Gåtan Benjamin Britten 100 år

Britten

Ett tonsättarjubileum har hamnat i skuggan av Verdis och Wagners. Det är Benjamin Brittens.

Som sopran i Sveriges Radios gosskör deltog jag då ett märkligt verk för första gången uppfördes i Sverige. Brittens Spring Symphony sökte med skalmejor och kohorn uttrycka gamla keltiska vårriter och det på ett musikaliskt modernistspråk som var föga lättsmält för dem som mest sjungit svenska julvisor.

Att få delta i detta evenemang i Stockholms Konserthus, lett av dirigenten Sven Westerberg, och körledaren Eric Ericson liksom med (Brittens livskamrat) tenoren Peter Pears i täten, var förstås en upplevelse. Körens ledare Åke Åhlén, minns jag, kallade Britten för ”den störste engelske tonsättaren sedan Purcell”. Men också en ung man som jag då var frågade sig onekligen, vad syftet var med dessa djärvt rytmiska och bitvis skorrande klanger som hade så litet med vanliga glada vårsånger att göra.

Brittens storhet begränsar sig inte till den särpräglade vårsymfonin. Att höra verk som A ceremony of carols eller A boy was born är lika storartat, och ligger något närmare gängse sakral tradition. Ett av Brittens cellostycken kan jag, för att ta ett verk till, själv erfara som den kanske mest melankoliska ”utanförskaps-” musik som över huvud taget har skapats; en enstämmig motsvarighet till det sorgsna musikdramat Peter Grimes.

Inför 100-årsminnet av Brittens födelse skriver Michael Kennedy i Spectator om tonsättarens misantropi, ”The great ’hater’”. Den utåt så fridsamme Britten med sitt lockiga hår och sin pipa öste i själva verket, om än på ett förrädiskt gäckande skolpojkspråk, gärna förakt över i hans ögon medelmåttiga dirigenter och tonsättarkolleger: ”Britten the man was a Jekyll and Hyde, with Hyde perhaps too often gaining the upper hand.”

Britten avskydde uppenbarligen dirigenter som Beecham och Boult, Henry Wood och Sargent. Han sägs bara ha orkat lyssna på Elgars verk i två minuter utan att storkna. Inför Vaughan Williams var han ambivalent. Hans tidiga uppskattning av Walton svalnade, och av Strauss Rosenkavaljeren blev han närapå fysiskt sjuk. Dirigenten, violinisten och kompositören Frank Bridge fick liksom Gustav Mahler och Igor Stravinsky däremot godkänt.

Kritik av sina egna verk tålde Britten däremot aldrig och han sade i fler fall upp vänskaper. Onekligen kastar det en skugga över det jubilerande geniet.

Annonser

0 Responses to “Gåtan Benjamin Britten 100 år”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv