Borgerligt ideal klarar framtiden

En tidigare version av denna artikel publicerades i våras i Svensk Tidskrift och uppmärksammades av bl a P J Anders Linder i Svenska Dagbladet.

Vad betyder borgerlig? En del svarar ”brackig”, eller ”snobbig”. Men borgerlig bör inte karikeras. Som samhällsgrupp har den gammalt ursprung. Den börjar formas hos de hantverkare och köpmän, som på medeltiden verkade i städerna eller kring Europas feodalborgar. Dessa hantverkare ägde ”burskap”, alltså rättigheter att verka på sin ort. Borgare blev även en tidig testgrupp för vad som skulle vidgas till en modern civilrätt, även då de borgerliga revolutionerna i modern tid fört det ”tredje ståndet” till makten.

Borgerlighet är en flerskiktad företeelse, och blir det än mer då industraliseringen inleds. Om högborgare och patricier utgör en gränsgrupp till adeln, gränsar småborgerligheten till proletariatet och de ofria bönderna. I stället för borgerliga talar man ofta om om middle classes eller Mittelstand. Att borgerliga även i revolutionära tider har bevarat vissa aristokratiska seder är likaså klart. (Se t ex Andreas Kinneging: Aristocracy, antiquity, and history. An essay on classicism in political thought, 1994).

Borgerliga personer är självfallet individer. Bland dem har det funnits personer med mycket olika skaplynne och samhällsnytta. Det konstiga är nog inte att de alla är olika, utan att de som grupp har lyckats tillföra samhället en så påtaglig förnyelse.

De borgerliga skikten förtjänar att belysas och förstås. Att t ex inse vad en stabil borgerlighet kan betyda i ett land borde välkomnas inte bara av de partier och organisationer som själva har frihetliga strävanden. Vi vet ju att epoker med stark borgerlig närvaro har blivit frigörande och framgångsrika. Initiativ och välstånd har spritts till andra än dessa grupper.

”Borgerliga” som förnyelsegrupp behöver fasta men förnyelsebara regelverk. De styrande måste förbättra lagarna, så att samhälle och ekonomi blir förutsägbara. Individerna måste i sin tur disciplinera sig så, att de kan lösa sina uppgifter. Häri ingår att godta s k ”uppskjuten belöning”, t ex att vilja gå i lära eller studera resp. börja arbeta utan hög lön. Man måste även bli varse sina starka sidor. Borgerlig betyder att göra en livsplan, att ordna sitt liv självständigt och så långt det går sköta sin trygghet utan(för) staten.

Detta yttre och praktiska är en sak. Utan att inspireras från fantasin och konsten, utan känslan av att ett borgerligt samhälles livsstil är lika självklar som den luft vi andas, lär denna livsstil inte möta större gensvar. Vi människor måste lockas – vi måste ge ett gensvar, djupare än logikens, för att anta ett sätt att leva. Man kan tänka på vad bilden av den egna röda stugan och flaggan i topp har betytt i Sverige. Att efter ”trial and error” överge det stelnade och livslösa i varje tids regler och vanor, och samtidigt bevara det gångbara i dessa, är en metod för borgerlig förnyelse.  En sorts ”kulturell arbetsdelning” mellan professioner och över tiden är även oundgänglig.

De borgerliga tvingas ofta försvara sin roll. De måste bemöta kritik med god kunskap om den ekonomiska historien och rättsutvecklingen, får söka visa hur frihet och rätt (”lag och ordning”) historiskt har ersatt godtycke med rättvisare institutioner. Det krävs här att forskare och andra knyter ihop den liberala rättsstatsdebatten och lärdomar t ex från sociologer som påtalat den fria tävlans avigsidor, med kravet på entreprenöriellt handlingsutrymme. Här finns en sorts ”bildning” som är helt nödvändig för samhället.

Som en enkel vägledning för ett borgerligt samhälle föreslog den tysk-schweiziske nationalekonomen Wilhelm Röpke efter 1945 att vi bör premiera personliga egenskaper som: ”Självdisciplin, rättvisekänsla, hederlighet, ärlighet, sportslighet, moderation, allmänanda, respekt för mänsklig värdighet, fasta etiska normer”. Detta kan tyckas banalt, men för oss långt. Att Sverige efter 1945 i så hög grad förvisåg de försök som bl a tyska ekonomer, samhällsvetare och politiker (ofta kallade ”ordoliberaler”) gjorde för att lägga grunden för en ny sorts rättvist och frigörande samhälle är beklagligt. Dessa centraleuropeer sökte kombinera socialt ansvar med personlig frihet, något man på andra håll gärna tog efter. Vi missade i Sverige ett frihetsprojekt som blev en succé och bl a fördes från Tyskland till Frankrike och även USA. Troligen förband våra (S)-ledare då detta slags regelbaserade politik med en kristdemokrati som de ogillade. Man ville också ta sin inspiration från England och USA.

Vänstern gestalter misstrodde länge en borgerlighet hos vilken de bara kunde se egoism och egenintresse. Man såg sig moraliskt höjd över ”högern” då man försvarade en gemenskap eller ett socialt ”kosmos,” något de borgerliga ansågs ha vänt ryggen. De borgerliga ansågs av vänstern ”atomisera” samhället, och utlämna  individerna åt ett blint öde, förkroppsligat av marknadskrafterna. Hur godtycklig denna världsbild än var, tycktes den under lång tid svår att rubba.

Kring det borgerliga som social kraft finns samtidigt en rad olösta frågor. Därför  är det välkommet att Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse just utgett Den nya borgerligheten, byggd på ett Engelsbergsseminarium med prominenta deltagare (red. Kurt Almqvist och Lotta Gröning, 114 s, 2011). I boken väcks vitala frågor i aktuell form.

Enligt idéhistorikern Svante Nordin var svensk borgerlighet en gång stark. Borgerliga fick från sent 1800-tal goda chanser att verka. När skråväsendet avskaffats, ståndsriksdagen upphävts och bl a Gripenstedt vidtagit sina reformer, kunde driftiga personer börja bygga ett modernt samhälle.  Genom arbete och sparande bröt svenskarna fattigdomen. Borgerliga politiker inskänkte sig inte till ekonomin utan lade även grunden till ett modernt socialförsäkringssystem. Socialdemokratin förblev länge svag, särskilt så länge den hyllade marxistiska dogmer. När Per Albin Hansson slog in på en mer arbetarborgerlig väg gav det resultat. Symbol härför blev som bekant folkhemmet. Samtidigt som den tidiga socialdemokratin bejakade skötsamhet och egenansvar, sparande och egnahemsbyggande, beträdde dock radikaler som Ernst Wigforss vägen mot en stor statssektor och en övervakad jämlikhet, samtidigt som de skattevägen sökte dra in enskild egendom till staten.

Svante Nordin hävdar att svenska borgerliga på sikt inte klarade denna anstormning. Särskilt då den ifördes en moralistisk skrud. Trots att många lättat på sin kristna förankring behöll de ett kännetecken: det såriga samvetet. Skammen över att ha det bättre, över ett välstånd som kanske var oförtjänt, plågade många borgerliga. Detta skapade en osäkerhet, som omvittnats inte minst i borgerlig skönlitteratur. Fast Nordin inte direkt tar upp det, var metoden att vädja till borgarnas dåliga samvete också välkänd bland arbetarrörelsens pionjärer. Med italienaren Gramscis ord sökte socialdemokratin upprätta en hegemoni, ett moraliskt-kulturellt övertag, mot de borgerliga. Det gjorde att dessa hotades av en ständig och osynlig fiende även då inte ekonomisk kris rådde. Vänstern sökte även underminera det borgerliga bildningsbegreppet och dess mest synliga klenod – studentexamen. Man sargade än mer ett bildningsbegrepp som redan var sårbart, då det blivit så beroende av staten.

Enligt Svante Nordin har borgerliga och socialdemokrater sedan haft ett laddat förhållande som även rymt inbördes beroende. Genom sin roll i ekonomin har de utgjort bältesspännare, ihopfogade av ett osynligt kontrakt. Därför är de kanske också dömda att försvinna ihop. Vänstern (den politiska och fackliga) bråkade och krävde, men var likafullt beroende av de borgerliga. Alla känner till fenomenet.

Nordin förbigår möjligen en vital sak. Det är den vana som efter 1945 uppkom, att förknippa borgerlighet med fascism. Detta gav det dåliga samvetet en ny och svårare match. Att de borgerliga sålunda ”atomiserat” samhället ansågs inte bara som omänskligt. Det sades även förklara våldsläror som fascismen. Då vänsterns intellektuella hävdade att diktaturerna hade tagit över de borgerligas idéer och drivit dem till ytterlighet, framstod också de mest reformsinnade icke-socialister som gemenskapens dödgrävare, gestalter som kunde återfå mening bara om de närmade sig vänstern. Något som också ofta skedde.

Här finns en skillnad mot Centraleuropa. Det var nämligen inte som en avbön för en påstådd ”fascism” som borgerliga där efter kriget sökte förena liberala frihetsidéer med kristna gemenskapsprinciper. Man ville primärt uppnå ett gott borgerligt samhälle. Tilltro till goda institutioner skulle förenas med en ny statlig roll dvs att övervaka ”fair play” och skydda allas rättigheter. Ett socialt kosmos utan socialism alltså, och med bibehållande av (modifierade) liberala institutioner, det var bl a vad en krets tyska kristdemokratiska tänkare ville uppnå. Deras tankar skulle upptas av politiker som Konrad Adenauer och Ludwig Erhard. (För en god resumé av hur dessa synsätt uppstod i Tyskland, se den franska filosofen Michel Foucault: The birth of biopolitics, 2010).

Hegemonibegreppet berörs i boken också av historikern Anders Edwardsson. Han betonar att svensk socialdemokrati från början övertog ett tämligen borgerligt samhälle. Ett där människor primärt ville klara sitt uppehälle utan sociala bidrag. Enligt Edwardsson försköt socialdemokratin dock dessa principer. Man införde en ”självskriven” trygghet som efterhand förändrade folks mentalitet.  Sedan det socialdemokratiska samhället på 1990-talet kollapsade, och Göran Persson drev en ”fantasilös men kameral saneringspolitik…tillsammans med fortsatt överbeskattning”, vilar enligt Edwardsson ett tungt ansvar på de borgerliga. Dessa ”måste nu … våga ta en ideologisk batalj om vad som kan och bör ske.” Till det som bör ske hör inte bara att sänka skatterna utan att omsorgsfullt skapa en ny borgerlig ”hegemoni”. Dvs man bör driva opinionsbildning för personlig frihet, ansvarstagande och egenmakt. Likaså bör man återföra resurser till det civila och regionala samhället. Dagens former för barn- och äldreomsorg bör ersättas av en obligatorisk omsorgsförsäkring.

Hur skall då det arbete bedömas, som alliansen gör? Svante Nordin skriver delvis kritiskt: ”Metoden [som Nya moderaterna använt] har sina svagheter. Den träffar inte väljarnas hjärtan utan vädjar ganska ensidigt till deras förstånd. I denna politik finns ingen aura, ingen kanon, inga fanor, ingen panasch. Men den är effektiv, den är modern, den är förnybar. Den vädjar inte till varumärkeslojalitet utan till förmåga att leverera det som efterfrågas.” Andra i boken är mer kritiska. Malin Appelgren, KD, skriver: ”Moderaterna är i dag ett arkitektritat, tämligen blodfattigt parti som lagt sig an mot Socialdemokraterna”, ett förhållande som hon menar om inte annat bör ge KD chans att ta över besvikna moderater.

Journalisten Fredrik Haage anser på liknade sätt att (M) inte tycks ta kulturfrågan på allvar. Partiet inser inte att den politiska striden förbereds, och kanske avgörs, på den kulturella arenan. Alliansen har det dock svårt, för ” i svenska borgerliga hem finns inte mycket kvar av tradition att utöva kultur. Barnen ska bli jurister eller ekonomer eller åtminstone på något sätt tjäna pengar.” Också borgerliga medier sviker, menar Haage, då de ofta förringar vad kulturen och konsten gör för att gestalta en borgerlig livsstil. Sveket är negativt i sig, menar han, men kan också göra att regeringen Reinfeldt ej vinner nytt mandat.

I dagens värld sätts rörlighet och anpassning högt. Ett slags Babels torn reser sig, byggt på globalt varuutbyte och mångkulturalism. I den mån ”borgerliga” vill vårda kulturell kontinuitet och viss nationell särart, så lär de möta motstånd. Är de mäktiga den striden och vad kan de borgerliga göra inför kraven på ideologisk anpassning? Familjer får inte mer bestämma sina livsramar, trycket ökar på många sätt från låglöneländer. Också den internationella ekonomin drivs av händelsernas ström, inte en åskådning med familjen i centrum. Att som i Sverige med politiska medel hålla folk i arbete må vara hedervärt. Men hur goda är de medel som nu används? I Obamas USA talas t ex föga om att arbetsmarknadsåtgärder kan främja ekonomin. Däremot fokuserar Obama-kritiker som Mitt Romney på hela värdekedjan från uppfinnare till företagsmedarbetare. Entreprenörer måste ges spelrum, och ”raiders” få öka svaga företags konkurrenskraft, heter det. Har då borgerliga attityder alls något värde? Alstrar de inte en ovälkommen stelhet, eller en sorts falsk pietet som bara förvärrar krisen?

Att hävda små formers värde, i ägande, arbete och företagande borde vara självklart. Att kämpa mot en storskalighet som inte alltid är sakligt motiverad likaså. De stora kolosserna bländar oss, men kanske mera för att vi följer med strömmen och tror att de är ”nödvändiga” för oss. När tv häromåret visade panikslagna mäklare springa ut ur  finanshusen bekräftade det att det som en dag är stort inte består för evigt. Den glans som de stora finanscentra nu mist lär vara svår att återvinna. I det glappet kan borgerliga idéer om småskalig tillväxt med kulturförankring få sin chans på nytt.

Korta lästips: En god översikt över den tyska syntesen av social marknadshushållning och kristen sociallära ger Lothar Bossle i Vom Sozialismus zum ökonomischen Humanismus (1984). En bild av hur den tyska syntesen tillämpades i Frankrike och USA ger Michel Foucault i en serie föreläsningar utgivna som The birth of biopolitics: Lectures at the Collège de France 1978-1979 (2008). En aktuell syn på raiders ger Reihan Salam i artikeln ”Let us now praise Private Equity” (National Review, February 6, 2012).

Annonser

0 Responses to “Borgerligt ideal klarar framtiden”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv