Det gamla Spanien skakas igen

För den som far till Spanien står fördomar och schabloner i vägen, fast man egentligen avskyr dem. Bilden av sangria- och flamencolandet är lika förlamande som hettan en högsommardag. Resenären urskiljer i de första mötande på gatan den eldige spanjoren och den mörka andalusiskan. Han med sin smala mustasch och med blanka lackskor och hon med sin brinnande blick och en blomma vid örat. Detta stolta folk, tänker man, med sitt moriska och höviska förflutna, denna måne som lyser över citronlundarna med deras cikador, allt medan de tunga, grågröna bergskedjorna bidar i fonden.

Alicante

Alicantes gamla stad har sin stil i behåll.

 

Men en aning om mer halsbrytande motsatser än så färgar vår bild av Spanien. Ett äre- och hedersbegrepp till exempel, vars krav går långt utöver vardaglig moral, en stolthet med rötter i urgammal klankultur och en ståndaktighet som måste kallas – quijotisk, efter den djärve kringvandrande riddare som spelade huvudrollen i Cervantes så kända roman.

Irving Babbitt, på sin tid professor i franska vid Harvarduniversitetet, har i en essä träffande men något oförsynt påtalat spanjorens brist på praktiskt handlag, vilket fast outsagt även torde innefatta själve don Quijote. Spanjorens heroism bottnar enligt Babbitt till stor del i, att han aldrig har lyckats komma på hur man löser saker enkelt. Viljan att skaffa erfarenhet, ta vara på vardagskunskap tycks lågt utvecklad, detta helt enkelt därför att sådant inte tycks lika värdigt som de heroiska mål som varje äkta spanjor bör sträva mot.

Spanien fick långt före nationalstatens uppkomst sin form, och den pålades det av det romerska riket. Som koloni till Rom fick man vägar, dragna under vedermöda, men även det latinpåverkade språket och en administration som var centraliserad och ganska rationell. Även senare då kyrkan byggde upp sin auktoritet, togs biskoparna ofta från den romerska elit som uppstått i landet. Stränghet och ordning, respekt för ämbete och överhet blev tunga kännemärken. Askes och beredskap till yttre försakelse utmärker inte minst den jesuitorden som ju uppkom just i Spanien.

Det kan därmed tyckas paradoxalt att ana det orientaliska, litet slarviga drag som tycks samleva med denna stränghet och vördnad för överheten. Invånaren i gemen tycks inte så värst nyfiken, menar Babbitt. Spanjoren på gatan gör en axelryckning: ”Quien sabe? (Vem vet!) Det praktiska, inte minst det kommersiella och det tekniska i livet, anses underordnat och en slump är det knappast att sådana företeelser till vardags ofta har mötts av ett avståndstagande som gränsar till förakt (och för detta förakt finns i sin tur begreppet desprecio till hands).

Babbitt drev även en tes som går ut på att varje nation utmärks av sin kritiska blick, av individernas inlärda strävan att bromsa sin spontanitet. Babbitts humanistkollega Paul Elmer More myntade för detta begreppet ”inner check” eller ”inre broms”. Denna egenskap, som är en vilja att låta eftertanke föregå ens beslut, eller helt enkelt att göra en inre disciplin till vana, urskiljer vi lätt i det spanska kynnet. En egenskap som dels öppnar väg för förmågan att uthärda det egna klimatet och den säregna geografin, dels möjliggör de upptäcktsfärder ut i världen, som detta enligt Babbitts synsätt så inåtvända och ödestroende folk ändå har gjort.

En överhettad fantasi, en intensitet som sällan förenats med handlingskraft präglar enligt Babbitt det spanska kynnet. Genom att kasta ut morer och judar ur landet, menar han, så berövades folkkynnet därtill en välkommen motvikt i form av dessa bägge folkgruppers mer rationella och praktiska drag. Därmed fick fantasteriet och det intensiva snart överhanden, kanske också det orientaliskt passiva som morerna kan ha kvarlämnat. Babbitts diagnos har intresse, samtidigt som den bär spår av sin tids något lättvindiga tendens att bolla med nationalegenskaper.

Under Francotiden växte Spanien trots restriktioner och patriarkala drag starkt, med en stor inflyttning från landsbygden allt från 1960-talet. I det tysta bereddes marken för demokrati och moderna reformer. Den beryktade officerskuppen avvärjdes som bekant genom kung Juan Carlos djärva inskridande. Sommaren 1975 trädde landet jämte Portugal in i den europeiska gemenskapen. Spanien tycktes till sist ha valt en modern utvecklingsväg.

Den som i dag vandrar i en stad som Alicante möter självfallet en europeisk stad. Man träffar samtidigt på en blandning av tidsepoker, gator och byggnader som väl tycks spegla olika inhemska epoker. Medeltiden möter i den Gamla stans smala gatunät och i 1500-talshusen med deras släta väggar i ljus kalksten, deras små fönster och jättelika, reliefsmyckade portar som gjorda för furstar och stormän att passera igenom. Alltså en sorts fästningar, vari en sorts kollektiv misstro eller misantropi tycks ha valts som skydd mot en dåtida, hotfull omvärld.

Städerna från tiden är inte det enda som vittnar om romarväldet. Det sägs att de första jordbruken i Spanien sköttes från välbyggda villor, som med tiden byggdes ut till större gods, så kallade latifundier. I dem fanns liksom i deras romerska förebilder ett visst drag av bekvämlighet, och i varje fall något som övergår de blott materiella behoven. Samtidigt anas mycket av den beredskap att skärma av och försvara sig som är så märkbar ännu i de långt senare prakt- och administrationsbyggnaderna i Alicante.

Man kunde bygga vidare på Babbitts betoning av religiös och militär disciplin och litet spekulativt jämföra den med ett annat folk som länge visat ett liknande asketiskt drag, nämligen japanerna. Man kan också dra ut Babbitts observation in i vår egen tid och fråga sig i fall den pågående konflikten mellan Katalonien och Madrid uppvisar det slags växelspel som bedrevs i det förflutna. Katalanerna fick tidigt ett nationsmedvetande. De har i modern tid länge känt sig nedtryckta och utnyttjade av centralregeringen. De valde oftast en annan väg än det klassiska, hierarkiska Spanien. Präglad av sin handel och sin närhet Europa blev man öppnare, i egna ögon mer kosmopolitiska än folket i det övriga landet, och det är också i detta nordöstra hörn som den säregna katalanska formen av anarkism tagit form.

Enligt DN-journalisten Nathan Shachar (som själv delvis har spanskt ursprung) vande sig katalanerna tidigt att sköta sig själva och att bevaka sina rättigheter. Lägg till detta den regionala självhävdelse som i en ohejdbar frihetsyra drog fram i Katalonien efter Francoeran med dess hätskhet mot Katalonien. När ”el caudillo,” Franco, 1975 avled var det som om alla landets problem upphävdes. Premiärminister Adolfo Suarez lät då bland annat återuppväcka det statut om långtgående katalansk självständighet som hade upphävts av Franco. Man undrar vad han hade tänkt om han kunnat se 2017 års våldsamma upplopp i Barcelona.

Det är lätt att ställa historia mot nutid och dra skeva slutsatser. En utpräglad pessimist, Gabriel Ferrater, utfärdade bara ett par år före Francos död en dödsattest för hela den regionala katalanska kulturen som han ansåg så försvagad, att han själv begick självmord. Att Katalonien sedan 1970-talet inte har dött utan blomstrat står samtidigt utom tvivel. Anade Ferrater möjligen en ny nedgång, som skulle bryta den katalanska blomstringen?

Man kan återvända till den sydöstliga staden badorten Alicante, där den känsla för det storslagna och stort tänkta som präglade spansk guldålder har fått många nya uttryck. Det är dels fråga om byggnadsverk som tillkom på initiativ av 1800-talets förmögna borgare, vilka tjänat pengar på järnvägsbyggen och gruvbrytning. Dels om mer påtagligt yviga, ofta surrealistiska byggen från 1900-talet och om de jätteskrapor av ett mer avskalat slag som i dag uppstått med den nya teknikens hjälp.

På ”ramblans” eleganta strandpromenad med dess mosaikbeläggning glider individerna förbi, som på en korsning av en Parisboulevard och ett sydamerikanskt Copacabana. Ungdomarna med sina solmadrasser och rullbrädor avviker från de äldre, litet satta spanjorerna som kan var allt från portvakterskor till en medelklass som sett bättre tider. Mot dessa gestalter avtecknar sig en kuliss av högmoderna residenshus i tonat glas och färger à la Miró och med balkonger som liknar hängande trädgårdar, allt mot bakgrund av Sankta Barbara-borgens ljusrosa murar. Man tycker sig bevittna en fantastisk hyllning till en helt fri och oförvägen människa, den som en gång bordade karavellerna och intog södra delen av Nya världen. Hela centrala Alicante bildar en hyllning i sten och glas just till denna Nya värld, och man tänker att den just i denna brokigt praktfulla stad av människor från alla sociala skikt måtte ha skaffat sig ett hemligt europeiskt brohuvud.

Nog bär detta Medelhavsparadis därmed också ”quijotiska” drag, fast de också är ganska olika den gänglige vandrande riddaren, en sorts quijotisk balett som utspelas mitt bland hämningslöst soldyrkande badgäster och flanörer men som dock ger dem i varje fall några band med spansk högkultur. Att den nya tidsandans intåg i kavaljerernas och munkarnas land som en del litteratörer fruktade skulle ha gjort detta stumt och rotlöst var nog en onödig farhåga.

Annonser

Är det en bra metod att straffa andra länder?

Den som hör någon yttra en konstig åsikt stönar lätt, men stöter den snart ifrån sig. När hela länder, till och med stora länder, tycks ha mist förståndet blir man givetvis lättare upprörd. Det känns som om tio eller hundra miljoner människor bara stod upp och skrek, som i en fotbollsfinal.

Länder kan förstås slå dövörat till när sådant sker. Det är vad en del höga politiker eller diplomater har vant sig att göra. När det inte räcker att strunta i det som sägs, och även när folket kräver handling, tar ledarna till olika åtgärder. Att pålägga sanktioner är en sådan, att isolera eller utesluta en stat från viktiga mötesplatser en annan. De mer försynta påpekar att varken sanktioner eller isolering är några självklart goda – eller ens effektiva – metoder inom internationell politik. I varje fall kan de få tråkiga konsekvenser, som också slår tillbaka mot den som har pålagt ett sådant straff.

Just nu pågår mellan USA och Ryssland ett spel, där syftet verkar vara att i små steg strypa det diplomatiska utbytet. Så eller så många diplomater får order att flytta till hemlandet, och det krävs (från USA:s sida) rentav att konsulatens lokaler säljs. Detta ter sig inte bara häpnadsväckande, det är ovärdigt en stormakt. Vad tänker alla de oskyldiga som tvingas packa sina väckor och flytta hem? Möjligen får de omogna personer som pressat fram åtgärden, liksom deras anhängare i media, en kick. ”Ha, där fick de!”

Jag återkommer till fallet Ryssland. Man undrar om inte de sanktioner och andra ”straff” som här övervägs i onödan destabiliserar respektive förstör de kontakter som ändå finns. Det hela upplevs lätt som att någon leker med elden. Sanktioner och isolering är tuffa och aggressiva åtgärder. De inger det utsatta landets ledning känslor av vrede. De som träffas menar nog att den som straffar dem inte har förstått dem, inte begripit vad deras regering har för avsikter. Sanktionerna ses som en taktlöshet eller en orättvisa, något som kan öka lusten att slå tillbaka och även slå med större kraft och mindre hänsyn.

En ensam och begränsad åtgärd kan väl gå. Den kan avfärdas som ett nålstick. Värre blir det när olika straff samtidigt eller successivt tillgrips, vilket lär ge en betydligt starkare motreaktion. Ofta anas hos den som straffar märkligt liten känsla för hur hans – i egna ögon aldrig så välmotiverade åtgärder – mottas och tolkas. Till synes verkar han inte bry sig om vad motståndaren kan väntas företa sig. Risken för en upptrappning ökar särskilt i de fall den bestraffande parten anser motpartens handlande ha brutit mot en universell etisk ordning eller en allt annat uteslutande lära.

Metternich2

Metternich – den europeiska maktbalanstankens fader

Ett exempel på en sådan konflikt lämnar Henry Kissinger, då han i sin bok World order skildrar den pågående konflikten mellan USA och Iran. Av Irans muslimska ledare anses USA företräda en åskådning direkt motsatt den lära som dessa ledare bekänner sig till. Den amerikanska åskådning som fördöms är liberal och har globala ambitioner. Här gäller därmed motsättningen liv eller död. Inget utrymme ges, menar Kissinger, för att låta ”den andre” leva efter sin tro och bli salig på sin fason. Diplomatin kan för en tid lugna stämningen men konflikten är enligt Kissinger i princip olöslig. Han nämner däremot inte att den iranska regimen kan ha reagerat därför att den anser att också den amerikanska liberalismen är en åskådning med universella krav, varför samförstånd av det skälet är uteslutet.

En annan uppslagsända är följande. Som individer vill vi bemötas med respekt. Vi gläder oss, då andra ser och bekräftar vilka vi är. Helst vill vi även att våra svagheter skall bemötas, om inte med respekt så dock med förståelse och ett visst överseende. Sådana förväntningar kan inte direkt överföras till vad nationer vill ha av varandra. Men eftersom nationer i regel företräds av individer, som utom sina personliga egenskaper också bär något av landets typiska drag och historia, kan en del av det personliga bemötandet anses överförbart på officiella relationer och i umgänget mellan länder.

De som vill se en global norm för uppträdande ifrågasätter ofta nationers egenart. Men likväl betyder känslan av egenvärde och egna särdrag mycket för de flesta länder. Hur mycket söker Henry Kissinger belysa utifrån det gamla persiska väldet (det som utgör dagens Iran). Han påminner om att många länder i det som tidigare kallades Tvåflodslandet i klassisk tid gav efter för främmande erövrare och under deras tryck miste sitt självbestämmande och sin identitet. Det gamla Persien däremot stod pall mot sådan påtryckning. Skälet var dess djupt rotade särart, vilken gav kraft att stå emot såväl Alexander den stores angrepp som de första islamiska härnadstågen och mongolernas härjningar. Genom de inre reserver som perserna ägde i form av sin poesi, sitt sinne för religion och mystik, och sin kända krönika över tidigare härskare (kallad Kungarnas bok) vann de också i politisk styrka och auktoritet. Till detta bidrog deras erfarenhet av att i många generationer väl ha skött sina avlägsna besittningar, likaså att i skilda lägen ha övat sig i diplomati och förhandlingskonst. I persernas uppträdande märktes ett sinne för politisk realism och en respekt för regional maktbalans. Och just för att man i Persien såsom den kulturnation av rang som det var också väntade sig ett respektfullt bemötande av andra, blev detta krav på sätt och vis självuppfyllande.

Mycket av den kunskap om världen som man i Persien började samla redan på 700-talet f Kr är alltjämt relevant eller borde åtminstone uppfattas så. Att tolka den andre ”till det bästa”, att bemöta motparter och motståndare med respekt, att ta deras goda avsikt för given innan något annat är bevisat. Detta är också – eller har efterhand kommit att bli – västerländska principer med tidlös prägel. Detta sagt med all reservation för de olikheter som också finns.

En annan stat, eller ett lands geografiska omvärld, som märker att denna stat inte vill foga sig i sådana tidlösa principer väcker därmed problem. Det kan ha att göra med att denna stat företer aggressiva, expansiva drag. Eller på att den inte vill utforma sin lag och sitt samhälle enligt ”våra” föreställningar. Hur långt skall då principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter respekteras? När blir det ofrånkomligt – och legitimt – för omvärlden att ingripa? Tröskeln får inte göras för låg. Exakt kan den knappast bestämmas, men krävs det inte i varje fall att behovet att agera ”proaktivt” mot en stat uppfyller kriterierna för självförsvar?

Vi tänker lätt på aggressiva diktaturer av det slag som både 1900- och 2000-talet gett flera prov på. De senaste åren har ju västvärlden inskridit mot regimer som ansetts misshagliga. Det gäller i Afghanistan och Irak, på Balkan och i Libyen dit olika konstellationer av väststater och/eller Nato har sänt trupp. När detta skrivs hänger frågan i luften vad omvärlden bör göra mot Nordkorea, som testar kärnvapen och hotar att sända missiler mot USA och Japan. Västledare med president Trump i spetsen använder ord som antyder att drakoniska mått övervägs i fall Nordkorea inte snart fogar sig. Som bekant har försök även gjorts från väst för att handfast söka påverka politiken i Ukraina. Mot Ryssland bedrivs i sin tur en isoleringspolitik och riktas sanktioner, motiverade med att landet har införlivat Krim och marinbasen Sevastopol med sitt territorium. Detta bildar tillsammans ett knippe konflikthärdar som riskerar att explodera och spridas.

Mellan de olika orosområdena finner man en del gemensamheter. Det finns således en stark tendens som innebär att USA, och andra länder som USA påverkar, inte respekterar vissa länders politiska och nationella kulturer. De länder som anses misshagliga behöver till skillnad från Nordkorea inte visa en avsikt att angripa USA eller väst. Blotta förekomsten av regimer som vill behålla sina särdrag gör tydligen att preventiva angrepp övervägs. En rad länder upplever i dag inte oväntat, att USA håller världen i ett militärt och säkerhetspolitiskt grepp. Det faktum att landet håller trupp även i muslimska länder (i Saudiarabien finns f ö flera av Islams heliga platser) väcker ont blod och lär åtminstone vara en källa till den förtroendebrist som råder mellan dessa länder och väst.

En konflikt som i varje fall geografiskt berör Sverige mera än den iranska är den nämnda konflikt som föreligger mellan väst och Ryssland, en konflikt som har utvecklats sedan Sovjetunionen upplöstes men som uppvisar drag liknande det kalla krigets. Om Iran som nämndes visar prov på en stat som kategoriskt avvisar den europeiska (”westfaliska”) världsordning med suveräna stater som huvudaktörer och med icke-inblandning som ledstjärna, visar oss Ryssland tvärtom en stor stat som håller fast vid denna äldre, under lång tid fredsbevarande, westfaliska, ordning – detta alltså i kontrast mot en västvärld som hävdar att den gamla maktbalansen har avlösts av en rättighetsbaserad ordning utifrån Helsingforsdeklarationen och där omvärldens tröskel för att ingripa i och straffa en icke följsam stat har sänkts betydligt.

Ryssland kallas av tongivande ledare i väst ”aggressivt”, genom dess agerande på Krim och i Ukraina, och delvis i Syrien. Samtidigt menar den ryska ledningen att det är den som söker värna klassisk maktbalans och återhållsamhet i motsats till den expansiva amerikanska utrikespolitik som i dag bär olika neokonservativa aktivisters signatur. Märkligt är redan det faktum att termen ”neokonservativ” godtas av medier och andra då den politik som dessa ”konservativa” driver fram varken är ”försiktig” eller traditionell utan revolutionär, närmast ”neojakobinsk”.

Utan närmare analys har ändå många i våra medier, liksom bland förment serösa försvarsdebattörer och politiska kommentatorer godtagit denna skeva terminologi och även de neokonservativas argumentation. De förra ser väst som bevarare av en traditionell, rättsstatlig fredsordning medan Ryssland och vissa andra förklaras vara farliga utmanare av denna ordning.

Den som söker granska de händelser som lett fram till den nämnda konfrontationen kan likväl inte med gott samvete ge den ”västliga” sidan rätt. Intrycket är att det pågår beklämmande, systematiska manipulationsförsök, med målet att de ryska tänkesätten och agerandet definitionsvis skall framstå som något förkastligt och illegitimt.

Dagens större västmedier förkastar de personer som oroas över, vilka händelsekedjor väst kan utlösa genom att envist hävda sig vara så etiskt överlägset. Dessa fördömanden har hittills överskuggat riskerna med det västliga agerandet, något som skiljer sig klart från en tidigare säkerhetspolitisk diskussion i Sverige och i väst som helhet.

Sök bot hos svenska samhällsbevarare

De politiska ideologierna är döda, hette det på 1960-talet. Nu lever vi i en praktisk tid där man ständigt måste ha dagsfrågorna i sikte.

Det må vara sant eller inte, men att ideologierna har mist betydelse är klart. Och den kanske mest döda eller dödförklarade av dessa ideologier har ofta sagts vara konservatismen. Den som letar på ett bibliotek möter hundratals verk om socialismen, men bara enstaka om konservatismen. Denna lära fick sin form i en tid när giljotinen gick varm och det gamla samhället hotades i grunden. De konservativa sökte ge svar på utmaningar som då var avgörande men som demokratins seger anses ha gjort passerade.

Och vem vill i dag bry sig om tankar som uppstod ett så avlägset förflutet?

När dagens samhällen fått stora och ofta oväntade problem, när folkstyret inte ger oss vad de önskar, uppstår det dock ett nytt läge. När industrin börjar rossla och de organiserade intressegrupperna inte svarar upp mot en ny tids krav, hamnar konservativa insikter i ett nytt och mer förstående ljus. Det handlar inte bara om gammal feodalism mot modern frihet, eller om livegenskap mot demokrati. Vi inser till exempel att det nya inte är bra bara för att det är nytt. Vi anar också att religionen inte är den källa till förtryck som många förr ansåg. Kanske har de konservativa tvärtom bättre än många andra insett de svårigheter som en gång förbisågs av framtidsoptimisterna men som nu framträder med desto mer skrämmande kraft.

pettersson

Simon O. Pettersson

En ung tänkare och skribent, Simon O Pettersson, menar nu att konservativa idéer behöver återuppväckas och prövas på nytt. I vår har han på ett nystartat förlag gett ut en bok kallad Svenska konservativa profiler (Realia Förlag, 149 s) där han öppet presenterar några svenska tänkare, författare och politiker och vad de hade att säga om sin tids frågor. Urvalet som i tiden omfattar gestalter från sent 1700-tal till nu är personligt, bitvis djärvt, men viktiga ledmotiv för en modern tids konservativa kan lätt urskiljas.

Här möter sålunda den kände ”Ydredrotten” Leonhard Fredrik Rääf som ofta avfärdats som feodal patriark men som i verkligheten var en klartänkt, mångsidig ämbetsman som även ägde historisk och antikvarisk talang. Här uppträder en skicklig 1900-talsstatistiker och bondeförbundare som Nils Wohlin, tidvis verksam inom högern. Här presenteras författaren och pingstvännen Sven Lidman, som Pettersson menar vägande bidrog till konservativt tänkande. Liksom den legendariske ”Askegreven” Gustaf Lewenhaupt, på sin tid känd för en rad lysande jaktberättelser. Den förment argsinte akademisekreteraren Carl David af Wirsén ansågs motarbeta de nya författarna, men han var i grunden en skolad estetiker som tidigt anade vilka nya verk som höll måttet.

Är då dessa namn udda, eller godtyckligt valda? Jag vill påstå att de i boken helt igenom förtjänar sin plats och att de har fått en rimlig bedömning. Detta i fall tanken nämligen varit att söka utvälja traditionalister som haft något klokt att säga, oavsett var de sedan har verkat politiskt. En del har väl varit närmast opolitiska.

Att inbegripa Hans Järta – som har kallats en svensk grundlagsfader – i kretsen bör klart kunna godtas, särskilt som hans utformning av 1809 års regeringsform i konservativ anda kom att förhindra överilade och ensidiga beslut. Den brett bildade historikern Harald Hjärne stödde visserligen ståndsriksdagens avskaffande, men är mera allmänt ihågkommen för sin tro på rättsstaten och sin engelskpåverkade liberalkonservatism. Hjärne fick inflytande inte minst genom sina många lärjungar. Lundensaren och professorn Pontus Fahlbecks insats var hans iakttagelser av Stånd och klasser som hans bok hette, från 1893, där han framställde den sociala skiktningen i ett samhälle som uttryck för konstruktiv arbetsdelning.

Vad bildar då den röda tråden hos dessa i sig mycket fängslande gestalter? Att de allmän varnade för alltför snabba beslut som riskerar förstöra rådande seder och institutioner är en sak. Liksom att den attityden var grundad i en, kanske inte pessimistisk men realistiskmänniskouppfattning. Bidrog de då konkret till vår svenska samhällsutveckling? Ibland talas det nedsättande om konservativa som ”organismtänkare”. De skulle varit emot förändring för att den trotts störa samhället eller staten såsom en levande helhet. Men flera av bokens tänkare och politiker inte bara godtar utan förordar förändring. De gör det därför att de insett att en del företeelser i deras tid blivit obsoleta och behövde förnyas. Oavsett var de verkat har de del i en liknande, mångskiktad samhälls- och historiesynmed aristoteliska rötter. Markerad är även deras önskan att sörja för alla samhällsgrupper och deras behov. En kristen, luthersk, grundton märks hos de flesta.

Deras känsla för historia präglar dem i grunden, också i deras sätt att bemöta det ”nya”. De ställdes inför vad man kan kalla en modernism. Vitaltförden var tron att kunna skapa nya institutioner utan större hänsyn till det som tidigare släktledskapat. Ofta reste modernisterna kravet att eliminera ärvda seder och skick. De konservativa ansåg den åsikten vara för abstrakt då den tar för liten hänsyn till det som utmärker det egna folket och nationen. Konservativa godtog (vissa dock med tvekan) efterhand rösträtten därför att de ansåg att ansvaret för en ny tids vidgade frågor måste delas av alla. Utifrån rösträtten kunde man för övrigt också kräva allmän värnplikt ansåg de. Alltså, inte ett organism- men däremot ett helhetstänkande, detta i vetskap om att delarna har behov av varandra och efter förmåga behöver samverka.

En kritiker av Simon Petterssons bok har menat att den fäst överdriven vikt vid ”nationalismen” som drag hos de konservativa. Kritiken är något felaktig, för när de behandlade tänkarna tar upp nationen handlar det om en helhet som en seriös analytiker och särskilt en konservativ inte kan undgå. Det sker just utifrån en omsorg om ”delarna” och ”helheten,” inte för att kväsa den individuella personen eller för att haussa statsmakten. Detta är ett synsätt som möter inte minst hos utländska tidigt moderna tänkare som Burke.

Simon Petterssons bok är ett viktigt inlägg, som bör kunna väcka egna tankar och i en del fall motsägelse. Hans nyansrika porträtt och hans fina utblickar mot våra dagsproblem gör att man har svårt att lägga boken ifrån sig innan man avverkat alla de 30 avsnitten.

Erik von Kuehnelt-Leddihn – samhällsfilosof med fingertoppskänsla för demokratin

Få lär idag känna Erik von Kuehnelt-Leddihns namn. Han utmärkte sig både för ovanlig lärdom och etsande skarpsinne. Som den västerländska livsformens försvarare anade han också bättre än de flesta vilka dess verkliga fiender är.

Född i Österrike kort efter det förra sekelskiftet kom han efter studier i Wien först till England, därpå till USA där han bedrev författarskap och undervisade, bland annat vid Georgetown University i Washington, D C, och vid Fordham University i New York.

Han avled 1999.

För den djupt katolske Kuehnelt-Leddihn var tidens fråga framför andra den att värna personligheten, så som kristen uppenbarelse och klassiskt tänkande har uppfattat den. Det vi i modern tid kallar ”personalismen” har som han såg det primärt uppfattat ett frihetsproblem. Detta problem gäller hur personens rätt att utveckla sina talanger bäst skall främjas och av vilka krafter den hotas. Kuehnelt-Leddihn intog en position liknande den franske tänkaren Alexis de Tocquevilles, för vilken friheten aldrig får uppoffras, och han kallade sig med viss självironi för en ”extremt konservativ ärkeliberal”. Kuehnelt-Leddihns akademiska insatser kom främst att gälla 1800-och 1900-talens historia, och där kom såväl hans egna släkterfarenheter som hans enastående beläsenhet till god användning.

Människor lever i en historisk verklighet med dess utmaningar, konflikter och tragedier, men de söker mitt i detta också värja sitt inre jag med samvete och vilja till klarhet om vilket uppdrag som de fått. Att dagens samhälle primärt ser människor som politiska intressevarelser uppdelade på kollektiv gör detta uppdrag svårt. Kuehnelt-Leddihn ville inte bara avfärda utan söka förstå vad som drivit så många in i de moderna massrörelserna med deras utopiska livsvärldar, främst socialismen och nationalsocialismen. Han gör detta i sitt verk Liberty and equality, inspirerat av Tocqueville och präglat av sin upphovsmans djupa insikter om 1900-talets skeenden och bärande socialpsykologiska konflikter.

Innan man öppnar Kuehnelt-Leddihns andra större verk, Leftism revisited, som följande text bygger på, bör man veta att han mer än brukligt i allmän och akademisk debatt tolkar de moderna massrörelserna som avläggare av 1700-talets så kallade jakobinska rörelse, alltså den mest uttalade, radikala revolutionsgrupperingen under 1789 års franska revolution. Han ser alltså även den tyska nationalsocialismen väsentligen som en vänsterrörelse, där en ”upplyst” aktivistisk elit söker mobilisera massorna eller olika samhällsgrupperingar för sin ideologiska samhällssträvan. Den tyska diktaturens expansiva, imperialistiska sida anser han göra det omöjligt att se nazismen som en högerrörelse, för hade den varit det skulle andra nationers självbestämmande av den ha ansetts okränkbart. I samma riktning talar Hitlers vilja att införa ekonomisk statsstyrning (väl analyserad av ekonomen Friedrich Hayek i Vägen till träldom), vidare hans vilja att ”inkarnera massorna” och hans omtalade ”Gleichschaltung,” alltså en konformisering varigenom regionala och andra olikheter i landet skulle upphävas. I denna tolkning närmar sig Kuehnelt-Leddihn inte minst hur historikern Peter Viereck ser på nazismen.

Med många andra drar Kuehnelt-Leddihn en gräns mellan nationalism å ena sidan, som en rörelse strävande till konformisering, och patriotism å den andra. Han förklarar: ”En patriot är nöjd om olika nationaliteter lever i hans fädernesland, vars påtagliga kännetecken borde vara variation, inte uniformitet. Därmed blir nationalismen, som den uppfattas på kontinenten, rasismens köttslige bror.”

Med reservation för att Europas tillstånd i immigrantkrisens spår har förändrats och därmed i viss mån också frågan om nationalismens och rasismens innebörd, antyder han här ändå något som de mer radikala nationsförsvararna borde begrunda. Faktum är att i en framträdande form är ”nationen” i vår tid en skapelse av de tänkare som förberedde den franska revolutionen och inte av en fredlig evolution. Enligt Kuehnelt-Leddihn är en radikal omgestaltning av samhälle och kultur, särskilt ifrågasättandet av personligheten och dess rätt, just vad moderna massrörelser syftar till – detta oavsett vad de på papperet hävdar. Därav vurmen för staten och statlighet, uppfattad som en ideologisk förlängning av Partiet och Programmet, liksom för centralisering och enhetlighet. Alla oberoende centra, konstitutionella, federala och andra motvikter, liksom förekomsten av ett genuint civilsamhälle, allt detta förkastas, även av rörelser som låtsas vilja stödja dessa företeelser.

En del har frågat sig varför den utpräglat liberale Kuehnelt-Leddihn, som själv stod nära klassiskt liberala och libertarianska grupperingar, samtidigt med sådan påtaglig värme omfattade monarkin. Ligger det inte en motsättning i att ytterst vilja sätta samhället under en enda person, därtill en som (oftast) ärvt sitt ämbete och som därmed utlämnar det övriga samhället till en enda person – med en sådans förtjänster men också brister?

Kuehnelt-Leddihn pekar här på en erfarenhet som säger att kungar och aristokrater historiskt sett har varit bättre än andra ledare på att hylla förnuft och beprövad erfarenhet, hålla nere konfliktnivån, böra av våld och extremism och hylla fria rättsordningar i form av så kallade blandade författningar samt uppmuntra kristen barmhärtighet, lokalt beslutsfattande och samverkan över de sociala gränserna. I den andan tillkom så olika politiska ordningar som det klassiska Rom, det brittiska väldet och USA med dess lagar och ”patriciska” institutioner.

Så långt kan en evangelisk luthersk läsare instämma. Mer undrande blir han då katoliken Kuehnelt-Leddihn ser kritiskt just på de kyrkliga reformatorernas insats och på de politiskt-kulturella följder som denna fick. Något förenklat kan man säga att han ser samma betänkliga tendens i arbete hos den reformerade kristendomen som inom tidig lågkyrklighet, hos politiska och religiösa sekter samt inom den moderna vänsterns rörelser. Kuehnelt-Leddihn anser samtidigt reformationen ha varit bokstavligt ”konservativ,” i betydelsen stel, medan katolicismen varit och är liberal, i meningen öppen för naturlig, inre växt och härav påkallad yttre förändring. Han betonar som stöd för sin tes att (det medeltida) sektväsendet inte upplöstes genom reformationen utan på olika vis och som impuls kom att fortleva i dess länder.

Det krävs nog här större insatthet än min för att vederlägga hans teser.

Kuehnelt-Leddihn har samtidigt god blick för andan hos de eliter som inte bara såg stora omvälvningar äga rum, utan också förhöll sig till dem på ett annat sätt än man brukat anta. Kung Ludvig XVI till exempel var ingen reaktionär utan tog del av en rad tankar som förknippas med upplysningen. Han var en ivrig läsare av den stora upplysningsencyklopedin, och han var även frimurare. Kuehnelt-Leddihn: ”De medlemmar av adeln som tog aktiv del i det politiska underminerandet av den gamla regimen och som deltog i den var många; utan deras stöd skulle den franska revolutionen ha varit närmast otänkbar.” Tilläggas kan att även många medlemmar av kyrkan gav sådant stöd till den begynnande revolutionen.

Ofta ses 1789 års revolution som en direkt förlängning av upplysningen, som dess praktiska genomförande. Kuehnelt-Leddihn menar att detta är fel. Han ser de nya tankarnas inverkan mera som en upplösning av en europeisk ordning, buren av en rationalitet som väglett världsdelen under lång tid, och vars fall nu gav plats för en ”befriad” känsla av att inga lagar är fasta, inga regler eviga, ingen auktoritet varaktig. Var inte detta mera en inversion än ett fullföljande av upplysningen, frågar Kuehnelt-Leddihn.

Kuehnelt-Leddihn visar oss genom exempel och resonemang en insikt i samhällsomstörtningens villkor som inte blivit ogiltig i vår tid. Det räcker inte med en yttre kraft, de som bär den gamla ordningen måste också vara mottagliga i den betydelsen att de bär på ett dåligt socialt samvete, så att de i sitt inre sviktar inför de angrepp som en revolutionär rörelse riktar mot dem. De hyser så att säga en hemlig vilja att inte bära av, utan underkasta sig, de nya herrarna. Detta kan till del förklara den snabbhet och lätthet med vilken till synes så mäktiga länder och riken har fallit – senast kanske den sovjetiska ordningen.

Att angripare som möter en sådan ambivalens hos den ”gamla regimens” folk därmed fördubblar sin ansträngning att krossa dem verkar troligt. Därför måste en extraordinär motkraft sättas in, om inte revolutionen skall segra på sikt, menar Kuehnelt-Leddihn. Så har långt ifrån alltid skett. Sedan Frankrikes ”gamla regim” fallit drev också vissa kretsar på för ett yttre, militärt ingripande. En av dem var tänkaren Edmund Burke som ville krossa det jakobinska väldet. Förutom enstaka försök kom dock inget samlat angrepp till stånd – det skedde först efter att Napoleon (en äkta revolutionens son enligt Kuehnelt-Leddihn) hade hållit Europa under sin färla i tjugo år, varpå han fick sträcka vapen inför den militära koalition som då bildats mot honom.

I sin bok ger Kuehnelt-Leddihn glimtar av det påtagligt råa och skoningslösa våld som utmärkte de revolutionära rörelserna. Vi känner från historien till ”skräckväldet,” le terreur, sanktionerat av den jakobinska ledningen. Under ett par års tid for odisciplinerade horder av revolutionärer fram över landet, grep människor ur alla samhällsskikt och avrättade många, i regel utan rättegång eller anförda motiv över huvud taget. En revolutionsgeneral som Turreau lät under detta välde massakrera hela byar i Vendée och Bretagne varvid kvinnor och flickor i alla åldrar våldtogs, och enligt en samtida begick fransmän dåd som inte ens kannibaler skulle varit villiga att utföra. Som ett beklämmande exempel framstår hur staden Le Mans invånare behandlades sedan den fallit. De illdåd som begicks inskränktes där inte bara till de levande. Man sökte även på det mest förnedrande sätt visa erövrarnas förakt för de döda, som grävdes upp ur sina gravar och exponerades i förnedrande och perversa positioner.

Faktum är att de franska revolutionärerna (mer till och med än senare bolsjevikerna) inlät sig på tortyr och massakrer med en fanatisk energi som förskräcker. Häri skiljer de sig från sina nazistiska efterbildare som begick sina brott på ett byråkratiskt sätt och mer i det tysta. Kuehnelt-Leddihn: ”Den tortyr för vilken Bastiljens officerare utsattes, utfördes av det ’kära folket’ och i fullt dagsljus.… Alla dessa gärningar tystades ned då [200-årsminnet av] revolutionen 1989 firades”.

Debatter flammar emellanåt upp rörande motiven och drivkrafterna för det revolutionära våldet. ”Proletärt hat” mot privilegierade grupper? Misslyckade eller missgynnade individers sätt att leva ut sin frustration? En del har pekat på en måhända mindre explosivt hatfylld än långsamt tärande avundsjuka, ett så kallat ”ressentiment” hos individer och grupper som i ett akut läge eller då en chans yppats att förändra läget radikalt kommit att flamma upp och antända samhället.

Är det inte också så, tänker en läsare av Leftism revisited, att när en idé av sina bärare upplevs så stark och dessutom upplevs så identisk med ”godheten själv”, så bildar den i sig en kraftfull impuls att handla, samtidigt som dess inneboende ”godhet” gör att de som motsätter sig den måste bekämpas, och detta ofta hänsynslöst? Den som låter sig inspireras av vänsterns människosyn leds snart bort från att godta individerna som de är, att trots allt utgå från att de med sina fel och brister är skapade varelser med var sina uppdrag i livet. Människan kan då inte bara inte lämnas ”ifred” i social och politisk mening, i den snara förlängningen ligger att hon även måste omformas radikalt.

Att denna närmast maniska hänsynslöshet är en kärna i den radikala vänstern i vid mening belyser Kuehnelt-Leddihn, då han anför några rader från Jean-Jacques Rousseau: ”Den som vågar lagstifta för ett folk måste så att säga vara kapabel att förändra den mänskliga naturen… han måste förvandla människonaturen i avsikt att stärka den.”

Rousseaus tes här är både inlindad och omisskännlig. Kuehnelt-Leddihn: ”Ett yttrande som detta visar komplett förakt för personligheten, för individernas karaktär liksom för nationernas – en blandning av okunnighet och arrogans som är typisk för hela den moderna vänstern med dess strävan att pålägga mänskligheten en tvångströja. En girondist som Condorcet ger uttryck för samma synsätt då han skriver: ”En lag duger åt alla nationer precis som ett teorem i geometrin duger för alla människor.” (Girondisterna ansågs som en mer moderat falang iden franska nationalförsamlingen).

I ett känt tal hållet av revolutionären Saint-Just fångar han enligt Kuehnelt-Leddihn hela den revolutionärt jakobinska mentalitet som hämtats från Rousseau: ”Man måste inte bara straffa förrädarna, man måste bestraffa dem som är indifferenta. Man måste straffa vem som än i republiken uppträder på ett passivt sätt och som inte gör något för den, ty allt sedan det franska folket har manifesterat sin vilja är allting utanför suveränen en fiende.”

Kuehnelt-Leddihns slutsats verkar befogad, då han menar att den franska revolutionen ”befäste ett mönster för omänsklighet som kom att utgöra ett bestående exempel.”

Som ett komplement till hans skarpa genomgång av den radikala vänsterns mentalitet ger han i Leftism revisited sin syn på modern liberalism. Han visar hur denna avviker från synsätten hos gammalliberaler som Lacordaire, Montalembert och Jacob Burckhardt där den etiska och kristna impulsen ännu var avgörande, samtidigt som deras syn på samhällets ekonomi var mer preliminär och intuitiv, inte systematisk och vetenskaplig i vår mening. Att den senare liberalismen då denna orientering försvagats har fått lättare att sälja ut sin frihetstanke liksom blanda upp den med kollektivistiska idéer är knappast Kuehnelt-Leddihn ensam om att ha beklagat. Med en kombination av historisk okunnighet, brist på psykologisk inlevelse och oförståelse inför hur omistliga gamla identiteter är för människors trygghet har många vänsterliberala banerförare bokstavligt sett tvingats gå ”från krig till krig”, som han skriver, faktiskt intill denna dag och utan att något slut ännu kan skönjas.

Erik von Kuehnelt-Leddihn utgör med sin kombination av teologisk och filosofisk genomtänkthet och sakkunskap ett omistligt stöd för den som vill söka förstå vår tids stora konflikter.

Svenska medier gräver sällan på djupet

Svenska medier har i år varit märkligare att följa än på länge. Sedan höstens presidentkampanj i USA och sedan Donald Trump tillträdde Vita huset ser man prov på en journalistik som ofta skulle ha fått en äldre generation skribenter att häpna – för att inte tala om deras läsare.

Att iaktta väl anses kräva, att man handskas varsamt med fakta liksom att man gör riktiga distinktioner. Att använda ett hövligt språk, att korrekt återge aktörerna och deras yttranden, är lika bärande krav. Åsikter anses böra skötas av ledarsidorna medan nyheter skall hanteras neutralt av reportrarna.

I svenska medier tycks de som skriver reportage i dag däremot ha fått ledarskribenters och kolumnisters rätt att tycka, medan kultursidorna har blivit tummelplatser för mer eller mindre seriösa åsikter om politik. Detta gäller också hos etablerade media. Ofta virvlar utan belägg eller trovärdighet lösa åsikter och antipatier fram över sidorna, medan fördomar och befängda ståndpunkter avlöser varandra. Samtidigt som en ström av självberöm möter läsarna, som av de äldre medierna myndigt uppmanas att inte vara faktaresistenta.

Att läsa skribenter som SvD:s Linda Nordlund, Erik Bergin, Erica Treijs, Gunilla von Hall och Lisa Irenius borde bjuda på möten med vassa och erfarna journalistprofiler. Det ger i dag i stället en känsla av att möta talesmän för trista och i mycket identiskt lika åsikter. Dessa och andra låter oss exempelvis dessa dagar ta del av förnärmade utfall mot den amerikanske presidenten och hans fadäser, verkliga som inbillade. Detta kopplas till en sorts raljanta karikatyrer av de stora dagsproblemen och inte minst av dagens Ryssland.

SvD:s reporter Gunilla von Hall har under årets Davosmöte låtit sig bjudas på lunch av den manipulative ungersk-amerikanske miljardären och ”filantropen ” George Soros. Denne har som väntat mycket negativt att säga om den nye presidenten men inget tycks originellt. ”Trump kommer att misslyckas”, säger Soros bara till von Hall. Samma profetia utfärdar han för den brittiska premiärministern Mrs May.

Soros varnar bl a för ett närmande mellan Trump och Putin. Läsaren undrar om en mer avspänd relation mellan dessa länder och deras ledare kanske skulle vara mera välkommen än skadlig? Säkert skulle det betyda nya tonfall i politiken. (”Soros: Trump är en skojare, bedragare och bondfångare”, enligt SvD Näringsliv 21.2.)

Von Hall låter misstron styra sina bidrag. I sin kommentar till USA:s raketangrepp nyligen på en syrisk militärbas skriver hon: ”Tro bara inte att Trump bryr sig om Syriens barn.”

”Viktigt för Trump att Sverige havererar,” lyder en annan aktuell rubrik, nu från från USA-baserade SvD-kolumnisten Jenny Nordberg, som därpå låter sina läsare följa med då hon lägger en serie egenhändigt formulerade åsikter i Trumpanhängarnas mun. Hon förargar sig (23.4) också över Europas ”högerextremister” och skriver: ”Både Ryssland och USA:s regeringar stöttar dem, och inget av länderna kan hålla fingrarna i styr från att lägga sig i europeiska val varhelst det är möjligt – de är ivriga att påverka i den globala högerextrema ideologins riktning.”

(Läsaren påminner sig här hur amerikanska pengar under Obamas tid generöst har regnat över den antiryska ukrainska regeringen liksom över en flora av ofta subversiva, i Ukraina verksamma organisationer. Ironiskt nog måste de som fått motta detta stöd i dag räknas in bland extremnationalisterna, här dock verkliga och inte inbillade.)

Vari består då nyhetsvärdet i ett sådant sätt att skriva, undrar man. Särskilt som SvD:s skribenter trots att de till leda upprepar triviala åsikter om de stora aktörerna också säger sig vilja ”förstå” vad som sker i USA.

”Hur illa kan det bli under Trump?” är en annan tendentiös Nordberg-rubrik, där hon räknar upp alla dem som hon anser att den nya presidenten ger sig på: ”Invandrare. Muslimer. Mexikaner. Gömda flyktingar. Kvinnor som våldtagits i krig och öda barnen. Fattiga kvinnor som bara inte vill ha fler barn. Sjuka amerikaner. Utländska studenter. Reportrar som ställer frågor. Luften. Vattnet. Jorden. Planeten. Sanning. Bort med allt sånt. Det är nya tider nu.”

En tidning som likt SvD seriöst vill beskriva ett politiskt skeende, kunde kanske väntas inrikta sig på vad en politisk aktör verkligen söker göra. Men utfall som Jenny Nordbergs talar på sin höjd om för oss att hon är mycket arg, ja närmast skakad i sin indignation. Det säger ganska litet till den läsare som nog gärna vill veta, hur den politiska processen i Amerika fortskrider och varför den i ett nytt läge ser ut som den gör.

Nordberg påminner oss (16.4) om att Donald Trump i sin kampanj sagt att han ville hålla USA utanför krig. ”Men efter 77 dagar i Vita huset blev Trump plötsligt en krigarpresident.” Som Nordberg förmodar sker omsvängningen, därför att han då insåg verkligheten i, att syriska barn dödats av gas. Nordberg insinuerar att Trump är en temperamentsfull politisk amatör som saknar egna åsikter, varför han ersätter egen åsiktsbildning med att ta efter den person som han sist har talat med.

Pröva då följande tanke: Det har utförligt och trovärdigt talats om att den förlorande sidan, demokraterna, liksom militärt offensiva och i sakfrågorna föga konservativa delar av det republikanska partiet, nu gör vad de kan för att få presidenten in på den tidigare neokonservativa linjen med bland annat en mer aggressiv respons på olika händelser liksom krav på flera militära kampanjer i omvärlden. Kunde det inte falla Jenny Nordberg in, att dessa krafter i förening och efterhand skulle komma att få president Trump själv på defensiven? Särskilt då vi vet, inte bara att dessa personer är röststarka utan att de finns med på många håll, också i Vita husets personal med deras bakgrund i finansvärld och försvar.

Dessa så kallade neos har i sin tur långa tentakler ut till idéinstitut och fonder, medier och universitet. De är ofta så pass högmodiga och kompromisslösa, deras attityd så envis och oförsonlig, att det inte förvånar om även den viljestarke Trump till slut ger efter. Det kan vara det som vi dessa dagar bevittnar.

De neokonservativa har bevisligen stora resurser i form av nätverk och är skickliga strateger. De blir därmed ytterst mäktiga. De finns med i de flesta politiska och opinionsbildande läger, och många som kanske i sak inte håller med dem där fogar sig lätt och opportunistiskt efter deras vilja. Detta förklarar att de har skördat framgångar under Trumps båda föregångare, presidenterna Bush och Obama. Trumps seger i november inföll mot deras förväntan om att det skulle bli Mrs Clinton, vilket uppenbarligen gjorde dem besvikna, ja direkt rasande.

Att Trump har underskattat dem som en del tyder på kan naturligtvis kallas naivt, men den anklagelsen kan lika väl riktas mot Bush den yngre och mot Obama som båda gick till val på en mindre aggressiv och mer diplomatisk (i Bushs fall ”medkännande”) politik, varpå de snart tvangs ändra den i offensiv riktning.

Genom insinuationer och hot om filibusteragerande (beslutshämmande långpratande) i Kongressen, genom läckor och andra kontakter med medier och genom rent politiskt sabotage söker neos helt enkelt göra presidentens sits direkt ohållbar; man avser med andra ord att knäcka honom politiskt.

Dessa maktkonglomerat verkar inte bara i utrikesfrågorna. Att Trumps första försök att agera för en förnyad amerikansk sjukvårdsreform stötte på patrull i Kongressen vet vi. Det var givetvis ingen fjäder i hatten för honom. Hans förslag borde mot bakgrund av den kända splittringen i Kongressen ha beretts långt mer utförligt och omröstningen förberetts bättre. Men Kongressens och även vissa republikaners ovilja att godkänna det framlagda förslaget är samtidigt ett nytt bevis för, hur orimligt trögarbetad denna lagstiftande församling har blivit och hur effektivt dess ledamöter i bägge partierna förmår sabotera vissa förslag. Inför en ny omröstning hade ett sådant jämningsarbete tydligen ägt rum, varför en fortsättning kan väntas.

Till det förvånande hör, för att återvända till de skribenter som just nämndes, att de inte mera tycks vilja konsultera den debatt som i USA förs i medier utanför de mest förutsägbara tidningarna som New York Times, Wall Street Journal och Washington Times. I landets alternativa medier förs dock en seriös och mer detaljrik diskussion om vart olika mått och steg från Vita huset kan leda, ofta långt ifrån okritiskt från Trumps synpunkt, men på ett sätt så att Jenny Nordberg och hennes kolleger i sin förmenta professionalitet och med alla de källor som står dem till buds tyvärr framstår direkt slappa och ensidiga, och därmed blir ointressanta.

Ackompanjerade av de svenska mediernas tjat om att de företräder riktiga, sakliga nyheter skilda från ”inbillade” nyheter gör det, att man numera får lust att med sorg slänga dessa tidningar innan man ens öppnat dem.

Vad som sällan märks i de nämnda skribenternas texter är till sist någon som helst insikt om de problem som USA och Västvärlden står inför, till stor del som följd av en vänsterliberal politik som drivits utan hänsyn till dess förutsägbara verkningar och i strid med stora befolkningsgrupper. Det är inte bara i orter med industrikyrkogårdar och lågutbildad befolkning som den nya radikalismen frodas. Det är på grund av en oklok, ”hemkokt” politik som förts på tvärs mot beprövad erfarenhet. Det är ändå ett problem att industriarbeten försvinner då de läggs ut till asiatiska och andra låglöneländer med rudimentär miljö- och arbetsskyddslagstiftning. Eller att amerikanska industriarbetare uppbär löner som har påvisats stå stilla i tjugo år. Sådana problem tas upp seriöst i amerikanska facktidskrifter men märkligt sällan av våra egna dagstidningar.

Många vet till exempel att 2008 års kris utlöstes av att många amerikaner tagit stora bolån i förhållande till sin inkomst. Men inte bara bankerna kan beskyllas för att ha sålt på ovetande kunder sådana lån, det stiftades under Obamas tid också lagar som tvingade banker att ge sådana lån också till kunder som de enligt traditionell kreditbedömning skulle ha nekat lån i denna omfattning.

Det har likaså blivit ett problem att debatten i viktiga samhälls- och livsstilsfrågor i USA snävats in, med påföljd bland annat att samtal i de universitet som borde vara öppna fora för åsiktsutbyten ofta störs av aktivistgrupper som buar ut eller fysiskt hindrar oönskade talare från att framträda. Om sådana incidenter och trender finns mycket på nätet, men också flera välargumenterade böcker att ta del av. Dessa vittnesbörd tycks dock av SvD och andra dagstidningar ses som ointressanta eller rentav som ”populistiska” och förbigås, om de ens är kända där. Att rapporteringen blir lidande av detta är klart.

Tag till sist utrikespolitiken. Där är det ett stort problem att aktivistiska grupper har drivit USA att sända trupper till länder i södra Asien och Mellanöstern, Balkan och Nordafrika. Detta för militära insatser som jämte ”statsbyggande” utifrån snäv länderkunskap efterlämnat kaotiska samhällen där väpnade nätverk som al Qaida och IS kunnat slå rot. Vad som utlöst dessa problem ignoreras med få undantag av medier som DN och SvD, som endera hakar upp sig på snabbt passerande dagsfrågor eller upprepar populära mantran utan förklaringsvärde, när de inte spekulerar i det blå med föga faktastöd eller relevant kunskap, något som givetvis är förödande om man vill söka förstå varför så starka motsättningar har uppkommit.

Prag gick från ockupation till en ny frihet

Den som en vinterdag åker tunnelbana in till centrala Prag kan bli något omtumlad då han stiger av vid stationen ”Muzeum”. Han känner i näsborrarna en lätt aning av den stenkolsrök som på 1970-talet märktes överallt. Han känner till skillnad från då en ny anda av rörlighet, förnyelse och lätthet som ersatt rädslan i dåtidens kommuniststyrda Tjeckoslovakien .

Besökaren befinner sig här vid den klassiska samlingspunkten Vaclavplatsen, som snarare är en pampig trädkantad aveny och vars övre kortända lyfts av det anslående Nationalmuseets fasad. Framför detta museum utspelades som bekant 1968 det drama, då insatta Warszawapaktsstyrkor på rysk order kväste den liberala Pragvåren, men här utspanns också de centrala händelserna då landet befriades politiskt efter murens fall.

Under trettonhelgen fylls Vaclavplatsen ännu av julstånd som säljer allt man kan finna på Stortorget eller Skansen i Stockholm och litet till, allt belyst av bländande ljusslingor i träden. En kör sjunger, en smed hamrar på sitt städ, och julkrubbans djur tuggar på hötappar i en liten avbalkning kring vilken nyfikna mammor med barn trängs.

1

Prag är en påfallande litterat stad. I form av bokhandlar, tidningskiosker och som här där de senaste tidningarna kan läsas i en av de många hotellfoajéerna.

Litet äldre ungdomar drar sig i stället ut mot matställena på de många små tvärgator som leder mot den gamla staden. På Gamla stans torg spelar denna kväll en stor orkester Händelmusik och julaktiviteterna är om möjligt flera än på Vaclavplatsen. Från det gamla stadshusets höga torn, dit man i dag tar sig med en modern snabbhiss, bjuder staden på en fin utsikt med alla torn och spiror, alla tak som bryts i olika vinklar och färger. Den gamla stan är då man går runt i den så labyrintisk, att man snart tappar orienteringen. De oregelbundna husen blir som en förtrollad skog genom vilken man lockas pröva genvägar via de passager och gränder som förbinder de olika torgen.

Bland gränderna hittar man små pärlor, som en dockteater som varje kväll spelar Mozarts Don Juan, ett vaxkabinett med tjeckiska ikoner och ett chokladmuseum vars många förföriska produkter även kan inhandlas och avsmakas.

Kontrasten är stark mellan denna stadsdels gamla hantverks- och borgarhus och Prags monumentalbyggnader från olika tider, utom kyrkor även teatrar, akademier och bibliotek. Här ligger exempelvis det praktfulla nationalbiblioteket – Klementinum – med anor från ett medeltida kloster och ett senare jesuitkollegium, där boksamlingar som rör Mozart, Tycho Brahe och pedagogikpionjären Comenius har inhysts. Klementinum har en skönt utsmyckad bibliotekshall i snirklad barock, och nära dess byggnader finns en kyrka som tillhör de legendariska korsriddarna av röda stjärnan och där man i dag ofta håller konserter. Här stöter turisten snart även på det mörka torn som markerar det östra brofästet för Karluv Most, den mörka gamla Karlsbron som med sina 500 meter inramade av svartnade apostla- och helgonstatyer förbinder ”Staré Mesto” eller Gamla stan med västra stranden, kallad Lillsidan eller Malá Strana. Allt frodas på Staré Mesto, från de medeltida hus som med sin kärvhet för tanken till religiös askes och obarmhärtiga skarprättares svärd, till den sorts tidigmodern klassicitet vars elegans och ljusa färger har mildrat den äldre bebyggelsens kärvhet och skänkt Prag dess prägel av lätthet och grace.

På ”Lillsidan” höjer sig inom synhåll från centrum den klippa där kungaborgen Hradcany tronar, förr säte för de böhmiska kungarna och numera hemvist för republikens president. Hradcanys karaktär av museum bryts av de vakter som med värdig min och iförda vinteruniformer med pälskrage flankerar stora borgporten. Inom borgens område finns även stadens stora kyrkoklenod, den medeltida Vituskatedralen, som påbörjats på 1300-talet men fullbordades först på 1920-talet och i sin prakt sägs ha inspirerat flera av Europas katedraler.

Klart är att Prags historia och byggnadsminnen inte bara lockar turister. De har även stor betydelse för tjeckernas hemkänsla. Idag brukar man ofta fråga hur Europas folk upplever sin identitet. Är den stabil eller hotad? Inte minst gäller detta i Östeuropa, där vi glömmer hur olika villkoren på 1900-talet varit. Där ritade 1900-talets hastiga fredsslut drastiskt om gränserna och det kommunistiska maktövertagandet på 1940-talet skakade om såväl tjeckisk identitet som politiska och sociala seder. Ett slag som inte kan överskattas.

2

Detta är en stad vars gamla kyrkor och medeltidstorn tagit på sig att hålla vakt över grändernas och torgens människoskaror långt, långt där nere.

Man kunde tro att tiden som satellitstat skulle ha påverkat Tjeckien på liknande sätt som Polen eller Ungern. Kanske är det delvis så, men inte riktigt ändå. Från Tjeckien har till exempel inte samma upprördhet märkts över kraven att delta i EU:s flyktingmottagande efter Syrienkriget som från grannstaterna Polen och Ungern. Det betyder inte att frågan om tjeckisk identitet är klarlagd – eller så lätt att klarlägga. Kanske gör tjeckerna bara inte så mycket buller kring sina identitetsfrågor, fastän de ändå finns där. Betänk att Tjeckien kort efter Östblockets upplösning beslöt att minska sitt territorium, låt vara att det skedde i samförstånd med dess tidigare landsdel Slovakien. Över detta erfor man snarast lättnad.

En mörk händelse bör återges. När andra världskriget var slut antog det tjeckiska parlamentet de så kallade Benes-dekreten, som innebar att kvarvarande minoriteter av ungrare och sudettyskar i Tjeckoslovakien kunde fördrivas, något som utlöste sorg och panik och tyvärr också kostade många icke-tjecker och icke-slovakier livet. Ännu år 2002 bekräftade tjeckerna dessa dekret och ingen ursäkt eller gottgörelse för de nämnda fördrivningarna har därefter veterligen avgetts.

Man kan skylla den skarpa tjeckiska synen på vad som är ”bärande” statsfolk (tjecker och slovakier den gången) respektive vad som är minoriteter på den gränsdragning som hade skett i Versailles-freden 1918, då mycket som beslöts gick alltför fort. Landet miste då sin schlesiska del och fick i stället in ett Slovakien med vilket det inte ägde någon naturlig samhörighet. Rester av andra folk hamnade likaså inom det uppkonstruerade Tjeckoslovakien. En önskan om en enhetlig och ”naturlig” nation gjorde sig därefter gällande. Samtidigt kom tjeckernas dåvarande syn på maktförhållandena i deras del av Europa att spela in. Eftersom Versailles-freden drevs av USA-presidenten Wilson verklighetsfrämmande idéer om de små folkens självbestämmande, och eftersom tjeckerna till varje pris ville klippa banden till sin tidigare beskyddare, Habsburg-riket, godtog man Wilsons synsätt och sökte inte verka för det Habsburska rikets fortlevnad. Hade så skett, kunde tjeckernas läge när andra världskriget började ha varit betydligt mera gynnsamt och landet ha sluppit det öde som nu drabbade det. Med Tjeckien som en småstat blev det i stället möjligt såväl för Hitlertyskland som Sovjetunionen att tillämpa storpolitikens nävrätt.

Det finns med detta sagt trauman och motsägelser inbyggda i dagens Tjeckien. Motsägelser, som ofta inte förts till ytan och som ändå har påverkat landet i form av okloka och ödesdigra beslut. Ett inte oväntat drag av eskapism och förnekande märktes under kommunisttiden efter 1948. Det tog sig också det låt vara mer oskyldiga uttrycket att människor drog sig tillbaka från ett obehagligt och tvångspräglat arbetsliv i städerna och sökte sig till lugnet i gamla släkthus på landsbygden. (Hyllorna för så kallad ”Lokal litteratur” – ”Regionálni literatura” – är för övrigt omfattande i Prags bokhandlar, vilka saluför ändlöst med idyll- och hembygdsskildringar).

Folkets vanor är en sak. Vilka ledare som Tjeckoslovakien på 1900-talet har haft har också betytt mycket. Deras världsbild har på gott och ont präglat landet. Premiärministern Edouard Benes till exempel, som lanserade de nämnda dekreten, var en utopisk vänsterman som omhuldade radikala jämlikhetsidéer. Benes måste kallas oansvarig, då han stoltserade med sin ”antiaristokratiska” inställning, en attityd som snarare var blind och urskillningslös, kalla den gärna plebejisk, än klassiskt human.

3

På vaxmuséet i Prag kan man förevigas med en europeisk idol som Franz Kafka.

Benes sökte på ett obegripligt sätt ställa sig in hos Hitler, något han lönades illa för. Tjeckerna utsattes då de hade mördat den utstuderade nazisten Reinhard Heydrich – ”Prags bödel” – för hämndaktioner, bland annat den ökända massakern i Lidice. När så kriget var slut, eller närmare bestämt 1948, var det dags för nästa eftergift. Då Stalin tryckte på för att sätta upp en kommunistregering i landet (och USA och Väst denna gång inte kom till hjälp) gav såväl Benes som utrikesminister Masaryk efter, varpå tjeckerna plötsligt och oönskat fann sig ingå i Östblocket. Troligen såg de båda politikerna det som utsiktslöst att bjuda motstånd, men de agerade därmed i sak mot sitt lands intressen – detta i klar motsats till finländarna när Sovjet angrep deras land. Hur mycket har inte denna tjeckiska uppgivenhet betytt för samhällsklimatet i landet under det kalla kriget, måste man fråga. Den ofta påtalade böjelsen för ironi, grotesk och uppgivenhet hos flera tjeckiska författare under följande decennier är nog också en återspegling av dessa eftergifter.

Ett senare initiativ, från det kalla krigets år, vittnar i sin tur om drag i det tjeckiska kynnet som står i skarpast möjliga kontrast till Benes och till hans ideologiskt verklighetsfrämmande ”demokratism.”

Detta initiativ togs i den senare så välkända krets som skrev frihetsuppropet Charta 77, en subtil och modig text där en ny väg för Tjeckoslovakien skisserades. I Charta 77 angreps de styrmetoder som den tjeckiska kommunistregimen hade använt, men riktades också en för upphovsmännen karakteristisk maning till medborgarna att ta sin personliga del i ansvaret och kämpa för humana principer som tanke- och yttrandefrihet.

Inom Charta-gruppen spelade den liberale Vaclav Havel en viktig samlande roll. Havel stödde sig i sin tur på den bemärkte tjeckiske tänkaren Jan Patocka, född 1907, en man som under kommunisttiden vid flera tillfällen hade avskedats från sin universitetstjänst och hänvisats till att undervisa i små privata filosofkretsar. I Chartas arbete kom en rad äldre tjeckiska samvets-, rätts- och personlighetsidéer till användning, samtidigt som man önskade främja en ny sorts realism i landets affärer. Faktum är att flera av medlemmarna i gruppen var påtagligt praktiskt inriktade och kom att spela viktiga roller sedan det kommunistiska Östblocket väl hade brutit samman, medan andra i gruppen mest kom att forska och undervisa.

I Charta-gruppen, som inrymde personer med olika åsikter, sattes behovet av icke-förvrängd och saklig undervisning högt. Man vände sig mot den skeva, ideologiserade skolning som hade utmärkt kommunisttiden. Man påpekade värdet av frihet som villkor för allt skapande, och man gisslade den smakförsämring och den ”kommunistiska kitsch” som uppstått. Märkbar var även strävan att gå tillbaka till den klassiska filosofin för att hitta värdiga förebilder och startpunkter för det nya tjeckiska samhället. Man slog samtidigt på ett karakteristiskt sätt vakt om det lilla sammanhanget och den egna traditionen. Avsikten var att söka en universell kunskap, men en som var möjlig att inpassa i den egna nationens villkor och behov. Hos en Vaclav Havel finns till exempel en tro på en fri ekonomi, som bär tydlig likhet med den sorts fri marknads- och sociallära inpassad i sitt lokala sammanhang, som den tyske ekonomen Wilhelm Röpke och den amerikanske sociologen Robert Nisbet något tidigare hade utvecklat. Genom denna väl reflekterade tjeckiska idésyntes lades en viktig grund för en postkommunistisk livshållning, en insats vars betydelse tyvärr få i det övriga Europa ännu torde ha fattat.

Den som inte har levt i ett skräck- och angivarsamhälle bör till sist vara försiktig med sina slutsatser. Hur skulle vi själva ha handlat om vi varit ockuperade i decennier? Hur kan ett land i det läget vara villigt att avstå från att hämnas de oförrätter det utsatts för när tillfälle ges? Frågorna har inte behövt ställas i vårt land. I Tjeckien har de däremot belysts med närmast outhärdlig skärpa.

Med Tjeckien i EU har dock en trygghet uppnåtts, som borde göra att landet fått utrymme för att gå vidare och fördjupa sig enligt egna förutsättningar. Ett land som både har hyst mystikern Jacob Böhme, djärva förkrigstida ingenjörer och industrialister samt idégivare som Vaclav Havel och Vaclav Klaus har ett rikt idé- och erfarenhetsmaterial att välja från. När de onda ideologierna har mist sitt grepp och när äldre konflikter tonar ned, borde man kunna arbeta med den goda syntes som all utveckling syftar till.

Därför blir Tjeckiens fortsatta väg som nation intressant att följa.

Första världskrigets förspel belyser dagens utfrysning av Ryssland

Medan Europa upplever sin kanske tyngsta kris sedan 1945 väcker historikerna nytt intresse för det första världskriget med dess komplexa orsaker och verkningar.

Av alla de böcker och tv-dokumentärer som kommit söker flertalet förklara skeendet som ledde till 1914 på basen av inomeuropeiska faktorer. Bara få ser det dåtida skeendet från öster. Ändå var Östeuropa djupt inblandat i kriget och dess förspel, varför insikt om dess och Rysslands roll liksom om hur landet sköts åsido i Versaillesfreden krävs för att bedöma denna ödesdigra period.

Dominic Lieven (Photo: Matthisvalerie)

Dominic Lieven (Foto: Matthisvalerie)

I en bred studie kallad Towards the flame: Empire, war and the end of Tsarist Russia (Allen Lane 2015, 429 s) söker den rysk-brittiske historikern Dominic Lieven visa hur ryska politiker och diplomater påverkade händelserna och i vad mån centrala ryska beslutsfattare och ryska felbedömningar kan sägas ha haft delskuld i kriget.

Att flera gestalter i Lievens ryska släkt tjänat tsardömet på höga poster gör att han har kunnat tolka dokumenten med den insattes övertag. Brev, depescher och protokoll bidrar till en tydlig och personlig bild av hur händelser och beslut före 1914 sågs av centrala aktörer i S:t Petersburg. Män som Grigorij Trubetskoj, Aleksandr Izvolskij, Alexander Benckendorff och Sergej Sazonov kom liksom deras kritiker ofta från en social elit med delade synsätt, på samma gång patriotiska och kosmopolitiska. Medan Lieven skildrar bärande händelser som Trippelententen, Balkankrigen och 1912-13, krisen 1914 och de första krigsåren anar man att den bild som i dag tanklöst serveras, av en korrupt tsarrysk maktelit styrd av autoritära idéer och egenintresse, är förenklad eller rent felaktig.

Hur tedde sig då läget i Europa kort före 1914 från rysk diplomatisk och militär synpunkt? Klart är först att den dåtida ryska självbilden var svag. Man insåg sitt underläge mot ett Europa som många ryssar ville tillhöra, även om de så kallade slavofilerna höll på en mer gammalortodox identitet. För sin självbild behövde Ryssland känna sitt värde gentemot outvecklade länder. Ett sådant land var Turkiet. För att ryssarna skulle betyda något i världen måste de givetvis även äga kontroll över sitt eget stora rike. Den ryska tonvikten på centralstyrning, statlig byråkrati och en hemlig polis, okranan, speglar enligt Lieven en djup rädsla för anarki och sönderfall som ärvts av senare regimer.

Lieven ser även det ryska intresset för geostrategi som begripligt och ganska rationellt. Det hänger samman med det enorma landområdet och med ledningens rädsla för att tappa kontrollen över detta. Europas makter förstod däremot inte, att den geopolitik de själva tillämpade i sina intresseområden också färgade Rysslands beräkningar. Inte minst gäller detta Ukraina, som med sin tunga roll vid ryska rikets framväxt, sina bördiga jordar och sin ökande industri varit vitalt för Ryssland. Att också Österrike innehaft delar av Ukraina visar att detta genom tiderna har slitits mellan Ryssland och Europa. Lieven ser freden mellan Tyskland och Bolsjevikryssland i Brest-Litovsk inte bara som en rysk nesa utan som allmänt geostrategiskt ödesdiger. Med denna separatfred rycktes Ukraina ur Rysslands händer och blev i praktiken en tysk lydstat.

Hade Brest-Litovskfreden bestått kunde utvecklingen ha förlöpt annorlunda. Med bolsjevikrevolutionen 1917 och ett då försvagat Ryssland kunde Tyskland ha blivit det första världskrigets segrare och Kontinentaleuropas främsta stormakt. Med separatfreden och med bolsjevikregimen miste Ryssland nu sitt inflytande, i varje fall till dess att Sovjetregimen hunnit befästas. Man fick inte delta i Versailleskonferensen och bidra att omforma Europa. Härav följde, enligt Lieven, även att ”En djup misstänksamhet och antipati mellan ryssarna och deras tidigare brittiska och franska allierade underminerade försöken att bromsa Hitler och undvika ett andra världskrig”. Orden tål att begrundas.

Före kriget hade Europa förenats såväl av ökade kontakter som av gamla kungliga släktband, men avund och ökande intressekonflikter fick nu centrifugal verkan. I det snabbt uppstigande Tyskland såg man misstroget på England, medan detta i sin tur såg Tyskland som en rival. Ryssland oroades i sin ur av det tyska uppsvinget, medan alla europeiska länder fruktade – och genom sin fruktan överdrev – såväl Rysslands styrka som dess expansionsvilja.

Den ryska ledningen var splittrad i utrikesfrågorna. Det gäller inte minst de olika konfliktzonerna och deras inbördes vikt: Fjärran östern, Svarta havet/Bosporen och de områden som ligger nära Europa. Tsaren ville med den förödmjukande förlusten mot Japan i minnet stärka flottan; andra önskade däremot skapa en slagkraftig armé. En orosfaktor för ryssarna var det ottomanska rikets kontroll av Bosporen, vilken hindrade ryska fartyg att ta sig in och ut från Svarta havet. Kunde denna passage erövras, eller neutraliseras? Var den värd att slåss för? Mot en internationalisering av utloppet talade främst det starka turkiska motståndet.

Den region som kom att utlösa kriget var ändå Balkan. Detta sågs kring 1900 som en outvecklad, närmast kolonial del av Europa. Den hade en komplex, konfliktfylld historia och där hade som få i dag vet förts två krig kort före skotten i Sarajevo. Ryssland stod på Balkan av tradition nära Serbien. Efter Österrikes ultimatum beslöt den ryska ledningen att aktivt stödja Serbien. Ryssarna önskade dock mera balansera detta mot dess antagonist Österrike, än bara hålla Serbien bakom ryggen. Från rysk sida sökte man även få Tyskland att lägga band på ledningen i Wien, men detta var som bekant förgäves.

Medan spänningen steg, kom besluten givetvis att i ökad grad beröra den ryska militärledningen. Hur effektiv var då denna, utifrån de mål som statsledningen uppsatte? Lieven skriver: ”Krigsministeriet skötte i själva verket den krigstida militärekonomin mycket bättre än kritikerna har hävdat”. Ministeriets insats tål på flera sätt, menar han, att jämföras med de ganska ineffektiva civila krigsindustrikommittéerna. För Rysslands militära beredskap och slagkraft var de stora avstånden och det glesa järnvägsnätet ett stort hinder. Landet behövde av dessa skäl mobilisera tidigare än de europeiska staterna. Av motståndarna Tyskland och Österrike tolkades de tidiga trupprörelserna i sin tur som tecken på aggressivitet, fast de motiverades av den ryska beredskapens särskilda krav. Att Ryssland 1905 hade besegrats av en förment andrarangsmakt – Japan – gav även den civila och militära ledningen skäl till oro. Att de flesta ryska soldater förväntades slåss långt från sina hem sänkte deras motivation. Det ryska försvaret hämmades också av befolkningens svaga psykologiska sammanhållning.

Historiker som skildrat detta skede har med facit i hand ofta sett tsaren, hans rådgivare och militärledningen som hinder för en utveckling som man antagit skulle gå i liberal riktning. Lieven menar att dåtidens liberala politiker räknade med att tsardömet måste falla liksom att kriget med dess manspillan, tunga kostnader och skador på civilsamhället skulle påskynda detta. Kalkylen må ha ansetts beräknande och av en del närmast landsförrädisk, men den bars upp av starka tidsströmningar.

Lieven påminner om att hur labilt själva Europas tillstånd efter 1900 var. Staterna bevakade varandra noga. Misstron var stor. Viljan att lösa konflikter saknades samtidigt inte. Många erinrade sig hur Wienkongressen och dess principer skapat en fred som bestått i ett sekel. Samtidigt bidrog nya konflikter mellan staterna till att ett hårdare slags maktbalanstänkande och politisk darwinism frodades. Det var de geopolitiska idéernas stora tid. Visst hade Europas stater under föregående år sökt förekomma krig. Mellan 1879 och 1894 slöts i det syftet såväl flera politiska som handelsallianser. Därmed avsågs Europa bli mera förutsägbart och fredligt. Misstron bestod dock, och 1914 blev dessa allianser mera till tvångströjor. Som Lieven skriver: ”Det europeiska statssystemet med sex oberoende stormakter var alltid hotat av upplösning och krig. Stormaktsrelationerna före 1914 var ett riskfyllt spel som ägde drag av bluff och risktagande. Som ovan har påpekats bedrevs spelet bakom en oklanderlig fasad av ancien régime-diplomati under ständiga beräkningar, vilken makt rivalerna ägde och i vad mån de var villiga att sätta styrka bakom sina krav”.

Boken kastar ljus även över det klassiska dilemmat, att både politiker och militärledning när krig synts hota ägt bristfällig information om motståndarnas avsikter. De ryska diplomaterna skrev rapporter som ofta var insiktsfulla och i en del fall både skarpsinniga och framsynta. Monarker, luttrade av historisk erfarenhet, bidrog med sina synpunkter. Dessa rollinnehavare var i en tid utan massmedier och modern kommunikationsteknik dock inte allvetande. I centrala fora gavs det i brist på korrekt information plats för missförstånd och felaktiga beslut. Fördomar och känslor fick onödigt spelrum. Den ryske stabschefen Zjilinskijs löfte att två veckor efter ett krigsutbrott slå den tyska armén i öster för att hindra den att slå ut Frankrike ger prov på en sådan obetänksamhet. Zjilinskij bar därmed tungt ansvar för att Rysslands armé tvangs börja slåss vid Tannenberg innan erforderlig utrustning anlänt.

En viss motvikt fanns nog mot geostrategins och den uppblåsta nationalismens inflytande. Motvikten bestod av att de styrande ägde en yrkesetik och en viss kulturell referensram som verkade återhållande, om inte annat därför att de styrande inte ville tappa ansiktet inför sina jämlikar. Rysk utrikespolitik styrdes 1914 av män ur den sociala eliten som ägde liberala värderingar. Ingen sådan person skulle exempelvis ha drömt om att starta krig för att lösa inrikes problem. Men detta faktum hade sina avigsidor till exempel att lojalitet och överdriven respekt för rådande hierarkier fick många i den inre kretsen att hålla tillbaka sin mening.

Ett problem var också att nya slag av aktörer trätt in i leken. Lieven pekar för Rysslands del på de revolutionärer som börjat agera kraftfullt men också på den nya nationalliberala opinion som fått röst i den ryska pressen och vunnit mark även i den duma (riksdag) som inrättats efter 1905 års folkupplopp. Medan de högre ämbetsmännen och militären var ovilliga att kasta landet in i ett krig, hördes i pressen och i duman krav som de ledande knappast kunde förbigå. Pressen spred illusioner och underblåste krav som ökade Europas oro för ett fientligt Ryssland. ”En nyckelfaktor var den ryska pressens djupa oansvarighet” skriver Lieven apropå 1905 års händelser. Ett decennium senare skrev den brittiska ambassaden i S:t Petersburg att ”den ryska pressen är mycket mera angelägen att värna de slaviska intressena än att bevara freden”.

Rysslands ledning tvangs göra svåra bedömningar, bland annat om hur skulle Storbritannien kunde väntas ställa sig i det fall Tyskland angrep någon av sina grannar. Premiärminister Grey insåg att hans imperium nu hotades av starka rivaler. Vid tiden var britternas klassiska metod att manipulera Europas maktbalans överspelad. När Grey bara uppgav att han tänkte agera på lämpligt sätt beroende på hur konflikten utvecklade sig, ökade det den ryska osäkerheten. Bara att behöva räkna med en tysk-brittisk allians mot Ryssland var en mardröm.

Vissa omständigheter väckte samtidigt tillit. Krigsåret 1914 var Ryssland sålunda bättre rustat än 1905, dess folk mindre upprorsbenäget och ledningen mindre splittrad än då. Samtidigt rådde det en allmän känsla av frustration. Många önskade sig reformer men de centrala statsorganen (exekutiven och de båda kamrarna) var oeniga, vilket minskade chansen att genomföra reformer. När tsaren såg hur statsorganen tävlade inbördes, valde han att själv ta sig mera makt, allt medan duman och statsrådet fick agera rådgivande organ. På detta sätt bäddade tsaren dock för kritik för att utöva envälde, något som påskyndade hans eget och tsardömets fall.

Den utlösande faktorn till kriget var dock inte inrikespolitisk. Upptakten kom som bekant på Balkan. Stormakterna hade i oro för att utlösa öppet krig agerat varsamt med foten på bromsen. Denna attityd bröts när Österrike riktade sitt kända ultimatum till Serbien. Detta land som utvecklat en närmast hänsynslös nationalism, hade mött vrede i Wien där man inte förstått nationalismens styrka. Serbien vredgade också de ansvariga i S:t Petersburg vilkas tålamod redan var svårt prövat.

Med Österrikes ultimatum till serberna tändes nationsäran och revanschbegäret på allvar. Det snabba krigsutbrottet kom sig av en klar tysk-österrikisk strategi som syftade till att krossa Serbien innan stormakterna hunnit blanda sig i, och utan att förhandlingar hunnit påbörjas. Dessa stater försäkrade också Ryssland att krig var oundvikligt. Därmed tog händelserna sin egen riktning. Lord Grays ord om hur ljusen släcktes i Europa kunde många dela. Den ryska eliten profeterade om tsardömets fall. Den anade även med fog, att den revolution nu kunde inträffa som ännu 1905 hade avvärjts.

Dominic Lievens bok har ett budskap till det Väst som åter tänker i aggressiva vän- och fienderelationer, och där ”den andres” synpunkter förringas. Han menar samtidigt att första världskrigets förlorare Ryssland och Tyskland kunde ha blivit styrande makter i Europa, bara de undvikit krig och satsat på ekonomisk uppbyggnad. Han framhäver som en allmän synpunkt att politik bör ledas av personer med bildning och erfarenhet. En stats självhävdelse får inte drivas så långt, att en motståndare tvingas tappa ansiktet. Här påvisar han även de för- och nackdelar som Rysslands storlek och geostrategiska läge innebär, och framhävs inte minst Ukrainas centrala och ödesdigra roll.

Lievens bok fördjupar inte bara synen på hur Ryssland tänker. Den ger även ett bidrag till krigets och fredens psykologi.

Bild

Populism har blivit en bekväm slagpåse

”Aldrig var herrarna sämre, aldrig folket bättre” är ett romerskt talesätt.

Man kommer att tänka på det i dag, då ledningen i många Västländer anklagas för att vansköta sina uppdrag utan tanke på folkets och landets bästa. Då missnöjda opinionsvågor skakar en rad länder och politiker, avfärdar upprörda medier sådana åsikter som ”populism”.

”Folkets röst är Guds röst” lyder ett annat tänkespråk. Det bör väl inte tas bokstavligt men låter oss ana, att vi vanliga människor anses ha en förmåga att tänka och bedöma, som inte bara får avfärdas. Politikern och filosofen Edmund Burke menade i liknande anda, att folkets åsikter ofta kan tyckas dåraktigt förhastade, men att dess långsiktiga vilja skall respekteras. Hur man sedan skiljer det enda från det andra är en fråga för sig.

Ofta har det betonats att människan kan missta sig, men att med tålamod når vi en ”grundad mening”. Något liknande föresvävade antikens tänkare, för enligt Aristoteles kan ytliga ”opiniones” förädlas till kunskap och även vishet. På liknande sätt talar en samtida opinionsmätare, Daniel Yankelovich, om att ett seriöst offentligt samtal kan ge upphov till ”mognade” opinioner.

En sak som flera historiker har belyst är hur vissa idéer och livsstilar uppstår och utprovas i högre samhällsskikt för att därpå sprida sig bland folkgrupperna. Det gäller såväl nya idéer och livsstilar som dekadensfenomen. Kristendomen slår rot hos många med socialt inflytande och når senare det vanliga folket. Också då kristendomen tappar sitt inflytande märks detta först hos de högre grupperna i form av en urvattnad ”teism”, ”libertinsk lastbarhet” och liknande. När relativism och cynism som nu sprids kan man iaktta hur äldre normer för anständighet och moral lever kvar hos breda folklager, där man helt enkelt inte godtar den normuppluckring som sociala eliter finner naturlig. Alltså är det fel att förklenande tala om ”populism”; man borde hellre säga att folket utgör de klassiska normernas väktare.

Man kan tycka att våra kloka mediekommentatorer och ledarskribenter åtminstone borde hålla några av dessa insikter i minnet, då de bedömer dagens åsiktsutbyte. Men så sker ganska sällan och då ganska motvilligt. Snarare framställs de tongivande makt- och åsiktseliterna i grupp som både kloka och framsynta, medan vanligt folk i dag avbildas som om de allesammans vore aggressiva och vilseförda.

Visserligen talar en del skribenter om ”höger-” mot ”vänsterpopulism”. Men det utgör ett ganska valhänt försök att seriöst analysera de rörelser som vi i dag ser. (En del minns att den politiske sociologen Seymour M Lipset i sin genomgång av mellankrigstidens partier till exempel talar om ”centerextremism,” en ganska meningsfull term som sällan verkar tillämpas i dag). När även DN i en ledare talar om ”den alltmer professionella populismen” är det dock en intressant signal. Orden kan knappast bara gälla SD:s förmåga att klara medierna utan bör väl också handla om ett politiskt budskap som medges närma sig de ”professionella” partiernas. Som helhet fortsätter dock våra ledarskribenter att med grövre eller finare medel försvara en tongivande elit. Samma medier tycks inte anse, att den alltmer välmodulerade kritik i vitala frågor som de nya partierna och opinionsbildarna framför förtjänar att seriöst bemötas.

Att dessa skribenter kan sägas följa internationella exempel är en sak. Intervjuad av SVT:s Agenda nyligen hävdade sålunda den kända östeuropajournalisten Anne Applebaum att populister är de som ”släpar samhället tillbaka till tidigare tidsåldrar”, respektive till ”ett inbillat förflutet”. Populister hotar också ”Västs institutioner” däribland Nato. Hon anser att de ifrågasätter Irakkriget vilket hotar hela USA:s utrikespolitik.

Anne Applebaum har givetvis rätt till sina åsikter. Här går hon ändå till kraftig överdrift. Vilken sansad person tror att de som kallats populister vill föra hela samhället tillbaka till en viss tidpunkt? Eller ta efter något ”inbillat” förflutet? Detta låter krystat, ja direkt verklighetsförnekande. Vad kritiken mot Väst och Nato angår bör man påminna om att flera insatta bedömare – också i Väst – sedan USA 2003 ingrep militärt i Irak har bedömt denna åtgärd som ett svårt misstag och en tung orsak till regionens nuvarande kaos. Angreppet på Irak och upplösningen av dess armé ledde för sin del till att den irakiska staten miste greppet om sitt heterogena land. Det utlöste också bildandet av IS, en militant grupp som spreds i och utanför Irak och Mellanöstern. Att ifrågasätta detta förhållande – om det nu är det ”populisterna” gör – skulle alltså enligt Applebaum utgöra ett hot mot hela Väst.

Man häpnar över sådan enfald.

Vad gäller de inrikespolitiska frågorna kan man förundras över, att inte den maktutvidgning över människors vardag som efterkrigsåren bevittnat, tidigare eller starkare har väckt politiska motreaktioner. Är det inte detta, som är märkligt? Sociologen Hans L Zetterberg talade på sin tid utan överdrift om hur staten ”koloniserat” civilsamhället. Var då de statliga ingripandena i människors val av välfärd då så självklart goda? Ville vi verkligen alla se offentliga socialförsäkringar som en så pass dominerande lösning? Först efter att vår regering rest krav på att vi skall vilja dela arbetsmarknad, boende, utbildning och vård med hundratusentals flyktingar, som kommit hit till följd av krig framkallade av obetänkta amerikanska militärinterventioner, liksom av extremiströrelser som profiterar på drabbade människors nöd, börjar svenskar och andra folk sätta sig till motvärn. Detta är knappast extremt eller byggt på ”xenofobi”, som en del ansett, det är tvärtom begripligt som led i en överlevnadsreaktion.

När en elitmediechef som Fredric Karén (SvD 27.11.16) med skälvande förtrytelse anklagar folket (maskerat bakom ett intetsägande ”vi”) för att inte vilja ”bryta åsikter” mot varandra eller delta i en offentlig debatt, framstår det som ganska högdraget och irrelevant. (”Livliga diskussioner som landar i olika slutsatser är grunden till ett progressivt samhälle,” förkunnar chefredaktören som om han gjort en nyupptäckt). Likaså när moderatledaren Anna Kinberg Batra klagar över att de personer tystades som under flyktingkrisens tidiga skede ifrågasatte svenska partiers ståndpunkter och regeringens åtgärder, då får det ses som ett försök till omvändelse av en tidigare skyldig som varken ter sig trovärdigt eller övertygande.

Handlar då inte politik mest om att känna sitt folk? Att lyssna och söka förstå hur olika människor tänker och vad de behöver? Är inte folks frihet värd att försvara (friheten att leva ”som man alltid har levt” enligt ett klokt tyskt talesätt)? Vad säger, att de skall ha sista ordet som struntar i nationers och regioners uppdrag att ge trygghet och vårda traditioner? Har vi inte rätt att skapa vår egen problemformulering, utifrån vårt sätt att tänka och leva? Skall inte de internationella avtal som slutits, ofta högt ovan folks huvuden och av för oss okända tjänstemän, kunna ifrågasättas? Skall en EU-ledning som så uppenbart gjort bort sig i ett antal finanskriser då de bröt mot unionens finanspolitiska regler, och som under flyktingkrisen blev så handfallna att de till slut slöt avtal som betydde gigantiska betalningar till EU:s grannland Turkiet, bör dessa ledare förtjäna politisk ansvarsfrihet? Och skall den sorts nackstyva självömkan och snarstuckenhet på vilken EU:s högre tjänstemän ofta (inte minst efter Brexit) ger prov automatiskt utlösa förståelse och avbön från de medborgare som tydligen alltid bort visa tacksamhet?

Svaret är inte givet ”Ja”.

Efter USA-valet: En ordstorm från besvikna och fantasilösa medier

Att USA:s presidentval föll ut som det gjorde tycks ha skakat många opinionskretsar intill upplösningens gräns, även dem som man i övrigt inte trott hade mycket gemensamt. Att Donald Trump valdes ses som en brakförlust för folkstyret och som den största olyckan på decennier, ja kanske sedan andra världskriget.

Enligt uppgift skall New York Times som hårt motarbetade Trump inför valet ha bett sina läsare om ursäkt för att tidningen felbedömt läget så. Den skall även ha vädjat till läsarna att inte sluta prenumerera. Motsvarande botfärdighet kan knappast väntas av Peter Wolodarskis Dagens Nyheter. Den som läste DN dagen efter valet inser varför. Tyvärr ligger SvD inte långt efter. Dess osjälvständighet och brist på fantasi ter sig en aning beklämmande.

DN:s kolumnist Catia Hultquist upplever valet som ”början av en katastroffilm” (DN 10.11. Då citaten nedan är från samma dag sätts de i fortsättningen inte ut specifikt). SvD:s Tysklandskorrespondent Tomas Lundin kallar den framtida ”Politiken en osäkrad pistol”. I vad som liknar de mörka spådomarna inför Brexitomröstningen förklarar ekonomen Lars Calmfors i SvD, att med en Trump i vita huset blir läget ”bedrövligt.” En känd bankekonom anser för sin del att världen snart kan hamna i en ny recession (Annika Winsth i Nordea, SvD Näringsliv). Hela den politiska världsordning som råder i Väst hotas (Carl Bildt, SVT 16.11), och Donald Trump som president kan tänkas äventyra själva FN (enligt Gunilla von Hall i SvD, ”Oro för FN-hatarens första drag”). I varje fall kan han mycket väl komma att förvandla USA till en diktatur, detta enligt statsvetarprofessorn Staffan I Lindberg som jämför Trump med president Erdogan i Turkiet (”Vi har anledning att bli rädda,” SvD).

Att EU hotas, även om det kan ske med viss fördröjning, menar SvD:s politiske analytiker Göran Eriksson som på sista tiden möjligen övergett sin distanserade analytikerroll för en offensiv opinionsbildning (”Svallvågen från USA kan nå EU nästa år”, SvD 10.11). Donald Trump kan rentav bereda väg för Putin enligt Economistredaktören Edward Lucas (SvD), som i sitt inlägg sätter sitt hopp till ”Europas två kärnvapenmakter Storbritannien och Frankrike” och uttryckligt föreslår att Sverige och Finland snarast börjar delta i militära övningar i de baltiska staterna. Försvarshögskoleprofessorn Jan Hallenberg fruktar att Trump kan komma att avskaffa sanktionerna mot Ryssland (SvD 10.11) men hoppas på att de berörda byråkratierna i USA i så fall sticker käppar i hjulet för den nye presidenten.

DN:s ledaravdelning som sedan i våras sänt ut ett osvikligt Trumpnegativt budskap slår fast att ”USA, den enda supermakten, har valt den oberäknelige outsidern Donald Trump till president. Världen har anledning att bäva inför vad som komma skall” (”USA har valt en farlig ledare”).

Även DN:s vanligen sansade Europaskribent Annika Ström Melin förklarar efter Trumps seger att ”Högerpopulisterna jublar även i Europa” (DN 10.11) och att kommande uppgörelser med Putin kan bli ”en mardröm för Europa”. Niklas Orrenius, som skriver om invandringskritiska teman, förutspår efter det skedda en ”Skördetid för den nationalistiska rörelsen” (DN). Säkerhetsskribenten Mikael Holmström, som gått över från SvD till DN skriver under rubriken ”Skräcken: att Putin dribblar bort Trump”: ”Donald Trump har… ifrågasatt just de grundläggande Natogarantierna. Dessutom har han uttryckt beundran för Rysslands president Vladimir Putin och bagatelliserat Krimannekteringen. I stället för att ställa krav på Putin har Trump sagt: ’Vore det inte storartat att vara vänner med Ryssland?’”

DN:s kulturredaktör Björn Wiman slår upp sin slutsats om valet i jättebokstäver över en helsida: ”Trumps valseger är den senaste anhalten på en global resa mot avgrunden, ett skred nedåt för hela mänskligheten. En ljus epok är till ända”.

Jämfört med de föregående spådomarna är DN:s utrikesskribent Michael Winiarski snarast modest då han skriver: ”Det blir ett USA som vänder sig inåt – världen får sköta sig själv”. Winiarski höjer dock snabbt tonläget: ”Liksom Ryssland kommer USA nu att ledas av en omstörtare, redo att kullkasta gamla regler och principer” (DN 10.11). Enligt ledarsidans Johannes Åman var valet ”rädslans triumf”. Hans kollega Carl Johan von Seth anser att Trump byggt sin kampanj för en ny ekonomi på ”magiskt tänkande”, medan tidningens ekonomiske kommentator Johan Schück trycker på att det blir ökade kostnader om Trump får sin vilja igenom.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski hopar i sin kommentar uttrycken för sin avsky på sådant sätt, att det knappast kan refereras. Värdeorden stockar sig – men av analys finner läsaren desto mindre.

Exemplen ovan har hämtats från den tryckta medierna under i stort sett en enda dag. Man kunde ha tagit en mängd liknande yttranden från etermedierna.

Den kritiska beskjutning som republikanernas kandidat utsattes för under valkampen är närmast exempellös. Även hans motkandidat Hillary Clinton gjorde sig som alla kunde se skyldig till hån, sarkasmer och slag under bältet, men detta återgavs inte tillnärmelsevis lika mycket som Trumps utsagor. Den kritiska pressen på Trump lär fortsätta. Många torde samtidigt – fast de avvisade honom fram till nu – försöka komma in i hans nya administration, och de som kan puffar fram sina skyddslingar, genom vilket de hoppas att den linje som Barak Obama stod för eller det mesta möjliga av den kan räddas in i den nya makteran. Nu då demokraterna har förlorat valet kan de väntas göra allt de kan för att påverka politiken indirekt liksom att få in sitt folk på olika poster. Medierna kommer att fortsätta vara obarmhärtiga. Demokraternas och Clintons tal om att vara en ”god förlorare” verkar redan ha glömts bort. Inte minst de neokonservativa, som drivit på USA:s militära interventioner i Mellanöstern kommer att söka få in en fot i den nya administrationen, samtidigt som de pressar den att vidta hårdare åtgärder ute i världen. Med tanke på den makt som demokrater och neos äger blir den nye presidentens uppgift därmed ingalunda lätt.

Hillary Clintons livsåskådning är problemet

Hillary Clinton tror många är en given vinnare detta valår. Hon anses äga en styrka med vilken få kan tävla. Hon gör mos av sina motståndare för att hon är en äkta människovän, en född kommunikatör och en övertygande talare. I hennes ansikte utläser vi hennes orubbliga tro, att segern är given och att de som söker hindra henne att skörda den bara gör sig löjliga.

Men Hillary borde väl, för att svara mot detta oerhörda rykte, då och då ändå yttra något som vidgar vår syn på vad politik kan uppnå? Kanske borde hon åtminstone ge sina åhörares en föraning om hur svårt det är att nå goda resultat, kanske påminna oss om hur lätt politiska krav spårar ur, även om de väckts med goda avsikter? Att genomföra generella och drastiska åtgärder i ett jätteland som USA kräver dock enorm kunskap och viljestyrka – förutom pengar. Man måste dessutom vara någorlunda säker på, att en övervägd reform gör avsedd verkan och inte motverkar sitt syfte. Att visa ödmjukhet redan på det stadiet skulle om inte annat indikera, att vi står inför en person med verklighetssinne.

Hillary Clinton söker nu agera mittenföreträdare. Hon står över all kritik och hon visar orubbligt bondförstånd, varför hon kan avfärda sin motståndare som en hopplös och chanslös don quijote. En följd av detta är också att hennes inlägg ter sig som bottenlöst tråkiga och beskäftiga och kanske även att vi anar en dold agenda. Kan hon vara så präktig? Den överdrivna självsäkerheten väcker misstanken att hon lovar långt mer än hon kan hålla. Kanske beror detta mera på hennes temperament eller personlighet, kanske har hon även ”lärt sig” av Barack Obama som nog kaxar upp sig för att antyda auktoritet, men som är en haussad och ganska slätstruken ”kommunikatör”. Men ändå. Hennes personlighet utgör ett problem.

Det har under året sagts att Hillary Clinton alltid uttalar sig som om det rådde akut kris. På så sätt kan hon rättfärdiga allt hon gjort som om det vore beslutat under svår press. Misstagen blir mer ursäktliga och hennes självförsvar underlättas. Även om misstag begåtts menar hon sig i alla fall ha handlat med rent hjärta och de bästa avsikter. När hon -vilket hennes rådgivare troligen föreslår henne – skall uttala sig om skandaler som gäller henne och maken ger hon trots en förment ”ångerfullhet” sin egen version av dem och halkar snabbt in på någon tacksam truism som knappast visar vilja att ompröva hur hon handlat.

Att hennes e-post har granskats av FBI tar hon som en förolämpning eller en irriterande olägenhet, ungefär som när en turist klagar över att gästrummet är för kallt, eller som ännu ett dåd av extremhögerns sammansvärjning för att hindra hennes självklara väg mot makten.

Denna sammansvärjning kanske verkar som ett tillfälligt grepp som Clinton tar till i en upphetsad valkampanj. Den är nog mera än så. Utan tron på ogina mörkerkrafter skulle inte den vänsterliberala godheten skina lika klart, varför en sammansvärjning behövs för att rättfärdiga hennes politiska kamp – och för att urskulda själva hänsynslösheten i den. Såväl inrikespolitiskt – genom de numera legedariska ”deplorables” (de ömkliga) och utrikespolitiskt, genom att hon utan hänsyn till följderna vill slåss mot världens politiska bakåtsträvare, skall denna kamp förlänas en Jeanne d’Arcs bländvita rättfärdighet. Medkänslans silkesvante får dölja makthungerns järnhandske.

Hillary Clinton vill ta del i ett evigt krig mot mörkrets krafter, det må vara islamism eller misshagliga statschefer, därför att hon tror sig äga en särskild kallelse att uppnå det goda. Hennes ”realism” avses göra hennes avsikter oantastliga. Hon vill ge sig ett unikt mandat. Inte ens att intervenera med amerikansk trupp – varvid stora förluster i döda måste medräknas – är något hon väjer för. Det anser hon vara nödvändigt och det enda medel som står till buds.

Realism handlar dock om att erkänna det onda i världen, eller i varje fall den djupa bristfälligheten i mänskliga samhällen. Som Hillary Clinton ser världen är det onda verklighet. Men hon förlägger det till andra människor, till felaktiga strukturer och ”tillbakablickande åtgärder,” inte till allas vår egoism och kluvenhet. Tanken närmar sig en privat ofelbarhetsdogm.

Vi kan klaga på att ingen av kandidaterna är särskilt konkret i de frågor de tänker driva om de når Vita huset. Men för Hillary Clintons del vet vi i alla fall att hon gjort till vana att skylla det onda på andra, på det som ligger utanför henne själv.Det är oavsett den inledda FBI-utredningen ett viktigt besked för dem som lägger sin röst den 8 november, men också för alla oss som saknar rösträtt men bara vill veta hur amerikansk politik kan te sig under en president Hillary Clinton.

När mentalpatienterna föll offer för sjukvårdspolitikens fanatiker

Att många patienter i Sverige led svårt då psykiatrivården på 1990-talet gjordes om har omvittnats. Men vilka tänkesätt låg det bakom reformen? Varför stängdes egentligen mentalsjukhusen ned så drastiskt – till synes utan hänsyn till patienternas behov eller expertisens avrådan?

Man kan påminna om en studie från härom året, E Fuller Torreys American Psychosis: How the federal government destroyed the mental illness treatment system (Oxford, 2013). De bilder av den amerikanska reformens verkningar som ges i Torreys bok påminner en hel del om Sverige efter 1990-talets omgörning.

Torrey påminner först om hur tabubelagd psykisk sjukdom länge var. Den sjuke fördes undan och nekades sin värdighet. Ett exempel ger den olyckliga Rosemary Kennedy, som fick tillbringa sitt liv som utvecklingshandikappad på institution efter att ha blivit (frontal)lobotomerad. På familjefotona fanns hon aldrig med.

Troligen i dåligt samvete över systerns behandling gav så president John F Kennedy i uppdrag åt en viss doktor Robert Felix att reformera den amerikanska mentalvården. Felix som var chef för the National Institute of Health hade långtgående idéer och en orubblig vilja att sätta dem i verket. Hans plan upptogs den gången väl, eftersom allmänheten såg de många patienter som närmast ”förvarades” på mentalsjukhus som en nationell olägenhet. Allt antogs då vara bättre än denna förvaring.

Det ironiska var att medicinska framsteg gjort att färre än förr behövde ta mentalsjukhusen i anspråk. Nya psykofarmaka – med klorpromazinet i spetsen – gav till exempel schizofrena en möjlighet att leva ett långt mera normalt liv. Mentalkliniker som fram till efter kriget hade tett sig som Dantes helveteskretsar med svårhanterliga kramputbrott och bölanden började likna vanliga sjukhus och patienter som kanske tillbringat decennier på sjukhus kunde rehabiliteras och återgå till vardagslivet.

I detta läge drev alltså doktor Felix och hans reformvänner tanken att en snabb ändring krävdes så att även patienter med andra psykiska sjukdomar än schizofreni kunde släppas ur institutionsvården. Nyheten väckte mångas oro men välkomnades inte minst av dem som skötte sjukvårdens finanser.

Utom denna grupps stöd väckte idén om en mentalvårdsreform anklang hos en grupp som kan kallas politiska libertarianer. Dessa fanns både på den sociala höger- och vänsterkanten. De ville dock alla se en utbredd personlig valfrihet som samhällets ledstjärna. Ingen fick pålägga individen ett tvång, allra minst staten. De visste samtidigt ofta för litet om mentalsjukas villkor för att kunna förstå vad vissa sjukdomar krävde. De kunde inte därför inte förutsäga vad reformen skulle medföra.

De patienter som inte längre kunde vara kvar på sjukhusen trädde knappast in i någon friktions- eller problemfri tillvaro. Deras hälsa försämrades och de hänvisades till avsides platser, där de drev omkring hemlösa och tvangs ordna sitt boende i former som närmade sig slum. En del hänvisades till privata vårdhem vars intresse och kunskaper inte alltid räckte till för att möta deras behov.

Hela stadsdelar i de amerikanska städerna svämmades plötsligt över av särpräglade eller hotfulla personer. I många fall drog sig allmänheten snart för att uppsöka allmänna miljöer som parker och bibliotek där utsläppta patienter i sällskap med nya psykotiker höll till.

En av de mer entusiastiska pionjärerna för den nya psykiatrin var doktor Thomas Szasz som ansåg att all tvingande behandling av psykpatienter var fel om man inte kunnat påvisa en klar patologi. Doktorer borde enligt dåtida tänkesätt inte bli statens kontrollredskap för att hålla medborgarna på mattan. Han drev dessa tankar med märklig frenesi och ovillig att lyssna på andra.

Att tillgripa tvångsvård var förstås knappast något önskvärt. Det sågs som ett drastiskt medel, men ibland fanns det enligt dåtida praxis inga andra att tillgripa. Detta bör ställas mot de olägenheter som det innebär att avstå från allt tvång och all psykofarmaka.

När friheten utvidgas på papperet, kanske den krymper i verkligheten. Eller så får de berörda lida mera än vid en viss, traditionellt reglerad inskränkning. Kanske är detta lärdomen från det sena 1900-talets mentalvårdsdebatt, en gång bedriven med så yviga gester och med åberopande av så höga ideal att de närmast blev ouppnåeliga.

Brexit stavas självbestämmande

Man hör människor i de bästa kretsar utbrista: -Ja, bräcksitt ja! Vilket elände det är. Det är förstås de främlingsfientliga i Storbritannien som har störtat sitt land i olycka!

De som mätt upp britternas motiv för att vilja lämna EU uppger dock att bara få motiverar sitt ”Nej” med ovilja mot den fria rörligheten av personer. Andra motiv dominerar. I en enkätstudie med 12 000 svarande uppgav nästan 50 procent av dem som röstade Brexit att de vill att de beslut som berör Storbritannien också bör fattas där. Att få kontrollen över invandringen önskade endast 33 procent. Få tycks motsätta sig alla EU:samarbeten. Det är tvånget man vill få bort.

Brexit-resultatet så långt påminner om den ängslan som fanns inför millennieskiftet. Många fruktade i december 1999 att världens datasystem skulle bryta samman, men det magiska tolvslaget passerades och inget särskilt hände. I dag är den fruktan som ett tag rådde en närmast glömd episod.

När vi i sommar fick veta hur britterna röstat noterades en lätt dipp i börskurserna, varpå dessa återhämtade sig på någon dag. Analytiker som SEB:s Robert Bergquist har tillstått att det odramatiska skeendet överraskade honom. För närvarande gynnar en något lägre pundkurs turismen i Förenade Kungadömet.

De Brexitkritiska hävdar nu att beredskapen för att utträda var svag. Brexitvännerna röstade menar man på låtsas och springer nu runt som yra höns. I själva verket ersattes den förnärmade premiärminister Cameron snabbt av en person som enligt alla uppgifter nu som bäst sysslar med att förbereda övergången. Visst hörs röster som menar att den från början Remain-vänliga Theresa May till varje pris vill sabotera eller fördröja processen, men inga belägg för det har hittills kommit fram.

I en välkomponerad kolumn (Spectator 6 augusti 2016) framför en av de centrala EU-kritikerna, ledamoten av EU-parlamentet Daniel Hannan sin bedömning. Hannan vänder sig emot liknelsen med de yra hönsen och menar att Brexitröstarna mycket väl vet vad de gjorde. Det handlade helt enkelt om att återta kontrollen över den lagstiftning som sedan det brittiska EU-inträdet har styrts från Bryssel.

En del hävdar att britterna innerst inne ogillar att delta i några som helst internationella samarbeten. EU jämställs av sådana bedömare med en klubb, som G20 eller Nato. Men skillnaden är stor. Till G20 och Nato avstår man givetvis en del befogenheter. Men ingen av dem reser anspråket att ersätta medlemsnationernas lagstiftning med en gemensam och överordnad sådan.

Och skulle Nato eller G20 mot förmodan kräva att bilda en gemensam stat, skulle det finnas goda skäl att ordna en folkomröstning. Ingen annan organisation i världen har begärt att få överta medlemmarnas lagstiftande makt. EU-rättens företräde står inte i Romavtalet. Den blev följden av en serie domar i EU-domstolen åren 1963 och 1964. Hannan påminner om att EU:s avtal inte binder stater, utan skapar en separat rättsordning som står över nationernas lagar och direkt binder företag och individer i staterna. Om nationella lagar står i motsats till ett domslut av EU-domstolen, måste de nationella domstolarna automatiskt följa de senare. Bryssel styr nu på alla områden: brottsbekämpning, miljöskydd, invandring, folkhälsa, socialpolitik, arbetsrätt och försvar. Och i den Carta för grundläggande fri- och rättigheter som nyligen antagits tar sig EU in i nationernas minsta skrymsle.

På 1970-talet, påminner Hannan om, jämförde lord Denning EU vid ett stigande tidvatten som tryckte på Storbritanniens vattendrag och tvang dem att stiga över sina breddar. 1990, kort före sin död, ändrade lord Denning sin liknelse: ”Europarätten är inte längre en tidvattenvåg som sveper in i våra flodmynningar. Nu är den som ett tidvatten som raserar våra vattenfördämningar och flödar in över våra åkrar och hus – till allas fördärv.”

Att litterärt teckna Europas förfall

Vad skänker en roman läsare? Är det historier om lidelsefull, kanske dödsdömd kärlek, eller om särpräglade enslingar och deras tunga livsväg? Bör en värdefull roman (också) ha ett drag som kan kallas, kanske inte politiskt men väl överindividuellt, tidlöst? Något som framträder både personligt och gör verket socialt, representativt?

En del talar för det senare.

I titlar som Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Buddenbrooks eller George Santayanas Den siste puritanen finns detta ställföreträdande drag med, säg gärna i ’klassisk’ form. Till nyare, svenska romaner som uppvisar dem kan räknas F J Nordstedts Sehnsucht-trilogi (om en grupp människor i ett sent 1800-talstyskland på väg att moderniseras), Sven Delbancs totalitära dystopi Moria land, Carl Henning Wijkmarks Sverigeskildring Den svarta väggen, Anders Jallais skarpa säkerhetsromaner, Andreas Normans initierade UD-thriller En rasande eld och Claes G Ryns psykologiskt sett ypperliga A desperate man (om en samvetsöm upprorsman i ett USA på väg mot politisk kollaps. Se f ö min rec. i katolska Signum).

Urvalet kan förstås tyckas godtyckligt. Men titlarna förenar obestridligen något, nämligen ett tydligt allvar och en reflekterad, något pessimistisk människotolkning. De centrala gestalterna spelar knappast avgörande roller i sin tids skeenden. Men dessa gestalter har iakttagarens blick, vilket skänker värde åt vad de säger om tidens skeenden. Berättelserna speglar i enskilda öden några få individers vetskap om att få leva med i händelser, som i äkta mening är tragiska. Tragiken ligger dels i att de är överväldigande och omöjliga att hejda, dels i att bara ett fåtal fullt inser hur olycksbådande de faktiskt är.

En för mig hittills obekant utövare av en sådan romankonst är Michel Houellebecq, vars verk Underkastelse (Soumission 2015; på svenska i Bonnierpocket 2016) väl tål att jämföras med de nämnda titlarna. Houellebecq bor i dag i Spanien men det är nog talande att han lär ha belgisk bakgrund. I detta land har både det tragiska jämte en särskild sorts frihet präglat flera skönlitterära utövare. Vilken britt detta ändå ganska nytra Brexit-år skulle ha skrivit som Houellebecq, tänker man ibland under läsningen!

Underkastelse utspelas i Frankrike inför valet år 2022. Statens auktoritet vacklar, våldsdåd på offentliga platser har blivit så vanliga att de inte mer rapporteras i nyhetsprogrammen och de gamla partierna rasar i förtroende. Underkastelse är i första hand en idéroman, men anspelar även på ”verkliga”, suggestiva händelser vilket gör den trovärdig och livar upp läsningen. Här finns även humoristiska inslag, med drag av cynism. Om detta hade varit en Brexit-bok kunde den ha förlagts till en respektlös och nyter pubmiljö i någon engelsk småstad, tänker man. Underkastelse rör sig i stället bland medelålders Parisakademiker. Dessa äger både kunskap och är måna om sin prestige men har blivit så uppgivna och illusionslösa, och därmed mutbara att deras ideal snart kommer att offras.

Houllebecqs huvudperson kallas François, en medelålders litteraturvetare som vunnit erkännande för den avhandling om författaren Joris-Karl Huysmans som han lagt fram vid Sorbonne. Att skildra denne ”dekadente” litteratör från förra sekelskiftet har tydligen berett François nöje. Hans tes går ut på att Huysmans blivit missförstådd och att den till synes lastbare och utmanande posören själva verket sökte omfatta konservativa värden som religion, tro och familj, varför hans kända övergång till katolicismen var mer uppriktig än många trott. François’ bästa tid ligger nu bakom honom, och vid sidan om sina rutinmässigt avållna föreläsningar sköter han bland annat en affär med en ung studentska, dock utan tankar på äktenskap eller familj.

Vår forskare har yrkeskolleger som lever på ungefär samma villkor. Fastkörda i en forskarnisch tycks de inte närmare anstränga sig för att förnya sina vyer. Medan de vanliga intrigerna och den akademiska tävlan fortgår, kommer studenterna och går medan åldrandet ohjälpligt fortskrider.

Vår Huysmansforskare visar den för intellektuella så vanliga avskyn eller likgiltigheten för politik, samtidigt som han analytiskt rätt skickligt benar upp det franska politiska spelet. Han märker hur de gamla rörelserna, socialisterna och de borgerliga, blivit alltmer inåtvända och får minskat stöd, samtidigt som de nya islamisterna sjuder av liv – också intellektuellt – och har ett program som de vill förverkliga.

Medan dessa franska normalakademiker framlever sitt liv, smider alltså muslimerna planer på en förnyelse i långt större skala, en förnyelse för vilken de slöa och illusionslösa både är en förutsättning och – utan att själva veta det – håller på att bli centrala redskap. I Frankrike har inte bara Nationella fronten växt till, där finns nu även ett islamistiskt parti förknippat med Muslimska brödraskapet. Partiet är inte militant och dolt utan arbetar lika öppet som de äldre partierna. Ordförande är en gemytlig invandrarson från Tunisien. Mohammed Ben Abbes lyckas bättre än trötta socialister och postgaullister behärska det politiska spelet. Han vill dock arbeta försiktigt i steg och tänker sig en Europagemenskap mer präglad av kejsar Augustus romerska guldålder än av EU:s korta och teknokratiska epok. Tyngdpunkten för detta Europa vill Ben Abbes även förflytta åt Medelhavet till, vilket gör att Nordafrikas arabrepubliker får ersätta dagens håglösa statsgemenskap. Inte minst lyckas denne de Gaulle i muslimsk form neutralisera sina väljares rädsla för Islam, så att han når ökat stöd även av traditionella fransmän.

Allt medan de politiska islamisterna skördar framgångar, bereder deras medarbetare på det kulturella och akademiska området energiskt mark för en större ideologisk förändring. Stödda av generösa bidrag från rika oljestater söker de inspirera utvalda intellektuella att börja syssla med Islams litterära och filosofiska arv – Houellebecq visar sig ganska väl behärska den islamiska så kallade diskursen och inte minst sufismen i dess moderna renässans. Islam skildras som en enklare och sannare lära än den kristendom som rört sig så långt sedan medeltidens andliga guldålder och kristet-antika syntes. Ben Abbes som dessutom inser tankelivets enorma prestige i det borgerliga Frankrike ger dessa strävanden helhjärtat stöd. François inser snart det rimliga i, att hans tolkning av Huysmans troskris får bilda grund för ett försök att vinna över honom som professor vid det islamiskt nyorienterade Sorbonne-universitetet.

Genom sin vänskap med hustrun till en senior fransk säkerhetsofficer får François samtidigt en viss inblick i hur den franska sekulära staten ser på de nya islamistiska rörelserna. I skildringen finns här både drag av raljans och fars på den mänskliga svaghetens outslitliga tema, men i huvudsak ger oss Houellebecq en trovärdig bild av hur intelligenta islamister kunde tänkas arbeta för att lägga tankemässig grund för ett nytt samhälle. Något som givetvis krävs i fall de vill få med sig det landets gamla intelligentsia.

Underkastelse är på ytan en bok om hur upplysningens franska arv i en tid av nyfundamentalism fräts sönder inifrån, och hur en ny religiös hunger i par med opportunism och girighet låter den seger som Karl Martell vann år 732 över de ”otrogna” vid Poitiers gå om intet i migrationskaosets 2000-talsfrankrike. Det handlar dock inte bara om mutor med skyhöga löner, eller om chansen att med klartecken från högre ort idka månggifte med vackra studentskor. Läsaren får även en rad stora tidsfrågor belysta: den halvhjärtade demokratins kris, där Houellebecq begrundar om ett folkstyre utan en inre kompass är hållbart i längden, liksom samma problem ställt på EU-nivån. Räcker de värden som upplysningen överfört för att försvara allt vad Europa har uppnått? Och än mera: kan det erbjuda dagens sökande människor en inspiration för en trött och håglös världsdel som utmanas inte bara av islamistiska rörelser utan även av ett uppåtstigande Asien?

Underkastelse bildar i genuin mening en utmaning till alla 2000-talseuropéer.

Lugn – britterna överlever Brexit!

Vi hör efter Brexitomröstningen hur arga ”stanna”-anhängare luftar sin besvikelse. De riktar svekanklagelser mot motståndarna och gisslar medierna. Opinionsinstitut och prognoser ifrågasätts, samtidigt inte bara som landets två stora partier utan även Ukip råkat i kris. Bland de få som utåt behåller lugnet är vadhållningsfirmorna som uppmanar: ”Place your bets!”

Det är en tämligen ensidig post-Brexitbild som kablats ut i omvärlden. Man ser ett Förenat Kungadöme där badkarsproppen dragits ur och där snart bara bubblor på ytan vittnar om det som var.

Allt är dock inte kaos. En avspänd och direkt konstruktiv debatt förs redan. Många verkar ganska förväntansfulla, och Brexit-vännerna tycks inte alls så handfallna eller ångerfulla som det har sagts. Förslag duggar i medierna.

Det återstår att försöka pejla vad som drivit fram denna för många tydligen så överraskande åsiktsstorm. En del kommentatorer lägger en inkomstmatris vid sidan av röstfördelningen, och sluter sig till att det kort och gott är det fattiga, passerade Storbritannien som tagit hämnd på de rika, alltså på resursstarka kosmopoliter som tjänat på den globala ekonomin. Andra påpekar att det mönstret förstås också finns men att man har rätt att vara missnöjd med det globala samhällets avigsidor. Många påpekar att det inte är skamligt egoistiska motiv som förklarar utslaget nyligen. Det är inte heller rädsla för invandringen i sig som fällt utslaget, utan ”leave-sidan” vill ersätta EU:s tafatta hantering av flykting- och migrantkrisen med inhemsk, alltså brittisk kontroll. Frågan ingår alltså i ett större problemkomplex. Det är heller inte ”Ukip-kritikerna” som vann omröstningen, heter det, utan den sansade tory-linjens och Daniel Hannans EU-kritik. Det folk önskar är att det egna parlamentet skall återta lagstiftandet från Bryssel. Brexit blev därmed i grunden en demokrati- och ”lagstyres”-fråga. En tidningsledare menar att röstutslaget får ses som ett rungande förtroendebevis för den brittiska friheten.

Inte så få kommentatorer finner ”Stanna”-sidans tårar överdrivna. De påminner om att britterna varken är insulära eller xenofoba. Tvärtom är de sedan länge vana vid en öppen syn på sin omvärld. Attityden har inte minst med samväldesåren att göra, då man hela tiden har sett människor från Indien, Kanada och Australien med flera komma och gå. Att den sortens rörlighet inklusive den stora samväldeshandeln i viss mån styrs och hindras av EU-regler är klart – och detta har sin del i missnöjet.

Många också i Sverige har sett att platser som London röstade för ”Stanna” och tyder det som tecken på några i landet äger ett urbant synsätt. Brittiska journalister påminner dock om att Londons röstning har mera att göra med den stora andelen invandrare, som inte vill riskera att den fria rörligheten ändras så att de kanske tvingas lämna landet. Många britter har betonat att de utländska medborgare som vistas i England snarast bör få veta att de även fortsatt är välkomna där.

I en extra insändarsida i senaste Spectator skriver en läsare att om britterna har något att skämmas över så är det för att de vid EU-inträdet övergav samväldets kommersiella förmånsrätt (Commonwealth trade preference) , vilket begripligt nog upptogs illa av dem i samväldet vars släktingar har slagits för Storbritannien i två världskrig.

En Oxford-forskare vågar en gissning att ett Förenat Kungadöme utanför EU inte får svårare utan snarast lättare att skapa stabil vänskap och samarbete med Europas länder: ”För dem som känner som jag liksom riktiga européer blir det så mycket bättre att vara den vänliga grannen i huset intill än en oönskad inneboende i det grälsjuka familjehuset”.

En hög officer påpekar att EU liksom Nato där tydligt ledarskap saknats har haft svårt att smidigt samarbeta militärt då det inbegriper många länder med olika kultur och stabsregler. En militär organisation måste vara övad och kunna handla snabbt. Återigen får anglosaxiska länder och samväldesländer belysa hur man i stället kan arbeta. Mellan Nya Zeeland, USA och Kanada flyter det nämligen på bra även när kris hotar, och tre sådana länder ingår redan i en allians kallad ANZUS. Kan inte sådana former vara mer effektiva än både EU:s och Natos militärsamverkan? frågar sig fältmarskalk Guthrie.

Teknikforskaren David Deutsch påminner om att EU visserligen har stora fonder för att främja forskning. Han tror dock att mångfalden blir bättre genom att oberoende organ som Royal Society fördelar medlen, och han uppmanar även en ny regering att självklart låta utländska forskare stanna och att öppna ännu flera vägar för att få in skickliga akademikerämnen i landet.

Enligt en expert på EU-rätt Martin Howe har EG-domstolen tvingat brittiska domstolar att ignorera brittisk lag och tvinga på dem EU:s lagar. ”Inget annat handelsblock i världen utövar ett tvång mot sina medlemmar på detta sätt, så att det tränger in i de nationella domstolarna och pålägger dem ett lagverk genom vilket de inhemska lagarna upphävs. Vår nya relation med EU kan göra slut på detta och påbörja ett äkta samarbete,” fastslår Howe.

En insändare ondgör sig över ”illiberala” EU-tjänstemän som Vera Jourová, kommissionär för rättvisa samt konsument- och genusjämlikhet. Hon anser att vissa ämnen inte får diskuteras liksom att ”internet är till för yttrandefrihet, inte hatbudskap”. En friskolerektor i Bedford hoppas med Brexit få frihet att till skillnad från nu anställa vilka lärare han vill, inte minst flera personer ute från samväldet vars skolsystem är mycket lika det brittiska.

Den något maliciöse, skarpsynte författaren och psykiatern Theodore Dalrymple ser fram mot att det ”europeiska arbetstidsdirektivet” upphävs. Det kan göra att dagens industriella vård med stressande, proletariserade läkare och med patienter som får möta en handfull doktorer i ett enkelt vårdärende nu kan upphävas.

Man kan hoppas att britterna i och med Brexit i vart fall får ett uppvaknande i mer positiv bemärkelse, och att det kan frigöra krafter som tävlar med och utgör en förebild för de länder som stannar kvar inom EU.

Kan britterna bryta maktkoncentrationens järnlag?

Den som läser om historia ser ofta exempel på hur mindre enheter slås ihop till större, hur små bygemenskaper och stammar får bilda furstendömen, som i sin tur blir till stater och imperier. En som oroat brukar ta upp denna evolutionens ”järnlag” är f ö samhällsforskaren Gunnar Adler-Karlsson. De gestalter som vidgat eller ”enat sina nationer” ses på ett personligt plan som hjältar, Julius Caesar, Gustav Vasa, Bismarck och Cavour, men får i det större synfältet också anses främja en naturlig (i betydelsen obeveklig tendens), nämligen den som går mot allt större och färre härskardömen.

Men 1900-talet fick ändå se gamla imperier brytas sönder och bli till små nationalstater, invänder någon. Visst, men det tycks inte motsäga rörelsen mot allt större, allt färre enheter. Här finns också en sorts ömsesidighet, som i vissas ögon tycks rättfärdiga företeelsen. Erövraren söker nämligen öka sitt välde, medan den vanliga människan som söker beskydd tror sig finna detta just i hägnet av större härskare. I detta underförstådda samspel finns alltså en sorts komplement inbyggt, ett så kallat ”patron-klient-förhållande”, även om det är byggt på vissa illusioner.

Som en alternativ form framstår det så kallade statsförbundet, där rörelsen mot växande enheter delvis motverkas genom laggrundad makt hos delarna. Här finns det tidiga USA med garantier för delstaterna , det moderna Schweiz där besluten fattas på skilda nivåer medan det centrala förbundsrådet har snäva och villkorliga befogenheter, Kanada med sina provinser och Tyskland som efter 1945 delades in i förbundsländer. Genom en sådan ordning förs ett mått av tävlan in i en nation, folket är inte i varje fråga utlämnat åt en central instans och kan även välja mellan de villkor som olika delstater erbjuder. Detta är fördelar som givetvis går förlorade vid en alltför stor uniformering som i dagens EU. Om denna förlust är omedveten för EU-vännerna, eller om de anser den värd att ta för att utjämna villkoren i jämlikhetens namn, är en annan sak.

Man kan återigen i teorin inte bara välja mellan ren isolering och en Gemenskap som kopplar byråkratins famntag på sina medlemmar, utan organisering kan ske på mycket olika sätt. I Europa har vi till exempel Europarådet som i tysthet uppnått mycket av värde. Frihandelsavtalet Efta är en annan form som får sägas ha kommit i skymundan.

När vi i dag möter många britters uppgivenhet inför EU får vi tänka oss, att britterna just har erfarenhet av tävlande och smidiga samarbetsformer i bakhuvudet, varför EU för dem inte upplevs lika normgivande och inte håller måttet. Den som vill tänka på vad det berömda brittiska ”Samväldet” innebär, kan påminna sig att detta är ett tidigare imperium vars kolonier och protektorat i vår tid valt att stanna kvar i denna lösa men långt ifrån obetydliga gemenskap, där de olika medlemmarna också i viss mån har kunnat bestämma hur de vill vara delaktiga.

Bör då en medlem av en samarbetsorganisation, oavsett dess effektivitet eller yttre framgångar, äga rätt att utträda ur den, exempelvis ur den sorts union som EU är? Givetvis kan ett land göra detta, men det verkar i fallet Brexit om rätten hämmas av en sorts kutym som försvårar ett sådant beslut. Man äger nog rätten, men misstänks om man gör bruk av den för att vilja Europa något ont, ja att hysa en sorts hårdhet i paritet med det värsta som 1900-talet bevittnade. Medierna framhäver för säkerhets skull hur oändligt krångliga och ovissa utträdesförhandlingar för ett Brexit-England skulle bli. Affärssidorna varnar för börskrascher och utdragen finansröra. Med tanke på förmodade skador för de andra EU-medlemmarna, liksom på förmodade dominoeffekter bland kvarvarande stater, anses det tydligen inte att en stat genom en Nej-majoritet böra ställa frågan på sin spets.

En term för att utträda ur en stat eller union som historiskt har använts är secessionism (av latiska secedo, gå avsides, da sig tillbaka). Ett sådant steg blev aktuellt bl a i 1800-talets USA, och vi minns från historien att det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet primärt inleddes, inte för att nordsidan ville avskaffa slaveriet utan för att man ville hindra sydstaterna att träda ut ur unionen. Södern ansåg som bekant att frågan om slaveriet var deras ensak.

Ännu väcker en sådan secessionsrätt heta känslor. I år blir frågan som vi vet föremål för folkomröstning i Storbritannien. Skall öriket dra sig ur ett samarbete som det sent och motvilligt anslöt sig till, närmast tll följd av en kupp av dess dåvarande premiärminister Edward Heath? Är det rätt att hänvisa till att medlemskapet i EU inte gynnar Storbritanniens intressen, därför att man förmodar att det skulle vara mer lösamt och ge större frihet att stå utanför Gemenskapen? Bör tron på de förmodade värden, som unionen bygger på, göra att Storbritannien förblir i unionen, fast den ekonomiska kalkylen och det centralistiska beslutsfattandet talar emot det?

Troligen spelar medlemsländernas erfarenhets- och idéarv här in. Ovan sades det att man i Storbritannien gärna (och ofördelaktigt) jämför EU med det gamla imperiet och med samväldet, kanske också med hur samverkan utvecklats mellan England, Skottland och Wales och varför inte också Irland. I Samväldet ingår i dag 53 självständiga länder, flertalet före detta kolonier, i en lös och pragmatisk samarbetsform. Visst har britterna mullrat längre mot EU. De som upplevde Frankrike under general de Gaulle minns dock att även detta land (som tilhörde Gemenskapens grundare) då var en betydligt mer ostyrbar medlem än nu. I Tyskland, där många i tysthet finner EU irrationellt och kostsamt, håller man officiellt tand för tunga därför att landet vill visa Gemenskapen lojalitet och demokratisk trovärdighet.

Även i Holland (också en grundarstat) pyser missnöjet. Finland som gick in samtidigt med Sverige såg först i EU en garanti och en motvikt mot ett starkt Ryssland, samtidigt som man (vilket bl a historikern Max Engman påpekat) har en drygt hundraårig tradition av ”främmandestyre” som ännu dämpar oppositionslusten. Men även där suckar i dag många över Bryssel, dock utan att det lär hota kvarstannandet.

I senaste Spectator ges ordet till en man från vardera lägret. Matthew Parris som vill stanna kvar säger sig beklaga att han tidigare varit för säker på sin sak, men nu vill han ändå se sitt land som en fortsatt Gemenskapsmedlem. Parris menar att de negativa britterna tror att lycka och framgång kommer, bara de slipper Bryssels byråkrater. De vill äta kakan och ha den kvar, och skyller därvid mycket ont på EU-samarbetet – inte minst den maktlöshet som all politik alstrar. Parris utpekar olika karaktärsfel hos Nej-sidans företrädare, och tycks vilja anse att medlemskapet handlar om anständighet, lojalitet och god vilja. Brexit-ivrarna är helt enkelt inga gentlemän. Själva osäkerheten i ”Leave” inger Parris oro: ”’Leave’ is a mystery door behind which lies a choice between many mystery doors.”

Brexit-sidans Daniel Hannan å sin sida kallar Parris tankar amatörpsykologiska, och säger sig ytterst ana en rädsla för friheten i hans fråga ”Which Brexit?”

Daniel Hannan beklagar för sin del att Stanna-sidan tycks anse hans gelikar ogenerösa, Putinvänliga och kallt villiga att placera en bomb under ett fredligt och demokratiskt EU-samarbete. Han försäkrar att han ser ljust på framtiden och inte vill vända ryggen åt allt vad Europa heter, bara åt ett hämmande, otidsenligt EU.

Som känslomässig Europavän med både språkkunskaper och vänskap till många i Bryssel säger sig Hannan ändå vilja ge förnuftet röst. Om EU enbart vore en gemensam marknad, ett regionalt block liksom Nafta eller Asean, vore det inget problem. Detta uppstår i och med att EU lagstiftar i medlemmarnas ställe. Denna legala överställdhet blev inte ens nämnd, då David Cameron för en tid sedan förhandlade med Gemenskapen. Därmed måste man anta att EU bara fortsätter att smälta ihop sina medlemmar till en superstat. Som den tullunion det är, reser EU också tullmurar mot omvärlden, och hotet att dessa vid Brexit även skall resas melllan Dover och Calais tillhör ju Stanna-sidans tyngre vapen. Som en av två medlemsstater vars EU-handel stadigt sjunker och som i dag säljer mera till omvärlden än till EU, drabbas Storbritannien särskilt svårt av denna yttre tullmur. För att sluta ett avtal med Kina måste vi vända oss till EU:s kommissionär, som råkar vara ”en före detta lektor i sociologi från Sverige,” som Hannan uttrycker det. Man får anta att med den namnlösa damen avses Cecilia Malmström.

Vi kan knappast beskylla Eurokraterna för att sticka under stol med vad de vill, menar Hannan. EU:s välfärdskommissarie fru Thyssen vill jämna ut ländernas välfärdssystem, herr Juncker vill se en gemensam armé, och så vidare. Sådana mål är inga udda personers, för de kommer ju från centrala ämbetsmän i Bryssel. Dessutom lär man i Bryssel – med avsikt, och för att inte valet skall tippa i EU-fientlig riktning – hålla en rad åtgärder på is som kommer att betyda flera pålagor på Storbritannien.

”Vi har skapat flera jobb under de senaste 25 åren än de övriga 27 staterna tillsammans. Hur mycket större skall vi då behöva bli, för Guds skull, innan vi kan blomstra under våra egna lagar?” Hannan menar att Bryssel skulle se ett Stanna från Storbritannien som en kapitulation. Skall vi få gehör ens för de blygsamma önskningar som Cameron framförde, frågar han, och skall man i EU-eliten vilja lyssna mer på hans regering då än när hotet om Brexit ännu ruvade över EU?

Hannan tror det för egen del inte.

De neokonservativa – felande länk i svensk analys av USA och Nato

I Sverige föregicks tidigare alla större offentliga beslut av utförlig debatt. Först gjorde man även en kvalificerad offentlig utredning. Ju viktigare frågor det gällde, desto mer angeläget ansågs detta. Men denna goda praxis har ändrats, oklart varför.

Inom försvars- och säkerhetspolitiken föll den övergripande analysen på våra försvarsutredningar. Men även sådana kan missa sitt mål. Det krävs för detta slags uppdrag inte bara professionell och försvarsteknisk insatthet. Betydande kunskap om grundläggande historia och psykologi samt viss fantasi inför vad stater och människor kan ta sig för är avgörande.

Nu står vi, fast frågan nyligen utretts, åter rådvilla vad gäller vår yttre säkerhet. Efter många år då problemen offentligt tonats ned, då få lekmän brydde sig om försvaret och även yrkesofficerare och försvarsutredare, däribland en tidigare moderat försvarsminister, bedömde risken för militära hot vara låg, är som bekant opinionen på väg att bli mera försvarspositiv, fast nu snarast utifrån osäkerhet, rädsla eller pessimism. Att skala ned försvaret anses efter Georgienkriget och det ryska återtagandet av Krim samt agerandet i Ukraina av fler svenskar ha varit ett misstag. Många beklagar att värnplikten lades på is liksom att vi gjorde oss av med militär kapacitet, installationer och utrustning.

Till ett seriöst krismedvetande hör förstås även strävan att hitta lösningar. Främst faller den uppgiften i dagens Sverige på våra spetsofficerare och säkerhetsforskare, liksom på politiker och diplomater. Fast man här kunde förvänta sig en professionell attityd med vilja att se vår säkerhet i ett vidare sammanhang, bär de slutsatser som våra yrkesmän drar ändå viss prägel av mode och tillfälliga idéer. Numera är det till exempel inte som förr den hävdvunna neutraliteten eller icke-militära former av internationell samverkan som föresvävar våra debattörer. Blickarna vänds snarare mot det samarbete i Nato som vi delvis redan deltar i, men där en rad yrkesmänniskor nu anser att vi skall begära fullt svenskt medlemskap.

Så förs åter en debatt vars seriösa avsikt visserligen inte kan förnekas, men som ändå är märkligt teknisk och snäv. Man resonerar med viss överdrift sagt kring Nato som om det vore ett neutralt och opolitiskt redskap, en sorts försäkringsbolag på den fria marknaden vars tjänster kan bedömas som en hem- eller brandförsäkring.

Att Nato har sin förhistoria, att organisationen uppfattas på ett bestämt sett av många ”motståndare” och att den har sitt record med misstag och felbedömningar borde ju ändå stå klart, och därför också väntas ingå i en god analys. Det borde vara en kärnfråga vilket slags idéer om krig, säkerhet och demokrati som innerst bär upp organisationen men den saken lämnas helt åt sidan.

Det är dock ingen hemlighet att Nato och dess tidigare insatser väckt tung internationell kritik, inte bara av uttalade pacifister eller vänsterideologer utan även från annat politiskt och vetenskapligt håll. Även vissa som tidigare medverkat i militära operationer – däribland svenska officerare – har ställt sig undrande till arbetsmetoderna, så till exempel i Bosnien. Nato som bygger på frivilliga beslut av medlemsstater har ibland fått stöd bara av enskilda Natoländer då man intervenerat i konfliktområden. Men den bild som råder av Nato gäller organisationen som helhet och den är delvis svårt belastad. Det bildar en mörk faktor även för en stat som likt Sverige överväger ett medlemskap.

Särskilt ett slag av påverkan bakom dagens Nato har – trots sin stora betydelse – passerat så gott som obemärkt i svensk debatt. Jag tänker på de kretsar av så kallade neokonservativa som sedan flera decennier spelar en roll för att påverka och forma amerikansk utrikespolitik. Kretsar där man särskilt tar sikte på att sätta in militära medel, inte minst Natos. I de talrika inläggen från senare år om svenska säkerhetsbehov nämns som jag har kunnat se inte ett ord om de neokonservativa. Det betyder inte att de är irrelevanta i sammanhanget, tvärtom. En misstanke kan möjligen väckas att man från högre ort vill ha ett enkelt alternativ och att frågor om att Nato skulle vara belastat liksom om dess beroende av en militant idérörelse helt enkelt är för känsliga för att öppet beröras.

De neokonservativa bildar såväl i USA:s allmänna som i dess utrikespolitiska sammanhang en välkänd påtryckargrupp. De är hyllade av vissa, och lika avskydda och ifrågasatta av andra. ”Neos” är personer med något olika bakgrund, delvis också sådana som man knappast skulle vänta sig i en rörelse som säger sig vara ”konservativ”. Det finns vid närmare påseende ett betydande inslag av tidigare vänstertänkare och av en kvardröjande vänsterradikalism bland de neokonservativa. Framför allt noterar man en rad tidigare trotskister som under intryck av olika händelser – eller utifrån ändrade personliga ambitioner- har bytt ståndpunkt.

När människor byter åsikt kan man lätt tro att de överger allt vad de tidigare stått för. Så är det i verkligheten mera sällan. Hur man reagerar, utvecklar sympatier och antipatier hänger ofta med, fast de yttre villkoren ändras. Emotionella vanor verkar alltjämt, fast riktade mot nya föremål. Så tycks det i hög grad vara med de neokonservativa. Dessa har nog övergett sina tidigare krav på att enligt rena vänsterlilnjer omforma samhället, det privata ägandet och styrmetoderna. Nu säger de sig vara för den liberala demokratin och den fria marknaden, men deras gamla synsätt lyser igenom i form av en mer eller mindre verklighetsfrämmande människosyn och genom en ovilja att inse den personliga frihetens sköra villkor. Neos visar kort sagt skepsis mot traditionella samhällen inklusive deras eget. Inte minst utrikes- och säkerhetspolitiskt möter en rad gamla vänsterimpulser.

Var skall man då söka de neokonservativas rötter? Man får gå ett stycke tillbaka tiden, faktiskt till Europa och slutet av 1700-talet. Under den banbrytande franska revolution som inleddes 1789 blev således en grupp aktivister känd som ”jakobiner”. Dessa hyste starka övertygelser, var (till skillnad från de mer moderata s k girondisterna) ovilliga att kompromissa och var beredda att gå långt för att ersätta det på den tiden skiktade franska samhället. De ville med sin politik förverkliga en radikal enhetsidé och ett centraliserat styre. I bakgrunden låg tänkaren Rousseau och hans idé om ”allmänviljan” som skulle ersätta individernas, ståndens och gruppernas åsiktsbildning. Kungamakt och kyrka angreps. Men också lokal självständighet liksom självstyrande yrken, partier och organisationer motverkades. Det franska civilsamhälle som levt fram till dess bekämpades och en rad fria sammanslutningar förbjöds. Om människors omsorger i äldre tid främst gällt närstående, i kvarteret eller i byn, förutsattes de nu gälla hela nationen – byråkratiskt ordnad och buren av en ny sorts ”dygdigt medborgarskap.” Med nationen skulle inte jakobinerna låta sig nöja – ytterst riktades deras påbud om enhet och utjämning till mänskligheten. Att uppoffra sig för nationen, liksom för ändamål långt bortom den egna horisonten, ansågs mer ädelt än att sköta sin egen täppa. En ”fjärrmoral” ersatte ”närmoralen,” för att använda sociologen Hans L Zetterbergs uttryck.

Bakom de eldande orden ”Frihet, jämlikhet, broderskap” sattes i revolutionens nya retorik samtidigt uttrycket ”ou la mort” in. Det betyder betecknande nog: ”eller döden”. För dem som alltså inte ville foga sig i jakobinernas krav fanns inget hopp. Att jakobinerna menade allvar visades på flera sätt men särskilt av den ökända så kallade ”terrorn” genom vars oförutsägbara, rättslösa godtycke de i ett par år satte skräck i befolkningen. Under denna tid skördade politiskt våld och förföljelser tiotusentals dödsoffer, först bland ståndspersoner och kyrkliga dignitärer samt ordensfolk, men senare även i form av misshagliga revolutionärer och oskyldiga civila. I den berömda så kallade Pariskommunen våren 1871 fick terrorn en sen repris då radikaliserade småborgare och intellektuella slogs mot reguljära republikaner i blodiga gatustrider som kostade 20-30 000 personer livet, samtidigt som bl a stadens ärkebiskop arkebuserades. En viktig del av den första revolutionens kraft riktades som bekant ut mot Europa där stora, uppbådade revolutionsarméer under Napoleon med vapnens hjälp och burna av en ny, metodisk hänsynslöshet sökte riva ned traditionella samhällen och ersätta dem med 1789 års institutioner.

Dagens neokonservativa vill väl knappast primärt ta till terror. Några rena kopior av jakobinerna är de inte. Men som jakobinernas arvtagare i viktiga avseenden blir de ändå bärare av en påfallande expansiv, systematisk och närmast revolutionär form av demokrati. De förordar visserligen inte dödsstraff för misshagliga men väl aktiva, om så krävs även militära insatser för att sprida sin version av folkstyre till länder som ännu inte har detta styresskick. Redan jakobinismens exempel togs långt efter 1789 efter på många platser, vilket bland andra historikern R R Palmer har utrett, och på 1900-talet har det närmast bildat en sorts skola. Resultatet av dessa impulser har blivit vida, men knappast medfört det avsedda – en befriad mänsklighet. Tvärtom har våldet trappats upp med traumatiserande social oreda till följd, varvid tusentals eller hundratusentals människor mist livet. Alltmedan de ”neojakobinska” pionjärerna stormat fram har även inrikes konflikter tinats upp och ideologiska våldselement kunna sprida sitt budskap, med än mer förödelse som följd. Vi ser konsekvenserna i dag inte minst på Balkan och i Mellanöstern. Att internationell rätt ser kritiskt på länder som söker omforma andra länders samhällen söker de neokonservativa i sin praxis och propaganda kringgå. De väljer liksom sina åsiktsfränder de ryska bolsjevikerna och andra omstörtare gärna ut krislägen som inbördeskriget i Jugoslavien eller diktaturen i Saddam Husseins Irak för sina insatser.

När metoder av det jakobinska slaget inte visar sig leda till målet, och situationen till och med förvärras, kan de neokonservativa hänvisa till sin goda avsikt eller till att deras kampanj inte fått förväntat stöd. Att efteråt krypa ifrån ansvaret och immunisera en felaktig strategi har visat sig fullt möjligt. En del av dem som av skilda skäl medverkat till försök att störta en härskare eller ingripa på någon sida i ett land har dock i ärlighetens namn erkänt sitt misstag.

Enligt neokonservativ lära skall alltså en uppsättning idéer gälla för alla folk och i alla tider. Det kan tyckas självklart för oss som växt upp med FN-stadgan och olika rättigheter. Effekten av en så pass kategorisk hållning kan dock bli farlig eller oförutsägbar, vilket i praktiken blir lika illa. Att människor i dag lever i hägnet av olika traditioner och politiska ordningar, med olika religion och vanor, låtsas de neokonservativa inte om. I fall de gör det, anser de dock sådana olikheter för irrelevanta då de tros böra utjämnas med tiden. Arrogansen är betydande. Den eventuella insikten om lokala olikheter tillåts inte påverka deras strävan att även med våld utjämna villkoren mellan länder och folk.

Dagens neokonservativa utmanar naturligtvis i grunden en klassisk konservativ och frihetlig syn på människan. De visar nonchalant oförståelse för det modernt konservativa tänkande som bygger på insikt om människans bräcklighet och benägenhet för synd och själviskhet. Men också för ett äldre slags tänkande som i alla tider väckt krav på spärrar för individernas själviskhet: etisk uppfostran, etikett och andra konventioner, ävensom lagregler och institutioner till skydd mot brott begångna av girighet och liknande karaktärsfel. De neokonservativa tror inte på ”historiens långsamma prövning”. De tror sig därför inte längre behöva sådana skydd och är beredda att göra rent hus med dem. I tron att de därmed röjer väg för ett bättre samhälle byggt på helt nya, abstrakta principer är de alltså villiga att försvaga eller avskaffa den äldre rättsstatens lagar och civila sedvänjor.

Fast de neokonservativas lära bryter mot så mycket av USA:s tradition – det nedärvda etiska, juridiska och statsrättsliga arvet med maktdelning och vilja att iaktta konstitutionella former, kristendomens och den klassiska liberalismens maning till eget ansvar, personlig strävan till självprövning, hänsyn till andra och önskan att leva inbäddad i lokalsamhället, för att nämna dess viktigare drag – har denna skeva lära lära i dag ryckt in i skolor och universitet, i politiska beslutsfora liksom tankesmedjor, lobbygrupper och medier. Inte minst har under processens gång en sorts militärfilosofi utvecklats som framhäver USA:s stridskrafter inte bara som något defensivt utan som ett legitimt offensivt redskap för att radikalt omforma världen.

Men de neokonservativa märks ändå inte så mycket, säger en del. Själva ordet är ju närmast okänt i Sverige. Kan de då vara så inflytelserika i USA? Svaret är ja. Bland de mer tongivande personer som i växlande mån fångats av dessa tänkesätt kan nämnas Kenneth Adelman, Elliott Abrams, David Brooks, Chester Finn, David Frum, Frank Gaffney, Sidney Hook, Charles Krauthammer, Irving och William Kristol, Michael Ledeen, Lewis ”Scooter” Libby, Joshua Muravchik, Richard John Neuhaus, Michael Novak, Richard Perle, Norman och John Podhorez, Ben Wattenberg och Paul Wolfowitz, personer som alla måste räknas till samhällsdebattens prominenser. Dessutom finns det medlemmar av olika USA- regeringar liksom högre statstjänstemän och politiska talespersoner, som fört de nämndas tankar vidare. Ingen med kännedom om amerikanskt samhälle kan frånkänna dessa personer inflytande eller makt. Såväl inom det republikanska som i det demokratiska partiet återfinns gestalter som tagit till sig deras tänkesätt, likaså i olika kongressutskott och policyskapande kretsar.

Den som emellanåt lyssnar på ledande neokonservativa röster får en kuslig känsla av att de inte primärt vill medverka till andra länders välstånd och trygghet. Desto mer anser de att världens folk skall likriktas socialt och ekonomiskt, så att de kan inordnas i en amerikansk global maktstruktur. Talet om att USA är ett ”exceptionellt” land med en särskild uppgift att sprida demokratin hörs i olika tonarter, likaså krav att militära stridskrafter bör användas för så kallat ”nationsbyggande” i världen. Tendensen började märkas för drygt ett par decennier sedan. 1991 talade till exempel George Bushs dåvarande statssekreterare James Baker om att landets utrikespolitik borde tjäna ”upplysningsideal som kan tillämpas överallt”. Han sade sig även vilja se ”ett euroatlantiskt samhälle som sträcker sig från Vancouver till Vladivostok,” varvid de många samhällen och traditioner som befinner sig där emellan tydligen skulle omformas till den sorts demokrati som USA finner önskvärd. Utgångspunkten var som hos många neokonservativa viljan att fylla det maktvacuum som det fallna Sovjet och dess militära gren Warszawapakten efterlämnat och där bereda rum för egen expansion. Ett ”muskulöst” inflytande bör USA utöva, enligt de båda neokonservativa skribenterna David Brooks och William Kristol, en ”nationell storhets-konservatism” där militärmakten är central. Man kan tillägga att resonemang av detta slag återfinns redan hos Abraham Lincoln och Woodrow Wilson, den senare som bekant första världskrigets omdiskuterade USA-president och den kontroversiella Versailles-fredens arkitekt. Hos ”neos” har dock sådana idéer antagit långt större dimensioner. Bland dem möter föreställningar enligt vilka ett aggressivt eller arrogant amerikanskt agerande mot länder med misshagliga statsskick är ett slags rättighet med drag av plikt och mission, ja till och med uttrycker ”Guds vilja.”

När man därför talar om de neokonservativa som abstrakta idealister och en stark kraft bakom USA:s utrikes- och säkerhetspolitik är det knappast grundlöst, och det handlar heller inte om någon världsfrämmande sekt. Särskilt efter 11 september kom USA genom sin strävan att straffa förmodade terroriststater och intervenera i Mellanöstern och Afghanistan att tillämpa de neokonservativa tänkesätten i en praktisk omfattning som få kunnat ana. Fast den dåvarande president Bush från början inte var aggressivt neokonservativ, och fast han i sin valkampanj förordat en så kallad ”compassionate [medlidsam] conservatism,” kom han i sina krav på vedergällning, militär uppbyggnad och övervakning inom USA liksom globalt efter 11 september snart och med rätt att ses som en neokonservativ centralgestalt.

I Sverige har de neokonservativas idéer åtminstone tidigare haft ganska litet inflytande. I dag utövar de dock ett sådant, fast indirekt och utan namns nämnande. Att en rad svenska politiker och försvarsdebattörer men även medier och kommentatorer i dag föredrar att se en Nato-anslutning som en neutral försvarsåtgärd är i sak anmärkningsvärt. Man talar som ovan nämndes som om detta vore en självklar anslutning till vad som skildras som en neutral organisation med drag av försäkringsbolag – något som alls inte stämmer med sanningen. Här kryper det inte bara in en diskutabel tendens att vilja slippa det ansvarsfulla åtagandet att själv försvara sitt land – en tanke som innebär att eget ansvar kan ersättas med hjälpande arméer som vid behov landar hos oss. Man måste även notera en talande ovilja att klargöra vad själva organisationen står för och se den i dess större, även historiska sammanhang. Det krävs för att nå klarhet även viss kunskap om den rörelse som i så hög grad format filosofin hos en rad nyckelpersoner i och bakom denna försvarsallians. Att USA under 1900-talets utsatta lägen ofta kommit många till hjälp gör att betydande aningslöshet råder om dessa samband. Den goodwill som USA byggde upp under sina ingripanden i de båda världskrigen har skapat ett slags kapital, som för det första gör oss obenägna att kritisera landet i väster, för det andra gör att vi inte fullt ut noterat den förändring av USA:s syn på säkerhetspolitik som har skett. När termer som demokrati och självbestämmande används för att motivera interventioner måste vi dock söka förstå, att dessa termer inte längre betyder detsamma som de gjorde den gången. En ny generation med andra avsikter lägger också en ny innebörd i begreppen.

Debatten om Nato använder sig i Sverige av förvånande, ofta häpnadsväckande naiva, oinformerade antaganden och bitvis rena plattityder. Vi utsätts som alla vet för en ren anstormning där konferens på konferens hålls med samma diskutabla argument, där Nato-folk regelbundet skickas hit, där våra nordiska ministrar inbjuds till Washington och undfägnas i Vita huset, ja själve president Obama var som bekant här härom året för att bana väg för en ansökan. Avslutningsvis kan sägas att så länge de nämnda idékretsarna liksom den påverkan som de utövar på USA:s säkerhetspolitik förblir så pass okända, kommer svensk Natodebatt att halta och inte på något adekvat sätt kunna förbereda oss för det väntande och ödesdigra beslut som vi måste fatta om ett medlemskap.

Några lästips om neokonservatismen:

Andrew J Bacevich: Washington rules: America’s path to permanent war (2010)

Paul Gottfried: War and democracy (2012)

Axel Hadenius: American exceptionalism revisited. US political development in comparative perspective (2015)

Paul Johnson: ”De hjärtlösa människovännerna”. Artikel i Svensk Tidskrift (Sök på http://www.svensktidskrift.se)

Claes G Ryn: The new Jacobinism. America as a revolutionary state (1991, 2011)

Claes G Ryn: America the virtuous. The crisis of democracy and the quest for empire (2003)

Justin Vaïsse: Neoconservatism (2009)

Kan DN ompröva sin linje när Jeanette Bonnier får en ersättare?

Dagens Nyheters ledarskribenter brukar säga att man utövar en rationell, upplyst och allsidig opinionsbildning. Man håller borta det irrationella och ”grumliga,” illiberala, det historiskt passerade och allt som inte anses försvarbart med rationella argument.

Personer som Donald Trump och Vladimir Putin är favoritmåltavlor. Och visst kan den republikanske presidentkandidaten Donald Trump hävdas vara en person med just dessa irrationella drag. Han pratar vitt och brett, han svänger sig med slagord medan analys och eftertanke tycks frånvarande.

Jeanette Bonnier (Foto: Peter Jönsson)

Jeanette Bonnier (Foto: Peter Jönsson)

Ändå erfar en läsare att tidningen nu i vår gått så långt i sin kritik, att den framstår som närmast vettlös och otillförlitlig. Trump fångar dock något påtagligt i dagens amerikanska opinion. Hans anklagelser saknar inte grund och hans budskap kan om fadäserna skalas bort även hävdas tilltala sansade väljare.Trump kan som president dessutom mycket väl komma att välja goda medarbetare. Hans Vita hus kan – även om kanske få i dag tror det – bli ett rationellt alternativ till både Obama och andra republikaner.

Vem kan motbevisa en sådan tolkning? DN försöker inte ens. Nu utmålas Trump med en kaskad av negativa uttryck som ett generalhot mot sitt land och mot hela världen. Han sägs sakna allt vad förnuft och ledarskap heter, samtidigt som han kallas en löjlig och chanslös outsider. Man kan fråga i fall det är värt att slösa krut på en sådan då – när nu den Hillary Clinton som sannolikt blir hans huvudmotståndare i valet är en så solid ’socialliberal’ som inte minst svenska folkpartister hävdar. Låt då för Guds skull den uppblåste skrävlaren Trump falla på eget grepp. Ha is i magen, kan en läsare tycka.

Men tidningen tar mot Trump i stället fram de tunga vapnen.Hur tunga de nu är. Samtidigt ignoreras i stort sett alla de konkreta samhällsproblem som Trump berör. Nyligen skrev ledarsidans Carl Johan von Seth att Trump ”är en pajas som inte bara saknar erfarenheter utan också tillstymmelsen till politiskt program. Även ryggrad och allmän anständighet fattas”. Trump tillskrivs med en psykologisk spekulation viljan att nå ”rädda och auktoritetstörstande väljare ur breda lager”. Han anses vara ”en kandidat för vita, smygrasistiska pensionärer.” von Seth avrundar med att varna för ”diktator Trumps framfart”.

Bland de röster som Dagens Nyheter nyligen släppt fram hör författaren Richard Ford som skriver: ”För oss [amerikaner] är [Trump] en sorts blandning av Joseph McCarthy och Benito Mussolini, och med ful frisyr: skävlande, gloende, mobbande, lättstött, ljugande, inte särskilt intelligent, grov, splittrande, okänslig och – med tanke på vad det faktiskt innebär att leda ett riktigt stort land – väldigt mycket värre än komiskt okunnig.” Blev han president skulle det vara farligt, enligt Ford. Trump är ”en av dessa oligarker – vilket gör hans nuvarande klättring ännu mer motbjudande och absurd… och enormt humoristisk, om han inte hade varit så vidrig”.

Termer som ”populistisk” använder tidningen flitigt om Trump, likaså om flera europeiska rörelser vilka samlar dem som blivit kritiska till hur den Europeiska Unionen styrs. Kultursidans tidigare chef Maria Schottenius späder på med att varna för politiker som lyssnar på folket: ”Att lägga örat till marken och lyssna på folket är snarast något en anständig politiker måste passa sig för i dag”.

Kolumnisten Roger Cohen (DN 7.3) kallar Trump för ”en modern Mussolini”, en person som inte bara har ”rovdjurets instinkt att hugga i halspulsådern,” utan äger ”ett råskinns temperament.” Han har ”visat förakt för pressen, smak för våld, en konsekvent brist på humanitet, ett allt förintande ego och skrävel om att han står över lagen”.

Dagens Nyheters alltmer självsäkre chefredaktör Peter Wolodarski skriver att Trump ”använder demagogens alla trick, spelar på fördomar mot andra människor och länder, gör de förenklade svaren till dygd och är extremt grov och förolämpande, ja, till och med öppet rasistisk.” ”Av alla skräniga populister som hemsökt västvärlden sedan Berlinmurens fall är Donald Trump förmodligen den farligaste”.

Ett par röster för dock – i självaste Dagens Nyheter – fram andra synpunkter. Det gäller då inte Trump, utan andra aktuella opinionsfenomen. Ledarskribenten Erik Helmerson (18.2) varnar för att visa oförstånde inför svenska väljares ängslan. Han skriver apropå vissa reaktioner på flyktingströmmen: ”…det är inte konstigt att även traditionellt flyktingvänliga människor blir skeptiska och rädda när de känner att det gått för fort, att Sverige inte hinner med. Flyktingbarn misshandlas på hemmen, deras egna barn kan få sämre skolgång. Den rädslan är inget att förakta eller raljera över. Den är djupt mänsklig.”

I det andra fallet gäller det Polen. Tidningens medarbetare Maciej Zaremba (21.2) säger sig i ett längre reportage förstå att många i hans tidigare hemland blivit irriterade, ja kanske ursinniga, över att de efter kommunismens fall fått fortsätta att dras med ledare utan vilja att lyssna på folket. Liksom att kommunisternas efterföljare nu tvingar på sitt folk åsikter och åtgärder som upplevs negativa, irrelevanta och förnedrande. Ledarna har drivit urbant progressiva frågor som konstgjord befruktning, partnerskap, könskvotering, och kyrkans intrång i politiken, påminner Zaremba om. Det är kanske inga frågor som berört flertalet väljare enligt Zaremba. De polska liberalerna ingick därtill en ”hemlig” pakt med kommunisterna 1989, varför landet aldrig upplevdes ha tagit sig ur den gamla regimens grepp. Zaremba ser själv den liberala politiken som en nödvändig utveckling, en modernisering. Han frågar retoriskt: ”Men behövde det gå så brutalt till, så utan känsla för smärtan i fallhöjden? Nu kommer i alla fall notan. Det är de onödiggjorda i tung industri och deras barn som tycks beredda att rösta på vilken högerextremist som helst, bara den lovar att göra slut på ’liberalerna’”.

Beskrivningen lär väl halta såtillvida som Zaremba primärt tycks vilja förklara vissa väljares nationalism med ekonomisk tillbakagång. Fler sidor finns nog att beakta. Han säger sig samtidigt vara förbryllad över att de på 1990-talet friställda gruv- och industriarbetarna inte kom att rösta ”vänster”. Synpunkten saknar inte intresse. Zaremba må känna sina gamla landsmän, men frågan är om man behöver vara så förvånad. Är det inte mera upplevelsen av en förlorad självständighet, känslan av att alltför mycket fortsätter i gamla hjulspår och att Moskvas och Warszawapaktens inflytande har övergått till ett vänsterliberalt EU som driver denna del av den polska opinionen?

Som sagt, Helmersons och Zarembas inlägg har båda publicerats i DN. En annan person med tyngd är nationalekonomen Lars Calmfors som bland annat skickligt och nyktert har analyserat svensk invandringspolitik på sätt som erinrar om de bästa internationella bedömarna. De nämnda personerna utgör dock en svag stämma i tidningen som i dag domineras av högljudda kampanjartiklar och tendensreportage. De nämnda liksom en handlfull lika fritänkande hotar tyvärr dränkas i en kör av angrepp där misshagliga åsikter och personer utmålas som antidemokrater och värre.

I veckan avled tidningens inflytelserika styrelseledamot Jeanette Bonnier. Med tanke på att hon tillhör ägarfamiljen och själv varit journalist kan man gissa att hennes frånfälle får betydelse. Det skulle rentav kunna ge en möjlighet att orientera om tidningen, från dess hårdnackade försvar för en extrem migrationspolitik. Detta skulle verkligen behövas. Både migrationen och läget i EU och USA behöver skarpare granskare än dagens smått sektiska ledarskribenter. Man måste för att få en inträngande bevakning i dag söka sig till de nya media och till utländska källor. Att ett land som vårt med tio miljoner invånare inte skall ha bättre mediekommentarer att tillgå i avgörande frågor är i sig faktiskt en skandal.

Foto

EU:s avtal med Turkiet kan öka invandringen till EU

Våra medier antyder att de är lättade över flyktinguppgörelsen mellan Turkiet och EU.

EU skall enligt avtalet betala över fyrtio miljarder kr för att grannen i öster skall hålla tillbaka 2,5 miljoner flyktingar. Det är mycket pengar och löser ändå knappast flyktingfrågan. Få ställer därtill frågan, vad de rättigheter får som följd som Turkiet i samma uppgörelse förhandlat till sig.

Brittiska Spectator ägnar (12.3) en oroad ledare åt just detta. Man påminner om att Turkiets bristande mänskliga rättigheter har försenat förhandlingarna om ett EU-medlemskap i trettio år, och att rättighetsläget på senare tid knappast har förbättrats. Turkar kan till exempel dömas för att missfirma landets president. En person riskerar just nu 23 års fängelse för påståenden att statliga åklagare till underpris förvärvat fast egendom. Trots lagar som skulle skapa upprördhet i ett EU-land, menar Spectator, får landets 77 miljoner invånare nu rätt att resa utan visum i EU:s 28 medlemsstater.

Om så bara en del av de turkiska medborgarna använder sin rätt till visumfrihet, kanske därför att man fruktar de lagar som styr landet, kan Europa stå inför en ny våg av asylsökande. EU:s bekännelse till rättsstaten kan därmed visa sig tunnare än vi trott och dess ledare på nytt visa räddhåga och följsamhet. Blir Turkiet EU-medlem kommer unionen också att gränsa till Syrien, något som kan ge skjuts åt de migrations- och islamkritiska rörelserna i Europa.

Ett avtal som av EU avsågs bli en broms på invandringen kan därmed bli raka motsatsen. De som väl tagit sig in får följas av sina familjer. Och den illegala handeln med turkiska pass kan nå nya höjder, medan alltfler invandrade icke-EU-medborgare dras in i en osäker, oreglerad svart ekonomi.

Finansiella krig en del av USA:s strategi

I en global värld råder en förväntan att krigens epok är slut. Det finns ett utbrett motstånd inför militära insatser, särskilt hos stater som tidigare använt sig av sådana. I stället prövas mer diskreta och svårspårade sätt att kväsa misshagliga stater. Vid sidan om traditionella ekonomiska stridsmedel som sanktioner kan starka nationer som led i sin politik även påverka och hindra fria kapitalströmmar.

Förra året sade den förre iranske presidenten, som bevittnat hur den iranska oljeexporten drastiskt minskat och landets valutareserv tömts som följd av de USA-ledda sanktionerna:

”Ett dolt krig är på väg.” Han tillade: ”Vi måste inse att detta är en form av krigföring genom vilken fienden antar att han kan besegra den iranska nationen.”

Sedan dess har Iransanktionerna som bekant hävts. Men Mahmoud Ahmadi-Nejad hade ändå rätt. För efter 11 september började man i Washington systematiskt utveckla olika finansiella vapen som ett offensivt komplement till landets utrikespolitik och militära agerande. Vita huset samlade för ändamålet en rad experter på de finansiella systemen men även personer som visste hur man spårar och intelligent ingriper i ekonomiska transaktioner. Kampen mot terrorismen tog nu så kallade smarta sanktioner liksom tekniker för att frysa banktillgångar i sin tjänst.

En sådan verksamhet var inte ny, och liksom mycket annat går den så långt tillbaka som till de gamla grekerna. Under det peloponnesiska kriget på 400-talet stängde sålunda atenarna sina hamnar för köpmän som handlade med fienden Sparta. Går vi fram till vår egen tid vet vi, att det kommunistiska Kuba fram till förra året befann sig i en blockad som Amerika hade inlett redan 1960.

Med dagens globalisering får en finansiell stormakt som USA – även på grund av dollarns och de amerikanska bankernas viktiga roll i världsekonomin – chans att med lock och pock söka få kommersiella företag med på vad USA önskar. Det räcker med en lätt antydan för att banker som månar om sina marknader att undvika att befatta sig med företag som ansetts politiskt misshagliga.

I syfte att få bort oönskade aktörer ur spelet har det amerikanska finansdepartementet på senare år exempelvis gått på Nordkorea som man misstänkt för att vara delaktig i drogsmuggling. Även al-Qaida har pressats för att göra det svårt för landets finansiella operationer att verka – till exempel vad gäller att ge ut ersättningar till självmordsbombares familjer. Något liknande torde i dag gälla IS.

Huvudmålet för USA under den aktuella tiden har dock varit den iranska regimen. Här har Washington direkt gett sig på de banker som haft kontakt med den islamiska republiken, allt för att avskräcka dem från fortsatta affärer.

Tydligen har dessa försök ändå inte blivit så framgångsrika som man i Washington hoppats. Även om organisationer som al-Qaida har tillfogats förluster har flera av de rörelser som utpekats för terrorism tvärtom stärkts. Såväl den syriska som den nordkoreanska regimen har trots en omfattande, USA-styrd finanskrigföring behållit sin styrka. När amerikanerna till sist skrev under ett avtal med Iran om det beryktade kärnvapenprogrammet ilsknade såväl den israeliska som den saudiska ledningen till.

I sin bok Treasury’s war: The unleashing of a new era of financial warfare  (2013) skildrar Juan Zarate spelet bakom finanskrigets kulisser. Zarate som på presidentens uppdrag själv deltagit i att utforma dessa metoder drar slutsatsen att denna verksamhet knappast kan kallas framgångsrik och att den inte kan ersätta en öppen politik och en försonlig inställning i umgänget med stater man av något skäl ogillar. Boken kompletterar värdefullt den bild vi tidigare har fått av medlen i USA:s utrikespolitik.

Dubai – framtidsland eller hägring i öknen?

Att nå Förenade Arabemiraten efter den långa flygresan över Östeuropa och Iran är som att komma till en välmående sandbank vid Persiska viken. Staterna vid ”gulfen” – här känd som al-Khalij – är delar i arabvärldens hjärta. De är samtidigt inbördes olika – från de ”tusen prinsarnas” Saudiarabien, skapat ur en historia av förbittrade klanstrider, och det på visst sätt parlamentariska Kuwait till dagens hypermoderna emirat där en ny tid prövar vingarna i skuggan av ett slags bevarat patriarkat.

Dubai

Luxuösa Emirate Palace Hotel i Abu Dhabi tillhör Persiska vikens nya storinvesteringar. Här finns både en kommersiell del och en som används vid evenemang och statsbesök i Emiraten. Intill skribenten står en ”guldmaskin” uppställd där tackor kan inhandlas till dagspris. I konferensdelens foajé har en äkta palmallé planterats.

Dubai verkar för den oförberedde besökaren att närmast bada i pengar. Byggnader som överglänser de praktfullast tänkbara emirpalats reses i snabb takt och flerfiliga motorvägar fylls av oändliga bilströmmar, i vilka få fordon tycks äldre än senaste årsmodell. På gatorna ilar upptagna kontorsmänniskor, äldre män med dragkärror och vilsna turister, men också prydliga inhemska familjer i de för Arabiska halvön typiska dräkterna. Dubai är en kosmopolitisk marknadsoas, inbäddad i en urgammal arabkultur.

Här öppnar sig byggropar som närmast tycks bottenlösa och här byggs hus som får Manhattan att verka ren småstad. Till de senaste infrastrukturprojekten hör Dubais hypereffektiva tunnelbana liksom dess internationella flygplats – en skapelse som i storlek och effektivitet kan tävla med de största västerländska men som har utsmyckats i smakfull moderniserad arabstil och där syftet sägs vara att föregripa 2030-talets resandeströmmar. Enbart Dubai har därtill några köpgallerior som säljer allt vad den västerländska märkes- och lyxindustrin kan frambringa.

Sådant är det spontana intryck som Dubai och Abu Dhabi ger, men intill dess overkliga framtidsområden möter man samtidigt klassiska basarkvarter, gamla befästningar och de karakteristiska vindtornen, belägna i äldre stadsdelar som här och där också rymmer trädgårdar enligt arabiskt rätlinjiga mönster.

Emiraten beskrivs ibland som en sorts mutation, genom vilken ett nomadfolk som tidigare livnärt sig på kamelskötsel och pärlfiske genom nya oljefyndigheter lyckats ställa om för en ny tid. Rikedomen skänkte därvid en valfrihet där man fick välja och vraka ur egna och västerländska stilförråd. De senare årens utveckling är på sätt och vis ändå förberedd, då vissa framsynta emirer tidigt insåg att det traditionella klan- och nomadsamhället behövde finna sin plats i en ny tid. Så byggdes i förra seklets början den tidigare Koranutbildningen ut med inslag av handelskunskap och andra praktiska ämnen. Skolor för pojkar ersatte ökenfolkets obefintliga eller högst oregelbundna undervisning.

Dubai2

Emirate Palace Hotel förenar traditionell muhammedansk arkitektur med djärv modernitet.

En första kontakt med modern administration fick emiraten samtidigt med britternas hjälp så sent som på 1960-talet, då brittiska uppsyningsmän lärde sina arabiska bröder vad modern förvaltning kräver. Det som då påbörjades har uppenbarligen varit dessa stater till nytta. Ändå kan man undra hur stabila banden till den politiska ledningen i dag är och hur legitim denna stat i folkets ögon framstår.

Litet skymt av de synliga tecknen på rikedom lever emiratens stolthet, dess nya skolor och universitet som nu söker mäta sig med de bästa i världen. Här finns en handelshögskola och de flesta ämnen som en amerikan eller tysk student kan välja emellan, och en rad västerländska universitet har likaså byggt upp filialer i Dubai. ”-Det är ni som borde lära av oss!” säger en lektor i ekonomi en smula provokativt till mig. Han har ändå sina rötter i USA men forskar sedan många år här.

Då staten vill stärka den nya generationen kunskaper är det ingen slump att vårens diplomutdelning bevistas av en rad honoratiores och ambassadörer och med emirens egen bror i spetsen. Lika talande är att utbytet med internationella universitet nu byggs ut. Kunskap ses som en primär utmaning. Inte minst att passa in den analytiske forskarens attityd i det traditionellt islamska värderingarna är en viktig uppgift. En viss aning om den uppgiften är det att Dubais akademiska sajter visar precis samma bilder av avspända studenter och glatt campusliv som europeiska eller amerikanska universitets. Man skall inte bara plugga och anstränga sig – man skall ha roligt medan man gör det.

Dubai3

Magnifika Atlantic Hotel ligger 5 km ut i havet på den artificiella ön Palm Jumeirah och nås via en monorail invigd 2009. Ön är inte längre världens största konstgjorda.

Att Dubai är en brokig handels- och finansplats som även lockar turister är gott nog. Hur är det med sammanhållningen och de gemensamma värderingarna? Kommer en stat där bara en miljon av åtta utgörs av ”infödda” medborgare att ha den enhet som ett fungerande samhälle kräver? (Övriga är ofta indier och afrikaner som vistas här på halvåriga uppehållstillstånd.) Frågan är öppen.

Arabemiraten lever politiskt i skuggan av två makter – det mångdubbelt större Iran och det religiöst och socialt stränga Saudiarabien. Till Iran har emiraten ett pragmatiskt förhållande, om än inte utan spänningar. Det islamistiska Iran behöver inte minst en utvecklad granne som Emiraten där iranier kan tas emot och få anställning. Vad relationen med det ganska gåtfulla Saudi skall leda till är samtidigt ovisst. Att många saudier vill utveckla sitt lands monarki till en konstitutionell rättsstat med marknadsekonomi är väl känt. De spänningar som den store grannen på Arabiska halvön rymmer lär inte givet hålla sig bara inom detta geografiskt dominerande land.

Därför är framtiden för Gulfländerna inklusive emiraten trots gjorda framsteg och mot bakgrund av den tilltagande Syrienkonflikten oviss.

Ge de historiska stilarna en äreräddning

I dag ser många lite ironiskt på historiska stilar. ”Låt det gamla vara glömt – Låt de döda begrava sina döda”.

Att bygga som i äldre tider tycker många är fel, för hus skall ju ha en ”tidsreferens.” Sättet att rita hus går förstås ständigt framåt som allt annat. Men under vissa perioder har man samtidigt avsiktligt arbetat i äldre manér, ofta fast många hus också fick spegla tidens anda. Även under år då förnyelse hyllades, arbetade flera arkitekter medvetet efter äldre förebild.

Det gäller i Sverige kanske särskilt under den oscarianska epoken, då en ny borgerlighet gärna bosatte sig i ”medeltida” palats, då rådhus uppfördes i massiv Vasastil och egnahemspionjärer tog efter bondgårdar och torpstugor. Vem störs av att Ragnar Östbergs stadshus har italienska renässansdrag, eller att Ferdinand Boberg skapade elektricitetspalats i ottomansk anda? Den kända Gustav Vasa kyrka i Stockholm passar så väl med sin exteriör från en klassisk epok att vi nästan tror, att templet tillkom under denna. Desto lyckligare är förstås de, som anar det lätta jugenddraget i kyrkans utförande.

Sir George Gilbert Scott

Sir George Gilbert Scott

Ett exempel på hur man lekte med historiska stilar just som moderniteten säkrade sina positioner ger den brittiske arkitekten och kyrkorestaureraren George Gilbert Scott, som med sin konsekventa men också personliga neogotik kom att prägla såväl en rad engelska stadsmiljöer som byggnader på landsbygden.

Scott som grundlade en arkitektsläkt – verksam ännu ett stycke in på 1900-talet – blev bl a känd för en rad verk som Kelham Hall på den engelska landsbygden samt St Pancras Station, Albert Memorial med flera i London. Scott framtonar på bild som en typisk viktorian med polisonger och kal hjässa. Han sägs ha varit allvarlig och innerlig, just som en viktorian skall vara. Plikttrogen och starkt produktiv skapade han verk som både har väckt beundran och irritation. Scott var inte bara hängiven den gotiska stilen utan även så väl insatt i dess motiv och uttrycksformer att hans verk bde blev nyskapande och personliga. I detta påminner han för övrigt om den äldre arkitektkollegan Pugin, av vilken också en rad välgenomförda neogotiska byggnadsverk finns bevarade.

Efter decennier av misstro visar sig flera åter villiga att i Scotts misskända arbetssätt se förtjänster. Det gäller inte minst hans många restaureringsprojekt. Visst sökte Scott som var frilansare ivrigt få uppdrag, men han vinnlade sig också om att möta uppdragsgivarnas önskningar. De byggnader han restaurerade speglar hans goda kunskaper om varje byggnads ursprung men äger också nyskapande prägel. En uppgift bland många som han löste med glans var att ge Nikolaikyrkan i Hamburg ett ansiktslyft. Scott räddade även en rad engelska kyrkor från totalt förfall. Han provade nya material och motiv på sätt så att byggnadernas individualitet fördes vidare.

Gotiken måste liksom alla stilar naturligtvis förstås utifrån sin tid och dess formspråk, oavsett om vi talar om medeltida mästare eller om de 1800-talsromantiska viktorianer som sökte ge den nytt liv. Utan dess utmejslade detaljer uteblir helheten. I gotikens väsen ligger att inte vara originell, dess arkitekter och hantverkare var knappast formgivaregon. Det kräver därför, som många betonar, kunskap för att riktigt tolka och värdera gotiken. Utan att veta vad ”ribbvalv”, ”spetsbåge”, ”trepass” och så vidare fattar man nog inte gotikmästarnas djupare avsikter, den om att låta människan sväva inför en ljusvision, möjliggjord bland annat genom de ”genomskinliga väggar” som gotikkännaren Hans Jantzen så träffande talar om.

Att enbart läsa om Pugins eller Scotts verk får mig att minnas egna omvälvande möten med äldre engelsk byggnadskonst. En sommar på väg till Cornwall besökte jag den kända Salisbury-katedralen. Den ger, där den ligger omgiven av gräsmattor och tillbyggnader, som varje besökare inser ett praktfullt och ganska gripande prov på medeltidens engelskt byggnadssätt. Den ljusa katedralen formas av sakral ”unggotik” men det kända tillskottet från 1300-talet, det djärva tornet med dess höga spira (123 meter totalt), förstärker samtidigt katedralens uppåtsträvande prägel och skänker en enkelhet och därmed en friskhet som man inte alltid finner hos dåtidens kyrkor. Lyckligtvis kunde denna byggnad uppföras ”på jungfrulig mark” och enligt en egen plan, den behövde alltså inte ta hänsyn till något tidigare tempel. Salisburys enkelhet har mycket riktigt påverkat många andra engelska byggnadsverk, inte minst tempelherrarnas kända kyrka i London.

Att sommaren 1965 träda in i Salisburys medeltidskatedral medan klangerna från dess gosskör svävade under valven blev inte bara en uplevelse i sig, här anades väl själva det sammansatta som utmärker den äkta gotiken. Körsången var förstås inte den medeltida, gregorianska, utan återgav snarare något av den engelska reformationsandans och sjöfararlandets på samma gång trotsiga, jublande och tragiska erfarenhet, inte minst med tonvikt på ’erfarenhet’. Katedralens väggar är både på grund av stenmaterialet och fönstren ljusa; det kända Trefaldighetskapellet får till och med dagsljus från tre håll. Jag lärde mig senare att katedralens valv hade gjorts ovanligt breda, så att de då vanliga processionerna lätt skulle kunna röra sig inne i kyrkan. Samtidigt som det katolska i en mening givetvis är borta, har en del gamla seder och även de gamla katedralsämbetena från förreformatorisk tid här kommit att behållas, främst sägs det därför att Salisbury inte hade något kloster som kunde inge Henrik VIII och hans män någon misstanke om att man velat hålla katolska bruk kvar. Med Salisbury förknippas även den tidiga så kallade Sarum-riten (’Sarum’ är Salisburys latinska namnform), i vilken de katolska kyrkobruken ännu delvis ännu ingick och som även infördes i reformationstidens gudstjänstordning för hela landet.

Salisbury Cathedral

Katedralen i Salisbury (Foto: Lambert)

Det lär finnas en markant skillnad mellan engelsk gotik och fransk – det land där denna stil först uppkom. Britterna tog förnämt avstånd från den yppiga franska stilen och värnade mer om sin egen anglo-normandiska tradition, något som bland annat märks i en förkärlek för gallerier som placerats in över kyrkornas valvbågar. Engelsk gotik är samtidigt mer färgrik än den franska, men framstår på flera sätt också som utrerad i sin enkelhet, något som inte bara lär ha haft med fattigdom att göra. I Salisburys fall bidrog stadens rika borgare generöst till katedralbygget. Katedralen här är också typisk engelsk genom att man har avstått från systemet med strävpelare; fasaderna är i huvudsak raka och det franska sättet att stadga byggnaden med stödjande anordningar av stort tekniskt raffinemang är frånvarande.

Klart är att Salisbury såsom byggt på 1200-talet ger ett gott uttryck för sin tid. Hur är det då med de många ”imitationer” av gotisk stil som senare har skapats?

Själv besöker jag ibland Stefanskyrkan i Stockholm, en mindre byggnad av kalksten fritt skapad efter en engelsk lantkyrka i den sengotiska så kallade ” perpendicular” style (perpendicular betyder rak, uppåtstående). Stefanskyrkan känns med sin lätta, ”skandinaviska” anpassning av gotiken knappast som stelnad eller imiterande, utan äger tvärtom en avrundad personlighet. Detta gäller även flera andra byggnader efter äldre förebild även i vårt land. Man kan knappast tro att ens utgångspunkten har varit att ”imitera”, snarare har det gällt att hitta en väg att förnya i ett läge då arkitekturen blivit stelnad eller upplevts som dogmatisk. Några ord som yttrats om en svensk, något senare själsfrände till Scott, Helgo Zetterwall, är på det sättet upplysande: ” I sina restaureringar sökte  Zetterwall återupprätta en förlorad arkitektonisk konsekvens och satte den konstnärliga helheten framför autenticiteten” (NE).

Att återskapa en ”förlorad arkitektonisk konsekvens” bör verkligen betonas, då det tycks peka mot en annan utgångspunkt än den blotta imitationens, eller framkalla bilden av en av förebildens auktoritet och strålkraft bländad konstnär som glömt bort vad han själv kunnat tillföra. Tendensen att se motsättningar mellan ”historiserande” och ”samtida” stil verkar för övrigt olycklig, för att inte säga destruktiv. Vi borde se hur en stil mottagen i nya omständigheter kan skapa en livgivande spänning som besökaren genast märker. Vi borde därför mera än nu uppmärksamma historister och så kallade eklektiker och se vår egen roll i att nyansrikt och förstående karakterisera och bedöma varje arkitekt utifrån den personliga syntes som han lyckas skapa.

Foto av katedralen i Salisbury

USA-ambassadör angriper Ungern i tal

Ungern har en tid varit i skotthålet för förmenta avvikelser från EU:s praxis och värderingar.

Kritiken har tilltagit sedan landet har fått ta emot de nya flyktingströmmarna från Syrien, Afghanistan och Nordafrika. Ungrarna säger sig bara upprätthålla det regelverk som EU har infört, men opinionsbildare och politiker lyssnar inte på det örat utan angriper dem häftigt.

Mot diplomatisk praxis riktade den amerikanska ambassadören i landet, Colleen Bell, nyligen skarpa anklagelser mot Ungern i ett uppmärksammat tal. Det kan påminnas om att Colleen Bell då president Obama ville se henne som ny Ungernambassadör fick veta att hon var ”totalt okunnig” om Ungern och att hon valts främst för sitt engagemang i Obamas presidentvalskampanj (John McCain). Hennes bakgrund är nationalekonomi, miljöaktivism och tv-produktioner. Hon tillträdde sitt nuvarande ämbete i januari 2015.

Några synpunkter skall här återges ur mrs Bells tal liksom några reaktioner på det.

I talet som hölls vid Corvinus-universitetet inledde ambassadör Bell med att tacka Ungern för dess Nato-insatser och för att det sänder gas till Ukraina. Därpå yttrade hon sig kritiskt över den plan på en utvidgad atomkraftsanläggning (Paks) för vars genomförande Ungern har valt att anlita ryska entreprenörer. Hon begärde vidare att Ungern skall införa flera ”checks and balances” i sitt rättssystem och att det skall öka pressfriheten i landet. I den aktuella migrantfrågan uttryckte ambassadör Bell sin oro över Ungerns som hon ansåg intoleranta, nationalistiska och främlingsfientliga retorik.

I sin reaktion på talet sade utrikesminister Péter Szijjártó att fru Bell knappast fört fram något nytt utan snarast upprepat sina företrädares synpunkter. Szijjártó klargjorde att Ungern som medlem i EU föredrar att i dettas olika fora dryfta de frågor som fru Bell fört fram, inte polemisera med henne i det fria. Han påpekade även att USA tydligen vill öka flyktingmottagandet i Ungern medan Ungern självt vill få ned antalet ekonomiska migranter. János Lázár som är premiärminister Orbans stabschef, sade sig apropå talet med viss ironi hoppas, att den generösa åsikt om invandring som ambassadör Bell visat också speglar hennes lands attityd gentemot Mexikoflyktingarna.

En medieröst säger sig misstänka att USA:s omsorg om de flyktingar som kommer till Ungerns gräns har geopolitiska motiv och inte speglar ett verkligt intresse för de flyende eller för Ungern som rättsstat. Han förmodar att USA retar sig på att Ungerns fått ökad ekonomisk suveränitet genom att tjäna pengar på marknaden och inte på Internationella Valutafonden. Han tror också att Ungerns anlitande av en ryskt företag för att utvidga sitt atomkraftverk sticker i ögonen och finner det till sist märkligt att USA läxar upp ungrarna i frågor som dessa uppenbart själva måste få avgöra.

En annan kommentator säger sig förmoda, att USA i takt med att invandringsfrågan blir inaktuell på andra sätt kommer att fortsätta sitt diplomatiska krig mot Ungerns regering. Han tror att USA därmed även kan vilja sända ett budskap till Polen där det PiS-parti som segrade i valet nyligen inom kort antas komma att beskatta i landet verksamma USA-ägda internationella företag och banker.

En kolumnist anklagar USA för att påverka Grekland och Turkiet att låta flyktingar fortsätta in i EU för att pressa detta till underkastelse och lyhördhet mot USA:s synpunkter, få det att underteckna det transatlantiska handelsavtalet och understödja USA:s geopolitik allmänt snarare än sina egna intressen.

En annan röst ironiserar över att det EU-kritiska Ungern som motargument mot fru Bells anklagelser just framhåller sitt EU-medlemskap och misstänker att den ungerska regeringens gensvar kommer att skada relationen mellan Ungern och USA. Det kan antas att Hillary Clinton i det fall hon väljs till USA:s president kommer att använda IMF, Världsbanken och amerikanska investerare för att öva påtryckningar på Ungern.

Politiskt laddat Turkiet går till val med oviss utgång

Turkiet står i rampljuset inte bara genom sin roll mot det krigshärjade Syrien och mot dem som flyr från detta land. Den starka inrikespolitiska splittringen med anknytning till kurdkonflikten pressar också landets politiska ledare.

Inför valet kostar partierna på enorma valplakat, många fyller som detta en hel husfasad.

Inför valet kostar partierna på enorma valplakat, många
fyller som detta en hel husfasad.

Mindre än sex månader efter det val som bröt maktpartiet AKP:s 13-åriga parlamentsmajoritet går turkarna åter till val. Då tre fjärdedelar av landets befolkning är under 25 år är ledande politiker begripligt nog nervösa. Till de unga väljarnas oförutsägbarhet kommer att fler utlandsturkar väntas rösta än i det förra valet. AKP torgför sig liksom sist som statsbärande, men dess stöd hämtas till stor del i den lantliga östra delen av Turkiet. Partiet har hoppats återta 7 procent av de förlorade rösterna, men också övriga partier känner segervittring och många tror att valet kan utmynna i en koalitionsregering.

Det probleminriktade, kurdiskvänliga HDP (Folkliga demokratipartiet) som i somras oväntat ökade efter att ha ifrågasatt president Erdogans maktambitioner bildar i sig en osäkerhetsfaktor. Striden lär stå hård i 39 av landets nyckeldistrikt däribland Ankara.

Hemligheten med HDP:s framryckning i våras var att partiet lockade såväl liberaler som oroades över Erdogans linje som mer konservativa väljare. Kan HDP fortsätta den balansgången mellan grupper som i andra frågor står långt ifrån varandra, frågar sig många. Premiärminister Ahmet Davutoglou från AKP kan känna viss osäkerhet om hans parti återhämtar sig, men har i kampanjen föga överraskande anlagt en statsmannaprofil.

För AKP gäller det inte bara att vinna minst 43-44 procent. Man behöver också kunna rycka fram i provinser där man gick tillbaka i junivalet. Får inte AKP detta övertag kan en koalitionsregering bli utvägen. Då kan det också bli aktuellt att utlysa ännu ett val, vilket bland annat riskerar att landet polariseras än mera.

Turkiet uppvisar i dag en säregen blandning av ett traditionellt, familjevänligt samhälle i näranog medeltida anda, ny politisk radikalism och en nyliberal praxis som starkt är på väg att starkt förändra Kemal Atatürks 1920-talsrepublik. Ekonomin går bra, enorma infrastruktur- och andra byggprojekt pågår, inte minst söker man ersätta äldre bostadshus med nya och mer jordbävningssäkra. Landets sjukförsäkringssystem följer modellen ”statens kaka är liten men säker”. Erdogans löften bl a om nya infrastruktursatsningar kan ge AKP vind i seglen.

Premiärminister Davutglous tv-framträdanden ger bilden av en pålitlig statsbärare.

Premiärminister Davutglous
tv-framträdanden ger bilden av en pålitlig statsbärare.

I en intervju för Hürriyet Daily News (27 okt) hävdar den amerikanske författaren Noam Chomsky att Turkiets ”nyautoritära” omsvängning under Erdogan bör ses som en reaktion på EU:s njugga svar på tidigare turkiska inviter. Europa är i grunden ”rasistiskt” menar den kontroversielle språkvetaren och man ser inte Turkiet som en värdig blivande EU-medlem. När Erdogan inte fick något gensvar trots sina tillmötesgåenden, valde han helt enkelt och förutsägbart att återgå till en populistisk politik som han insåg hade givna stödgrupper.

Chomsky: ”Just nu agerar den turkiska regeringen på sätt som är extremt skadligt för landets folk, för hoppet om turkisk frihet och demokrati och för kurderna i deras rättmätiga kamp för grundläggande rättigheter. Och det gäller även internationellt. Turkiets roll i Syrien har varit extremt olycklig.”

Chomsky menar också att Erdogans grundläggande självhärskardrag varit viktiga, men att europeernas benägenhet att ställa nya krav så snart Turkiet hade uppfyllt de tidigare skapat en stegrad frustration som kan förklara den turkiska politiska omsvängningen. Det var inte längre idé att försöka, tycktes man resonera.

Tillfrågad om vad han ser som Turkiets starka sida svarar Chomsky: ”Turkiet kan ge Europa och den övriga världen verkliga insikter. Turkiet är det enda land jag känner där de utbildade gruppernas ledande element – journalister, akademiker, författare – har inte bara protesterat mot statens brott utan har företagit modiga civila olydnadshandlingar för att motsätta sig dessa brott, ibland även med svåra straff som följd. Detta sker inte överallt. I varje fall inte i Europa eller USA.” Sådana protester må avfärdas som igångsatta av en liten elit – ”vita turkar”. Enligt Chomsky kan nya protester i dag lätt återuppliva dem som ägde rum för ett tiotal år sedan vilket kan ge intressanta resultat.

Västs Syrienupplägg gick i kras

När Syriens inbördeskrig startade varnade många för att avsätta landets sekuläre envåldshärskare. De framhöll att inte bara få i Syrien ville se honom avsatt. De pekade även på farliga följder av en åtgärd som med katastrofala resultat prövats mot Iraks Saddam Hussein. De som kallades icke-religiösa rebeller visade sig i Syrien vara eller ge plats för hårda islamister i förklädnad. Västs intressen i regionen skulle komma att undermineras av saudiska och iranska miliser, beredda som de var att utkämpa ett fasansfullt krig genom ombud, medan Syriens egen heterogena befolkning riskerade att utplånas. Ovanpå detta riskerade väst att utlösa ett fullskaligt krig med Ryssland.

En av dem var Mellanösternkännaren John R Bradley, som i Spectator (26 sept 2015) med hänvisning till sina inlägg då Syrienkriget började åter dömer ut den västliga strategin i Syrien som naiv och ohållbar från början. De farhågor han hyste har besannats med råge, 250 000 människor har hittills dödats, halva befolkningen har fått lämna sina bostadsorter och folk flyr desperat från det konfliktridna landet, varpå Syriens allierade Ryssland träder in med toppmodern utrustning och tar väst och Nato på sängen i det tomrum som deras geopolitiska misstag skapat.

President Putin kan nu enligt Bradley med viss rätt utmåla sig som Europas räddare i flyktingkrisen. Att se till att president Assad kan sitta kvar är enligt rysk åsikt det enda sättet att minska antalet flyende. Och medan Assads fall länge ansågs som en tidsfråga börjar nu hans styrkor återta initiativet. Vågor av luftangrepp skadar svårt sina mål, och många som tidigare ansett Assads fall vara ett absolut krav börjar under händelsernas tryck ändra åsikt. I de områden som Assads armé behärskar är han tydligen populär, medan väst av syrierna avskys allt mera. Enligt en färsk undersökning anser faktiskt 80 procent av syrierna att det är västmakterna som låtit IS uppstå, en åsikt som också är starkt företrädd i övriga Mellanöstern.

Moskva anses av flera ha bedömt Syrienkrisen riktigt från början, medan västs humanitära trovärdighet lidit kanske irreparabel skada. Genom att ryssarna trätt in i kriget får Putins tidigare varning också tyngd: alla som söker störta Assad får med Ryssland att göra.

De som vill att fler flyktingar skall komma kan riskera Syriens återuppbyggnad

Att läsa DN kräver i dag säkerhetsbälte. Om det som förr bara var någon lärobok vars syn på könsroller väckte DN:s vrede. Eller att tidningen gav sig på någon naturvetarinstitution som sparat gamla dödskallar. Nej man mästrar polisen för de så kallade ”romregistren”, dag ut och dag in. Och nu är det som få har undgått flyktingarna från Syrien som får tidningen att försvara ett praktiskt taget gränslöst flyktingmottagande, allt medan de som vill se andra lösningar avfärdas med upphöjt förakt.

Det osar av ilska i DN och Expressen, litet mindre men dock i Aftonbladet och SvD.

Beror det – som en del tycks tro – bara på att folk tycker olika i den laddade migrationsfrågan och på att invandringen i sig kan väcka rädsla för framtiden?

En del verkar tro det. Andra söker ana en agenda, där flyktingfrågan visserligen också ses som viktig i sig men i vissa kretsar samtidigt ges ett ”högre” syfte, fritt för tolkningar.

Många ser i vart fall att debatten hårt styrs upp. De som vill bromsa invandringen bemöts inte seriöst utan åsätts nedlåtande klichéer. Ledande opinionsskribenter fördömer deras åsikter i klump utan att bemöta dem i sak. Handlar då inte folkstyret om att lyssna på den andre, kan man fråga, och om att något litet söka förstå? Medan debatten pågått har ändå män som Paul Collier, brittisk migrationsforskare, sagt att EU mer än att öppna gränserna bör hjälpa till att starta syriska exilföretag i grannländer som Jordanien. Företag som ger flyktingar arbete och som då kriget är slut kan flytta åter till Syrien och hjälpa landet på fötter. Fraser Nelson, tidningen Spectators chefredaktör, varnar (SvD 7 september) för att EU orsakar många dödsfall om det fortsätter locka människor ut på havet i usla båtar, medan den norske diplomaten och flyktingsamordnaren Jan Egeland – tidigare vice FN-chef – vill se en ny ”Marshallhjälp” som i Mellanöstern stödjer syrierna så att de efter kriget lättare kan återvända och brain drain förhindras. Män som dessa skiljer i synen på Syrienfrågan välgörande ut sig från den svenska konsensuslinjen.

Tråkigt är att så snart de kritiska märker att konsensförsvararna inte låter sig rubbas, byggs en vrede och en frustration upp, som får vissa att höja tonen och förgrova argumenten medan andra blir uppgivna och tystnar. Båda så klart lika illa för idéutbytet. Lägg till detta en moraliserande stil främst hos flera liberala medier så blir hettan och pulsen i nätdebatten mer begriplig. De sociala medier som saknar DN:s grindvakter får helt enkelt bli en boxboll och en säkerhetsventil – kanske den enda som återstår. Samtidigt som de som formar de fria medierna söker nå saklighet och trovärdighet. För vem vill dagligen hunsas och fördömas, även om det inte sker direkt utan i tv och tidningsspalter? Märkligt nog ser sig DN och andra moraldomare som både unikt humana och fria från krav på att motivera sina åsikter.

DN:s egen kolumnist Johan Croneman skrev (DN 8 sept 2015) kritiskt apropå SVT:s nya domstolsserie: ”Vad finns det kvar för tittarna att vänta på när programmets producent redan bestämt sig för vem vi ska heja på?” Orden kunde lika väl gälla DN:s egna läsare i förhållande till tidningens flyktingpolitiska linje. Man har ”redan bestämt sig”. Såväl ledarskribenter som reportrar blir därmed förutsägbara så ”vad finns det kvar att vänta på”.

Lustigt nog tillämpar DN en metod som brukar fördömas hos dåliga chefer, nämligen att vägra lyssna på, respektive att via språk och attityd ignorera, sina underställda (särskilt om dessa är kvinnor). Så agerar i dag också många av dem som vill se oreglerad invandring. De förklarar att motståndarna har problem med sitt liv, och tillskriver dem godtyckligt förmenta psykiska drivkrafter och åsiktsmönster.

Det är en sak att säga ”du, som tycker så är främlingsfientlig”. I våra medier dras trådarna ofta ut längre än så, då skribenten förklarar att ett visst oönskat handlande ligger ”i förlängningen” av en framförd åsikt. Ungefär som i McCarthytidens USA när vissa fick veta att det kanske inte var kommunister men väl ”on the road to Communism”. Ibland stämplas i dag folk som fascister eller nazister, fast de uttryckligt försäkrar att de inte vill bygga koncentrationsläger eller utrota migranter.

Flyktingfrågan tycks DN se som en händelse i det blå. Den har ingen förhistoria och dess orsaker ges förströdd eller ingen uppmärksamhet. En bland dem som går litet djupare är Skånska Dagbladets chefredaktör Lars J Eriksson som den 8 augusti skrev: ”I en intervju nyligen talade den tjeckiske presidenten Milos Zeman ett klarspråk som också andra politiker borde tala. Han sa att ’dagens migrationsvåg uppstod som följd av den galna idén om ett väpnat intrång till Irak, där massförstörelsevapen ska ha funnits, men aldrig hittats’. Även den lika galna idén att ’skapa ordning’ i Libyen och Syrien har bidragit. Skulden för detta menar han låg hos USA och de länder som utgjort landets supportrar i dess galna krigsäventyr. Samtidigt som USA skapat ett nästan femtonårigt krigstillstånd i arabvärlden – ett krig som dessutom sannolikt kommer att vara i flera årtionden till – smiter landet från sitt ansvar för flyktingkatastrofen. Till USA är gränserna stängda, färre än 1000 syrier har fått komma dit.”

Visst, orden må vara journalistiskt förkortade, men nog rymmer de en poäng. Eriksson tillägger: ”Först lastar [amerikanerna] över huvuddelen av flyktingkatastrofen på Europas länder. Sedan vill de också lasta över de militära insatserna och kostnaderna [här avses bl a ett förslag från en tankesmedja i USA om att använda svenska Gripenplan över Syrien] både i pengar och människoliv på oss.”

I anslutning till det stora upprop i flyktingfrågan som DN tilkännagav den 6 september ondgör sig ledamoten av Svenska akademien Kerstin Ekman i samma nummer över att man i dag öppet får framföra ”sina unkna och illa underbyggda åsikter” om migrationen – men vad hon därmed avser säger hon inte. Inte heller avger hon någon som helst analys av fenomenets ekonomiska eller praktiska sida. Allt är blödande medkänsla. Men att en sådan syn på invandring och flyktingmottagande som hon bekänner sig till har fått försvaras med ”illa underbyggda åsikter” vet nog alla som i sommar följt medierna.

DN berömmer sig av en rationell och resonerande ansats till samhällsfrågorna men jagar i dagsläget främst och med förvånande aggressivitet misshagliga opinionsbildare. I dagarna har man till och med luftat tanken att staten bör gå till rätta med de feltänkande. Den 6 september skrev Peter Wolodarski om hur hetsen mot en viss folkgrupp i 1960-talets Polen fick hans familj att fly till Sverige och han själv födas här. ”Hatkampanjer kan få vagnar att välta” skriver han.

Men den 23 augusti var han redo för sin egen nya slutsats: ”Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättsstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp.” Skälet han anger för att ingripa rättsligt är att ny teknik låter digitala budskap nå många fler mottagare än förr. I ena fallet stod en kommunistisk regim i Polen för inhuman förföljelse, i det svenska fallet är det i stället något så lösligt som tyckande individer på nätet som DN-chefen ser som så hotfulla att han överväger lösningen att de på statens vägnar knips åt och stoppas.

Man kan lätt tänka så: Hur ofta har inte DN ignorerat andra budskap än tidningens? Hur ofta besvarar DN:s egna skribenter ens den allra hövligaste invändning från läsare på nätet? Hur ofta ger tidningen över huvud taget folk chans att bemöta orimliga eller felaktiga påståenden i spalterna? Den som har erfarenhet av detta kan tycka att Wolodarskis ord har ett både självgott och kusligt drag.

Man skall inte söka en ”agenda” bakom viljan till godhet, låter DN nu sina läsare förstå. Om dess egen syn på flyktingkatastrofen utöver att förorda hjälp har ett längre syfte kan nog inte uteslutas. Den inrikes ilska som Wolodarski och medarbetare rör upp må vara en sak. Det riktigt tragiska sker när deras linje drivs så envist, att det kan skada syriernas chanser att reparera krigets skador och få sitt land att fungera igen.


Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv