Även en herde behöver vila

På TV visas det öppna paradfönstret i St Peterskyrkan. Man kunde tro att det vore en stillbild, om inte draperierna fläktade lätt, allt medan sorlet stiger och faller i högtalarna.

Plötsligt träder så en vitklädd man fram i fönstret. Hans ansikte är först allvarligt, uttryckslöst. Men när han får  ordet tänds ett leende i ansiktet. ”-Buona sera!” Hans enkla ord framkallar jubel.

Det är som om den latinska Nya världens människor talade genom denne man, mer personlig än ståtlig. Han tycks i så hög grad leva i nuet, märkligt obekymrad och alls inte tyngd av den historia som så tydligt har avspeglat sig i hans föregångares gestalter och drag. Franciskus I:s närmaste företrädare var pliktmedveten, tyngd av sitt uppdrag, men på slutet nog både trött, besviken och sorgsen. Namnet Benediktus antydde en vilja att ingripa med kraft i den internationella utvecklingen. Jesuitbiskopen från Argentina är kanske inget oskrivet blad, men det återstår att se vad hans vilja och fantasi kan åstadkomma.

Benediktus XVI (Foto: Kancelaria Prezydenta RP)

Benediktus XVI (Foto: Kancelaria Prezydenta RP)

Benediktus XVI:s stora önskan var att hävda människans värdighet. Han ville försvara hennes unika uppdrag i en tid av relativisering och materialism i det expansiva jagets tecken. Det påminner amerikanska National Reviews skribenter om i en läsvärd tillbakablick (www.nationalreview.co, 11 mars 2012). Den tyske påvens svaghet var bland annat hans ringa erfarenhet av Vatikanens diplomatiska sida – det som varit en självklarhet för påvarna mellan 1914 och 1978 – samt, klart mera fatalt, hans oförmåga att mot kurian och särskilt dess starke man Tarcisio Bertone med verklig kraft hävda sina mål, en svaghet visserligen präglad av gentlemannens önskan att inte  ”willingly inflict pain on others,” men dock.

Benediktus ägde, liksom sin företrädare, djupa kunskaper. Han var även villig att i inflytelserika fora dela med sig av sina bedömningar. Den insatsen fick inte bara personlig betydelse. Den befäste och förtydligade även företrädaren Johannes Paulus II:s teologiska arv, sådant det tog form efter vatikankonciliet och därefter, menar skribenterna i National Review. Om slutsatsen att det nu fyrtioåriga tumultet kring Andra vatikankonciliet och dess eftermäle därmed kan läggas till handlingarna lär inte alla vilja enas. Men att såväl den polske som den tyske påven vad det koncilium angår under vilket de själva bar ett så stort ansvar gjort vad de kunnat för att vårda dess arv i en sansad och måttfull anda kan inte bestridas.

Med sina välreflekterade ”septembertal” avgav Benediktus även välkomna nytolkningar av det kristna budskapet. I Regensburg 2006 påminde han om den fruktbara samverkan mellan Jerusalem och Athen, en syntes mellan tron och förnuftet, liksom även med den på förnuft uppbyggda rätt som började utvecklas i Roms lagstyre. Med dessa påminnelser antydde Benediktus samtidigt (något som i onödan missförstods) en väg som kanske med god vilja kan föra Islam ut ur dess nuvarande sterilitet och möjliggöra samverkan med kristna och andra samfund. I septembertalet 2008 vid Collège des Bernardins i Paris, i jakobinernas och det vilseförda förnuftets stad, varnade påven för en rationalitet lösgjord från uppenbarelsen också i vår tid kan föda skräckvälden. Vid Londonbesöket 2012 tog Benediktus fasta på faran med ett politiskt styre som inte vilar på tro, samvete och en stat medveten om sina gränser; detta just i den stad där Sir Thomas More en gång orättfärdigt dömdes till döden. Till sist, i den tyska förbundsdagen 2011 påminde förre påven om att de statsledare som försakar rättvisan blir ”ett förbrytargäng” med kyrkofadern Augustinus ord.

Efter de två senaste påvarna måste den ”katolska evangeliciteten” och dess inneboende missionsuppdrag ses som stadfäst, framhävs det i National Review. Även motreformationens gamla försvarsställning måste slutgiltigt överges; Rom kan inte mer återgå till sin ”insulära, byråkratiska och defensiva form”.

I den mån påven Benediktus XVI:s lärogärning kan vägleda evangeliska lutheraner är det nog genom hans betoning av hur våra föreställningar, vår vilja och vår dygd – liksom hur de ringaste av oss i sina liv förkroppsligar dem – inverkar på människans samhälle, individuellt som kollektivt. Det är inte bara det att ”ideas have consequences,” utan att den levande människan oavsett avsikter lämnar starka spår.

Foto: Kancelaria Prezydenta RP

Annonser

0 Responses to “Även en herde behöver vila”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv