En stridsskrift om periferins skapande roll

Johan Sundeen

En av de mer vitala omvärderingar som skett på senare år gäller Biedermeier-tiden.

Denna hatade och älskade epok sträckte sig som bekant från 1815 till någon gång 1830-48. Som löjlig och småborgerlig avfärdades Biedermeier länge av de sakkunniga. Men nu omvärderas såväl dess trivsamma interiörer och enkla, vackra möbler (ofta stilbildande) som den förening av politisk försoning och social återuppbyggnad som många i Europa då bevittnade.

Omvärderingen torde inte stöta på motstånd hos en allmänhet som på flera sätt fortsatt i de spår som Biedermeier drog upp. Psykologiskt är epoken förståelig då den efter den ideologiskt anspända tiden kring 1789 gav Europas samhällen chans att – i skydd av en ny maktbalans – bygga upp sina samhällen och stärka deras grundnäringar. Privat följde folk gärna gärna i Goethes och Adalbert Stifters spår och lät sin skapande talang frodas i traditionsmedvetna små närmiljöer. Biedermeier blev med sin tonvikt på arbetsflit och glatt umgänge en motpol till jakobinsk övertro på revolutionär mobilisering, fast den när industrialismen inträdde på allvar kom i skuggan.

Att det tidiga 1800-talets intresse för historia och legend inte uteslöt varaktigt nyskapande har framgått, då tidigare fördomar om denna tid skingrats. Vad var f ö Carl Larsson-vågen i Sverige om inte (delvis) en försenad Biedermeier?

En ny blomstringstid kom efter 1945, då diktaturernas tro på det kolossala avfördes. Själv har jag mött europeiska vänner som efter krigets vanvett flydde till idyllen som en ren medicinering. Dagens litet äldre fick uppleva en viss parallell till denna Biedermeierdröm, då 1970-talets omstörtande, hem- och familjefientliga ideal resolut byttes ut. Efter 1968-åren har Biedermeiertanken återkommit både i förortens nya boenden och som ett favoritobjekt för konst- och socialhistoriker, till exempel för museikuratorer som sökte gångbara utställningsteman.

En besläktad syn på vad en måttfull restauration kan uppnå präglar idéhistorikern och journalisten Johan Sundeens essäsamling Reflektioner från periferin: Böcker, bildning och idédebatt (Med förord av Svante Nordin, Högskolan i Borås i samarbete med Borås Tidning). Sundeen ställer mot folkhemsårens idédrivna tro på kolossala program i utbildning och boende mot en nyhumanism präglad bl a av den tyske tränkaren Wilhelm von Humboldt. Sundeen utpekar en rad intressanta försök som därefter gjorts att återställa våra orters äldre anda genom mer intima boendeformer, exempelvis i skånska Staffanstorp.

Han nagelfar också gjorda vantolkningar av viktiga historiska och politiskhistoriska frågor, och visar hur olika gestalter i Sverige missuppfattats i sin syn på nazism och kommunism, vantolkningar som bl a begåtts av forskare i 1968-årens samhällsförbättrande avsikter och i onödan skadat dessa gestalters rykte. Som den lilla högskolans vän påvisar Sundeen även hur humaniora, litteratur och konst framlagda med rätt sorts fantasi kan göra underverk om de, rätt doserade, får påverka yngre årgångar på väg in i samhället.

Tänk om det kunde hindra nidingsdåd som de på 1960-talet, då man känslolöst rev många stadskärnor med deras små verkstäder, fiskhandlar och funktionsvarierade bostadskvarter?

Universitetsreformatorn Humboldt skulle le i sin himmel.

Annonser

0 Responses to “En stridsskrift om periferins skapande roll”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv