Ny studie om Israels radikala höger

Vad sker i dagens Israel? I detta öppna samhälle är politiken märkligt labyrintisk.

En del minns hur Herbert Tingsten på 1950-talet försäkrade att Israel trots kriser och hot sökte bli en välfärdsstat ungefär som de skandinaviska. Svenska ungdomar for på kibbutz-vistelser, biograferna visade Leon Uris Exodus och framtiden tycktes ljus.

Samma stat alstrar i dag mörka rubriker. Det råder spänd beredskapsstämning. Politiskt intrigeras det och konflikten med palestinierna är sedan decennier ett skyttegravskrig.

Ami Pedahzur

Ami Pedahzur

För de undrande ger Ami Pedahzurs bok The triumph of Israel’s radical right (Oxford University Press, 2012, 277 s.) nya vinklar. Pedahzur är från Haifa och forskar i judaistik vid University of Texas. Han intresserar sig för fenomenet ”periferin”, alltså de israeler som invandrat på senare tid från Mellanöstern och det f d Sovjet. Dessa individer lever olikt etablerade gruppers och ställer även invanda åsikter på huvudet. De agerar ofta katalysator för nya tendenser i landets politiska sociologi.

Pedahzur skildrar detaljrikt de senaste två decennierna av Israels nyare historia. Landet har glidit än längre från pionjärårens labourstyrda nation, där invandrade från Central- och Östeuropa angav tonen, till dagens splittrade, extremnationalistiska stat vars nya eliter hyser utpräglat etniska maktambitioner. I omvärlden vill man inte riktigt ta in denna förändring, då vi ännu har 1950-talets demokratiska pionjärstat på näthinnan.

Pedahzur bestrider tesen att extrema partier skulle vara omöjliga i Israel av skälet att alla partier sagts vara nativistiska. Tvärtom tjänar enligt hans egen tes ”den ’etniska demokratin’ [Israel] som en idealisk grogrund för en växande sådan högerradikalism”.  Boken ger relief till de fakta vi känner från medierna dels via andrahandskällor, dels via författarens egna erfarenheter från 1990- och 2000-talets  dramatiska skeenden.

Här sätts Israels ”höger” (eller hellre: dess extrema nationalister) in i en europeisk kontext med fenomen som Jörg Haider i Österrike och Jean-Marie Le Pen i Frankrike. Skillnaden mot Israel, hävdar Pedahzur, är att mittenpartierna i dessa europeiska stater hittills har hållit stånd mot sådana försök, medan den israeliska politiken av olika skäl har låtit denna flygel bestå. Den angriper ”mitten” och vänstern – men man bör minnas att i Israel även dessa har en starkt nationalistisk ståndpunkt, något som Pedahzur inte tillräckligt betonar.

En nationalistisk attityd har funnits med sedan Israel grundades. Den stärktes dock med 1967 års militära seger, med vreden över Oslo-avtalet och den politiskt beslutade inflyttningen av icke-judiska gästarbetare samt efter 1990-talets flyktingström från f d Sovjet. Med de senare kom grupper som vant sig vid nationell självhävdelse och hård kamp mot nationens fiender, ett agg som i Israel givetvis snart riktades mot araberna. Efter några år utgjorde f d ryssar hela 9 procent av Israels befolkning. De inflyttade ägde starka självhävdelsebehov och hade upplevt kommunismens värsta sidor, varför de nu motarbetade den israeliska vänstern.  I den sittande utrikesministern Avigdor Lieberman ser de en hög förebild, men då de rysk-israeliska grupperna misstror partier har de i stället satsat på civila nätverk och har även sökt få sina anhängare anställda i för dem avgörande myndigheter och organ.

Ryssarna är dock inte ensamma om att betona egna intressen och sitt ointresse för gemensamma frågor. Då detta drag utmärker de flesta extremnationalister, har väljarna efterhand blivit alltmer splittrade och svåra att ena.

Med periferins mobilisering har också israeliska samhällsgrupper på kant med de rådande eliterna brutit sin tidigare isolering. De ortodoxas länge udda partier har börjat samverka med andra småpartier, något som ökat nyhögerns enighet och kraft. Att Israels tidigare opolitiska religiöst ortodoxa grupper från 1990-talet och framåt politiskt har mobiliserats på högerkanten har också gjort denna mer betydelsefull.

Genom dessa tendenser råkar också landets regeringar i svårigheter. Även om den sittande premiärministern Benjamin Netanyahu själv är extrem maktpolitiker och nationalist, hindras han delvis i sin strävan genom att han måste få med sig ”högerns” inklusive bosättarnas representanter på alla viktigare beslut. Ogillar dessa grupper – av Pedahzur träffande kallade ”oåtkomliga, underjordiska och allomfattande” – vad premiärministern gör, agerar de på egen hand genom sina lobbynätverk och via lojala tjänstemän i myndigheter och lokaladministration. Vad det kostar att utmana bosättarna fick dåvarande regeringschefen Ariel Sharon pröva på, då han för ett  tiotal år sedan tog strid för att flytta en del bosättningar.

Dessa bosättningar har hittills ingen politiker i större mån kunnat eller velat stoppa. Fast mycket har gjorts av starka och manipulativa organisationer, liksom av jurister som den ryktbara Plia Albeck, har också centrala politiker som Ariel Sharon stått bosättarna bi. Dessa har genom lobbying erhållit lån till god ränta, men har också tillvällt sig finansiella bidrag och framtvingat ny och dyr infrastruktur. De har skyndat på den formella annekteringen av de tagna områdena, har förbigått rådande lagar och föreskrifter samt uppfinningsrikt utnyttjat den legala gråzon som rått i exempelvis äganderätten till mark. Deras kamp har också gällt Jerusalem där en finansiär som den från USA inflyttade Irving Moskowitz har bistått med många stora judifieringsprojekt. Inte alla utomstående torde fatta vilken kraft dessa grupper och deras stödjare har kommit att få.

Extremnationalisterna skulle knappast ha ägt sådant inflytande utan målmedvetna stödorganisationer som Ateret Cohanim eller Elad. Inte heller utan en föregångare som populisten Meir Kahane, en opportunistisk och högljudd Knesset-medlem som av vänstern fördömdes som ”fascist”. Kahane misslyckades visserligen då han sökte politiskt stöd, men han förebådade under sin korta tid som politiker flera nya opinionstendenser av vikt för den framväxande nationalismen. Det gällde inte minst frågan om att avlägsna icke-judiska gästarbetare ur landet. Kahane tycks ännu långt efter sin död vara ett samlande namn för radikala nativister.

Bär då de extremnationella ett allmänt ansvar för att konflikterna har fortsatt, i och kring Israel, kan man fråga. Pehdazur svarar ja. Han pekar som exempel på Ariel Sharons beryktade besök vid Tempelberget i Jerusalem 2000, en händelse som väckte palestiniernas raseri och utlöste en ny intifada. En aktion som det senare israeliska anfallet på Gaza bär menar han också extremhögerns signum. Även Baruch Goldsteins massaker i moskén i Hebron 1994 var påverkad av Kahanes idéer. Det är ingen slump att denna höger ständigt flyttat fram positionerna, liksom att ingen vänster-mitten-koalition i sen tid på grund av ”högerns” starka ställning har lyckats behålla makten.

Pedahzur konstaterar att Israel efter 2000 stärkte sitt rykte som en rasistisk och exkluderande stat. Bilden är ensidig, men fick stöd bl a genom Sharons beslut att dämpa våldet genom den ökända skyddsmuren och genom att flytta om israeliska bosättningar. Nyodlarna skapade i sin tur nya konflikter genom sitt krav att annektera Västbanken, något som skulle göra judarna till en minoritet i Israel. Nyodlarna har tidigare utmålat sig som en offervillig gränsstyrka, vilket först vann gehör hos israeler som fruktade grannstaterna. Opinionen började dock tröttna på nyodlarnas egoism. Priset för att hålla Gaza och Västbanken började te sig för högt. Nyodlarnas kraft kom till uttryck t ex då de stred mot beriden polis om den beryktade Amona-bosättningen sommaren 2005, då över 200 personer skadades. För nyodlarna var Sharons beslut om muren ett direkt förräderi. De jämställde det med hans tidigare beslut att utrymma bosättningarna i Sinai.

I Ariel Sharon hade bosättarna både ägt en stark supporter och en politiker stark nog att vända ryggen till dem, då hans överlevnad krävde det. När Sharon beslöt satsa på ett ”mindre och starkare” Israel, tvangs han in i en inrikespolitisk kamp som också blev slutet på hans bana. Efterträdaren Ehud Olmert kunde inte ta upp den fallna manteln, och snart var regeringsmakten åter i händerna på Netanyahu. Han höll i sin tur nyodlarnas partier borta från koalitionen men företrädde ändå en stärkt nationalisthöger, ofattbar i sitt intrigerande men också i sin hänsynslösa politisk-finansiella roll.

Ami Pedahzur tecknar den ”radikala högerns” Israel så att läsaren ofta tror sig stå inför ren fiktion. Med sina sociala och historiska komplikationer, sina ständigt växlande partibildningar och parlamentariska konstellationer långt bortom västeuropeiska ”höger-vänster-mönster” liksom med sina färgstarka, ofta hårda och taktiska gestalter har Israel länge fängslat iakttagarna. Nu tycks landet alltmer befästas i ett status quo eller dödläge, där det kosmopolitiska arv som länge beundrades tycks skingrat och en oförutsägbar populism frodas, där landets människorättsgrupper motarbetas och etniskt exkluderande lagar antas, där konflikten med palestinierna fortsätter och omvärldens sympatier bara sjunker.

Pedahzur kommer till sist in på om en syntes håller på att uppstå mellan populisternas krav och idégods från den äldre högern. Hur en sådan syntes kan se ut är inte klart.

The triumph of Israel’s radical right är ett initierat, idérikt inlägg som ger viktiga tankeställare.

Annonser

0 Responses to “Ny studie om Israels radikala höger”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv