Kan Vitruvius blick hjälpa svensk byggkonst?

Ett inlägg i Dagens Industri tog i veckan upp bristerna i vår byggsektor.

Kunnigt och med något av svikenhetens förtvivlan påpekar två skribenter, att våra dåliga nybyggen kan ha med brist på ledning och kunnighet i plan- och byggprocessen och att göra: ”…fastighetsägare är i dag stora opersonliga bolag, byggmästarfunktionen har i stort sett försvunnit och skickliga hantverkare med gesällbrev är svåra att finna.”

Vitruvius överlämnar De Architectura till Augustus

Detta är illa nog.

Kanske svarar Bengt Adolfi och Per Arne Ivarsson därmed oavsiktligt på frågan, varför så många av oss känner magknip inför dagens hus?

Ursäkta, men saknas inte något som bildligt håller dessa hus samman? En bärande tanke, något omisskännligt personligt.

Man kan bara påminna om den mentala avgrund som tycks skilja Ragnar Östbergs intuitivt överskådliga, in i minsta detalj genomarbetade stadshus från en närliggande uppstickare: det nya kongresscentret vid Tegelbacken i Stockholm.

Äsch, ni har inte vant er, säger någon. Ni ser bara inte helheten!

Jag vill svara: Beklagar, men vad då helhet? Jag ser ingen! För ”helhet” är mer än räta linjer och genomsläppliga material. Ett inre ljus krävs, en öppning mot ett ”bortom”.

Märk ordet ”bortom”, på ett annat språk: transcendens. Det oändliga, gåtfulla, fångat i ändlig form. Vi avläser det hos äldre europeiska tempel, exteriört, liksom med tiden i en växande tonvikt på kyrkors och klosters inre rum och gårdar.

Efter ett besök i somras hos den engelske filosofen Roger Scruton läser jag hans nya bok The face of God. Scruton frågar bl a vad vår generation egentligen skapar för hus och miljöer.

Han ser det som en mänsklig nödvändighet att ge sin olust utlopp.

Äldre miljöer har ett ansikte, menar Scruton. Vi möter genom dem ett ”något”, en skapande avsikt, på visst sätt Skaparen själv. Är det en slump att äldre hus ofta lånat något ur den högsta byggnadskonst som finns – nämligen templens, kyrkornas?

En aning om det sakrala, rentav det skyddsbehövande heliga, lever kvar hos dessa hus.

Så inte längre. Scruton noterar en förlust i våra nya städer. Hans ord måste återges på engelska: ”Peope are hurt by the faceless blocks that now intrude into such streets not simply because they dislike the style or have yet to become accustomed to it, but because the connection with the tradition of temple architecture has been finally severed.” (The face of God, s. 123).

Scruton talar om bildstormare, och menar att dessa avsiktligt vill riva upp den harmoni och det lugn som en plats förmedlar, för att ersätta det med rastlöshet eller disharmoni.

En arkitekt kan sårat invända, att det här har ju mitt konstnärliga samvete skapat. Det uttrycker mig själv, är det inte rätt då? Men frågan om en arkitekt bör uttrycka sig själv så, eller via ”den sortens jag,” återstår. Samvetet orkar vi liksom inte kämpa med. Bedövad av den tjatpropaganda vars falska poäng är, att traditionellt byggande i sig blir otidsenligt och sentimentalt, avväpnas en kritiker lätt och intalar sig att han bara vill ha tillbaka något ohjälpligt förlorat.

En rad frågor kvarstår. Varför har t ex det klassiska, allmängiltiga så få försvarare bland dem som formar vår allmänna miljö? En klassisk syn modifierad med en ny öppenhet för historiska och lokala värden, så klart. Flockbeteende eller trendslaveri?

Vilken vila är det i varje fall inte att möta en upplevd meningsfrände, nämligen den romerske arkitekturfilosofen från kejsar Augustus tid Vitruvius, en man som ägde närmast bedövande kunskap om naturlagar, material och proportioner men också ett så uppenbart vett. Utom den euklidiska geometrin visste han allt om vart de stora mästerverken syftade.

De Architectura (Foto: Mark Pellegrini)

Vitruvius storslagna – om än terminologiskt tunglästa – skrift finns sedan några år på svenska, Om arkitektur – tio böcker (Byggförlaget, 1989). Här möter en  man som förstått vad som ger arkitektur värdighet och behag. Och bakom en sylvass passare ryms något ännu skarpare – en tränad blick. Märkligt nog erfar läsaren inför Vitruvius stränga resonemang om estetiska lagar, där såväl proportionsläran som materialens egenskaper tas som orubbligt givna, och föga plats ges för det äventyrliga och nya, i själva verket en frihet, detta i kontrast mot den fördom om stelhet och  bundenhet som ofta möter de klassiska idealen.

Vitruvius sätter sakerna på sin plats. Detta behöver vi märka. Hus måste inte se lika ut i alla tider. Ändå förenas de välbyggda, av ett inre ljus uppehållna byggnaderna, trots alla olikheter, med varandra. Det stilrena roslagstorpet är släkt med den värdiga, tessinska kungaborgen och med de sydländska paradtorgen.

Tänk om vi kunde återvinna detta något, om vi därtill lyckades bryta upp den opersonliga byggprocess som Adolfi och Ivarsson så riktigt beklagar?

Kanske skulle en mer harmonisk och mindre aggressiv modernistisk stadsmiljö inte bara bli ”vackrare”.

Kanske skulle den också avleda den inre existentiella desperation som många unga i dag känner?

Litteratur:

Bengt Adolfi och Per Arne Ivarsson: ”Därför är byggena så dåliga.” Dagens Industri, 28 aug. 2012.

Carl Johan Ljungberg: ”När medeltiden blev högsta mode”. Om den viktorianske arkitekten Augustus Pugin, Axess nr 1, 2009.

HRH the Prince of Wales: A vision of Britain. A personal view of architecture. London: Doubleday, 1989.

Vitruvius: Om arkitektur – tio böcker. Övers. Birgitta Dalgren, Stockholm: Byggförlaget, 1989.

Foto: Mark Pellegrini

Annonser

0 Responses to “Kan Vitruvius blick hjälpa svensk byggkonst?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv