Tyska krigstraumaoffer tar bladet från munnen

Att de som deltagit i moderna masskrig eller blivit deras civila offer har mött oerhörda lidanden är alltför välbekant.

Liksom personliga trauman följer en märklig lag om fördröjt gensvar, tycks de kollektiva våldsupplevelserna inte sälan avbördas med en liknande fördröjning. Då en viss tid har gått, bryter en våg av vittnesbörd ut, drivna av psykologins tidslogik och ofta så likartat att de verkar samordnade.

Företeelsen är känd då det gäller koncentrationslägrens offer, men inte bara hos dem. Också de tyskar t ex som inte tillhör 1900-talets förföljda minoriteter tycks med viss periodicitet ha fört sina berättelser till allmän kännedom. Få kan förneka att sambanden kan ha styrts av tillfälligheter, eller att vissa vittnen har lockat andra att avbörda sig det som tyngt dem, men ändå.

I Wir Kinder der Krigskinder. Die Generation im Schatten des Zweiten Weltkrigs (Herder, 2008) berättar den tyska journalisten Anne-Ev Ustorf om mentala skador hos framför allt dem av hennes landsmän som inför annalkande arméer valde att fly sin hemtrakt, alternativt som tvångsfördrivits, ofta med flera anhalter. Ustorf menar att sådana upplevelser, allt annat lika, varit påtagligt tyngre att bära än hos dem som i huvudsak kom att tillbringa kriget på sin hemort. Hennes bok ger utöver prov på djup inlevelse tips på andra böcker, vissa av psykologer andra av historiker, som ställt tyskars krigsupplevelser i fokus, flertalet utgivna efter år 2000.

Ustorf skriver: ”Enligt psykologiska studier är 30 procent av alla tyskar födda under världskriget traumatiserade – genom att mista sin hembygd, ha blivit skilda från sina anhöriga, genom bombardemang, hungersnöd och flykt eller genom nära anhörigas död. Under de senaste krigsåren stod existentiella förluster för de krigsdrivande tyskarna på dagordningen. År 1945 var varannan tysk på flykt, medan över två miljoner civilister dog som följd av detta, varav över hälften kvinnor och barn. 5,5 miljoner barn hade mist sin hembygd; ytterligare en halv miljon människor, främst kvinnor, barn och äldre, dog till följd av bombkriget. Var åttonde tysk man miste livet genom kriget… Det fanns 1,7 miljoner änkor och 2,5 miljoner föräldralösa barn…. Våren 1947 var ännu 2,3 miljoner tyskar krigsfångar i de allierades läger medan 900 000 satt i sovjetiska läger. En fjärdedel av alla barn växte upp utan en far. Död, hungerdnöd, armod, depressioner och ett stort värdevakuum präglade denna tid.”

Oavsett om de individer som Ustorf intervjuar själva hade burit vapen, eller om de haft familjemedlemmar vid fronten, kanske utsatts för bombningar, interneringar etc, urskiljer hon ett traumatiskt arv som överförts till nästa och nästnästa generation, något som kan fortsätta i princip utan slut i fall det inte lyfts i ljuset och kan oskadliggöras. I lyckliga fall kan en familj få ett eller annat incitament att börja tala, bland så att någon eller fler av dess medlemmar får chans till psykologisk terapi enligt formeln bättre sent än aldrig.

Hos många tyska familjer inklusive sin egen ser hon liknande mönster. De som var i aktiv ålder under kriget talar ogärna om det. En hustru kan i decennier fortsätta kämpa för att dölja sitt psykiska lidande med avsikt att inte störa familjen, en make kan knäppa till och bli en otillräcklig familjefar genom att dra sig undan med det som berört honom så illa. I stället för att lösa upp knutarna visar man som i ett slags samförstånd viljan att förbli livsduglig och högpresterande, allt bakom en normal fasad, men kapslar mest in de obehagliga minnena, det dåliga samvetet och skräcken. Barnen får underförstådda budskap om att sköta sig väl socialt men förväntas också stötta föräldrarna, som om dessa varit gravt dysfunktionella eller alkoholiserade. Barn deltar likaså i de äldres försök att hålla banden till den förorade hemtrakten vid liv. Den normala separationen från uppväxtfamiljen liksom undomarnas sexualliv och förmåga till anknytning tar stor, ofta irreparabel, skada. Vi får därmed inte bara en krigsgeneration utan tre eller fler, konstaterar Ustorf som själv är född i mitten av 1970-talet. Räknar man även in de tyskar som upplevde 1914-18, blir de krigspåverkade generationerna minst fyra.

Att tyskarna förknippats med angreppen mot andra folk, och framför allt med illdåden mot judarna, har självfallet gett tyskar skamkänslor som än mer avhållit dem från att framföra sina vittnesbörd. De egna personliga lidandena har för många tett sig futtiga jämfört med de systematiska angrepp som Tyskland utsatte andra nationer och grupper för. Ustorf påminner om att ingen försoning på sikt kan ske, heller mellan förövare och offer, så länge inte individer från det land som var förövaren också själva får berätta om och avbörda sig vad de upplevt.