Ståuppkomiken, ett massförstörelsevapen?

Den som råkar passera ståuppkomikens Mecca – Norra Brunn på Surbrunnsgatan i Stockholm – kan höra skratten långt ut på gatan, när de röksugna söker sig ut från stimmet i den gamla hälsobrunnens lokaler. Alla verkar ha hejdlöst roligt, även om det nog beror på att det även serverats rätt mycket öl.

Här, kantänka, får stressade och påpassade yngre yrkesmänniskor en välförtjänt paus. De får följa hur det sjuka och felaktiga i vårt samhälle suveränt avslöjas. Ståuppkomikerna är individualister. Tjusningen i att höra dem ligger delvis i det helt oväntade, ungefär som hos klassiska hovnarrar. Kanske utgör ståupparna IT-ålderns svar på gamla tiders spex, och revyer eller på självaste Grönköpings Veckoblad?

Men är det då riktigt? Äkta humor är försonlig. Dess offer är människans dårskap – inte namngivna individer. Äkta humor är sällan elak, men ger oss distans. Vi inser hur lätt vi själva och andra går vilse i våra världsliga bestyr. Vi rycks ur invanda tankar, får höja blicken och kan uppfatta dagens förtretligheter utifrån en vidare horisont. ”Katharsis” – rening – talade man förr om. Tillhör dagens humoratleter snarast de många som till ett stigande pris söker bekräftelse?  Till skillnad från den sorts sorgsna komiker, som går in i sig själva och därvid inser hur svårt är att försonas med den oberäkneliga makt som kallas ”mitt eget jag”.

Hos många ståuppkomiker finns självfallet en äkta självkännedom kvar. Aktörerna vänder ut och in på schabloner, visar det galna i våra tyckanden genom att dra ut dem i det absurda. Man behöver dock för att nå den effekten ofta inte föra tanken så värst långt. I några benådade fall blir mannen bakom micken en sann vägledare genom sitt mod. Hans styrka vinns inte minst genom djärvt självutlämnande.

Men vissa i skrået ter sig mer betänkliga. Har en biton, som gör åhöraren förbryllad, mer än upplyft. En del har en politisk agenda, ibland direkt personlig och därtill mera dold än utsagd. Så här sade en hyllad ståuppare nyligen i en intervju (låt oss kalla honom Soran Ismail):

”-Jag gillar att leka djävulens advokat och argumentera för saker som ska vara omöjliga att argumentera för….”

Intervjuaren tillägger: ”Han säger att ’hat och ilska’ är hans främsta drivkrafter”.

Inför denne Ismail kan åhöraren ofta direkt se, att ”hat och ilska” är drivkraften. Det hör samtidigt till det egendomliga med komiken som konst, att man tappar lusten att lyssna vidare, ja kan bli rättmätigt upprörd, då man anar att den som uppträder i denna obesvarbara monologform driver en agenda av aggressivitet dold bakom ’urban’ raljans. Man stöts tillbaka i den mån humorn tycks tjäna ett personligt agg, inte det tidlösa syftet att rena och försona genom att belysa mänskliga svagheter.

Ståuppkomikern vandrar på spänd lina, mellan ljusets och mörkrets makter. Han spelar ofta utan full redovisning. De onda mot de goda, vän mot fiende. Värva skrattarna, hugg in på de frånvarande eller försvarslösa!

Även ståuppkomiken borde långt mer synas och betygssättas. Utan stil och god vilja förfaller den i varje fall.

Prov på en mer avspänd ståuppkomik ger Michael McIntyre:

Annonser

0 Responses to “Ståuppkomiken, ett massförstörelsevapen?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv