Nato behöver inte vara vårt öde

Det sveper i dag en våg av nymilitarism över världen.

Den bagatelliserar vad krig och krigisk maktprojektion innebär, söker med överlägsna tonfall bortförklara krigets oundvikliga följeslagare sorg, förlust och bitterhet.

Den nya andan märks tyvärr i ökande grad även vårt land. Med eller utan yrkesmilitärers egenintresse utgör den en stor fara.

Förr talade man om försvarsvänlighet. Det innebar att vi borde avvisa en angripare mot Sverige. Viljan att använda militär makt på detta defensiva sätt är dock knappast militarism. Det är däremot attityden att militära medel bör användas mer vidlyftigt än till försvar, till exempel för att uppnå regimväxlingar i vissa länder och där röja väg för en viss typ av ideologi. Detta gäller även om Sverige deltar i gemensamma operationer i världen.

Hadithamassakern, 2005

Hadithamassakern, 2005

Detta slags offensiva, en del skulle till och med säga imperialistiska, militarism präglar delvis dagens Nato och dess största uppbackare USA. Statsbyggande, demokratifrämjande, används i stora, långsiktiga projekt pådrivna av mäktiga kretsar nära det amerikanska maktcentrum.

När vårt land nu möter denna anda liksom ett slags smygande närmande till Nato, bildar utländska medier som engelska Spectator en motvikt. I ett nummer nyligen ges en mycket dyster bild av Irakkriget och dess resultat. Bilden motsvarar vad en rad andra källor kan berätta.

Irakinvasionen 2003 var som bekant inte en Nato-operation, utan genomfördes av ”de villigas koalition”. Operationen säger ändå mycket om den anda som genomsyrar ledande stater i organisationen.

På frågan ”Was Iraq worth it?” svarar i Spectator den liberala överhusledamoten lady Nicholson ”Yes, a thousand times yes!” Hon motiverar svaret med att folkstyrets ljus nu efter de mörka Saddam-åren lyser stadigt i Irak. Landet har upphävt den gamla byråkratin från Saddams tid, menar hon, och där görs enorma investeringar, bl a från Kina och Sydkorea. Även de internationella kapitalströmmarna har hittat tlil Bagdad och brittiska BP bygger upp Iraks oljeindustri på nytt. Att Emma Nicholson utöver sin politiska roll är arbetande ordförande i Iraq Britain Business Council bör tilläggas.

”Nej!” svarar Times förre chefredaktör Simon Jenkins på frågan om Irak var värt besväret. I Jenkins inlägg ryms mer fakta varför några punkter här skall återges.

Saddam Hussein var ond, tillstår Jenkins, men hans expansionism kuvades genom Irankriget, det första Gulfkriget och Clintons Operation Ökenräv 1998. Saddam hade även mist kontrollen över Kurdistan tack vare den flygförbudszon som upprätthölls där. Efter att Amerika 2003 angrep Saddam Husseins Irak, dödades inte bara många irakier (200 000 har man beräknat) utan slogs landets ekonomi helt sönder. Det krossade även en bräcklig spänning mellan olika religiösa grupper, tvang kristna att fly ur landet för att aldrig återvända, tillfogade befolkningen ett gemensamt trauma, förlamade det civila samhället och drev två miljoner människor i landsflykt. Kvinnor far i dag illa, mer än förrd, Iranstödda terrorgrupper rör sig fritt, förr fredliga granngemenskaper har blivit beväpnade enklaver som bevittnar mord, kidnappningar och vendettor, och institutioner som sjukhus, universitet, armén och myndigheterna har kollapsat.

Den skräck som vi sett i Irak har skadat USA:s och Västs anseende oerhört och har väckt en ”neurotisk jihadism” till liv inom islam, medan en ”reaktiv paranoia” å sin sida rasar i de anglosaxiska säkerhetstjänsterna och säkerhetsindustrin. Det som tillfogades Irak var inte ett vanligt misstag, det var i sin dumdristighet oförlåtligt och direkt obscent, avslutar Simon Jenkins.

Till det sorgliga spelet i Irak får läggas de bekymmer som väcks när de allierade skall utrymma Afghanistan – också detta föremål för ett par oroande artiklar i samma Spectator-nummer. Vis av sin erfarenhet av att tidigare utrymma Afghanistan ser britterna fler hakar i ett uttåg där stora risker och höga kostnader kan väntas. Mycket utrustning får transporteras landvägen från Afghanistan till Riga, och därifrån sjövägen till England. Ingen som helst avancerad stridsmateriel  eller kommunikationsutrustning får givetvis lämnas kvar med risk för att falla i talibanernas eller andra väpnade gruppers händer. På det tumult som utspelats i de afghanska bergen har vi inte sett slutet ännu. Att de ofta korrupta säkerhetsstyrkorna skulle kunna ta över och bilda en garanti för en fredlig fortsättning tror bara få av de insatta.

En svensk läsare undrar om den iver som en del kretsar i vårt land visar över att vi skall räknas som en ny (halv) Nato-assistent i världen mot den bakgrunden är så väl grundad?

Annonser

0 Responses to “Nato behöver inte vara vårt öde”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv