Får Rousseau sin psykdiagnos kan ekvationen hyfsas

Rousseau

Vi firar Strindberg så det sprakar. Men Jean-Jacques Rousseau, född 1712 har hamnat i skuggan, åtminstone i Sverige.

Skäl finns dock att minnas Rousseau, upphovsman till Samhällskontraktet, Bekännelser och Emile eller om uppfostran. Den motsägelsefyllda person som Nietzsche har kallat ”den första moderna människan” har utövat klart större inflytande än Strindberg, också i vårt land. Detta inflytande har inte bara varit godartat, om vilket mera nedan.

Nyligen skrev Ann Heberlein (DN den 11 dec. 2012) om hur Rousseau genom att biografiskt genomlysa sig själv inte bara söker upprätta sin självkänsla och rentvå sig från skam. Han vill också förstå ”människan” i allmänhet. Vägen till Rousseaus traktater om frihet och folkmakt går via hans försök till självförståelse. Samhällskontraktet blir så att säga ”Rousseau writ large”. Frågan är dock hur pålitlig metoden är. Att de som uppfattade den schweizisk-franske tänkaren som ”pueril, fåfäng, vulgär och omoralisk” (Heberlein) var på rätt väg är klart. Så även tänkaren David Hume som efter att 1766 ha haft Rousseau som gäst förfärades över hans later och misstänksamhet. Många misstrodde honom som samhällsanalytiker.

Ann Heberlein framhäver en episod i den fjärde boken av Bekännelser, där Rousseau som då är i tjugoårsåldern under stor ångest framför ett stycke han själv komponerat i en krets av musikvänner i Lausanne. Att han här visar mer än ”normal” rampfeber är uppenbart. Hur Rousseau öppet skildrar sin skam och sin fruktan att stycket skall bli ett fiasko ger en idé om Rousseaus psykiska beskaffenhet.

Bärande drag hos honom är uppenbara. För klassiska samhällstänkare var balans, distans och självkritik, viktigt. Först den som lärt sig att hålla sitt eget jag i schack vågar ge råd om samhället. Gällde då detta den starkt subjektive Rousseau? Man kan tvivla. Ann Heberlein skriver: ”Den första moderna människan sökte alltså bekräftelse och erkännande. Rousseau pendlade ständigt mellan ytterligheter – mellan ödmjukhet och hybris, mellan påståenden om sin egen unika varelse och sökandet efter det universellt mänskliga, mellan självförakt och självförhärligande. Han avfärdar det sociala livet som förljuget och förställt samtidigt som han tycks längta efter gemenskapen, eller i alla fall erkännandet.”

Detta tycks som en ganska kaotisk själ, som överfört sin egen oro till samhället. Med dagens insikter om själsläkekonst kan man anta, att Rousseau just var en obalanserad personlighet, varför inte en så kallad borderline eller en som (med en mer aktuell term) led av instabil personlighetsstörning. Att gränslöshet och slagighet i självkänslan märkts hos honom är känt både via hans böcker och i vittnesbörd från samtida. I en aktuell definition av borderline ställs frågan:

”Får hon ofta utbrott, helt ur proportion till provokationen? Kräver hon mycket uppmärksamhet? Upplever hon att alla alltid är emot henne? Manipulerar hon alla i sin omgivning? Är allting alltid alla andras fel? Är hon trevlig mot andra människor tills de inte dansar efter hennes pipa då de plötsligt blir värdelösa idioter?”

Detta drar, låt vara grovt, konturerna till borderline. Känslor av att vara uttråkad, vara tom inombords och ofta tycka sig inte veta vem man är hör också till bilden. En borderline känner sig missförstådd och illa behandlad, skiljer skarpt mellan vänner och fiender och står följaktligen snart ensam; ”contra mundum”.  Viss chans till självläkning och avklingande tillhör dock bilden.

Att via indirekta belägg ställa diagnos på någon, särskilt en historisk personlighet, är självklart vanskligt. Fångas verkligen hans/hennes ”väsen” riktigt in? Ger de källor som finns en korrekt bild? Många minns, hur upprörda många i den svenska kultureliten blev när professor David Ingvar på sin tid hävdade att Nietzsches expansiva, ”grandiosa” personlighet kan förklaras med att han som ung ådragit sig syfilis. Frågan är varför. Tydligen anses våra stora gestalter böra stå över psykologins och medicinens lagar. Vissa upplevde i detta fall ett integritetsintrång, fast David Ingvars avsikt varit att förstå och inte skada.

De som avvisar den psykiatriska analysen och den föreslagna diagnosen kan för Rousseaus del i stället, liksom den amerikanske nyhumanisten Irving Babbitt (Rousseau and romanticism, 1919), i stället fastslå att Rousseau tog en tung moralisk risk då han så radikalt omvärderade de mänskliga dygderna och ifrågasatte den gängse grundvalen för västerlandets etik. ’Dygd’ blir hos Rousseau något helt spontant, en närmast subjektiv känsla av välbefinnande utan egentliga korrektiv. ’Dygd’ tappar sitt inslag av krav och transcendens, den anses kunna fungera utan återhållsamhet eller etiskt-religiösa band. Rousseau gör utan spisning upp med en äldre tids människosyn och morallära. Han tycks även extremt ovillig att underkasta sig inte bara rester av feodalsamhällets etik, utan också de nya liberala spelregler som i hans tid växte fram, såsom krav på maktdelning, en naturlig rätt, personliga rättigheter, lagstyre med mera. Han har som bekant ofta setts som de totalitära väldenas pionjär. Genom sin ryktbara s k ”allmänvilja” tycks Rousseau därtill, motsägelsefullt, vilja projicera sin spontana dygd på samhället i stort: dygden, försäkrar han, kan lika litet höjas över majoritetsviljan som cirkeln kan kvadreras.

I uppfostringsromanen Emile eller om uppfostran fick dessa”borderlinedrag” utlopp i även för vår tid extrema föreskrifter för hur unga människor bör utbildas. Läraren får inte vila i en auktoritet, måste alltid ”ingå avtal” (fr. ”pactiser”) på jämställd fot med sin elev vars spontana idéer inte på något vis får ifrågasättas. Inte minst genom Emiles inflytande på 1900-talets pedagogik (via bl a John  Dewey i USA och Stellan Arvidsson i Sverige, liksom i 1960-talets studentrevolt) har Rousseaus tankegods spritts och i den moderna världen satt ödesdigra spår. Att bedöma hans roll försvåras dock av att hans eskapistiska teorier så ofta har påverkat oss via andra gestalter och ideologier liksom (något som inte minst Claes G Ryn har framhållit) i form av starka ”underförstådda antaganden”. Detta är nog ett skäl till varför Rousseaus 200-åriga födelsedag inte mera har uppmärksammats.

Hittills har ”gåtan Rousseau” brytt sinnena och har av många ansetts varsla om en både intressant och djup personlighet. Han ”befriade” oss ju ur konventionernas tvång genom att betona spontaniteten som värde. Man måste dock fråga om alla de analyser och den näranog ändlösa debatt som drivits om tänkaren från Genève i själva verket kunde ha besparas oss, i fall en rimlig diagnos tidigare hade ställts? Detta hade dock varit fullt möjligt. Att han ägde ytterst starka rationaliserings- och avvärjningsmekanismer är dock uppenbart. Hans efterföljare sluter beklagligt nog leden och tycks vägra att ens överväga, vilka brister och risker som Rousseaus emancipationsidéer bär. Det spel som här drivs är knappast uppbyggligt.

Om dessa ting hade en viktig debatt i år kunnat handla. Den förblir dock minst lika relevant efter att det fatala jubileumsåret är till ända.

Annonser

0 Responses to “Får Rousseau sin psykdiagnos kan ekvationen hyfsas”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv