En gymnasists största filmupplevelse: Le grand Meaulnes

Den har hamnat på topplistor över 1900-talets klassiker, har filmats två gånger och ger nya generationer en nyckel till livets två stora mysterier: kärleken och självuppoffringen.

Brigitte Fossey (Foto: Georges Biard)

Det gäller den franske författaren Henri Alain-Fourniers roman Le grand Meaulnes (på svenska Det underbara äventyret, resp. Den store Meaulnes). Hos Alain-Fournier (1886-1914) ryms i en betagande äventyrsberättelse så mycket av idealiteten och smärtan hos den unga vuxengerenation, i vilken många blev kanonmat då första världskriget raderade ut en värld. Alain-Fourniers ungdom var mörk, men likväl fylld av förhoppningar. De som överlevde det stora kriget berövades själva grunden för sina övertygelser och de som gav tiden röst prövade helt andra tonfall.

I den första filmen gjordes Augustin av Jean Blaise, Yvonne av Brigitte Fossey, i den från 2006 spelade Nicolas Duvauchelle Augustin, Clémence Poésy Yvonne. En trailer om den andra filmen kan ses här.

Hur Le grand Meaulnes kunde uppfattas av en ung gymnasist sökte jag för några år sedan fånga i följande korta text.

Henri Alain-Fournier: Ung man i uniform gav anden liv i förkrigsårens oro

Att tänka på Europa före 1914 inger vemod. I hoppets och framstegets namn bar initiativ och goda lagar då frukt inom industri, vetenskap och konst. Det var även en tid då livet levdes i ”realtid” och kvinnor använde vita parasoller.

Bekväma hus, snabba tåg, bättre hygien; sjukdomar kunde bekämpas. Kunskap gavs ett egenvärde, alltfler kunde utbildas. Allt detta i politisk harmoni. Framtiden tycktes ljus.

Samtidigt angreps detta samhälle, först via en sorts gråväderslitteratur och smygande agg.

Agitatorer eldade på massorna, de yvigaste avarter spreds. Darwins läror ansågs berättiga en kamp mellan klasser och nationer. Hån mötte idealister och ekumener, samtalstonen fick den skärpa vi nu tar för given. Trumpeterna ljöd.

Och med kriget 1914-18 föll mycket i spillror. Kriget utlöste i sin tur palatskupper och revolutioner, revolutionerna diktaturer. Allt var hotat, en kedja av tragedier utlöstes.

Få har förkroppsligat det ljusa förspelet till allt detta som Henri Alain-Fournier, den unge franske litteratör och officer som 1913-talet vann succé med romanen Det stora äventyret (Le grand Meaulnes). Alain-Fournier har blivit en s k kultfigur, på sent 1900-tal filmad två gånger och med tiden översatt till ett 30-tal språk. Hans för tidiga död har skänkt honom en nimbus, också som en av de lysande unga som stupade i första världskriget. På tidiga kort av honom möter en karsk odåga i en högkragad kadettuniform med guldknappar, det smala ansiktet tycks förete en avväpnande korsning mellan Klas Klättermus och Ljusets riddarvakt. Av tidiga brev som bevarats förstår vi att han sysslade med de högsta livsfrågorna.

Vem var då denna unga talang?

Henri Alain-Fournier var född 1886, en begåvad och ärelysten skollärarson från mellersta Frankrike som kom att bli elev i landets bästa lycéer. Som andra ungdomar fick han läsa mästarna Corneille och Racine, men först en poet som Henri de Régnier öppnade hans fantasi på allvar. Alain-Fournier beskrivs som både utåtriktad och sökande, han bar alla den franska landsbygdens djupa gåtor och känsla i blodet. I hans barndomstrakt, ett gudsförgätet hedlandskap nära katedralstaden Bourges i provinsen Sologne – den del av Frankrike som Simon Weil har kallat Frankrikes andliga hjärta – fick hans liv en avspark och verket dess särprägel.

I den föga märkliga, vid en första läsning snarast naiva berättelsen låter Alain-Fournier byskolepojken Augustin Meaulnes dyka upp ur tomma intet, för att under några hektiska veckor vända upp och ned på den lilla byn och skänka skolpojkarna välkomna avbrott i slagsmålens tristess. Meaulnes är mer än bara en ny kamrat, han är en romantisk hjälte. Snart nog flyr han den sömniga byn. Han får både sätta sin vänskap på prov och möta den äkta kärlekens sötma och sorg sedan han spänt trillan framför hästen och på slingrande småvägar nått det oväntade, hemlighetsfulla ödemarksslott där berättelsen spetsas till.

Här firas nämligen en slarver till lantadelsmans förlovning, och under dansen i de förfallna gemaken väcker Frantz de Galais vackra syster Yvonne med sin skönhet och sitt redbara sätt Meaulnes intresse. Kärleken visar sig besvarad, de två glider en tid ur varandras synkrets men återförenas och gifter sig. Tragedin gör sin entré, för Meaulnes tvingas snart överge lyckan och sin hustru för en hederssak. Han vägrar svika ett löfte han gett, att återfinna svågern Frantz fästmö som dramatiskt flytt och brutit förlovningen. Förloppet följs av Alain-Fourniers andra jag, Meaulnes gode vän François som, varlig och anonymt tjänande, förgäves söker ge det hela ett gott slut.

Historien blir trots sitt stoff aldrig banal utan höjs till konst, och varför inte mystik. Av Shakespearehar man sagt, lärde sig Alain-Fournier att ta ned de stora motiven på jorden utan att frånta dem deras höghet. På ett ungt, okonstlat språk möts här Tristan och Isolde och riddarsagan, friska intryck från Stevensons pojkböcker och – oväntat – också från den ryska balett med dess clowner och pierrotfigurer som Alain-Fournier stiftat bekantskap med i Paris. Så här har unga älskandes villkor sällan skildrats. Förebilden till Yvonne de Galais var en viss fröken de Quièvrecourt, en sjöofficersdotter från Toulon som Alain-Fournier kort mötte under sin tid i Paris. Psykologerna skulle kanske tala om en drömbild, en kompensation för en kärlekssaga som aldrig blev av, men det är möjligen mer sammansatt än så.

Få kan väl betvivla att romanen handlar om den lidande, äkta självutgivande kärlek, den agape som läker allt. I det liv som tycks så lagbundet liknar denna kärlek i sin verkan magin. Denna Yvonne är med sitt ödmjuka mjukt distanserade sätt så vettig, är i bästa mening så vardagligt klok. Med udden mot all tanklös, romantisk världsflykt säger hon sig t ex vilja ”finna den lycka som ligger inom räckhåll, och som kanske inte är så lätt att upptäcka…”

Så talar knappast en kärlekssbedövad flicksnärta.

Man kan avfärda Det stora äventyret som en saga från förr, en tom jakt på en förlorad barndom, vilket den kanske delvis också var. Men Alain-Fourniers verk är något långt mera. Det leder tydligt och omisskännligt framåt-inåt, mot dyrköpt insikt. Det visar hur livets gåva lyser i grådasket och omärkligt förnyas, som dess väsen nu är. Berättelsens gestalter är i sin framåtvirvlande rörelse ofta ”mozartska”, också i sin förtvivlan ljusa och benådade. Alain-Fournier får i sitt korta liv själv sägas ha nått insikten, att vi måste bekämpa vår stolthet, måste kunna ”älska alla ting”, och sky det mänskoförakt som förgiftar allt.

Flera av Alain-Fourniers biografer svävar på målet vad gäller hans syn på kristendomen. Han bekände den nog inte uttryckligt, men stod klart i dess tradition. Han beundrade t ex Paul Claudel som poet, men stöttes något tillbaka av dennes i hans smak väl rätlinjiga katolicism. Fast Alain-Fournier som ung gärna läste evangelierna, låter han deras bud passera konstens öga och på dess villkor bilda en inre ljuskälla i berättelsen.

Blott 27-årig miste så Alain-Fournier livet. Det skedde 1914 en septemberdag i en skog mellan Verdun och Metz, under en räd beordrad av rädda befäl i krigets ovana inledning, detta bara några veckor efter den gode vännen Charles Péguy gett upp andan. Alain-Fourniers kropp återfanns inte.

Hans försvarstal för det ljusa livet får däremot aldrig förloras.

Foto: Georges Biard

Annonser

1 Response to “En gymnasists största filmupplevelse: Le grand Meaulnes”


  1. 1 Patrik Sander 9 juni, 2016 kl. 19:37

    Hej Carl Johan,

    Tack för en gripande och insiktsfull redogörelse för H A-F:s ”Den store Meaulnes”. Märkligt att så få ändå tycks ha läst den. När jag var i sena tonåren rekommenderades jag romanen av min far och J Fowles ”The Magus” av min mor. Läste båda och bägge ingår i en liten skara romaner som på något vis är i samklang med min själ. Flera år senare råkade jag läsa om hur Fowles, avseende ”The Magus”, erkände sin tacksamhetsskuld till Alian-Fournier. Han förvånades över att ingen sett sambanden. Det lustiga med min egen historia är att varken min mor eller far har läst båda de här romanerna.

    Vad som slagit mig i läsningen är hur Alain-Fournier startar sin berättelse i den magiska realismens anda (tämligen snarlik S Lagerlöfs i t ex ”Gösta Berlings saga” eller ”Nils Holgersson”, som han f ö hade läst), för att sedan successivt övergå i allt tydligare realism. Precis som du själv noterat blir det därför en sorts allegori över vår motvilliga men oundvikliga färd mot vuxenlivet samt konsekvenserna i den mån vi kämpar emot för mycket och till varje pris vill stanna kvar i ungdomligt svärmeri.

    För några år sedan (2006) skrev jag en i ärlighetens namn ganska usel uppsats vid Lunds Universitet om romanen: Jag gjorde det mest eftersom det faktiskt då inte fanns någon som hade gett den uppmärksamhet i Sverige. Och som det är med ”förälskelser” blir man oftast lite för berusad för att göra att bra arbete. Just därför var det extra trevligt att få se din fina blogg och läsa om dina upplevelser.

    Ha en bra dag och skön sommar,

    Patrik Sander

    (patriksander@hotmail.com)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv