Vi måste få fler oberoende utbildningar i Sverige

Stureakademin 10 år

En undervisning lagd i statens händer stöper individerna i samma form – ofta en som råkar tilltala de makthavande.

Det fastslog den brittiske liberalen John Stuart Mill i en betraktelse om hur undervisningen bör ordnas, i den klassiska skriften Om friheten från 1859. Gärna skolplikt och statlig finansiering (eller hjälp till mindre bemedlades barn) ansåg Mill, men staten bör inte själv driva skolor. De av oss har knappast fel som i Mill ser den så kallade skolpengens och friskolornas inspiratör.

I Sverige har man i modern tid uppammat en annan attityd. Den har ansett politiken vara den stora källan till trygghet och välstånd. Detta har hindrat nya initiativ utanför staten, och vi har fått inte bara en skola och en högskola i offentlig regi. Vi har även påförts ett synsätt enligt vilket staten är den givna huvudmannen för det svåra uppdraget att förbereda våra ungdomars samhälls- och yrkesroll. Inte bara drivs de flesta skolor och högskolor här offentligt, de vägleds även av studieplaner och styrdokument som starkt begränsar vad de kan lära ut. Politisk korrekthet och stundens nycker får därmed visst spelrum. De som försvarar en sådan ordning gör det på eget ansvar.

Stureakademin-jubileumsbok

Synpunkterna väcks av en liten jubileumsskrift över Timbros Stureakademi som i år har verkat i tio år. Stureakademin bär namn efter Timbros upphovsman Sture Eskilsson, som från det sena 1970-talet aktivt sökte ge frihets-, fri marknads- och civilsamhällesfrågor mer rum i svensk debatt och undervisning.

I den akademi som nu bär hans namn har frihetsinriktade studenter – ofta med en akademisk grundexamen i botten – fått bygga på sina kunskaper om marknadens, lagstyrets och det fria samhällets idéer och praxis.

Många vittnar om hur befriande det varit att möta andra vars tankar och erfarenheter gått i liknande banor. Man har jämfört det vanliga universitetets tröghet med akademins friare upplägg och närheten till nya idéer. Studenterna har tvingats skärpa sina egna resonemang och pröva deras hållfasthet. Stureakademin har – liksom föregångare som City-universitetet – helt klart gjort en fin insats. Många Stureakademistudenter har fått utvecklande jobb och även sammanhållningen mellan de tidigare studentkullarna har hjälpt dem på väg.

Med detta som bakgrund måste man fråga hur djupa förändringar som en sådan institution har medfört och vad som återstår att göra.

Någonstans bör varje läroinrättning hålla i minnet att all kunskap flyter fram ur en helhet. Man talar just därför om universitet, likaså om vidsynthet eller katolicitet. En akademi är inte en plats där olika ämnen följer helt egna banor, eller där man antar att enskilda discipliner kan ersätta en blick för helheten. Där fogas tvärtom vetande samman till en helhetssyn, en syntes av relevant kunskap. Lagen om proportionalitet gäller också de inrättningar som lär ut specifika ämnen – såsom ekonomi och juridik. Ingen specialisering bildar ett slutet system; omgivningen måste alltid tas med i bilden. Ekonomer blir inte perfekta bara för att de satt sig in i österrikeskolans eller public choice-teorins teser. Dessa måste ses i sin vidare psykologiska och kulturella infattning.

Därför behöver – åtminstone som en strävan – också denna helhetssyn läras ut. Det betyder inte att lära sig ”allt”. Det handlar om att nå självkännedom och överblick, att öva upp en inre disciplin eller återhållsamhet byggd på en tränad förmåga att vanemässigt låta de spontana impulserna passera genom ett slags kvalitetsfilter – kalla det den kultiverade viljans och erfarenhetens filter. I vissa länder lärs en sådan strävan ut under rubriken artes liberales, en sorts allmänbildning med tonvikt på personlig kultur, inre utveckling och människokunskap. I framgångsrika samhällen har med få undantag stor energi lagts på att finna ledarämnen liksom att mejsla fram egenskaper som hjälper färdiga ledare att fatta goda beslut då de möter stora utmaningar. I vår rörliga tid med dess kulturella friktioner och bristande ekonomiska moral borde en sådan strävan ges högsta prioritet.

En sådan syn på eliter skär sig knappast med Stureakademins syfte. Av den lilla skriften får man dock inte riktigt säkert besked om, vari den åskådningskärna består ur vilken den reguljära undervisningen hämtar kraft. En läsare kan lätt tro att det räcker med en optimistisk tro på individen, liksom på kraftigt minskade sociala regelverk. Själv har jag i tydligt libertarianska kretsar inte sällan mött misstro mot själva tanken på ”eliter” liksom på att aktivt vårda dem och sörja för deras återväxt. Vid resor som ingår i kursen sägs adepterna här få möta amerikanska politiker, politiska tjänstemän och andra kända ansikten. Då det amerikanska politiska etablissemanget i dag uppvisar stora moraliska brister, saknar så kallad ”moralisk fantasi”, kanske denna möjlighet inte är så värdefull som den först tycks och är kanske inte heller det bästa sättet att förbereda akademins adepter för deras framtida sysslor. Mer genomtänkthet på denna vitala punkt vore i varje fall välkommen.

Stureakademin gör uppenbart ändå goda insatser. Det behövs dock fler utbildningar i liknande anda för att bana väg för nya möjligheter, bryta det slentriantänkande och den intellektuella tröghet som fått sådant fäste i dagens universitetsvärld.

Annonser

0 Responses to “Vi måste få fler oberoende utbildningar i Sverige”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv