Barnet i krubban ger livet värdighet

Det som år 2012 stannar i minnet är inte främst kriget i Syrien, skolbombningar i USA eller den norska Breivikrättegången, utan ett dop. I minnet framträder en ärkebiskop som kärleksfullt betraktar ett litet flickebarn som just har fått sitt namn och så upptagits i Svenska kyrkan. Händelsen följdes av hennes släkt och många andra. Musiken  ljöd och allt andades vårljus och förhoppningar.

Det nyfödda barnet är ett ofta varierat motiv i vår kultur. Men ett barn låter oss inte bara glädjas åt ett nytt liv som har tänts. Det stärker, genom att visa oss i relation till vår Skapare, även vår djupa identitet som människor. Vi anar att tillvaron inte bara är mörk och mekanisk utan att den även ger, och skall ge, rum för det överjordiska, för miraklet och det heltigenom nya, det aldrig förr sedda.

Det barn vars födelse under så märkvärdiga omständigheter vi just dessa dagar firar, var inte bara ett nytt liv bland andra. Det föddes för att ge människan en helt annan livsmöjlighet, en högre roll än någon tidigare hade vågat hoppas på i en osäker värld. En större värdighet än någon religion hade utlovat. Detta barn kom oss, genom en lärprocess som både är blixtlik och buren av århundradens studium och meditation, att ana det ofattbara som är inkarnationen. Det faktum stod klart, att Gud blivit människa och, fastän särskild, därmed allt framgent möter oss som betrodda och medskapare. Från det förhållandet att en enkel man under sin vandring för länge sedan genom Palestinas byar förkunnade en helt ny lära, framspringer en människoförståelse som har väglett och färgat våra förfäders odling och ännu finns med i vår egen utveckling.

Vad herdarna och de som tillfälligt hade kommit förbi den enkla stallet bara anade, har sysselsatt två tusen år av teologisk och humanistisk reflektion. Det har skänkt förtryckta värdighet och upprättelse, och har bidragit att höja förr nedvärderade individer. Människan som medskapare – det är vad tänkaren Burke utan varje skymt av hädelse eller övermod uttryckte så att ”Människan är, i icke ringa grad, sin egen skapelse”.

Vad Burke därmed kallade fram, var den ändlösa upptäcksprocess, den historiska vandring i ljuset av en trevande självkännedom, som har utmärkt de två tusen åren efter att ”gudabarnet” så självklart hälsades av änglar och herdar.

Annonser

0 Responses to “Barnet i krubban ger livet värdighet”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv