Förnyelse i det bländande ljusets land

Taxichauffören gör en gest av högdragen avsmak:

”-Se på den villan, monsieur. Den tillhörde ben Ali. Och den också, och den. Sju stycken disponerade han allt som allt, bara här i Monastir. De blev hem för hans favoriter. Så klart han måste fly ur landet!”

Vi beundrar de bländvita villorna intill havsbukten vid infarten till Monastir, den tunisiska mönsterstad som Habib Bourguiba en gång byggde upp.

-Så ni tycker det är bra att ben Ali fick avgå till slut, då?”

– O ja, det är en sådan oerhörd lättnad. Den nye, Moncef Marzouki, tycker vi bättre om. Han har åtminstone hittills skött sig bra.”

Segergudinnan Nike vittnar om motståndskraft. (Reliefen finns i Karthagos arkeologiska museum. Foto: Soili Ljungberg.)

En förvirrad besökare undrar. För Tunisien har efter sin självständighet 1956 bara haft två presidenter. De satt båda länge. Då de avgick efter lång regeringstid, andades folk ut.

Skall då Moncef Marzouki lyckas behålla sin popularitet? Vi begrundar frågan ännu då vi far förbi presidentpalatset i Tunis med dess allvarliga vaktsoldater. Muren som omgärdar residenset – ståtligt beläget intill det gamla Karthagos ruiner – tycks ändlös, och vår guide uppmanar oss att inte ta bilder.Förnyelse är svårt. Utanför Tunisien säger många ”Kör gasen i botten!” Liberalisera och modernisera landet. Fortsätt, där Bourguibas reformer stannade upp. Mer marknadsekonomi, mer jämställdhet.

Men tunisiernas erfarenhet av 1980-talets marknadsreformer är inte entydigt goda. De höjde nog välståndet men rådde inte på de sociala klyftorna. Dessutom fanns en reaktiv motrörelse till den konsekventa sekularism som Bourguiba och ben Ali drev. Landets traditioner utgör en stolthet, särskilt men inte bara för de äldre.

En klok president måste balansera.

Ett sätt att balansera är att arbeta via Islams traditioner och samtidigt föra in landet på nya utvecklingsspår.

Kanske detta sker, fast motsägelsefullt? I Tunisien anar i vart fall besökaren, bortom det traditionella, ett drag av uppbrott. Inflytandet från kolonialtiden fortsätter kanske att verka ändå i det tysta? Ett frö till reformer såddes under fransmännen, hur stillastående deras knappt hundraåriga epok än var.

Vad spelar det för roll idag, kan man invända. Frågorna är så helt andra. Men betänk då att det inte var någon imam, som  2010 genom opåkallad arrogans drev den arbetslöse försäljaren Mohamed Bouazizi till det självmord som väckte sådan vrede och utlöste den tunisiska revolten. Det var byråkrater i den sekulära statsförvaltning som Bourguiba skapat. Det är heller inte en muslimsk emir utan samme sekuläre socialist – Bourguiba – som nu vilar i det gravtempel, som i prakt tycks vilja tävla med Taj Mahal. Ståtligare än någon medlem av husainidernas 250-åriga dynasti som styrde landet från tidigt 1700-tal.

Gammalt och nytt bildar ett Janusansikte. När Tunisiens kulturliv nu skjuter skott, kan det anknyta till det bästa i den franska maghreb-blomstringen, den unika arabisk-europeiska blandkultur som präglade kolonialtiden och som förtjänar att få ett nytt liv. Tunisien som seglat upp som arabvärldens nya filmcentrum vårdar med samma respekt sitt romerska arv.

Vid stränderna ser man människor luftsegla i båtdragna fallskärmar. Paraseglarna söker nya perspektiv, precis som en yngre generation tunisier vars vilja att komma framåt nog inte skall svika dem.

Annonser

0 Responses to “Förnyelse i det bländande ljusets land”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv