Två sätt att belysa svensk borgerlighet

Gripenstedt

– Hade jag fått välja, skulle jag ha varit född på 1860-talet!

Orden är min fars, nyss 90 år fyllda. Jag förstår vad han menar, för efter 1860 sprang en veritabel våg av förnyelse och modernisering fram på många håll. En av nyckelpersonerna i Sverige då heter Johan August Gripenstedt, finansminister i Louis De Geers regering.

Tack vare Gripenstedt som följde väl med i sin tid och hade lärt sig ekonomins läxa i sin konkursdrabbade uppväxtfamilj, infördes näringsfrihet, räntan släpptes fri och privatbanker tilläts, järnvägar byggdes med lån upptagna av staten, minoriteters rätt förbättrades, och post- och telegrafkommunikationer effektiviserades. Allt detta hjälptes på traven av att en modern tvåkammarriksdag infördes. Den ultraliberale Gripenstedt fick som praktisk och kompromissvillig dock tåla kritik från en mer hårdför privatiseringsliberal som Lars Johan Hiertta, vars opinionsbildning i Aftonbladet f ö betalades genom intäkter från Liljeholmens stearinfabrik. Järnvägslånen t ex borde privata finansiärer ta, menade Hiertta. Finansministern ansåg däremot att bara staten hade råd med så stora investeringar, och  att de skulle komma att betala sig flerfaldigt genom de företag som skulle uppstå. Gripenstedt som starkt trodde på vad han kallade ”fortskridandets lag” fick rätt i detta, liksom i mycket annat.

Vid en konferens om svensk näringsfrihet hos Centrum för Näringslivshistoria i veckan hävdade Per T Ohlsson att Gripenstedts linje iakttogs ända fram till på 1970-talet, då (S)-regeringar höjde skatterna och senare införde löntagarfonder. Med 1990-talskrisen och Lindbeck-kommissionen sattes dock Gripenstedts principer åter i högsätet, menade Ohlsson, och där har de förblivit. Gripenstedt har förblivit märkligt anonym, men bör enigt Ohlsson ha stor del av äran för att vårt lands välstånd för 150 år sedan började stiga markant.

I en konferens hos Barometern-stiftelsen i Kalmar ”Har borgerligheten en framtid?” gavs i förra veckan andra prov på borgerliga insatser i Sverige och Norden. I Kalmar startades ångkvarnar, bryggerier, mekaniska verkstäder och mycket annat. ”Borgerlig” är något komplext. En del borgare kan vara liberala, andra reaktionära – låt vara ofta i försvaret av olika frihets- och integritetsprinciper – fastslog museiarkivarien Peter Danielsson, som via exempel ur Kalmars historia visade hur borgerliga märkestgestalter, även inom lantbruket, envist stred såväl för bättre kommunikationer och bättre grödor som för folknykterhet och breddad folkbildning.

Det framhölls i Kalmar bl a att den självsäkra tro som många tidigare hyst på en ”borgerlig epok” eller på ”borgerskapets triumf” med starten förlagd till 1789, knappast håller i ljuset av ny forskning. USA-forskaren Jerrold Seigel menar t ex i sin nya studie Modernity and bourgeois life (2012) att det förelåg stark kontinuitet mellan borgerliga och tidigare epoker, liksom att ’borgerliga’ reformer ofta drevs fram av ickeborgerliga aktörer – som den just nämnde Gripenstedt. En i modern tid ökande förlitan på avlägsna nätverk ger oss dock rätt att tala om en borgerlig ”telekrati” skarpt skild från äldre tiders mer lokala näringsverksamhet.

Medan Per T H Dahl och P J Anders Linder vid Kalmarkonferensen ansåg att en liberal grundlag och förutsägbarhet räcker långt medan en ”borgerlig livsstil” och ”bildning” måste vara ett fritt val, hävdade andra att samhället nog bör uppmuntra  stabila familjer, religiös tro och etiska ramar. Borgerlig politik underlättas om det finns ett borgerligt samhälle, påpekade statsvetaren Ann-Sofie Dahl utifrån exemplet Danmark, som hon ansåg borgerligt i grunden fast statsministern nu är en socialdemokrat. Den finlandssvenska ekonomhistorikern Susanna Fellman gav i sin tur ett vitalt exempel genom att skildra företagarfamiljen Serlachius i finländska Mänttä på sent 1800-tal, där man inte bara använde sin familjs resurser och nätverk för att bygga upp den papperskoncern som ännu bär dess namn, utan även i bruksortens anda tog en rad socialt stödjande initiativ samt gynnade konst och kultur.

Både i Stockholm och Kalmar var man överens om att beprövade institutioner krävs i ett fritt samhälle. Men vi talar mest om äldre institutioner, sade någon, inte om dagens krav. Skulle t ex inte 2012 års instabila finansväsen kräva helt andra stabiliserande insatser än dem vi har förmåga att utveckla, frågade sig företagshistorikern Ronald Fagerfjäll. Hans ord påminde också om att Sveriges första bankakut upprättades av nämnde J A Gripenstedt, som påpekade att en banks fall kan välta hela ekonomin.

Annonser

0 Responses to “Två sätt att belysa svensk borgerlighet”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv