Dagens universitet på villovägar?

Universiteten kallades i äldre tid alma mater, den hulda modern.

Det för tanken till något mera än en kunskapsmaskin. Ett moment av vård och ’moderligt hägn’ bör finnas hos en alma mater. Den som någon gång vankat runt bland collegen i en äldre universitetsort lär inse vad som menas. Precis som bara en mor eller förälder i kärlek kan försona sitt lilla barn med aningen om livets mörker och ovisshet, krävs det en tröstande instans också då unga människor börjar sin vandring mot yrkestillvaron. Inte mindre, om de skall bli lärda eller forskare.

Att bli kunskapsvårdare är att passera olika stadier. Det krävs en form av initiering, en novisperiod. Många är kallade, inte alla är utvalda. För dem som går vidare krävs en askes och beredskap till avskärmning, varaktig koncentration, seclusion. Man kan påminna om gamla tiders djäknar och universitetsadepter som tidigt steg upp för att undervisas i iskalla lokaler, eller om studenters halsbrytande festseder – ett sätt att besvärja de orimliga villkor som deras akademiska liv har. I en modern klassiker som Hermann Hesses Glaspärlespelet får tanken suggestivt konstnärlig form. Kunskapssökarens växling mellan jubel och tomhetskänslor ger rytm åt tillvaron i Hesses Kastalien.

Mer central än avskärmning och koncentration är utblottelsen. Den lärde får säga som Goethe: ”Ich habe meine Sache auf nichts gestellt”. Den unga adepten tvingas brutalt inse att hans väg inte blir ett hyllningståg i praktfull utstyrsel och glittrande  insignier. Det avgörande och smärtsamma är att han berövas något – sin kanske alltför snabbt nådda visshet. Lärd förkovran innebär i första ledet en inre kapitulation, att fråntas något i mötet med en insikt som ter sig ovälkommen och överväldigande.

Den stora frågan i dag är om staten, som vårdar dagens universitet, är förmögen att ta den roll som studenters inre fördjupning kräver? Staten ser ju främst till yrkes- och nyttovärdet av ett universitet. Frågan föranleds av en utmärkt bok, Jens Zimmermanns Humanism and religion (Oxford University Press, 2012), som, tvärs emot dagens norm att kunskapssökande skall ske religiöst obundet, hävdar att just detta berövar det dess kärna.

Bara en nyskapande återanknytning till den kristna läran om inkarnationen liksom en vilja att bejaka dess kunskapssyn kan  upprätta människans värdighet och lösa humanioras kris.

Termer som det ’partikulära’ och det ’immanenta’ bör den träna på som vill läsa denna knappast enkla men viktiga och initierade bok.

Till Zimmermanns studie med den förpliktande undertiteln A call for the renewal of Western culture finns det skäl att återkomma.

Annonser

0 Responses to “Dagens universitet på villovägar?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv