Finlands två krig ur hemmafrontens synvinkel

Finlands vinter- och fortsättningskrig var en utmaning som lade tunga bördor på landets folk. Inte minst kvinnorna  tvangs sända sina – ofta unga – söner till fronten, för att senare få motta sorgebud. Kvinnor skötte därtill frivilligt eller som arbetspliktiga en rad avgörande sysslor, något som inte alla svenskar numera känner till. Kvinnlig personal var aktiv t ex inom sjukvård, signalering och transporter och verkade även i utspisningar och soldathem. Många i den finska Lottarörelsen, som vid tiden omfattade 300 000 kvinnor, kom att tjänstgöra nära fronten. Många kvinnor fick även ersätta inkallade män i deras civila arbeten. Finlands Röda Kors bistod med en omfattande sjukskötersketjänst.

Kvinnornas uppoffringar vann erkänsla. I en av sina mer kända dagorder (päiväkäsky) vände sig Finlands överbefälhavare marskalk Mannerheim särskilt till Finlands mödrar och tackade dem för att de tålmodigt bidragit att värna friheten mot den sovjetryske angriparen. Efteråt har författare som Eeva Kilpi, Eeva Joenpelto och Laila Hietamies rest litterära minnesvårdar över kvinnornas insatser.

I boken Bolsjevikerna kommer! Livet på en bruksort under andra världskriget (Red. och med företal av S. von Troil, Sahlgrens Förlag, 334 s) har finlandssvensken Sten von Troil gjort sin mor Britas dagböcker från krigsåren 1939-1944 tillgängliga för en bredare krets. Boken kompletterar värdefullt de redogörelser från den militära fronten som tidigare utgetts.

Med Brita von Troils blick får vi här möta de båda krigen i personlig återspegling.

Med de avgörande militära och storpolitiska händelserna som bakgrund möter oron för barn, familj, släkt och grannar. Det gällde att via blixtinsatser sätta sig i säkerhet vid flyganfall samt ordna mat, vila och värme i ett nästan oavbrutet hotfullt förlopp där trötthet och oro ständigt närvarade. Att 1930-talets värld förstås saknade tv och mobiltelefoner liksom att radion inte alltid fungerade väl gjorde, att finländarna fick leva i ovisshet liksom att rykten spreds. De anfallande ryssarna sökte utnyttja detta genom flygblad och så kallad ”viskningspropaganda” startad av sovjetsympatisörer för att skada motståndet.

Brita von Troil bodde i Kuusankoski (nu en del av Kouvola) i sydöstra Finland där maken var vice vd för Kymmene pappersbruk. Närheten till fronten gjorde att familjen nästan ständigt hörde de ryska bombplanen fara mot sina mål. När angreppen mot Helsingfors var som värst tömde hundratals ryska flygplan dagligen sin last av sprängmedel över staden. Under slutoffensiven på Karelska näset 1944 skakade glasrutorna i familjen von Troils hus i Kuusankoski.

Det civila Finland levde knappast avskilt från fronten. Mobiliseringen omfattade hela samhället. Statens insatser imponerar, men de utfördes ofta av civila i osäkra och skiftande omständigheter. Samtidigt med de militära anfallen sökte ryssarna på totalitärt manér nå mesta möjliga skada i hela landet. Man störde transporter, sökte slå ut industrier, vägar, broar, telegrafstationer med mera. De civila fick försöka vidta motåtgärder och improvisera sig fram. Man fick inhysa många människor som fått sina hem förstörda – än mer sedan karelarna mot fortsättningskrigets slut fått överge sina hem. Brist på mat, bränsle och andra förnödenheter samt vacklande logistik gjorde vardagen till ett drama. Många hem valde att sända sina barn till Sverige eller Danmark, ofta först då barnen hotat att bli totalt undernärda.

Bilden av vinterkrigets Finland som tåligt och tappert bekräftas. Hur många kunde uthärda väntan på tåg som inte kom, sittande i kalla trånga väntsalar utan mat, eller ute i det fria där kyla, blåst och hunger ingav modlöshet och ren livsfara är svårfattbart. Självklart led många av närmast obruten oro och ängslan, avläsbar i plötslig irritation liksom i en rad psykosomatiska besvär. Allt från panikreaktioner och lynnesutbrott till långvariga stresstillstånd med apati och sömnsvårigheter märks hos många av dem som von Troil skildrar. Uppenätter i skyddsrum, att leva i mörklagda hem, liksom att tvingas vara vaksam inför nya flyganfall och att på resor få rusa ut ur en buss eller ett tåg in i skogen när bombplan närmade sig ingav stress. Med tiden löstes gamla reflexer upp. Folk orkade inte alltid uppsöka skydd. Efterhand ökade den allmänna cynismen och likgiltigheten, och särskilt ungdomen miste sin framtidstro, skriver Brita von Troil.

Att Finlands angripare var en kommunistisk stat bidrog nog till att angreppet fick en särskild råhet och propagandan ofta antog en sådan olustigt hånfull eller demonstrativt känslolös ton. De som råkade ut för de ökända ryska fallskärmssoldaternas försåt fick prova på den attityden, likaså de finländare som hamnade i ryska fångläger. Skillnaden mot det trots allt kristna Tsarryssland som hade angripit Finland 1809 var betydande. När Tyskland 1941 anföll Sovjet (i Operation Barbarossa) erfor många finländare begriplig lättnad och viss skadeglädje.

Familjen von Troil hade nytta av sina sociala nätverk och yrkeskontakter, men lika mycket av sin vilja att samla andra till viktiga insatser. Man sydde, stickade och samlade in de förnödenheter som männen vid fronten antogs behöva. Man höll sig orienterad via kontakter med andra delar av Finland liksom med släktingar i Sverige. Sociala eller andra gränser tycks här ha spelat mindre roll. Det talas inte för inte om en finländsk samverkansvilja, en s k ”talkoanda”. Om en godhjärtad kvinna, fru Niinivaara, heter det: ”Alltid hängde det några soldatplagg på tork i hennes kök.”

Brita von Troil måste ha haft hjälp av sin människokärlek och människokunskap, sitt omvittnat vänliga och tålmodiga sätt liksom en förmåga att gripa tillfället för sina syften. Många bör ha sett henne som ”sin nästa”. Hon ser förstående men realistiskt på dem hon möter och låter oss ändå ana att vissa människor i krig reagerar bryskt och otacksamt: ”Under dylika tider uppstår det ohjälpligt ledsamheter, folks nerver är spända, och dessutom är det svårt för främmande människor att tvingas ha alltför mycket att göra med varandra” fastslår hon.

Det gick emellanåt att se något ljust i de mörka förloppen. Familjen söker fira sina födelsedagar och annat så gott det går. Att hitta enkla presenter och julklappar trots nödläget blir en konst. Små hjälpsamma handtag ger glädje. Vid ett tillfälle skriver von Troil rentav ett egenhändigt musikstycke. ”Vi hade så rysligt roligt, och vi grät så förskräckligt” summerar hon en gång.

I det starka yttre skeendet är det ändå den inre kamp Brita von Troil utkämpar som griper en mest. Utifrån en släktbakgrund där man lärt sig ställa krav på sig själv rannsakar hon sitt handlande. Dagboken tjänar nog utom att ge släkt och efterlevande en bild av dessa år också till att ge samvetsfrid, att göra det egna agerandet meningsfullt eller något så när begripligt. Bara att ständigt vaka och påpeka faror utan att i onödan oroa familjen är en konst. Varför tar då detta helvete aldrig slut, måste hon med många ha tänkt.

”Herren prövar blott, han ej förskjuter” skriver von Troil en gång.

Det känns dock som om ett frågetecken åtföljde orden.

När fortsättningkriget är över häpnar von Troil liksom flertalet finländare över fredsvillkor vars hårdhet de knappt kunnat ana. Ett krigsskadestånd i miljardklassen begärs, likaså krävs en process mot finländska s k ”krigsansvariga.” Detta dock för krig som Sovjet självt hade startat. Finland låg stympat, många familjer hade mist anhöriga och de många flyktingarna sökte anpassa sig så gott de kunde. Den materiella förödelsen var stor. Viktiga föreningar och kårer tvangs på rysk order upplösas. Och i riksdagen satt det för första gången extrema kommunister. Känslan blir, att landet är ensamt och även en osynlig mur nu reses mot Väst, skriver von Troil.

Finlands båda krig präglas för en nutida läsare av ett slags overklighet. Angreppet kom överraskande, om än efter ökande rykten. Den första freden kom oväntat, likaså fortsättningskrigets början. Man frestas använda ord som absurditet och fatalism. Boken utmynnar i en påtaglig resignation. Författaren återger Mannerheims kända ord: ”Vi voro ej rustade för ett krig med en stormakt”.

”Jag kände mig tom och bitter,” skriver Brita von Troil.

Recensionen har tidigare publicerats i Signum.

Annonser

0 Responses to “Finlands två krig ur hemmafrontens synvinkel”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv