatser.

När metoder av det jakobinska slaget inte visar sig leda till målet, och situationen till och med förvärras, kan de neokonservativa hänvisa till sin goda avsikt eller till att deras kampanj inte fått förväntat stöd. Att efteråt krypa ifrån ansvaret och immunisera en felaktig strategi har visat sig fullt möjligt. En del av dem som av skilda skäl medverkat till försök att störta en härskare eller ingripa på någon sida i ett land har dock i ärlighetens namn erkänt sitt misstag.

Enligt neokonservativ lära skall alltså en uppsättning idéer gälla för alla folk och i alla tider. Det kan tyckas självklart för oss som växt upp med FN-stadgan och olika rättigheter. Effekten av en så pass kategorisk hållning kan dock bli farlig eller oförutsägbar, vilket i praktiken blir lika illa. Att människor i dag lever i hägnet av olika traditioner och politiska ordningar, med olika religion och vanor, låtsas de neokonservativa inte om. I fall de gör det, anser de dock sådana olikheter för irrelevanta då de tros böra utjämnas med tiden. Arrogansen är betydande. Den eventuella insikten om lokala olikheter tillåts inte påverka deras strävan att även med våld utjämna villkoren mellan länder och folk.

Dagens neokonservativa utmanar naturligtvis i grunden en klassisk konservativ och frihetlig syn på människan. De visar nonchalant oförståelse för det modernt konservativa tänkande som bygger på insikt om människans bräcklighet och benägenhet för synd och själviskhet. Men också för ett äldre slags tänkande som i alla tider väckt krav på spärrar för individernas själviskhet: etisk uppfostran, etikett och andra konventioner, ävensom lagregler och institutioner till skydd mot brott begångna av girighet och liknande karaktärsfel. De neokonservativa tror inte på ”historiens långsamma prövning”. De tror sig därför inte längre behöva sådana skydd och är beredda att göra rent hus med dem. I tron att de därmed röjer väg för ett bättre samhälle byggt på helt nya, abstrakta principer är de alltså villiga att försvaga eller avskaffa den äldre rättsstatens lagar och civila sedvänjor.

Fast de neokonservativas lära bryter mot så mycket av USA:s tradition – det nedärvda etiska, juridiska och statsrättsliga arvet med maktdelning och vilja att iaktta konstitutionella former, kristendomens och den klassiska liberalismens maning till eget ansvar, personlig strävan till självprövning, hänsyn till andra och önskan att leva inbäddad i lokalsamhället, för att nämna dess viktigare drag – har denna skeva lära lära i dag ryckt in i skolor och universitet, i politiska beslutsfora liksom tankesmedjor, lobbygrupper och medier. Inte minst har under processens gång en sorts militärfilosofi utvecklats som framhäver USA:s stridskrafter inte bara som något defensivt utan som ett legitimt offensivt redskap för att radikalt omforma världen.

Men de neokonservativa märks ändå inte så mycket, säger en del. Själva ordet är ju närmast okänt i Sverige. Kan de då vara så inflytelserika i USA? Svaret är ja. Bland de mer tongivande personer som i växlande mån fångats av dessa tänkesätt kan nämnas Kenneth Adelman, Elliott Abrams, David Brooks, Chester Finn, David Frum, Frank Gaffney, Sidney Hook, Charles Krauthammer, Irving och William Kristol, Michael Ledeen, Lewis ”Scooter” Libby, Joshua Muravchik, Richard John Neuhaus, Michael Novak, Richard Perle, Norman och John Podhorez, Ben Wattenberg och Paul Wolfowitz, personer som alla måste räknas till samhällsdebattens prominenser. Dessutom finns det medlemmar av olika USA- regeringar liksom högre statstjänstemän och politiska talespersoner, som fört de nämndas tankar vidare. Ingen med kännedom om amerikanskt samhälle kan frånkänna dessa personer inflytande eller makt. Såväl inom det republikanska som i det demokratiska partiet återfinns gestalter som tagit till sig deras tänkesätt, likaså i olika kongressutskott och policyskapande kretsar.

Den som emellanåt lyssnar på ledande neokonservativa röster får en kuslig känsla av att de inte primärt vill medverka till andra länders välstånd och trygghet. Desto mer anser de att världens folk skall likriktas socialt och ekonomiskt, så att de kan inordnas i en amerikansk global maktstruktur. Talet om att USA är ett ”exceptionellt” land med en särskild uppgift att sprida demokratin hörs i olika tonarter, likaså krav att militära stridskrafter bör användas för så kallat ”nationsbyggande” i världen. Tendensen började märkas för drygt ett par decennier sedan. 1991 talade till exempel George Bushs dåvarande statssekreterare James Baker om att landets utrikespolitik borde tjäna ”upplysningsideal som kan tillämpas överallt”. Han sade sig även vilja se ”ett euroatlantiskt samhälle som sträcker sig från Vancouver till Vladivostok,” varvid de många samhällen och traditioner som befinner sig där emellan tydligen skulle omformas till den sorts demokrati som USA finner önskvärd. Utgångspunkten var som hos många neokonservativa viljan att fylla det maktvacuum som det fallna Sovjet och dess militära gren Warszawapakten efterlämnat och där bereda rum för egen expansion. Ett ”muskulöst” inflytande bör USA utöva, enligt de båda neokonservativa skribenterna David Brooks och William Kristol, en ”nationell storhets-konservatism” där militärmakten är central. Man kan tillägga att resonemang av detta slag återfinns redan hos Abraham Lincoln och Woodrow Wilson, den senare som bekant första världskrigets omdiskuterade USA-president och den kontroversiella Versailles-fredens arkitekt. Hos ”neos” har dock sådana idéer antagit långt större dimensioner. Bland dem möter föreställningar enligt vilka ett aggressivt eller arrogant amerikanskt agerande mot länder med misshagliga statsskick är ett slags rättighet med drag av plikt och mission, ja till och med uttrycker ”Guds vilja.”

När man därför talar om de neokonservativa som abstrakta idealister och en stark kraft bakom USA:s utrikes- och säkerhetspolitik är det knappast grundlöst, och det handlar heller inte om någon världsfrämmande sekt. Särskilt efter 11 september kom USA genom sin strävan att straffa förmodade terroriststater och intervenera i Mellanöstern och Afghanistan att tillämpa de neokonservativa tänkesätten i en praktisk omfattning som få kunnat ana. Fast den dåvarande president Bush från början inte var aggressivt neokonservativ, och fast han i sin valkampanj förordat en så kallad ”compassionate [medlidsam] conservatism,” kom han i sina krav på vedergällning, militär uppbyggnad och övervakning inom USA liksom globalt efter 11 september snart och med rätt att ses som en neokonservativ centralgestalt.

I Sverige har de neokonservativas idéer åtminstone tidigare haft ganska litet inflytande. I dag utövar de dock ett sådant, fast indirekt och utan namns nämnande. Att en rad svenska politiker och försvarsdebattörer men även medier och kommentatorer i dag föredrar att se en Nato-anslutning som en neutral försvarsåtgärd är i sak anmärkningsvärt. Man talar som ovan nämndes som om detta vore en självklar anslutning till vad som skildras som en neutral organisation med drag av försäkringsbolag – något som alls inte stämmer med sanningen. Här kryper det inte bara in en diskutabel tendens att vilja slippa det ansvarsfulla åtagandet att själv försvara sitt land – en tanke som innebär att eget ansvar kan ersättas med hjälpande arméer som vid behov landar hos oss. Man måste även notera en talande ovilja att klargöra vad själva organisationen står för och se den i dess större, även historiska sammanhang. Det krävs för att nå klarhet även viss kunskap om den rörelse som i så hög grad format filosofin hos en rad nyckelpersoner i och bakom denna försvarsallians. Att USA under 1900-talets utsatta lägen ofta kommit många till hjälp gör att betydande aningslöshet råder om dessa samband. Den goodwill som USA byggde upp under sina ingripanden i de båda världskrigen har skapat ett slags kapital, som för det första gör oss obenägna att kritisera landet i väster, för det andra gör att vi inte fullt ut noterat den förändring av USA:s syn på säkerhetspolitik som har skett. När termer som demokrati och självbestämmande används för att motivera interventioner måste vi dock söka förstå, att dessa termer inte längre betyder detsamma som de gjorde den gången. En ny generation med andra avsikter lägger också en ny innebörd i begreppen.

Debatten om Nato använder sig i Sverige av förvånande, ofta häpnadsväckande naiva, oinformerade antaganden och bitvis rena plattityder. Vi utsätts som alla vet för en ren anstormning där konferens på konferens hålls med samma diskutabla argument, där Nato-folk regelbundet skickas hit, där våra nordiska ministrar inbjuds till Washington och undfägnas i Vita huset, ja själve president Obama var som bekant här härom året för att bana väg för en ansökan. Avslutningsvis kan sägas att så länge de nämnda idékretsarna liksom den påverkan som de utövar på USA:s säkerhetspolitik förblir så pass okända, kommer svensk Natodebatt att halta och inte på något adekvat sätt kunna förbereda oss för det väntande och ödesdigra beslut som vi måste fatta om ett medlemskap.

Några lästips om neokonservatismen:

Andrew J Bacevich: Washington rules: America’s path to permanent war (2010)

Paul Gottfried: War and democracy (2012)

Axel Hadenius: American exceptionalism revisited. US political development in comparative perspective (2015)

Paul Johnson: ”De hjärtlösa människovännerna”. Artikel i Svensk Tidskrift (Sök på http://www.svensktidskrift.se)

Claes G Ryn: The new Jacobinism. America as a revolutionary state (1991, 2011)

Claes G Ryn: America the virtuous. The crisis of democracy and the quest for empire (2003)

Justin Vaïsse: Neoconservatism (2009)

Kan DN ompröva sin linje när Jeanette Bonnier får en ersättare?

Dagens Nyheters ledarskribenter brukar säga att man utövar en rationell, upplyst och allsidig opinionsbildning. Man håller borta det irrationella och ”grumliga,” illiberala, det historiskt passerade och allt som inte anses försvarbart med rationella argument.

Personer som Donald Trump och Vladimir Putin är favoritmåltavlor. Och visst kan den republikanske presidentkandidaten Donald Trump hävdas vara en person med just dessa irrationella drag. Han pratar vitt och brett, han svänger sig med slagord medan analys och eftertanke tycks frånvarande.

Jeanette Bonnier (Foto: Peter Jönsson)

Jeanette Bonnier (Foto: Peter Jönsson)

Ändå erfar en läsare att tidningen nu i vår gått så långt i sin kritik, att den framstår som närmast vettlös och otillförlitlig. Trump fångar dock något påtagligt i dagens amerikanska opinion. Hans anklagelser saknar inte grund och hans budskap kan om fadäserna skalas bort även hävdas tilltala sansade väljare.Trump kan som president dessutom mycket väl komma att välja goda medarbetare. Hans Vita hus kan – även om kanske få i dag tror det – bli ett rationellt alternativ till både Obama och andra republikaner.

Vem kan motbevisa en sådan tolkning? DN försöker inte ens. Nu utmålas Trump med en kaskad av negativa uttryck som ett generalhot mot sitt land och mot hela världen. Han sägs sakna allt vad förnuft och ledarskap heter, samtidigt som han kallas en löjlig och chanslös outsider. Man kan fråga i fall det är värt att slösa krut på en sådan då – när nu den Hillary Clinton som sannolikt blir hans huvudmotståndare i valet är en så solid ’socialliberal’ som inte minst svenska folkpartister hävdar. Låt då för Guds skull den uppblåste skrävlaren Trump falla på eget grepp. Ha is i magen, kan en läsare tycka.

Men tidningen tar mot Trump i stället fram de tunga vapnen.Hur tunga de nu är. Samtidigt ignoreras i stort sett alla de konkreta samhällsproblem som Trump berör. Nyligen skrev ledarsidans Carl Johan von Seth att Trump ”är en pajas som inte bara saknar erfarenheter utan också tillstymmelsen till politiskt program. Även ryggrad och allmän anständighet fattas”. Trump tillskrivs med en psykologisk spekulation viljan att nå ”rädda och auktoritetstörstande väljare ur breda lager”. Han anses vara ”en kandidat för vita, smygrasistiska pensionärer.” von Seth avrundar med att varna för ”diktator Trumps framfart”.

Bland de röster som Dagens Nyheter nyligen släppt fram hör författaren Richard Ford som skriver: ”För oss [amerikaner] är [Trump] en sorts blandning av Joseph McCarthy och Benito Mussolini, och med ful frisyr: skävlande, gloende, mobbande, lättstött, ljugande, inte särskilt intelligent, grov, splittrande, okänslig och – med tanke på vad det faktiskt innebär att leda ett riktigt stort land – väldigt mycket värre än komiskt okunnig.” Blev han president skulle det vara farligt, enligt Ford. Trump är ”en av dessa oligarker – vilket gör hans nuvarande klättring ännu mer motbjudande och absurd… och enormt humoristisk, om han inte hade varit så vidrig”.

Termer som ”populistisk” använder tidningen flitigt om Trump, likaså om flera europeiska rörelser vilka samlar dem som blivit kritiska till hur den Europeiska Unionen styrs. Kultursidans tidigare chef Maria Schottenius späder på med att varna för politiker som lyssnar på folket: ”Att lägga örat till marken och lyssna på folket är snarast något en anständig politiker måste passa sig för i dag”.

Kolumnisten Roger Cohen (DN 7.3) kallar Trump för ”en modern Mussolini”, en person som inte bara har ”rovdjurets instinkt att hugga i halspulsådern,” utan äger ”ett råskinns temperament.” Han har ”visat förakt för pressen, smak för våld, en konsekvent brist på humanitet, ett allt förintande ego och skrävel om att han står över lagen”.

Dagens Nyheters alltmer självsäkre chefredaktör Peter Wolodarski skriver att Trump ”använder demagogens alla trick, spelar på fördomar mot andra människor och länder, gör de förenklade svaren till dygd och är extremt grov och förolämpande, ja, till och med öppet rasistisk.” ”Av alla skräniga populister som hemsökt västvärlden sedan Berlinmurens fall är Donald Trump förmodligen den farligaste”.

Ett par röster för dock – i självaste Dagens Nyheter – fram andra synpunkter. Det gäller då inte Trump, utan andra aktuella opinionsfenomen. Ledarskribenten Erik Helmerson (18.2) varnar för att visa oförstånde inför svenska väljares ängslan. Han skriver apropå vissa reaktioner på flyktingströmmen: ”…det är inte konstigt att även traditionellt flyktingvänliga människor blir skeptiska och rädda när de känner att det gått för fort, att Sverige inte hinner med. Flyktingbarn misshandlas på hemmen, deras egna barn kan få sämre skolgång. Den rädslan är inget att förakta eller raljera över. Den är djupt mänsklig.”

I det andra fallet gäller det Polen. Tidningens medarbetare Maciej Zaremba (21.2) säger sig i ett längre reportage förstå att många i hans tidigare hemland blivit irriterade, ja kanske ursinniga, över att de efter kommunismens fall fått fortsätta att dras med ledare utan vilja att lyssna på folket. Liksom att kommunisternas efterföljare nu tvingar på sitt folk åsikter och åtgärder som upplevs negativa, irrelevanta och förnedrande. Ledarna har drivit urbant progressiva frågor som konstgjord befruktning, partnerskap, könskvotering, och kyrkans intrång i politiken, påminner Zaremba om. Det är kanske inga frågor som berört flertalet väljare enligt Zaremba. De polska liberalerna ingick därtill en ”hemlig” pakt med kommunisterna 1989, varför landet aldrig upplevdes ha tagit sig ur den gamla regimens grepp. Zaremba ser själv den liberala politiken som en nödvändig utveckling, en modernisering. Han frågar retoriskt: ”Men behövde det gå så brutalt till, så utan känsla för smärtan i fallhöjden? Nu kommer i alla fall notan. Det är de onödiggjorda i tung industri och deras barn som tycks beredda att rösta på vilken högerextremist som helst, bara den lovar att göra slut på ’liberalerna’”.

Beskrivningen lär väl halta såtillvida som Zaremba primärt tycks vilja förklara vissa väljares nationalism med ekonomisk tillbakagång. Fler sidor finns nog att beakta. Han säger sig samtidigt vara förbryllad över att de på 1990-talet friställda gruv- och industriarbetarna inte kom att rösta ”vänster”. Synpunkten saknar inte intresse. Zaremba må känna sina gamla landsmän, men frågan är om man behöver vara så förvånad. Är det inte mera upplevelsen av en förlorad självständighet, känslan av att alltför mycket fortsätter i gamla hjulspår och att Moskvas och Warszawapaktens inflytande har övergått till ett vänsterliberalt EU som driver denna del av den polska opinionen?

Som sagt, Helmersons och Zarembas inlägg har båda publicerats i DN. En annan person med tyngd är nationalekonomen Lars Calmfors som bland annat skickligt och nyktert har analyserat svensk invandringspolitik på sätt som erinrar om de bästa internationella bedömarna. De nämnda personerna utgör dock en svag stämma i tidningen som i dag domineras av högljudda kampanjartiklar och tendensreportage. De nämnda liksom en handlfull lika fritänkande hotar tyvärr dränkas i en kör av angrepp där misshagliga åsikter och personer utmålas som antidemokrater och värre.

I veckan avled tidningens inflytelserika styrelseledamot Jeanette Bonnier. Med tanke på att hon tillhör ägarfamiljen och själv varit journalist kan man gissa att hennes frånfälle får betydelse. Det skulle rentav kunna ge en möjlighet att orientera om tidningen, från dess hårdnackade försvar för en extrem migrationspolitik. Detta skulle verkligen behövas. Både migrationen och läget i EU och USA behöver skarpare granskare än dagens smått sektiska ledarskribenter. Man måste för att få en inträngande bevakning i dag söka sig till de nya media och till utländska källor. Att ett land som vårt med tio miljoner invånare inte skall ha bättre mediekommentarer att tillgå i avgörande frågor är i sig faktiskt en skandal.

Foto

EU:s avtal med Turkiet kan öka invandringen till EU

Våra medier antyder att de är lättade över flyktinguppgörelsen mellan Turkiet och EU.

EU skall enligt avtalet betala över fyrtio miljarder kr för att grannen i öster skall hålla tillbaka 2,5 miljoner flyktingar. Det är mycket pengar och löser ändå knappast flyktingfrågan. Få ställer därtill frågan, vad de rättigheter får som följd som Turkiet i samma uppgörelse förhandlat till sig.

Brittiska Spectator ägnar (12.3) en oroad ledare åt just detta. Man påminner om att Turkiets bristande mänskliga rättigheter har försenat förhandlingarna om ett EU-medlemskap i trettio år, och att rättighetsläget på senare tid knappast har förbättrats. Turkar kan till exempel dömas för att missfirma landets president. En person riskerar just nu 23 års fängelse för påståenden att statliga åklagare till underpris förvärvat fast egendom. Trots lagar som skulle skapa upprördhet i ett EU-land, menar Spectator, får landets 77 miljoner invånare nu rätt att resa utan visum i EU:s 28 medlemsstater.

Om så bara en del av de turkiska medborgarna använder sin rätt till visumfrihet, kanske därför att man fruktar de lagar som styr landet, kan Europa stå inför en ny våg av asylsökande. EU:s bekännelse till rättsstaten kan därmed visa sig tunnare än vi trott och dess ledare på nytt visa räddhåga och följsamhet. Blir Turkiet EU-medlem kommer unionen också att gränsa till Syrien, något som kan ge skjuts åt de migrations- och islamkritiska rörelserna i Europa.

Ett avtal som av EU avsågs bli en broms på invandringen kan därmed bli raka motsatsen. De som väl tagit sig in får följas av sina familjer. Och den illegala handeln med turkiska pass kan nå nya höjder, medan alltfler invandrade icke-EU-medborgare dras in i en osäker, oreglerad svart ekonomi.

Finansiella krig en del av USA:s strategi

I en global värld råder en förväntan att krigens epok är slut. Det finns ett utbrett motstånd inför militära insatser, särskilt hos stater som tidigare använt sig av sådana. I stället prövas mer diskreta och svårspårade sätt att kväsa misshagliga stater. Vid sidan om traditionella ekonomiska stridsmedel som sanktioner kan starka nationer som led i sin politik även påverka och hindra fria kapitalströmmar.

Förra året sade den förre iranske presidenten, som bevittnat hur den iranska oljeexporten drastiskt minskat och landets valutareserv tömts som följd av de USA-ledda sanktionerna:

”Ett dolt krig är på väg.” Han tillade: ”Vi måste inse att detta är en form av krigföring genom vilken fienden antar att han kan besegra den iranska nationen.”

Sedan dess har Iransanktionerna som bekant hävts. Men Mahmoud Ahmadi-Nejad hade ändå rätt. För efter 11 september började man i Washington systematiskt utveckla olika finansiella vapen som ett offensivt komplement till landets utrikespolitik och militära agerande. Vita huset samlade för ändamålet en rad experter på de finansiella systemen men även personer som visste hur man spårar och intelligent ingriper i ekonomiska transaktioner. Kampen mot terrorismen tog nu så kallade smarta sanktioner liksom tekniker för att frysa banktillgångar i sin tjänst.

En sådan verksamhet var inte ny, och liksom mycket annat går den så långt tillbaka som till de gamla grekerna. Under det peloponnesiska kriget på 400-talet stängde sålunda atenarna sina hamnar för köpmän som handlade med fienden Sparta. Går vi fram till vår egen tid vet vi, att det kommunistiska Kuba fram till förra året befann sig i en blockad som Amerika hade inlett redan 1960.

Med dagens globalisering får en finansiell stormakt som USA – även på grund av dollarns och de amerikanska bankernas viktiga roll i världsekonomin – chans att med lock och pock söka få kommersiella företag med på vad USA önskar. Det räcker med en lätt antydan för att banker som månar om sina marknader att undvika att befatta sig med företag som ansetts politiskt misshagliga.

I syfte att få bort oönskade aktörer ur spelet har det amerikanska finansdepartementet på senare år exempelvis gått på Nordkorea som man misstänkt för att vara delaktig i drogsmuggling. Även al-Qaida har pressats för att göra det svårt för landets finansiella operationer att verka – till exempel vad gäller att ge ut ersättningar till självmordsbombares familjer. Något liknande torde i dag gälla IS.

Huvudmålet för USA under den aktuella tiden har dock varit den iranska regimen. Här har Washington direkt gett sig på de banker som haft kontakt med den islamiska republiken, allt för att avskräcka dem från fortsatta affärer.

Tydligen har dessa försök ändå inte blivit så framgångsrika som man i Washington hoppats. Även om organisationer som al-Qaida har tillfogats förluster har flera av de rörelser som utpekats för terrorism tvärtom stärkts. Såväl den syriska som den nordkoreanska regimen har trots en omfattande, USA-styrd finanskrigföring behållit sin styrka. När amerikanerna till sist skrev under ett avtal med Iran om det beryktade kärnvapenprogrammet ilsknade såväl den israeliska som den saudiska ledningen till.

I sin bok Treasury’s war: The unleashing of a new era of financial warfare  (2013) skildrar Juan Zarate spelet bakom finanskrigets kulisser. Zarate som på presidentens uppdrag själv deltagit i att utforma dessa metoder drar slutsatsen att denna verksamhet knappast kan kallas framgångsrik och att den inte kan ersätta en öppen politik och en försonlig inställning i umgänget med stater man av något skäl ogillar. Boken kompletterar värdefullt den bild vi tidigare har fått av medlen i USA:s utrikespolitik.

Dubai – framtidsland eller hägring i öknen?

Att nå Förenade Arabemiraten efter den långa flygresan över Östeuropa och Iran är som att komma till en välmående sandbank vid Persiska viken. Staterna vid ”gulfen” – här känd som al-Khalij – är delar i arabvärldens hjärta. De är samtidigt inbördes olika – från de ”tusen prinsarnas” Saudiarabien, skapat ur en historia av förbittrade klanstrider, och det på visst sätt parlamentariska Kuwait till dagens hypermoderna emirat där en ny tid prövar vingarna i skuggan av ett slags bevarat patriarkat.

Dubai

Luxuösa Emirate Palace Hotel i Abu Dhabi tillhör Persiska vikens nya storinvesteringar. Här finns både en kommersiell del och en som används vid evenemang och statsbesök i Emiraten. Intill skribenten står en ”guldmaskin” uppställd där tackor kan inhandlas till dagspris. I konferensdelens foajé har en äkta palmallé planterats.

Dubai verkar för den oförberedde besökaren att närmast bada i pengar. Byggnader som överglänser de praktfullast tänkbara emirpalats reses i snabb takt och flerfiliga motorvägar fylls av oändliga bilströmmar, i vilka få fordon tycks äldre än senaste årsmodell. På gatorna ilar upptagna kontorsmänniskor, äldre män med dragkärror och vilsna turister, men också prydliga inhemska familjer i de för Arabiska halvön typiska dräkterna. Dubai är en kosmopolitisk marknadsoas, inbäddad i en urgammal arabkultur.

Här öppnar sig byggropar som närmast tycks bottenlösa och här byggs hus som får Manhattan att verka ren småstad. Till de senaste infrastrukturprojekten hör Dubais hypereffektiva tunnelbana liksom dess internationella flygplats – en skapelse som i storlek och effektivitet kan tävla med de största västerländska men som har utsmyckats i smakfull moderniserad arabstil och där syftet sägs vara att föregripa 2030-talets resandeströmmar. Enbart Dubai har därtill några köpgallerior som säljer allt vad den västerländska märkes- och lyxindustrin kan frambringa.

Sådant är det spontana intryck som Dubai och Abu Dhabi ger, men intill dess overkliga framtidsområden möter man samtidigt klassiska basarkvarter, gamla befästningar och de karakteristiska vindtornen, belägna i äldre stadsdelar som här och där också rymmer trädgårdar enligt arabiskt rätlinjiga mönster.

Emiraten beskrivs ibland som en sorts mutation, genom vilken ett nomadfolk som tidigare livnärt sig på kamelskötsel och pärlfiske genom nya oljefyndigheter lyckats ställa om för en ny tid. Rikedomen skänkte därvid en valfrihet där man fick välja och vraka ur egna och västerländska stilförråd. De senare årens utveckling är på sätt och vis ändå förberedd, då vissa framsynta emirer tidigt insåg att det traditionella klan- och nomadsamhället behövde finna sin plats i en ny tid. Så byggdes i förra seklets början den tidigare Koranutbildningen ut med inslag av handelskunskap och andra praktiska ämnen. Skolor för pojkar ersatte ökenfolkets obefintliga eller högst oregelbundna undervisning.

Dubai2

Emirate Palace Hotel förenar traditionell muhammedansk arkitektur med djärv modernitet.

En första kontakt med modern administration fick emiraten samtidigt med britternas hjälp så sent som på 1960-talet, då brittiska uppsyningsmän lärde sina arabiska bröder vad modern förvaltning kräver. Det som då påbörjades har uppenbarligen varit dessa stater till nytta. Ändå kan man undra hur stabila banden till den politiska ledningen i dag är och hur legitim denna stat i folkets ögon framstår.

Litet skymt av de synliga tecknen på rikedom lever emiratens stolthet, dess nya skolor och universitet som nu söker mäta sig med de bästa i världen. Här finns en handelshögskola och de flesta ämnen som en amerikan eller tysk student kan välja emellan, och en rad västerländska universitet har likaså byggt upp filialer i Dubai. ”-Det är ni som borde lära av oss!” säger en lektor i ekonomi en smula provokativt till mig. Han har ändå sina rötter i USA men forskar sedan många år här.

Då staten vill stärka den nya generationen kunskaper är det ingen slump att vårens diplomutdelning bevistas av en rad honoratiores och ambassadörer och med emirens egen bror i spetsen. Lika talande är att utbytet med internationella universitet nu byggs ut. Kunskap ses som en primär utmaning. Inte minst att passa in den analytiske forskarens attityd i det traditionellt islamska värderingarna är en viktig uppgift. En viss aning om den uppgiften är det att Dubais akademiska sajter visar precis samma bilder av avspända studenter och glatt campusliv som europeiska eller amerikanska universitets. Man skall inte bara plugga och anstränga sig – man skall ha roligt medan man gör det.

Dubai3

Magnifika Atlantic Hotel ligger 5 km ut i havet på den artificiella ön Palm Jumeirah och nås via en monorail invigd 2009. Ön är inte längre världens största konstgjorda.

Att Dubai är en brokig handels- och finansplats som även lockar turister är gott nog. Hur är det med sammanhållningen och de gemensamma värderingarna? Kommer en stat där bara en miljon av åtta utgörs av ”infödda” medborgare att ha den enhet som ett fungerande samhälle kräver? (Övriga är ofta indier och afrikaner som vistas här på halvåriga uppehållstillstånd.) Frågan är öppen.

Arabemiraten lever politiskt i skuggan av två makter – det mångdubbelt större Iran och det religiöst och socialt stränga Saudiarabien. Till Iran har emiraten ett pragmatiskt förhållande, om än inte utan spänningar. Det islamistiska Iran behöver inte minst en utvecklad granne som Emiraten där iranier kan tas emot och få anställning. Vad relationen med det ganska gåtfulla Saudi skall leda till är samtidigt ovisst. Att många saudier vill utveckla sitt lands monarki till en konstitutionell rättsstat med marknadsekonomi är väl känt. De spänningar som den store grannen på Arabiska halvön rymmer lär inte givet hålla sig bara inom detta geografiskt dominerande land.

Därför är framtiden för Gulfländerna inklusive emiraten trots gjorda framsteg och mot bakgrund av den tilltagande Syrienkonflikten oviss.

Ge de historiska stilarna en äreräddning

I dag ser många lite ironiskt på historiska stilar. ”Låt det gamla vara glömt – Låt de döda begrava sina döda”.

Att bygga som i äldre tider tycker många är fel, för hus skall ju ha en ”tidsreferens.” Sättet att rita hus går förstås ständigt framåt som allt annat. Men under vissa perioder har man samtidigt avsiktligt arbetat i äldre manér, ofta fast många hus också fick spegla tidens anda. Även under år då förnyelse hyllades, arbetade flera arkitekter medvetet efter äldre förebild.

Det gäller i Sverige kanske särskilt under den oscarianska epoken, då en ny borgerlighet gärna bosatte sig i ”medeltida” palats, då rådhus uppfördes i massiv Vasastil och egnahemspionjärer tog efter bondgårdar och torpstugor. Vem störs av att Ragnar Östbergs stadshus har italienska renässansdrag, eller att Ferdinand Boberg skapade elektricitetspalats i ottomansk anda? Den kända Gustav Vasa kyrka i Stockholm passar så väl med sin exteriör från en klassisk epok att vi nästan tror, att templet tillkom under denna. Desto lyckligare är förstås de, som anar det lätta jugenddraget i kyrkans utförande.

Sir George Gilbert Scott

Sir George Gilbert Scott

Ett exempel på hur man lekte med historiska stilar just som moderniteten säkrade sina positioner ger den brittiske arkitekten och kyrkorestaureraren George Gilbert Scott, som med sin konsekventa men också personliga neogotik kom att prägla såväl en rad engelska stadsmiljöer som byggnader på landsbygden.

Scott som grundlade en arkitektsläkt – verksam ännu ett stycke in på 1900-talet – blev bl a känd för en rad verk som Kelham Hall på den engelska landsbygden samt St Pancras Station, Albert Memorial med flera i London. Scott framtonar på bild som en typisk viktorian med polisonger och kal hjässa. Han sägs ha varit allvarlig och innerlig, just som en viktorian skall vara. Plikttrogen och starkt produktiv skapade han verk som både har väckt beundran och irritation. Scott var inte bara hängiven den gotiska stilen utan även så väl insatt i dess motiv och uttrycksformer att hans verk bde blev nyskapande och personliga. I detta påminner han för övrigt om den äldre arkitektkollegan Pugin, av vilken också en rad välgenomförda neogotiska byggnadsverk finns bevarade.

Efter decennier av misstro visar sig flera åter villiga att i Scotts misskända arbetssätt se förtjänster. Det gäller inte minst hans många restaureringsprojekt. Visst sökte Scott som var frilansare ivrigt få uppdrag, men han vinnlade sig också om att möta uppdragsgivarnas önskningar. De byggnader han restaurerade speglar hans goda kunskaper om varje byggnads ursprung men äger också nyskapande prägel. En uppgift bland många som han löste med glans var att ge Nikolaikyrkan i Hamburg ett ansiktslyft. Scott räddade även en rad engelska kyrkor från totalt förfall. Han provade nya material och motiv på sätt så att byggnadernas individualitet fördes vidare.

Gotiken måste liksom alla stilar naturligtvis förstås utifrån sin tid och dess formspråk, oavsett om vi talar om medeltida mästare eller om de 1800-talsromantiska viktorianer som sökte ge den nytt liv. Utan dess utmejslade detaljer uteblir helheten. I gotikens väsen ligger att inte vara originell, dess arkitekter och hantverkare var knappast formgivaregon. Det kräver därför, som många betonar, kunskap för att riktigt tolka och värdera gotiken. Utan att veta vad ”ribbvalv”, ”spetsbåge”, ”trepass” och så vidare fattar man nog inte gotikmästarnas djupare avsikter, den om att låta människan sväva inför en ljusvision, möjliggjord bland annat genom de ”genomskinliga väggar” som gotikkännaren Hans Jantzen så träffande talar om.

Att enbart läsa om Pugins eller Scotts verk får mig att minnas egna omvälvande möten med äldre engelsk byggnadskonst. En sommar på väg till Cornwall besökte jag den kända Salisbury-katedralen. Den ger, där den ligger omgiven av gräsmattor och tillbyggnader, som varje besökare inser ett praktfullt och ganska gripande prov på medeltidens engelskt byggnadssätt. Den ljusa katedralen formas av sakral ”unggotik” men det kända tillskottet från 1300-talet, det djärva tornet med dess höga spira (123 meter totalt), förstärker samtidigt katedralens uppåtsträvande prägel och skänker en enkelhet och därmed en friskhet som man inte alltid finner hos dåtidens kyrkor. Lyckligtvis kunde denna byggnad uppföras ”på jungfrulig mark” och enligt en egen plan, den behövde alltså inte ta hänsyn till något tidigare tempel. Salisburys enkelhet har mycket riktigt påverkat många andra engelska byggnadsverk, inte minst tempelherrarnas kända kyrka i London.

Att sommaren 1965 träda in i Salisburys medeltidskatedral medan klangerna från dess gosskör svävade under valven blev inte bara en uplevelse i sig, här anades väl själva det sammansatta som utmärker den äkta gotiken. Körsången var förstås inte den medeltida, gregorianska, utan återgav snarare något av den engelska reformationsandans och sjöfararlandets på samma gång trotsiga, jublande och tragiska erfarenhet, inte minst med tonvikt på ’erfarenhet’. Katedralens väggar är både på grund av stenmaterialet och fönstren ljusa; det kända Trefaldighetskapellet får till och med dagsljus från tre håll. Jag lärde mig senare att katedralens valv hade gjorts ovanligt breda, så att de då vanliga processionerna lätt skulle kunna röra sig inne i kyrkan. Samtidigt som det katolska i en mening givetvis är borta, har en del gamla seder och även de gamla katedralsämbetena från förreformatorisk tid här kommit att behållas, främst sägs det därför att Salisbury inte hade något kloster som kunde inge Henrik VIII och hans män någon misstanke om att man velat hålla katolska bruk kvar. Med Salisbury förknippas även den tidiga så kallade Sarum-riten (’Sarum’ är Salisburys latinska namnform), i vilken de katolska kyrkobruken ännu delvis ännu ingick och som även infördes i reformationstidens gudstjänstordning för hela landet.

Salisbury Cathedral

Katedralen i Salisbury (Foto: Lambert)

Det lär finnas en markant skillnad mellan engelsk gotik och fransk – det land där denna stil först uppkom. Britterna tog förnämt avstånd från den yppiga franska stilen och värnade mer om sin egen anglo-normandiska tradition, något som bland annat märks i en förkärlek för gallerier som placerats in över kyrkornas valvbågar. Engelsk gotik är samtidigt mer färgrik än den franska, men framstår på flera sätt också som utrerad i sin enkelhet, något som inte bara lär ha haft med fattigdom att göra. I Salisburys fall bidrog stadens rika borgare generöst till katedralbygget. Katedralen här är också typisk engelsk genom att man har avstått från systemet med strävpelare; fasaderna är i huvudsak raka och det franska sättet att stadga byggnaden med stödjande anordningar av stort tekniskt raffinemang är frånvarande.

Klart är att Salisbury såsom byggt på 1200-talet ger ett gott uttryck för sin tid. Hur är det då med de många ”imitationer” av gotisk stil som senare har skapats?

Själv besöker jag ibland Stefanskyrkan i Stockholm, en mindre byggnad av kalksten fritt skapad efter en engelsk lantkyrka i den sengotiska så kallade ” perpendicular” style (perpendicular betyder rak, uppåtstående). Stefanskyrkan känns med sin lätta, ”skandinaviska” anpassning av gotiken knappast som stelnad eller imiterande, utan äger tvärtom en avrundad personlighet. Detta gäller även flera andra byggnader efter äldre förebild även i vårt land. Man kan knappast tro att ens utgångspunkten har varit att ”imitera”, snarare har det gällt att hitta en väg att förnya i ett läge då arkitekturen blivit stelnad eller upplevts som dogmatisk. Några ord som yttrats om en svensk, något senare själsfrände till Scott, Helgo Zetterwall, är på det sättet upplysande: ” I sina restaureringar sökte  Zetterwall återupprätta en förlorad arkitektonisk konsekvens och satte den konstnärliga helheten framför autenticiteten” (NE).

Att återskapa en ”förlorad arkitektonisk konsekvens” bör verkligen betonas, då det tycks peka mot en annan utgångspunkt än den blotta imitationens, eller framkalla bilden av en av förebildens auktoritet och strålkraft bländad konstnär som glömt bort vad han själv kunnat tillföra. Tendensen att se motsättningar mellan ”historiserande” och ”samtida” stil verkar för övrigt olycklig, för att inte säga destruktiv. Vi borde se hur en stil mottagen i nya omständigheter kan skapa en livgivande spänning som besökaren genast märker. Vi borde därför mera än nu uppmärksamma historister och så kallade eklektiker och se vår egen roll i att nyansrikt och förstående karakterisera och bedöma varje arkitekt utifrån den personliga syntes som han lyckas skapa.

Foto av katedralen i Salisbury

USA-ambassadör angriper Ungern i tal

Ungern har en tid varit i skotthålet för förmenta avvikelser från EU:s praxis och värderingar.

Kritiken har tilltagit sedan landet har fått ta emot de nya flyktingströmmarna från Syrien, Afghanistan och Nordafrika. Ungrarna säger sig bara upprätthålla det regelverk som EU har infört, men opinionsbildare och politiker lyssnar inte på det örat utan angriper dem häftigt.

Mot diplomatisk praxis riktade den amerikanska ambassadören i landet, Colleen Bell, nyligen skarpa anklagelser mot Ungern i ett uppmärksammat tal. Det kan påminnas om att Colleen Bell då president Obama ville se henne som ny Ungernambassadör fick veta att hon var ”totalt okunnig” om Ungern och att hon valts främst för sitt engagemang i Obamas presidentvalskampanj (John McCain). Hennes bakgrund är nationalekonomi, miljöaktivism och tv-produktioner. Hon tillträdde sitt nuvarande ämbete i januari 2015.

Några synpunkter skall här återges ur mrs Bells tal liksom några reaktioner på det.

I talet som hölls vid Corvinus-universitetet inledde ambassadör Bell med att tacka Ungern för dess Nato-insatser och för att det sänder gas till Ukraina. Därpå yttrade hon sig kritiskt över den plan på en utvidgad atomkraftsanläggning (Paks) för vars genomförande Ungern har valt att anlita ryska entreprenörer. Hon begärde vidare att Ungern skall införa flera ”checks and balances” i sitt rättssystem och att det skall öka pressfriheten i landet. I den aktuella migrantfrågan uttryckte ambassadör Bell sin oro över Ungerns som hon ansåg intoleranta, nationalistiska och främlingsfientliga retorik.

I sin reaktion på talet sade utrikesminister Péter Szijjártó att fru Bell knappast fört fram något nytt utan snarast upprepat sina företrädares synpunkter. Szijjártó klargjorde att Ungern som medlem i EU föredrar att i dettas olika fora dryfta de frågor som fru Bell fört fram, inte polemisera med henne i det fria. Han påpekade även att USA tydligen vill öka flyktingmottagandet i Ungern medan Ungern självt vill få ned antalet ekonomiska migranter. János Lázár som är premiärminister Orbans stabschef, sade sig apropå talet med viss ironi hoppas, att den generösa åsikt om invandring som ambassadör Bell visat också speglar hennes lands attityd gentemot Mexikoflyktingarna.

En medieröst säger sig misstänka att USA:s omsorg om de flyktingar som kommer till Ungerns gräns har geopolitiska motiv och inte speglar ett verkligt intresse för de flyende eller för Ungern som rättsstat. Han förmodar att USA retar sig på att Ungerns fått ökad ekonomisk suveränitet genom att tjäna pengar på marknaden och inte på Internationella Valutafonden. Han tror också att Ungerns anlitande av en ryskt företag för att utvidga sitt atomkraftverk sticker i ögonen och finner det till sist märkligt att USA läxar upp ungrarna i frågor som dessa uppenbart själva måste få avgöra.

En annan kommentator säger sig förmoda, att USA i takt med att invandringsfrågan blir inaktuell på andra sätt kommer att fortsätta sitt diplomatiska krig mot Ungerns regering. Han tror att USA därmed även kan vilja sända ett budskap till Polen där det PiS-parti som segrade i valet nyligen inom kort antas komma att beskatta i landet verksamma USA-ägda internationella företag och banker.

En kolumnist anklagar USA för att påverka Grekland och Turkiet att låta flyktingar fortsätta in i EU för att pressa detta till underkastelse och lyhördhet mot USA:s synpunkter, få det att underteckna det transatlantiska handelsavtalet och understödja USA:s geopolitik allmänt snarare än sina egna intressen.

En annan röst ironiserar över att det EU-kritiska Ungern som motargument mot fru Bells anklagelser just framhåller sitt EU-medlemskap och misstänker att den ungerska regeringens gensvar kommer att skada relationen mellan Ungern och USA. Det kan antas att Hillary Clinton i det fall hon väljs till USA:s president kommer att använda IMF, Världsbanken och amerikanska investerare för att öva påtryckningar på Ungern.

Politiskt laddat Turkiet går till val med oviss utgång

Turkiet står i rampljuset inte bara genom sin roll mot det krigshärjade Syrien och mot dem som flyr från detta land. Den starka inrikespolitiska splittringen med anknytning till kurdkonflikten pressar också landets politiska ledare.

Inför valet kostar partierna på enorma valplakat, många fyller som detta en hel husfasad.

Inför valet kostar partierna på enorma valplakat, många
fyller som detta en hel husfasad.

Mindre än sex månader efter det val som bröt maktpartiet AKP:s 13-åriga parlamentsmajoritet går turkarna åter till val. Då tre fjärdedelar av landets befolkning är under 25 år är ledande politiker begripligt nog nervösa. Till de unga väljarnas oförutsägbarhet kommer att fler utlandsturkar väntas rösta än i det förra valet. AKP torgför sig liksom sist som statsbärande, men dess stöd hämtas till stor del i den lantliga östra delen av Turkiet. Partiet har hoppats återta 7 procent av de förlorade rösterna, men också övriga partier känner segervittring och många tror att valet kan utmynna i en koalitionsregering.

Det probleminriktade, kurdiskvänliga HDP (Folkliga demokratipartiet) som i somras oväntat ökade efter att ha ifrågasatt president Erdogans maktambitioner bildar i sig en osäkerhetsfaktor. Striden lär stå hård i 39 av landets nyckeldistrikt däribland Ankara.

Hemligheten med HDP:s framryckning i våras var att partiet lockade såväl liberaler som oroades över Erdogans linje som mer konservativa väljare. Kan HDP fortsätta den balansgången mellan grupper som i andra frågor står långt ifrån varandra, frågar sig många. Premiärminister Ahmet Davutoglou från AKP kan känna viss osäkerhet om hans parti återhämtar sig, men har i kampanjen föga överraskande anlagt en statsmannaprofil.

För AKP gäller det inte bara att vinna minst 43-44 procent. Man behöver också kunna rycka fram i provinser där man gick tillbaka i junivalet. Får inte AKP detta övertag kan en koalitionsregering bli utvägen. Då kan det också bli aktuellt att utlysa ännu ett val, vilket bland annat riskerar att landet polariseras än mera.

Turkiet uppvisar i dag en säregen blandning av ett traditionellt, familjevänligt samhälle i näranog medeltida anda, ny politisk radikalism och en nyliberal praxis som starkt är på väg att starkt förändra Kemal Atatürks 1920-talsrepublik. Ekonomin går bra, enorma infrastruktur- och andra byggprojekt pågår, inte minst söker man ersätta äldre bostadshus med nya och mer jordbävningssäkra. Landets sjukförsäkringssystem följer modellen ”statens kaka är liten men säker”. Erdogans löften bl a om nya infrastruktursatsningar kan ge AKP vind i seglen.

Premiärminister Davutglous tv-framträdanden ger bilden av en pålitlig statsbärare.

Premiärminister Davutglous
tv-framträdanden ger bilden av en pålitlig statsbärare.

I en intervju för Hürriyet Daily News (27 okt) hävdar den amerikanske författaren Noam Chomsky att Turkiets ”nyautoritära” omsvängning under Erdogan bör ses som en reaktion på EU:s njugga svar på tidigare turkiska inviter. Europa är i grunden ”rasistiskt” menar den kontroversielle språkvetaren och man ser inte Turkiet som en värdig blivande EU-medlem. När Erdogan inte fick något gensvar trots sina tillmötesgåenden, valde han helt enkelt och förutsägbart att återgå till en populistisk politik som han insåg hade givna stödgrupper.

Chomsky: ”Just nu agerar den turkiska regeringen på sätt som är extremt skadligt för landets folk, för hoppet om turkisk frihet och demokrati och för kurderna i deras rättmätiga kamp för grundläggande rättigheter. Och det gäller även internationellt. Turkiets roll i Syrien har varit extremt olycklig.”

Chomsky menar också att Erdogans grundläggande självhärskardrag varit viktiga, men att europeernas benägenhet att ställa nya krav så snart Turkiet hade uppfyllt de tidigare skapat en stegrad frustration som kan förklara den turkiska politiska omsvängningen. Det var inte längre idé att försöka, tycktes man resonera.

Tillfrågad om vad han ser som Turkiets starka sida svarar Chomsky: ”Turkiet kan ge Europa och den övriga världen verkliga insikter. Turkiet är det enda land jag känner där de utbildade gruppernas ledande element – journalister, akademiker, författare – har inte bara protesterat mot statens brott utan har företagit modiga civila olydnadshandlingar för att motsätta sig dessa brott, ibland även med svåra straff som följd. Detta sker inte överallt. I varje fall inte i Europa eller USA.” Sådana protester må avfärdas som igångsatta av en liten elit – ”vita turkar”. Enligt Chomsky kan nya protester i dag lätt återuppliva dem som ägde rum för ett tiotal år sedan vilket kan ge intressanta resultat.

Västs Syrienupplägg gick i kras

När Syriens inbördeskrig startade varnade många för att avsätta landets sekuläre envåldshärskare. De framhöll att inte bara få i Syrien ville se honom avsatt. De pekade även på farliga följder av en åtgärd som med katastrofala resultat prövats mot Iraks Saddam Hussein. De som kallades icke-religiösa rebeller visade sig i Syrien vara eller ge plats för hårda islamister i förklädnad. Västs intressen i regionen skulle komma att undermineras av saudiska och iranska miliser, beredda som de var att utkämpa ett fasansfullt krig genom ombud, medan Syriens egen heterogena befolkning riskerade att utplånas. Ovanpå detta riskerade väst att utlösa ett fullskaligt krig med Ryssland.

En av dem var Mellanösternkännaren John R Bradley, som i Spectator (26 sept 2015) med hänvisning till sina inlägg då Syrienkriget började åter dömer ut den västliga strategin i Syrien som naiv och ohållbar från början. De farhågor han hyste har besannats med råge, 250 000 människor har hittills dödats, halva befolkningen har fått lämna sina bostadsorter och folk flyr desperat från det konfliktridna landet, varpå Syriens allierade Ryssland träder in med toppmodern utrustning och tar väst och Nato på sängen i det tomrum som deras geopolitiska misstag skapat.

President Putin kan nu enligt Bradley med viss rätt utmåla sig som Europas räddare i flyktingkrisen. Att se till att president Assad kan sitta kvar är enligt rysk åsikt det enda sättet att minska antalet flyende. Och medan Assads fall länge ansågs som en tidsfråga börjar nu hans styrkor återta initiativet. Vågor av luftangrepp skadar svårt sina mål, och många som tidigare ansett Assads fall vara ett absolut krav börjar under händelsernas tryck ändra åsikt. I de områden som Assads armé behärskar är han tydligen populär, medan väst av syrierna avskys allt mera. Enligt en färsk undersökning anser faktiskt 80 procent av syrierna att det är västmakterna som låtit IS uppstå, en åsikt som också är starkt företrädd i övriga Mellanöstern.

Moskva anses av flera ha bedömt Syrienkrisen riktigt från början, medan västs humanitära trovärdighet lidit kanske irreparabel skada. Genom att ryssarna trätt in i kriget får Putins tidigare varning också tyngd: alla som söker störta Assad får med Ryssland att göra.

De som vill att fler flyktingar skall komma kan riskera Syriens återuppbyggnad

Att läsa DN kräver i dag säkerhetsbälte. Om det som förr bara var någon lärobok vars syn på könsroller väckte DN:s vrede. Eller att tidningen gav sig på någon naturvetarinstitution som sparat gamla dödskallar. Nej man mästrar polisen för de så kallade ”romregistren”, dag ut och dag in. Och nu är det som få har undgått flyktingarna från Syrien som får tidningen att försvara ett praktiskt taget gränslöst flyktingmottagande, allt medan de som vill se andra lösningar avfärdas med upphöjt förakt.

Det osar av ilska i DN och Expressen, litet mindre men dock i Aftonbladet och SvD.

Beror det – som en del tycks tro – bara på att folk tycker olika i den laddade migrationsfrågan och på att invandringen i sig kan väcka rädsla för framtiden?

En del verkar tro det. Andra söker ana en agenda, där flyktingfrågan visserligen också ses som viktig i sig men i vissa kretsar samtidigt ges ett ”högre” syfte, fritt för tolkningar.

Många ser i vart fall att debatten hårt styrs upp. De som vill bromsa invandringen bemöts inte seriöst utan åsätts nedlåtande klichéer. Ledande opinionsskribenter fördömer deras åsikter i klump utan att bemöta dem i sak. Handlar då inte folkstyret om att lyssna på den andre, kan man fråga, och om att något litet söka förstå? Medan debatten pågått har ändå män som Paul Collier, brittisk migrationsforskare, sagt att EU mer än att öppna gränserna bör hjälpa till att starta syriska exilföretag i grannländer som Jordanien. Företag som ger flyktingar arbete och som då kriget är slut kan flytta åter till Syrien och hjälpa landet på fötter. Fraser Nelson, tidningen Spectators chefredaktör, varnar (SvD 7 september) för att EU orsakar många dödsfall om det fortsätter locka människor ut på havet i usla båtar, medan den norske diplomaten och flyktingsamordnaren Jan Egeland – tidigare vice FN-chef – vill se en ny ”Marshallhjälp” som i Mellanöstern stödjer syrierna så att de efter kriget lättare kan återvända och brain drain förhindras. Män som dessa skiljer i synen på Syrienfrågan välgörande ut sig från den svenska konsensuslinjen.

Tråkigt är att så snart de kritiska märker att konsensförsvararna inte låter sig rubbas, byggs en vrede och en frustration upp, som får vissa att höja tonen och förgrova argumenten medan andra blir uppgivna och tystnar. Båda så klart lika illa för idéutbytet. Lägg till detta en moraliserande stil främst hos flera liberala medier så blir hettan och pulsen i nätdebatten mer begriplig. De sociala medier som saknar DN:s grindvakter får helt enkelt bli en boxboll och en säkerhetsventil – kanske den enda som återstår. Samtidigt som de som formar de fria medierna söker nå saklighet och trovärdighet. För vem vill dagligen hunsas och fördömas, även om det inte sker direkt utan i tv och tidningsspalter? Märkligt nog ser sig DN och andra moraldomare som både unikt humana och fria från krav på att motivera sina åsikter.

DN:s egen kolumnist Johan Croneman skrev (DN 8 sept 2015) kritiskt apropå SVT:s nya domstolsserie: ”Vad finns det kvar för tittarna att vänta på när programmets producent redan bestämt sig för vem vi ska heja på?” Orden kunde lika väl gälla DN:s egna läsare i förhållande till tidningens flyktingpolitiska linje. Man har ”redan bestämt sig”. Såväl ledarskribenter som reportrar blir därmed förutsägbara så ”vad finns det kvar att vänta på”.

Lustigt nog tillämpar DN en metod som brukar fördömas hos dåliga chefer, nämligen att vägra lyssna på, respektive att via språk och attityd ignorera, sina underställda (särskilt om dessa är kvinnor). Så agerar i dag också många av dem som vill se oreglerad invandring. De förklarar att motståndarna har problem med sitt liv, och tillskriver dem godtyckligt förmenta psykiska drivkrafter och åsiktsmönster.

Det är en sak att säga ”du, som tycker så är främlingsfientlig”. I våra medier dras trådarna ofta ut längre än så, då skribenten förklarar att ett visst oönskat handlande ligger ”i förlängningen” av en framförd åsikt. Ungefär som i McCarthytidens USA när vissa fick veta att det kanske inte var kommunister men väl ”on the road to Communism”. Ibland stämplas i dag folk som fascister eller nazister, fast de uttryckligt försäkrar att de inte vill bygga koncentrationsläger eller utrota migranter.

Flyktingfrågan tycks DN se som en händelse i det blå. Den har ingen förhistoria och dess orsaker ges förströdd eller ingen uppmärksamhet. En bland dem som går litet djupare är Skånska Dagbladets chefredaktör Lars J Eriksson som den 8 augusti skrev: ”I en intervju nyligen talade den tjeckiske presidenten Milos Zeman ett klarspråk som också andra politiker borde tala. Han sa att ’dagens migrationsvåg uppstod som följd av den galna idén om ett väpnat intrång till Irak, där massförstörelsevapen ska ha funnits, men aldrig hittats’. Även den lika galna idén att ’skapa ordning’ i Libyen och Syrien har bidragit. Skulden för detta menar han låg hos USA och de länder som utgjort landets supportrar i dess galna krigsäventyr. Samtidigt som USA skapat ett nästan femtonårigt krigstillstånd i arabvärlden – ett krig som dessutom sannolikt kommer att vara i flera årtionden till – smiter landet från sitt ansvar för flyktingkatastrofen. Till USA är gränserna stängda, färre än 1000 syrier har fått komma dit.”

Visst, orden må vara journalistiskt förkortade, men nog rymmer de en poäng. Eriksson tillägger: ”Först lastar [amerikanerna] över huvuddelen av flyktingkatastrofen på Europas länder. Sedan vill de också lasta över de militära insatserna och kostnaderna [här avses bl a ett förslag från en tankesmedja i USA om att använda svenska Gripenplan över Syrien] både i pengar och människoliv på oss.”

I anslutning till det stora upprop i flyktingfrågan som DN tilkännagav den 6 september ondgör sig ledamoten av Svenska akademien Kerstin Ekman i samma nummer över att man i dag öppet får framföra ”sina unkna och illa underbyggda åsikter” om migrationen – men vad hon därmed avser säger hon inte. Inte heller avger hon någon som helst analys av fenomenets ekonomiska eller praktiska sida. Allt är blödande medkänsla. Men att en sådan syn på invandring och flyktingmottagande som hon bekänner sig till har fått försvaras med ”illa underbyggda åsikter” vet nog alla som i sommar följt medierna.

DN berömmer sig av en rationell och resonerande ansats till samhällsfrågorna men jagar i dagsläget främst och med förvånande aggressivitet misshagliga opinionsbildare. I dagarna har man till och med luftat tanken att staten bör gå till rätta med de feltänkande. Den 6 september skrev Peter Wolodarski om hur hetsen mot en viss folkgrupp i 1960-talets Polen fick hans familj att fly till Sverige och han själv födas här. ”Hatkampanjer kan få vagnar att välta” skriver han.

Men den 23 augusti var han redo för sin egen nya slutsats: ”Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättsstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp.” Skälet han anger för att ingripa rättsligt är att ny teknik låter digitala budskap nå många fler mottagare än förr. I ena fallet stod en kommunistisk regim i Polen för inhuman förföljelse, i det svenska fallet är det i stället något så lösligt som tyckande individer på nätet som DN-chefen ser som så hotfulla att han överväger lösningen att de på statens vägnar knips åt och stoppas.

Man kan lätt tänka så: Hur ofta har inte DN ignorerat andra budskap än tidningens? Hur ofta besvarar DN:s egna skribenter ens den allra hövligaste invändning från läsare på nätet? Hur ofta ger tidningen över huvud taget folk chans att bemöta orimliga eller felaktiga påståenden i spalterna? Den som har erfarenhet av detta kan tycka att Wolodarskis ord har ett både självgott och kusligt drag.

Man skall inte söka en ”agenda” bakom viljan till godhet, låter DN nu sina läsare förstå. Om dess egen syn på flyktingkatastrofen utöver att förorda hjälp har ett längre syfte kan nog inte uteslutas. Den inrikes ilska som Wolodarski och medarbetare rör upp må vara en sak. Det riktigt tragiska sker när deras linje drivs så envist, att det kan skada syriernas chanser att reparera krigets skador och få sitt land att fungera igen.

Dagens säkerhetstjänster i skottgluggen: Andreas Normans klagodikt över det förlorade frihetssamhället

Ibland visar oss skönlitteratur bättre än tv-nyheterna tidens ansike. Även deckare eller berättelser utan direkt konstnärlig avsikt kan ge påtagliga aha-upplevelser.

Förra året gav Andreas Norman ut en sådan thriller. Norman är alltså UD-mannen vars första bok handlade om hans vånda då han för tio år sedan sändes ut för att identifiera tsunamioffer i Krabi, Thailand. Tiden där öppnade hans blick för en belägenhet utan trygghet och mänsklighet, då myndigheten i Stockholm sökte ge direktiv för att bemästra vad som utspelades på Thailands stränder.

NormanI sin senaste thriller En rasande eld återger Norman ett rafflande svenskt UD-drama, som utspelas i den moderna terroristjaktens skugga. En ambitiös ung svensk diplomat, Carina, får efter ett säkerhetsmöte i Bryssel av en samvetsöm kommissionsjurist ofrivilligt motta en hemligstämplad rapport om ett tilltänkt nytt spionorgan inom EU som han ber henne sprida. Rapporten avses ge EU stora befogenheter att gripa misstänkta och tillåter en närmast obegränsad tillgång till okonventionella metoder. USA:s säkerhetstjänst avses få rätt att jaga misstänkta terrorister inom EU. När det står klart att den unga diplomaten fått det heta dokumentet, ringer alarmklockorna. Hon har kort innan inlett en förbindelse med en egyptier vars släkt visar sig ha band till det Muslimska brödraskapet. Nu blir hon lovlig måltavla för sin avdelnings ledning, men fallet förs snart upp på betydligt högre nivå och engagerar snart den brittiska säkerhetstjänsten varpå en desperat jakt vidtar där alla medel brukas, vänner och kontakter nagelfars och Carinas liv och värdighet blir en ren förbrukningsvara.

Mer av intrigen skall inte avslöjas. Boken utlöser dock många oroade tankar. Att Norman själv sagt sig ha en förebild till händelsekedjan, låt vara med annat än terrorism som röd tråd, är bara det tänkvärt. Visst har de mörka dragen i historien spetsats till, så sker ju i många thrillers, men boken är kuslig snarast genom att visa arten av den dolda verksamhet som officiella säkerhetstjänster bedriver. Här mister chefer, medarbetare, ansvariga i säkerhetsorgan och andra, då ett fall av höga vederbörande har klassats som terrorhot, till synes helt sinnet för proportioner och söker med alla medel komma åt ”objektet.” Det ges i denna jakt bokstavligen ingen pardon. Psykologin då mäktiga personer utan insyn tar rädda, utlämnade och föga ont anande människor i upptuktelse ger spelrum för krafter, som läsaren kan tycka inte bara är obehagliga utan bitvis barbariska.

Det gäller inte bara hur säkerhetstjänster som sådana agerar. Vi ställs också inför den speciella sorts självsäkerhet som en stormakts tjänstemän och agenter utvecklar i vetskap om att kolleger i små länder reagerar tjänstvilligt och gärna gör vad som förväntas av dem. Lägg till detta att dessa säkerhetsansvariga i stormakter i mycket drivs av sin vetskap om sin speciella och gränslösa makt, att de är försedda med samtidens bästa vapen- och övervakningsarsenal inklusive högteknologiska smyg- och flygfarkoster, skyddade av sekretess och inövade vilseledanden liksom att de står över normala krav på rapportering och givetvis inte heller själva är fria från rädsla och tunnelseende i den hotfyllda verklighet där de rör sig. Dessa säkerhetstjänster pressas därtill av politiker med krav på att till varje pris avvärja förmodade hot, varför de lätt släpper mänskliga hänsyn och agerar självrådigt och hänsynslöst. Deras agerande stöds i det skildrade fallet av den lilla landet Sverige med dess önskan att bistå och vara till lags, väl vetande att detta agerande kan ge chanser att i framtiden dela viktiga fakta och nyttja den större säkerhetstjänsten med dess stora resurser.

Visst behövs både militärt försvar och säkerhetstjänster. Visst är den historia som Norman har skapat både fiktiv och tillspetsad, men det finns dock tillräckligt av sannolikhet i den för att göra en läsare vredgad och egendomligt uppgiven. I stort som i smått fångar Norman in tecken på, hur trängda människor i skottgluggen söker värja sig, medan andra äger maktbegärets alla drivkrafter. Det, som inte borde få ske, döljs på skilda sätt genom medel som nedtystande och desinformation, likaså via försök att omskriva obehaglig verksamhet med ett särskilt nyspråk som nog få av oss egentligen skulle vilja använda.

”Vi måste bara stå utanför det här,” tänker läsaren. Denna sörja av solkigt hemlighetsmakeri och tyst godtagande också av orimliga beslut, liksom av inlärd undfallenhet enligt olika policyramverk som beslutats långt från den operativa vardagen och som skorrar mot presskonferensernas och festtalens ljusa klichéer! Ändå är även flera nordiska länder redan inne i dessa kretsar och dras med tiden längre in i dem. Två Nato-chefer är redan skandinaver, vilket har fått en del att utmåla det ”nya Nato” som ännu en försäkringsorganisation med drag av H C Andersen-idyll. Tänk ändå att tusentals band och bl a en rad okända samarbetsprojekt knyter oss till de stora länderna med deras krassa tänkesätt och cyniska bedömningar, vilket får likgiltighet och uppgivenhet att stilla men försåtligt sprida sig i vår gemensamma föreställningsvärld.

Sverige har med Andreas Norman fått sin egen John Le Carré och man önskar honom flera framgångar som En rasande eld.

Nästa presidentval blir plutokraternas fest

Många tror kanske att USA sätter strikta gränser för vad en presidentkandidat får ta emot i politiska penningbidrag. Duglighet och inte pengar tycker man borde avgöra en valkampanj.

Men tendensen går snarast åt motsatt håll. Med varje valkampanj tycks Högsta domstolen avlägsna fler och fler legala hinder för sådana bidrag. Rätten att ge dem jämställs med yttrandefrihet. Som Elizabeth Drew skrev i New York Review nyligen finns det i dag därmed  knappast någon gräns för vad de penningstarka (inklusive organisationer och fackföreningar) får ge till sina politiska favoriter. Fast så kallade ”political action committees” (PAC) enligt lag måste använda sin skattefrihet till sociala välfärdsändamål, kan de i dag obehindrat ge direkta stöd även till politiska valkampanjer.

Till sådana PAC får man alltså ge pengar anonymt. Bekvämt givetvis för dem som väntar sig något av sin kandidat, i det fall han vinner. Vi vet även att det kommer en punkt då en kandidat med för litet pengar tvingas avbryta spelet även om bara ett par veckor till i hetluften skulle ha ökat hans chanser avgörande.  En förmögen stödjare kan i ett sådant kritiskt skede av en kampanj dra upp även en obetydlig person till sådan medial flyghöjd att han börjar få ett faktiskt, om än sakligt ogrundat väljarstöd och kan tro sig ha reell chans i tävlingen.  Republikanen Newt Gingrich till exempel (som troligen aldrig skulle ha kunnat bli president) fick 2012 så pass mycket pengar i stöd från Las Vegas-casinomagnaten Sheldon Adelson att han tog hem primärvalet i South Carolina.

Jeb Bush (Foto: Michael Vadon)

Jeb Bush (Foto: Michael Vadon)

Sheldon Adelson som anses god för 35 miljarder dollar och som energiskt stödjer Benjamin Netanyahus politik lade nästan 100 miljoner dollar på kandidatstöd i 2012 års val. Förra våren reste en rad kandidater, Jeb Bush, Chris Christie, Scott Walker och John Kasich, till Las Vegas för att söka hans finansiella stöd. Adelson pressade dem han stödde att motverka ett kärnvapenavtal med Iran.

Att Adelson även vill få kongressen att lagstifta om ett förbud mot Casinospel på Internet har visst intresse i sammanhanget.

Lagen förbjuder i dag en politiker att resa runt och samla ihop pengar, innan han har offentliggjort sin kandidatur. Den regeln kringgår dock många för att inte säga de flesta. Till de mer osympatiska inslagen i spelet hör att den som gör troligt att han kommer att lyckas samla in ett tillräckligt högt belopp får medtävlarna att överväga i fall de kan komma upp i ett närliggande belopp eller ej, och i det senare fallet just av detta skäl ger slaget förlorat.

Någon kunde tänka att demokratiska kandidater agerar annorlunda. Men knappast. Hillary Clinton för sin del har flera rika stödjare, till exempel Alice Walton från Walmart och Marc Benioff, men också Hollywoodmiljardärer som Jeffrey Katzenberg och Haim Saban som även han är en vän av den israeliska extremhögern. Paret Clinton har förklarat, att de avser att samla ihop hisnande 2,5 miljarder dollar för sin kommande kampanj.

Och så fortsätter det. Demokrater eller republikaner, fattigas eller rikas vän, det verkar vara sak samma. Visst är Amerika ännu frihetens stamort, men det medger ökande svängrum vad gäller att finansiellt stödja det fåtal som ids ställa upp i den jätteshow som ett presidentval innebär och som måste kunna betala den armé av politiska experter, spinndoktorer, telemarketingpersonal, tv- och mediekonsulter, reklamagenter samt filmproducenter som krävs, och samtidigt hålla de alltid tillgängliga maksträvarna, underhuggarna och publicitetsjägarna på lämpligt humör.

Borde man då införa gåvoskatt på politiska donationer? Förmå presidenten att utfärda en  s k ”exekutiv order” om att alla donationer måste vara offentliga? Söka ändra det ”Första tillägget” i konstitutionen? Många är inne på detta. Men särskilt att ändra det första tillägget är mycket svårt, ja troligen närmast omöjligt. De som vill ändra på spelet som det nu ser ut – och däribland finner man också välmeriterade juridikprofessorer vid landets bästa universitet – framstår därför i sak som helt naiva. USA som demokrati – eller USA som en plutokrati där i avgörande lägen det största bankkontot styr, vilketdera som är mest sant får vi själva avgöra.

Foto: Michael Vadon

Bill och Hillary Clinton på privatekonomisk kampanjstråt

Inför den amerikanska presidentvalsupptakten granskas kandidaterna hårt. Inte heller den segertippade demokraten Hillary Clinton slipper undan detta.

En ny bok om hennes affärer har väckt en mindre skandal i USA. Det är Peter Schweizers Clinton cash, med undertiteln The untold story of how and why foreign governments and businesses helped make Bill and Hillary Clinton rich. Så skulle bara en tvättäkta republikan formulera sig, och Schweizer är mycket riktigt före detta medhjälpare till president George W Bush.

I boken belyser Schweizer hur paret Clinton samlat in medel till sina fonder och ger glimtar av hur dessa fondmedel använts. Fonderna agerar med inriktning på tredje världen, och syftet uppges vara att göra insatser på temat mänskliga rättigheter. Det tycks dock ha varit svårt att dra en gräns mellan vad som är osjälvisk hjälp och vad som gynnar parets egna politiska ambitioner. Klart är att makarna Clinton därtill sökt samla in medel särskilt i länder, där politiken är mer centralstyrd och lagliga spärrar mot politiska kampanjbidrag är svaga eller saknas.

Vi får veta hur affärsmagnater gärna skrivit ut checkar för att få fördelaktig behandling av olika regeringsorgan inklusive USA:s UD då Hillary Clinton ledde det mellan 2009 och 2013. Då Hillary Clinton var utrikesminister gav till exempel USA:s UD klarsignal till att ett ryskt bolag köpte en majoritetspost i en kanadensisk gruvfirma, Uranium One, som då kontakten inleddes hade ganska liten erfarenhet av uranbrytning. Efterhand fick ändå firman chans att köpa en rad vinstgivande urangruvor ute i världen, allt från Wyoming i USA till Kazachstan. Gruvorna står på grundval av säkerhetsbedömningar delvis under amerikansk övervakning.

Till det avlägsna Kazachstan begav sig Bill Clinton för att tala för värdet av billig HIV-behandling. Hans resa förbryllade många, eftersom Kazachstan har mycket få HIV-positiva. Bolaget Uranium One kom dock att skänka Clintons fond miljontals dollar, bidrag som fonden inte alltid förefaller ha redovisat. Medan samarbetet pågick fick Bill Clinton även 500 000 dollar av en Kreml-lierad bank för att hålla ett tal på plats i Moskva. Slutet på denna uranhistoria blev att ett ryskt atomenergiorgan köpte upp Uranium One och därmed erhöll stort inflytande över denna för atomindustrin så viktiga råvara.

De donationer som ges till Clintons fonder avses ofta stödja en viss politik och kan i så måtto ses som förskottsbetalning av framtida förmåner. Tredje världenledare som prisats för sina insatser av Bill Clinton visar sig ha skänkt stora belopp till parets fond. Men också en industriman som den kanadensiske guldmagnaten Ian Telfer har bidragit. (Hans gåva på 2 miljoner dollar redovisades dock inte öppet, detta i strid med det avtal angående fondens uppförandekod som slöts då Hillary Clinton blev utrikesminister). Hit hör även ett byte av tjänster som skall ha skett mellan Hillary Clinton och de svenska oljeindustrialisterna bröderna Lundin, en episod som skedde i Kongo och som i boken dateras till år 2007. Bröderna som bidrog till Clintons fond med 100 miljoner dollar sägs ha haft god nytta av att Hillary Clinton stoppade vissa nyckelreformer som skulle ha gett kongoleserna mer att säga till om, reformer som hon f ö själv stöttade då hon var senator.

Schweizer noterar att Bill Clinton då Hillary var UD-chef kunde hålla politiska tal mot höga arvoden. Samtidigt som Förenade Arabemiratens utrikesminister befann sig i Washington för samtal med Hillary Clinton, höll hennes man således ett av sina 500 000 dollartal i Emiraten där man tidigare inte hade brukat arvodera utländska föreläsare.

Vad boken och dess uppgifter kommer att betyda för Hillary Clintons påbörjade presidentkampanj lär bli intressant att följa.

Tvetydigt försök skriva kristen migrationsetik

Invandringsfrågorna tar ökad plats i våra medier. Man för endera fram liberala argument eller påpekar vad det kostar att ta emot flyktingar, anpassa och språkutbilda ny arbetskraft. Liksom i den klassiska folkvandringstiden i Europa (år 370-600) rymmer dagens migration inslag av konflikter och våld.

Man saknar här ofta kyrkornas syn på migration. Kan evangeliet inspirera till hur vi  som som rättsstat och välfärdsland skall möta invandringstrycket? Bör vi välkomna alla som vill komma? Bör vi avvisa de invandrare som tagit sig hit illegalt? För varje ställningstagande krävs en hållbar grund. Över gällande rätt står naturrätten och även Bergspredikan som kräver långt mera än vad lagar gör.

Den amerikanska religionsforskaren Kristin E Heyer söker i sin bok Kinship across borders: A Christian etic of immigration (Georgetown University Press, 2012) reda ut begreppen. Heyer upprörs över de regler och praxis som nu styr invandringen till USA. Hon pekar på hur godtycke och orättvisor håller flyktingar i ovisshet och på hur familjer splittras. Utifrån det katolska encyklikor och teologiska texter säger om barmhärtighet och människovärde, i och med hänvisning till kulturantropologiska studier söker Heyer skissera ett etiskt och kristet förhållningssätt. Däremot tar hon i mindre grad upp aktuella fakta om invandringen och beaktar inte dess praktiska och ekonomiska förutsättningar så som vore önskvärt.

Till USA kommer även ensamma barn, enbart i somras kring 20 000 barn utan vuxna, de flesta från Mexiko. I många kommuner ökar därmed kostnaden för skolgång och sjukvård, då ensamma barn enligt lag har absolut rätt till detta. Barn utplaceras utan framförhållning i  de 50 delstaterna, alltså inte bara i dem nära Mexiko, och skolsystemen prövas hårt. Många väljare som förr stöttat en generös invandring har i dag blivit mer kritiska, då invandrade med villkorat uppehållstillstånd visar sig utan prövning ha fått detta förnyat, samtidigt som president Obama har infört en de fakto-amnesti för invandrare vars närvaro i Amerika permanentas. Presidentens ingripande har gjort framstående jurister upprörda och många amerikaner menar att amnestin kommer att locka många fler att emigrera till USA.

Kristin Heyer påpekar samtidigt att nyanlända med dagens lagregler bemöts absurt. Gränsen vid Rio Grande hårdbevakas. Till och med studerande med stipendier riskerar att prompt återsändas till hemlandet. Redan att invandrade från Mexiko med dess katolska tradition av storfamiljer bedöms enligt USA:s kärnfamiljpraxis utlöser kulturkrockar. Visst följer bemötandet amerikansk lag. Men Heyer frågar om termen ”lagstyre” egentligen är korrekt, då lagen har formats efter inhemsk erfarenhet och därtill blivit ganska omodern. Hon menar sig spåra xenofobi och krass ekonomism i sina landsmäns attityder och i själva lagen. Det gäller inte minst den nyordning som kom 1996 med skärpta krav på invandrare. I fonden ligger enligt Heyer en amerikansk idé om ”exceptionalism” det vill säga idén att landet är överlägset andra länder.

Som radikal katolik söker hon förankra sina teser i auktoritativa skrifter. Hon hävdar således, med citat ur encyklikor från Leo XIII till Benedikt XVI, att skyddssökande måste tas emot, liksom att ovilja att stödja invandring är synd. Dessa satser har dock tänker läsaren på sin höjd indirekt bäring på migrationsfrågan. Det gäller till exempel när Johannes Paulus i Laborem exercens skriver: ”varje ekonomiskt beslut och institution måste dömas i ljuset av om den skyddar eller underminerar den mänskliga personen… som hon förverkligas i gemenskap med andra”. Heyer menar dock att ord som dessa uttrycker krav på skydd också för papperslösa migranter.

Med rötter i katolsk tradition angriper Heyer den nyliberala idén om att frihandel spontant bringar tillbud och efterfrågan i balans. Hon betonar att människor därmed ses reduktionistiskt, som varor eller produktionsfaktorer, liksom att handel blir orättvis och avhumaniserar i den mån den främst bedrivs på den rikare partens villkor. Det avtal, Nafta, som sedan 1994 styrt handeln mellan Nord- och Sydamerika har till exempel försatt Mexiko i en ogynnsam position då det tvingas till ojämn tävlan med USA. Det gäller inte minst då Amerikas jordbruksprodukter starkt förbilligas genom federala subventioner. Här finns alltså en tung orsak bakom såväl Mexikos svaga konkurrenskraft som emigrationen. Men också att drogkarteller delvis har tagit över människosmugglingen är ett memento.  Liksom att kvinnor och barn från Latinamerika hamnar i den svages position och bland annat missbrukas sexuellt under sin färd till Amerika.

Heyer åberopar apropå sin tes om synd att den evangeliske teologen Reinhold Niebuhr har hävdat att arvssynden är den enda verifierbara kristna doktrinen. Niebuhr menade även, att den individuella synden får större spelrum genom staters arrogans och vilja till makt: ”där tillåts egot växa…Dess vertikala expansion, dess högmod, får det att synda mot Gud. Dess horisontella expansion drar in det i ett orättmätigt försök att vinna trygghet och prestige på andras bekostnad.”

Heyer menar att iakttagelsen även kan gälla sociala avarter. Den belyser i sak hur många av mottagarlandet USA:s medborgare bemöter invandrare. Samtidigt som hon erinrar om att katolsk teologi primärt anser synden vara individuell, påminner hon om hur bl a befrielseteologer sökt belysa en social dimension och velat se synd även i onda strukturer.

Men Heyer vill inte bara ändra på de lagar som styr hur invandrare mottas. Hon vill se en ny sorts  liturgi och en själavård som minskar människors likgiltighet inför skyddssökande. Initiativ som rättvisefastor, gemensam bön och fottvagning bör praktiseras.

Det är svårt att bedöma Heyers studie i dess helhet. Hennes ambition är hög, men migrationen är en vid företeelse som kräver kunskap om flera facetter än dem hon belyser. Hennes formuleringar är ofta vaga, slutsatserna inte alltid självklara. Hon hävdar att familjen i Latinamerika är mer sammanhållen och att dess egenintresse i hög grad vägleder dess medlemmar liksom att USA:s ”kärnfamiljer” ofta söker ”klara saker själva”. Hon förbigår därmed att individer i industrilandet USA i motsats till klantänkandet i utvandrarstaterna faktiskt har nått större generell förmåga att visa tillit mot personer och institutioner utanför familjen. Förmågan till sådan tillit möjliggör en helt annan, mer sofistikerad interaktion och generellt bistånd i samhället i stort. När människor oroas av invandring från länder som Mexiko gäller deras oro också – som samhällsforskaren Robert Putnam sökt belysa – en upplevd risk för att nya värderingar äventyrar det sociala kapital som en uppövad tillit utgör.

Sedd mot den bakgrunden är amerikanernas återhållsamhet inte så mycket en ”synd” som en omsorg om deras sociala kapital. Det minskar förstås inte behovet av en teologisk syn på migration. Den bör dock ta till sig rön från nytänkande ekonomer och sociologer. Beprövade ekonomiska institutioner står inte i strid med en human migrationspolitik eller med tillämpad pastoral omvårdnad. Globaliseringen har heller inte bara ljusa sidor, som frihandelsavtalet Nafta visar. Men också en kristen etik måste erkänna att etik också betyder att sätta gränser. Om kristnas mening skall komma till nytta bör den bygga på ekonomiska realiteter och visa mer av konkret kunskap.  I det avseendet uppvisar Heyers teser och slutsatser brister.

Iranavtalet – diplomati når längre än konfrontation

Som forskare i 1980-talets Washington mötte jag flera iranier. De tillhörde den välbärgade iranska medelklass, där många funnit för gott att lämna landet sedan mullorna störtat shahens regim.

Dessa iranier förklarade visserligen, lika tydligt som belevat, hur de hade tröttnat på de ”revolutionära” fundamentalistiska seder som införts efter shahen och hur säkerhetstjänsten därtill omöjliggjorde ett tryggt och utvecklande liv. Att immigrera till Amerika var för dem en ren befrielse, som dock förmörkades av att de saknade sitt land och sin släkt. Ofta återkom i våra samtal känslan att de som iranier kände sig äga en civilisation betydligt äldre än Islam, en med namnkunniga statsmän och krigare, poeter och naturvetare. Islam kom på flera sätt att snäva in den gamla iranska livsstilen, menade mina vänner. Mot USA kände de nog tacksamhet för att det gett dem en tillflykt, samtidigt som de irriterade sig på att landet ofta visat en sådan överlägsenhet mot många folk, också Mellanösterns med några av världens äldsta kulturnationer. Inför gisslandramat vintern 1978-79 i Teheran, då bl a USA-ambassadens personal länge hölls fångna, bekände man viss skadeglädje.

Kan Irans president sedan två år, Rouhani, infria förhoppningarna? (Foto: Mojtaba Salimi)

Kan Irans president sedan två år, Rouhani, infria förhoppningarna? (Foto: Mojtaba Salimi)

I dag hör vi om ett Iran, vars ledning vill ge landet en större roll och framför allt fortsätta att bekämpa USA och Väst. Det nya avtalet om atomvapen diskuteras och tolkas. Kommer det att leda till avspänning och nytt samarbete – ungefär som på shahens tid? Eller har USA som en del tror gått i en fälla?  Kommentarer bl a av Henry Kissinger och Hans Blix är värda att begrunda.

Internationella bedömare pekar på att Iran i mycket utgör en paradox, även i sin region. De påminner om hur avskydd shahens regim och dess säkerhetstjänst – Savak – var. Liksom med vilken glädje och förväntan den landsflyktige ayatollah Khomeini togs emot då han 1979 återvände till Iran. Snart slogs dock andra åsikter ned och revolutionen började ”förtära sina barn”. En än blodigare diktatur följde med målet att bekämpa den ”stora satan,” USA. När president Rohani 2013 tog över makten väcktes dock hopp om att trenden skulle vända och ett nytt samförstånd med väst kunna uppstå.

I dagens Mellanöstern har som vi vet ett nytt kalifat utropats, strax väster om Iran. Förment nyreligiösa rörelser går fram stödda på Islams gamla arv. Men i Iran gäller knappast detta. Religionen som den från 1970-talet utövats förknippas av medborgarna ofta med förtryck, och den stora önskan är att få ett i så måtto sekulärt samhälle att man själv får välja sin religionsutövning och där välfärd och konsumtionschanser för flera än nu kan ersätta knapphetens samhälle.

Dagens Iran börjar trots ofriheten också få drag av ett västliknande samhälle. Ungdomar öppnar egna affärer, går på caféer och lyssnar på satellit-tv medan universiteten räknar miljoner studenter, av vilka många är kvinnor. Trots allt har kvinnorna här vidare rättigheter än i många grannländer. I få av regionens stater möter bland gemene man också en lika västvänlig atmosfär som i Iran.

Den nya medelklassen är innerligt trött på en påtvingad askes med religiös reglering av privatlivet, moskéer står tomma och mullorna anses hopplöst korrupta. Många iranier tycker att regimen har spelat bort sitt anseende internationellt varför en förändring är nödvändig. Men efter att oppositionen slogs ned brutalt för sex år sedan tror få på att så kan ske, eller ske snabbt. I väntan på detta lever man två slags liv – där det privata rymmer det äkta och eftersträvade, medan man utåt visar en pliktskyldig fasad för att få vara i fred.

Iran ses utifrån dock ofta som en homogen stat. Det är inte sant, eftersom här finns olika och ofta oförutsägbara maktkretsar och andra grupperingar. Men några få av dem styr över resten. De revolutionsgarden till exempel som Khomeini en gång skapade för att få en skyddskår har ännu stor makt. De äger därtill betydande ekonomiska tillgångar bland annat i oljeproduktionen, vilket gör att de inte kan förbigås. Dessa garden genomför även stora repressiva insatser mot demonstranter i landet liksom mot exiliranier.

Med dagens låga oljepriser måste dock även den iranska regeringen inse realiteter och skära ned sina kostnader. Man kan inte förbise effekterna av den illiberala politiken och inte minst av de mångåriga västliga sanktionerna mot landet.

Ett klimat där kulturen i olika former hålls nere blir självfallet snöpt. Människor blir uppgivna och cyniska inför allt som hindrar dem att påverka sina livsvillkor. Sin president hoppas de ännu delvis på, men om han inte infriar förväntningarna riskerar även det förtroendet att brista. Så många hoppas på ett friare Iran, och utländska företag och organisationer står beredda att inleda samarbeten. Det nya atomavtalet ses som en tänkbar signal om detta.

Iranierna känner stolthet inför sin gamla kultur men också osäkerhet. Man vill framför allt inte bemötas som ett underutvecklat land. Många som inte stödjer regimen vill samtidigt inte att landet skall förnedras i den aktuella atomfrågan. Det är här viktigt hur en motpart uppträder. Både president Obama och den amerikanske utrikesministern John Kerry sägs ha bemödat sig om att visa den iranska motparten respekt och förståelse. I regeringen i Iran och bland de iranska förhandlarna finns för övrigt flera personer med en västerländsk doktors- eller universitetsgrad. De anser sitt land ha rätt att utforska kärnkraften och anser sig pålitliga – har inte Iran skrivit på icke-spridningsavtalet? Varför ska f ö bara de fem permanenta i säkerhetsrådet få ha kärnvapen? Och håller inte flera länder inklusive Irans granne Israel – som dock inte skrivit på avtalet – sannolikt en kärnvapenarsenal?

Inte så få iranier förargar sig ibland över den skeva logiken. Fortsättningen blir viktig att följa.

Foto: Mojtaba Salimi

När barn får lära sig att döda

Att barn borde få leka och växa i glädje och harmoni, utan tvång. Numera lägger vi så stor tonvikt vid detta, att vi avlastar barnen det som förr var givet – då de fick hjälpa till efter förmåga i hushållet, liksom i det produktiva arbetet.

Samtidigt märks i dag en helt annan tendens. Inte bara det omtalade barnarbetet i textilfabriker eller i oriental mattillverkning väcker allmän upprördhet. När väpnade rörelser och gerillor tvingar minderåriga att delta i sina aktioner med vapen i hand bryter det inte bara mot Barnkonventionen som förbjuder barn yngre än 15 år att delta i strid. Vi upplever vi det dessutom bokstavligen som naturvidrigt.

Thomas Elbert (Foto: Inka Reiter)

Thomas Elbert (Foto: Inka Reiter)

Den tyske neuropsykologen Thomas Elbert har vid rundresor i Afrika, Asien och Sydamerika intervjuat barnsoldater för att söka förstå vad de har upplevt. Han har främst velat ta reda på om de efter att ha deltagit i strid har förmåga att återgå till ett normalt liv.

Att tala med en pojke som tvingats slå ihjäl sin syster i familjens närvaro, eller en flicka som hetsats att döda sin bästa väninna väcker förstås fasa. Hur orkar man möta sådant?

Ebert som just intervjuats i Der Spiegel (10/2015) ser dessa soldater som offer för en utebliven social och moralisk inlärning, sådan den i fredstid brukar ske i någorlunda normala familjer. Barnsoldater agerar därmed amoraliskt, biologiskt, påpekar han. Gerillorna tar fasta på pojkars nyfikenhet på att kriga och kämpa – fast man här har tagit bort lekmomentet och satt dödliga vapen i deras händer. En kulspruta på tre kilo kan även ett barn hantera. Flickor har i sin tur fått bombbälten fästade vid sig för att sprängas i luften och sprida skräck i marknader och folksamlingar. Inom terrorgruppen Boko Haram exempelvis används ofta barn för sådana självmordsangrepp.

I terror bedriven av vuxna kan förvrängda politiska och religiösa idéer inta själarna. Barn kan däremot lockas genom att de ännu är impulsstyrda och inte förmår ana, vad de genom ett visst slags handlande riskerar. Många har blivit slagna och sexuellt utnyttjade i uppväxten; ofta tror de sig enligt Elbert via självmord kunna hämnas sina plågoandar. Gerillor satsar på att rekrytera barn då de är som mest formbara, alltså mellan 8 och 17 år. Mest villiga att utöva våld är de som är mellan 14 och 17 år, särskilt om det har förekommit våld eller förnedring tidigare i deras liv.

Vad kan sådana erfarenheter få som följd? Elbert säger att unga krigsveteraner blir allmänt osäkra på omvärlden och därför instinktivt garderar sig. De kan heller inte särskilja vad riktig fara är och därför kan en obetydlig vardagshändelse mobilisera deras självförsvar. Det berättas om hur återvändande barnsoldater blivit sina hembyars skräck, varpå de av gråtande föräldrar har fått återsändas till ett rehabiliteringsläger. Och även om barnen efter hemförlovning delvis kan fungera, förblir många mentalt sårbara för resten av sitt liv. Elbert konstaterar: ”Om unga män en gång har upptäckt lusten i att döda, kommer de att fortsätta att längta efter det”. Den medfödda olusten inför att skada eller döda andra har då helt enkelt brutits ned. Det dödande som nyss ingav skräck blir lustfyllt och utlöser endorfinstormar.  Något som även bidrar till att förklara, varför många krigshärjade länder har så svårt att demilitariseras.

Traumat hos dessa barn kan även avläsas konkret, då man röntgar deras hjärnor. Att mot den bakgrunden hjälpas till anpassning av socialarbetare räcker inte. Dessa barn behöver få högkvalificerad psykoterapi.

En nyckelfaktor är enligt Elbert skolorna i länder som hemsökts av inbördeskrig och terror. Gerillorna inser att de som utbildats där blir svåra att rekrytera och långt mindre mottagliga för våldsindoktrinering än analfabeterna. Flickor som fått någon utbildning styrs i sin tur in på fredliga värv – och uppfostrar i vuxen ålder sannolikt sina egna barn bättre. Häri ligger en avgörande faktor om man vill motverka fenomenet barnsoldater.

Elberts iakttagelser är inte bara tänkvärda i sig. I en tid då militärt mod framhävs och romantiseras, särskilt i länder där få har upplevt krig, och då filmer, musik och berättelser – tänk bara på den kända Irakskildringen ”Generation Kill” – lätt bidrar att haussa krig och våld, behöver vi aktivt lära oss förstå vad en tillvaro medför där våldet bokstavligt bildar grundval.

Foto: Inka Reiter

Klassiskt liberala idéer och ”moral imagination” kunde få ny fart på svensk politik

Denna vinter pågår stora skeenden i världen. Inte bara har Europa hotats av en ny grekisk ekonomisk kris, medan ett krigshärjat Mellanöstern sjunker djupare ned i våld. Förstörelsen i Mellanöstern fortsätter. Flera länder i Asien kan lätt dras med i Kinas förestående utvecklingstapp, medan ett ekonomiskt osäkert Ryssland i sin besvikelse över Väst söker mobilisera stödländer för att utmana det angloamerikanska styret och dollarregimen i världen.

Väst vacklar, moraliskt och ekonomiskt. Förnyelsen uteblir. Många upplever leda och psykproblem har i alltfler stater blivit folksjukdomen nummer ett. Ett USA, lett av en svag president, känner sin världsroll ifrågasättas och stora försvarsmässiga och sociala åtaganden drar ofattbara belopp. De utvecklade ländernas offentliga sektorer och välfärdssektorer bygger växande skuldberg, politikers trovärdighet ifrågasätts och medborgarnas lojalitet krymper.

I Europa söker en övernationell, teknokratisk elit nödtorftigt hålla ihop sitt bygge. En nytillträdd EU-kommission har mötts av misstro redan innan den prövats. Enligt en del är EU:s nya ledning bättre än väljarna tror. Den har dock åtskilligt att bevisa. Frågan är också vem som får sista ordet i det aggressiva spelet mot president Putin. Västs självvalda, av allt att döma mycket farliga sanktionsspel för att straffa Ryssland ökar inte bara risken för en kollaps där utan medför även stora risker för världen i övrigt.

I Sverige sker mitt i allt detta ett märkligt och inkrökt experiment med vår riksdagspraxis, där en nytillträdd opposition frivilligt har gått med på att avstå sina chanser till varaktig och verkningsfull, inte bara budgetmässig, opposition och därmed minskar chansen att få ta över. Enda syftet är som det verkar att stoppa ett nytt parti som med en dryg åttondel av rösterna tydligen anses så farligt att särskild mobilisering och närmast löjeväckande skyddsmått krävs. Att detta spel drar uppmärksamhet från viktiga skeenden ute i världen, sådana som vi borde ha alla skäl att långt mer ingående följa, är ofattbart tragiskt.

Det tidigare ”statsbärande” moderaterna har skakats av ett hastigt påkommet partiledarskifte, där problemet snarast varit bristen på kandidater än konkurrensen mellan dem. Oroande snabbt enades flertalet partidistrikt om en ganska ung, diffus teknokrat med erfarenhet främst från riksdagens  partigruppsarbete och dess taktikspel, en person som under bedyranden att det ”stärker” landet just undertecknat ett avtal som lär låsa oppositionens chanser i minst en mandatperiod. Inga grundlagskännare eller andra insatta verkar tillfrågade, men det hjälper föga. Den nya partiordföranden låtsas oberörd,  anger ingen synbar ny riktning och vinnlägger sig om att allmänt framträda och låta som sin företrädare. Få lyckas gissa vad hon står för och få bryr sig. Protesterna haglar och uppgivenheten växer. Sällan har bristen på politiskt vett eller klyftan mellan ledande politiker och deras väljare tyckts större än i dag.

Det finns ännu svåra hinder för att diskutera invandringen. Vi hör om namnkunniga nationalekonomer som refuseras på de större debattsidorna. De få politiska personer som sökt föra en mer nyansrik debatt frystes fram till valet i september ut av sina partiledningar. Sedan alla insett att denna strutspolitik fått röstsiffrorna att rasa, har attityden börjat ändras men vem tror egentligen på de KD:are och M-skribenter som nu plötsligt säger ungefär vad de fördömde KD:s Sara Skyttedal för innan valet avhölls?  Visst kan C, KD, Fp och M söka byta fot i små steg och hoppas att väljarnas minne är kort. Det är dock svårt att tro att partier, som så snabbt vänt kappan efter vinden, snart kan återfå det stöd som de förlorat.

Det politiska uppstickarparti som efter år av förberedelser i höstas samlade dryga 13 procent av rösterna har därmed ett intressant läge, särskilt om det kan torgföra vad övriga partier försummat, nämligen en klassiskt liberal vision med mål som mer lagstyre och legal förutsägbarhet samt vilja att vårda bildningens, kulturens och nationens värden, och särskilt om de även vill värna yttrandefrihet, privat äganderätt och klassisk, representativ parlamentarism. Varför kan man inte satsa på sådant? Inte föra ut infantila ”libertarianska” idéer, utan omfatta äkta klassisk liberalism och en tro på fler oberoende samhällscentra – förenat så klart med en stark bas i ”moral imagination” som Burke skrev: personer som Lord Acton, Tocqueville, med flera kan då bli vägledare. De i partierna som kan och aktivt vill tillämpa klassiskt liberala idéer och principer tycks i dag försvinnande få. De skulle dock vinna mycket på att göra detta. Stjäl de andra politikernas kläder, medan de är i badet! sade ju en stor engelsman. Det borde också ske här.

Ett råd till besvikna Alliansväljare: Låt bara inte den artiga tystnad som åtföljde Fredrik Reinfeldts år av ofattbart mixtrande med moderata idétraditioner – särskilt under den andra valperioden – upprepas under den nya ledarens period, hur lång den nu blir. Stig hellre ut i ljuset och ifrågasätt de många rädda och egenintresserade i politiken; ge alla ljumma vaneborgerliga en match. Var inte rädd, för även om man kanske inte kommer helt rätt från början är det avgörande att våga sätta igång. Trassla inte in den redan kvaddade försvars- och säkerhetsfrågan genom tal om att gå med i ett Nato, vars syften är och förblir helt andra än våra. Var vaksam på hur omvärlden bemöter globaliseringen. Ta till sist, för att nämna en specifik fråga, gärna fram M:s ekonomiskt ansvarige Ulf Kristerssons m fl några år gamla migrationspolitiska förslag för M till nytt påseende. Det kunde säkert ge dagens partiledningar en god utgångspunkt.

Om M eller någon allianspartner kan klara allt detta, eller om det krävs ett helt nytt parti, lär visa sig. Vad Göran Hägglunds efterträdare, liksom en eventuell ny ledare i Fp, kan ändra i den mörka bilden är oskrivet. Aldrig har nog viljan att starta utifrån en helt ny plattform varit större. Den kunde i dag locka många besvikna väljare.

Det närmaste året blir spännande att följa.

Två röster om hur den arabiska våren vändes i död och förstörelse

För flera år sedan talade i Stockholm en iransk lärd som då var verksam i USA. Han imponerade med sin kunskap och sin kultiverade framtoning. Elegant och välavvägt lade han fram sin åskådning där sufilärorna som jag förstod var centrala. Men då han berörde relationen mellan den muslimska kulturen och Väst fick hans röst plötsligt ett hårdare, bittert tonfall som ingen kunde undgå att uppfatta. Man kan gissa en del, men än i dag skulle det kännas svårt att riktigt formulera vad som låg i hans syn på denna konflikt.

I den syriska staden Raqqa (ar-Raqqah) har muséet plundrats på ovärderliga föremål. (Foto: Odilia)

I den syriska staden Raqqa (ar-Raqqah) har muséet plundrats på ovärderliga föremål. (Foto: Odilia)

Anförandet återkom i minnet inför en ny artikel i brittiska Spectator (17 januari 2015) där Qanta Ahmed reflekterar kring de spänningar som idag råder mellan delar av Islam och omvärlden.

Qanta Ahmed som själv är muslim pekar först på det uttalande som Egyptens president Abdel Fattah-al-Sisi nyligen gjorde inför en grupp församlade teologer. Presidentens ord får enligt Ahmed ökad betydelse genom att de fälldes vid ett ansett muslimskt lärosäte, Al Azhar-universitetet i Kairo.

President Fattah-al-Sisi sade bl a: ”Vi behöver en religiös revolution. Ni imamer är ansvariga inför Allah. Hela världen, jag upprepar det, hela världen, väntar på vad ni tänker göra, för den islamiska världen håller på att slitas sönder, fördärvas och gå förlorad. Och det sker till följd av våra egna handlingar (’by our own hands’).”

Botemedlet är enligt presidenten att Islam börjar ta till sig och samtala om denna konflikt. ”Ett samtal i trosfrågor (religious discourse) är den största kampen och utmaningen som nu väntar det egyptiska folket.” Och vidare: ”Vi behöver få en modern, övergripande förståelse av religionen Islam, vi kan inte stödja oss på en diskurs som har förblivit oförändrad i 800 år.”

Qanta Ahmed, som har bott i Saudiarabien och varit läkare i Pakistan, hävdar att den muslimska världen inte bara härjas av våld. Den håller på att mista sin trovärdighet, allt medan dess världsliga och religiösa ledare tycks agera passivt och hjälplöst. De svaga arabstater som varken kunnat erbjuda sina medborgare en social omvårdnad värd namnet eller adekvata utbildningar står i dag handfallna inför de många väpnade aktivisterna. De borde därför gripa initiativet för att snarast, gemensamt och aktivt söka förklara och försvara sin egen etik och livshållning, söka föra ut Koranens äkta budskap och fastslå dess gräns mot de militanta krafterna samt åskådliggöra vad deras eget kulturarv kan bidra med.

Dagens stridande islamister söker enligt Ahmed med avsikt vidga klyftan till Västvärlden, och detta har de enligt honom redan uppnått. Det olycksaliga temat ”civilisationernas kamp” (en gång framfört av Samuel Huntington) ses därvid som riktgivande. Den ursprungliga innebörden av ”jihad” förvrids till oförsonlighet och terror medan ett ökande antal medborgare i stora europeiska länder och USA säger sig frukta att Islam inte kan förenas med deras egna värderingar. Sådana förändrade attityder påverkar uppenbart själva Islam, inte bara islamisterna. Därför måste som sagt de islamska staterna och deras regeringar börja agera på allvar.

Ahmed ser den nya islamismen som puritansk, en term som uppstod i Västeuropa och det tidiga Amerika och vars strävan att skapa ”renhet” och utplåna allt ”orent” (fastän en sådan strävan i inre, moralisk form finns i de flesta religioner) drabbar andra religionsutövare inklusive Islams egna. De puritanskt bokstavstrogna dömer därmed hårt och i strid med all barmhärtighet andra efter sina egna tolkningar av tro, i stället för att mer ödmjukt följa sin inre norm. Det måste här ständigt betonas att det finns en Gud; Torah och Evangeliet måste båda respekteras. Ytterst gäller det att ge miljoner muslimer en chans att fredligt samexistera med andra religionsutövare.

För den som vill möta den nya diskussionen kring dessa frågor kan det tyske teologen och Kairobaserade mellanösternkorrespondenten Martin Gehlens välunderbyggda översikt av det religiösa och politiska läget i regionen rekommenderas. Den finns översatt till svenska och var införd i katolska tidskriften Signum nr 1, 2015 (www.signum.se). Gehlen berör några av de mest oroande följderna av en krigisk rörelse som till skillnad från tidigare motsvarigheter inte agerar från avlägsna bergsgrottor utan i städer och nyckelregioner inom den så kallade ”fruktbara halvmånen”, där många av den mänskliga kulturens vitala rötter finns. Här fördrivs nu inte bara minoriteter som  kristna, yezidier och turkmener från områden där de bott under hundratals år, medan kyrkor, kloster och bibliotek rivs. Det skadas och förstörs även gamla muslimska helgedomar och arkeologiska utgrävningar som förr kunde vittna om dessa regioners historia och tro: ”I Egypten och Tunisien har salafisterna förstört minst 70 av sufiernas helgedomar. I Libyen har de demolerat en mängd islamiska helgedomar, begravningsplatser och romerska statyer, bland annat moskén i Zlintan där man vördat en lärd sufier från 1400-talet.” Det sker i själva verket ”en härdsmälta av historiska mått som kommer att få konsekvenser för dessa religioners och kulturers samlevnad även i andra delar världen” varnar han.

Påven Franciskus, som i höstas höll en kriskonferens med patriarker från östkyrkans samfund, har för övrigt redan varnat för ett ”stegvist tredje världskrig”.

Foto: Odilia


Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv