Glesbygden – mer inspirationskälla än gissel

Dalmasen som gick för att köpa ”en jordglob med bara Dalarna på” hade inte så fel. Bara de kan le åt honom som aldrig har anat de rika dimensionerna hos det lokala, aldrig förmått se hemtrakten som ett fint mikrokosmos enligt den lag som kallas ”det stora i det lilla”.

Den som också bara kort besöker ett landskap där släkten har levat, anar hur mycket mer det ryms där än det blotta bestämbara rummet. En historia, till stor del berättad, blandar det individuella med livsformer gemensamma för flera. Skalden Karlfeldt kallade Dalarna en enhet av mångfalder.

En hembygdsforskare i Uppsala, Carina Johansson, har på senare år via enkäter funnit att ordet ’hembygd’ ”andas litet av 30-tal, nationalism och främlingsfientlighet och är ’politiskt inkorrekt’ numera”. I bästa fall är termen föräldrad eller förbehållen de äldre, fastslår hon med stöd i sina enkätsvar. (Doctrina Morum, 2005 nr 2).

Nej, tidsandan gillar inte hembygden. Men hur äkta är sådana åsikter? Kom ihåg att de som förknippar dem med det politiskt extrema har skolats i dagens kampanjer för likställdhet och globala värden. Att hembygd är själva början till det globala undgår dem lätt.  I dagens kategoriserings- och generaliseringsmani föröds lätt det unika hos trakter och landskap. Hur lätt stänger vi inte blicken för det mångskiktade hos en viss landsdel, liksom hur den tillkommit genom tiderna? Dalarna t ex utgör enligt uppslagsverken ett geografiskt område, med viss geologisk grund och en egen befolkningshistoria, först koloniserat troligen på stenåldern. Dalarna låter så generationer av danskfientliga kungatrogna uppstå. Det har sin rika bergsmansepok, men ses numera mest med en suck som en hopplös ”glesbygd”. I sådana bestämningar rinner dock ”Dalarna” med dess individualitet och potentiella livskraft bort, som issörja i vårsmältningen. Som värst tillskrivs detta landskap reaktionära, framstegsbromsande drag.

Vi är rummets gäster men tidens barn, har man sagt. Vi vill med en del av oss, att det rum där vi vistades som små eller tidigt skall bestå oförändrat. Och även om det inte kan göra så, bör det utvecklas enligt rörelselagar som vi anser tillhöra ett visst landskap. Tar händelserna en annan väg, erfar vi, som vår natur är, främlingsskap och bortstötning.

När förra sekelskiftets reslystna bevittnade kyrkbåtsrodder och Anders Zorns musiktävlingar, och när Gustaf Näsström skrev Dalarna som svenskt ideal, föll tonvikten troligen väl hårt på det romantiska och exkluderande. ”Dalarna” blev unikt att det mångskiftade, spänningsfyllda föll bort. Men så behöver inte ske. Vi kan med gott samvete tränga vidare i och berikas av den speciella och ändå allmängiltiga kultur som Bergslagen, landskapet kring Dalälven och Siljan, finnmarkerna och gränslandet mot Norge utgör.  Troligen möter vi där snarare hembygdsförankrade människor som är nyfikna på sin omvärld än rasister.

Dagens ängsliga tendens att utpeka det lokala som hot är både beklaglig, grumlig och godtycklig. Litet mer skarpsinne i det lokalas tjänst tillråds.

Annonser

0 Responses to “Glesbygden – mer inspirationskälla än gissel”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv