Finansbranschens glanstid slut

Dagens bankskandaler leder tanken till centerpartiet, som då det hette bondeförbundet ofta fördömde ”storbankerna”. Detta antyddes av somliga uttrycka ”modernitetsförakt” och avskyvärda fördomar, men tiden tycks ha gett bondeförbundarna rätt.

I brittiska Daily Telegraph (29 juni i år) meddelas att vd:n för Barclays Bank Bob Diamond (av många kolleger enligt uppgift kallad ”Bullshit Bob”) som därefter har avgått, får 20 miljoner pund i avgångsvederlag fast han låtit rigga Barclays underlag för den s k Libor, en riktränta som industrilobbyn British Bankers Association dagligen publicerar utifrån bankernas sammanvägda skattningar och som påverkar allt från lånebeslut till priset på derivatprodukter och huslåneräntorna.

Bob Diamond (Foto: World Economic Forum)

Förre ekonomiministern lord Mandelson såg i Diamond ”bankväsendets oacceptabla ansikte”. Enligt Spectator var ett skäl till naturkraften Bob Diamonds kometkarriär på Barclays att bankens traditionella företagskultur hade ställts på ända. Den samhällsbevarande tristess med låga löner och klubbslipsar som länge rått ersattes av en linje med bonusar och prestationsbaserad ersättning. Allt snurrade fortare, och till slut orkade  grånade styrelseledamöter bara stöna trött, när Diamond vidtog sina reformer med anknutna belöningskrav.

Enligt The Telegraphs kommentator Jeremy Warner är det som om ”bankmännen aktivt velat befästa sitt rykte för hänsynslöshet, inkompetens och självberikande nonchalans inför kundernas och den vidare ekonomins intressen”. Warner tillägger: ”under alla mina år som finansjournalist är det svårt att minnas ett fall som varit lika skamligt som detta – och jag har sett ganska många”.

Samtidigt ställdes Barclays ledning inför ett problem: många såg i Diamond den ende som riktigt förstod sig på de mer avancerade operationerna i banken – symboliskt kallade ”svarta lådan.” Skulle man då våga riskera att avskeda honom, vilket kunde utlösa en ny risk, nämligen att bankens aktie skulle rasa? Jämför påståenden som att:  ”Bob är misstrodd i the City, men han är det klister som håller ihop bygget. Utan honom skulle det antagligen falla isär”.

Londons City har ägt rykte för finansiell stabilitet. Men detta har ändrats. I tyska Der Spiegel framtonar i år en bild av Londons finansmarknad som farligt oreglerad och byggd på lösa, oskrivna regler, mer t o m än New York-börsen.  Unga tyska bankadepter som praktiserat i City berättar att de häpet anpassat sig till ett klimat så helt olikt det tyska och hierarkiska, där det krävs åratal av mödosam avslipning, innan de mest lämpade individer släpps lös på tradingavdelningarna.

En lekman fattar knappt den sorglösa känsla av att krisen var över som uppenbart rådde i City de tre åren före 2012 års bankskandaler. En som inte trodde på dessa optimister var Tim Bond, då chefsstrateg på Barclays, som redan 2008 stillsamt hade varskott om problemen med Libor som han kallade ”en lögn”. En annan hög tjänsteman på banken var så illa berörd, att han hotade med att lämna ut de ”äkta” siffrorna. Det enda tack dessa båda fick var dock att pressen började spekulera om att Barclays hade råkat i finansiella svårigheter, uppger Tim Bond.

Oavsett hur skulden fördelas så sprider sig ringarna. Att många av dem som, inklusive Diamond själv, hade riggat bankernas utlåningssiffror också visar sig vara tunga donatorer till torypartiet gör inte saken bättre. Vad man med sina gåvor hoppats uppnå av lagstiftarna är inte svårt att räkna ut.

Vem förvånas då över att bankmannen Henry Mayhew, släkt med Barclays grundare Samuel Gurney, sagt sig vara så illa berörd av hur många bankchefer använt de statliga pengar som skulle få banken på rätt köl till att köpa sig överdådiga bostäder, att han i år sålde sin tremiljonerpundsvilla vid Portland Road i Notting Hill, ett stråk som han anser ha blivit ett ”bankirgetto,” för att i stället köpa sig ett lanthus i East Anglia?

Jeremy Warner tror att bägaren nu rinner över. Folks vrede är monumental. Hans läsare må misstroget anta att de flesta efter klädsamma vredesutbrott sjunker ned i samma liknöjdhet igen, men Warners allmänna slutsats är svår att motsäga: ”Finansväsendets guldålder kan vara på väg att ta slut. Utan någon ny industri- eller tillverkningsrenässans i faggorna är det svårt att ana vad som skall ta dess plats som källan till brittiskt välstånd, arbete och skatteintäkter. Det är inte bara finansvärlden som går en mörk framtid till mötes.”

Foto: World Economic Forum

Annonser

0 Responses to “Finansbranschens glanstid slut”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv