Monarkin behöver sina kunskapsvårdare!

Ett vulgärt och manipulativt fotocollage på kungaparet i socialdemokratiska Tiden har gjort många ursinniga; man har talat om en mobbning bortom all hänsyn, om otyglad illvilja. Denna tidskrift har förfallit.

Vi måste uppröras, vilken människa – officiell eller inte – som det än hade rört sig om. Men vår kungafamilj är särskilt utsatt. Vinst- och sensationsbegäret dövar omdömet, anser en del.

Men att också avund spelar in är klart; grumliga hat- och föraktkänslor som sådana mobbare nog inte skulle vilja redovisa inför öppen ridå. Att tala om ”fasoner” och ”oskick” är i underkant.

En del republikaner ”tycker synd” om monarken och hans familj. De borde ju få leva ett vanligt liv. Men någon önskan att frånträda sitt ämbete har kungen inte uttryckt, och då folket vill ha honom kvar smakar ”omsorgen” beskt. Skulle då monarki i sig strida mot folkstyret? Nej, den kan väl förenas med detta och gör det.

Alla delar i ett gott styre behöver sannerligen inte ha samma historiska rötter. Tänk på den ”blandade författningen,” constitutio mixta! Folkets stöd för kungadömet är i sig också ett skäl för detta.

Olav den helige (Foto: David Castor)

Kung David – och andra

Att kungadömen funnits länge, visar att man i flera tider än vår har insett dess förtjänster. Dess sammansatthet utöms inte med kungaeder eller officiell reglering i grundlag. Konstnärer, författare och teologer har hjälpt oss frilägga flera sidor hos detta styresskick.

Vad har inte C S Lewis gjort för monarkin bara genom sina Narnia-böcker? Bilder av goda monarker som kung David, som gav Israels folk lugn i oroliga tider, inställer sig. Vi tänker på Arthur-sagan i England eller på de många legenderna om Olav den helige i Norge. De centrala sanningarna i Thomas av Aquinos De regno från omkring 1260 står sig, likaså de i Dantes lysande De monarchia, skriven någon gång under 1300-talets första årtionden. På 1900-talet har antropologer gett nya insikter som belyser detta styressätts lockelse.

Monarkin får ibland sina törnar. Då är det särskilt viktigt att inte överge den. Nu i globaliseringen beskylls den för att vara  stel och nationellt inskränkt. Det är helt fel. Kungadömet motverkar med sin kristna bas och sin blick för allas värde tvärtom just det i det nationella, eller chauvinistiska, som kan hota att inskränka oss. Detta faktum bör vi i dag särskilt påminna oss.

En republik vore mer tidsenlig, säger en del. Den skulle folk kunna gilla.

Är det säkert? Också det slags folkstyre, som har utvecklats efter kriget, sätts nu på viktiga punkter ifråga. Har vi, i en i sig begriplig strävan att undfly 1900-talets onda välden, närapå desperat valt att omhulda den ganska ensidiga statsform som dagens folkstyre blivit? 2000-talets republiker är långt ifrån problemfria. Händelser t ex med vissa av USA:s senare presidenter, vars omdöme klickat med delvis förödande följder,  visar att de är alltför mänskliga. Folk börjar inse att en fond av ärvd kunskap och kontinuitet i en statsledning har egenvärde.

Själva Tyskland råddes för övrigt härom året av Andrew Gimson i The Spectator att införa – konstitutionell monarki!

Monarkin kan förnya sig!

Men – monarkin kan ju inte förnya sig, flämtar dess kritiker. Den är och förblir passé.

Jaså? Tänk då på vad som så tyst har skett med den brittiska monarkin, tack vare uppslagsrika förnyare som sir Antony Jay, eller via personer som Jan Mårtensson och Elisabeth Tarras-Wahlberg i Sverige. Och tänk på den paramentariska utveckling genom ett återuppstått kungadöme, som Spanien efter general Franco har fått uppleva.

Ibland möter oss ren okunskap. Vem vårdar då i vårt land kunskaper och insikter om monarkin? Ytterst få, och alltför sporadiskt.

Ett enkelt förslag: Vi fick i Stockholm härom året som många vet en professur i klädkonst. Vi skulle för att säkra kunskapen om kungadömets natur och historia faktiskt också behöva en lärostol i – monarki. Om så bara en enda.

Vem vågar föreslå detta?

Litteraturtips:

Monarki – Wikipedia

L L Blake: The prince and the professor. A dialogue on the place of the monarchy in the 21st century (London, 1995).

Ian Bradley: God save the queen. The spiritual dimension of monarchy (London, 2002).

Bo Setterlind: Därför är jag monarkist (Stockholm, 1955).

Annonser

2 Responses to “Monarkin behöver sina kunskapsvårdare!”


  1. 1 Elias Granqvist 15 oktober, 2012 kl. 21:34

    Vi har redan lärostolar om monarkin: Sveriges universitet har många professorer i statsvetenskap och statsrätt.

    • 2 Carl Johan Ljungberg 16 oktober, 2012 kl. 10:34

      Det kan inte förnekas. Samlar man ihop vad berörda forskare och andra i dessa ämnen i Sverige kan, så har man en inte obetydlig kunskapsbas. Vad som föresvävade mig var att monarkin genom sin sammansatta prägel är mera ”tvärvetenskaplig” om man vill, eller att det i varje fall skulle ha särskilt värde om någon som behärskar mer än dessa specifika områden höll ihop det vetande och de perspektiv som är relevanta i sammanhanget.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv