Att förnedra en motståndare är en draksådd – då som nu

Armand Le Véels staty i Cherbourg tar skickligt fram hårdheten hos den franske härföraren.  (Foto: Eric Pouhier)

Armand Le Véels staty i Cherbourg tar skickligt fram hårdheten hos den franske härföraren (Foto: Eric Pouhier)

Får ett krig mer allvarliga följder i den mån segrarna visar förakt för sina fiender?

När grekernas hjälte Achilles i det trojanska kriget har dödat trojanen Hector i envig, låter han i ett perverst triumftåg dennes försvarslösa lik bundet i foten släpa runt slagfältet efter sin stridsvagn. Scenen inger i sin makabra råhet och okänslighet en läsare avsmak. Kravet på naturlig respekt för en fiende bör väl snarast ökas då han stupat?

Att inte förödmjuka utan visa välvilja mot en motståndare hörde till de romerska dygderna. Den regeln har dock ofta brutits i det moderna masskriget. I vissa fall kan det ha med slagens enorma omfattning att göra – tiden anses helt enkelt inte medge att fallna fiender tas om hand och begravs värdigt. Det moderna föraktet för motståndaren stannar dock inte där. Det utsträcks som bekant även till motståndarens civilbefolkning – även om Genève-konventioner och andra regelverk har sökt stoppa de värsta missbruken.

För många framstår i dag det andra världskriget som det krig man känner till – för de flesta dock indirekt och svepande genom filmer och andra populärskildringar. Diktaturernas militära angrepp med specialstyrkor och dödspatruller i släptåg spred då skräck hos en civilbefolkning som sannolikt var mer oskyddad för stridshandlingar, skador uppkomna genom striderna och avsiktlig förföljelse med olika bestraffningsåtgärder än i något tidigare krig. Det är ibland nyttigt att påminna sig vad tidiga moderna krig har gjort för att förråa krigföringen, avtrubba känslan för motståndares värdighet och hos de besegrade röja mark för hat, ressentiment och hämndbegär.

Den tyske forskaren Götz Aly sammanfattar i sin översikt av hur tyskarna historiskt sett på judar (1) också den behandling som kejsar Napoleon i sina kampanjer utsatte de tyska staterna för. Aly hävdar att minnen från denna behandling starkt kom att färga dåtida och senare tyskars syn inte bara på det revolutionära Frankrike men också på den modernisering av Europas lagar och samhällsskick som Napoleon hävdade sig företräda. Genom att processen också inbegrep en emancipering av judarna, eldade Napoleon därtill under den tyska antisemitismen.

Den franske härskaren tog i en maktpolitik förklädd till modernisering under tjugo års krig skickligt hjälp av en rad inomtyska rivaliteter. Han lät krigen betala sig själva genom att begära krigskontributioner och fri inkvartering liksom leveranser av mat, djurfoder och tiotusentals hästar samt omfattande hantverkstjänster. Soldaterna tilläts likaså plundra, våldta och mörda. Man brandskattade hus, städer och byar medan ett stort antal tyskar tvångsrekryterades till den ”stora armén” i vars utdragna fälttåg i Spanien och Ryssland många mötte döden. Hela den tyska ekonomin skakades, med inflation och utbredd fattigdom som följd. Många orter påtvingades utöver detta dryga krigsskuldbetalningar som i en del fall kom att betalas av ända fram till första världskriget och 1920-talet.

Historiker har beräknat att minst tre miljoner människor dog i dessa års europeiska krig, men siffran kan också vara så hög som fem miljoner – de hundratusentals civila då oräknade som dog av hunger, ödeläggelse och epidemier i krigens spår. Aly antyder att de metoder som den ”stora armén” tillämpade ofta var mer lika plundring och rena banditräder än krig i ordets tidigare europeiska mening.

Att Napoleon härmed ”lade förödmjukelse till skada” som det engelska uttrycket lyder är klart. De franska härjningarna gjorde den tyska opinionen negativ och fick en generation av tyska intellektuella och andra att vända sig mot den franska kulturen för att i stället söka sin inspiration i tysk historia och kristen reflektion. Den tyska romantiska, konstnärliga och individualistiska blomstring som följde var inte bara ett fenomen utan särskilda orsaker, den hänger tvärtom nära samman med den djupgående verkan av Napoleons krig och med hans utnyttjande av tyskarna. Råheten slog tillbaka på Napoleon själv då hans lyskraft som först hållits uppe av hans rykte som välkommen reformator stödd på upplysta idéer slocknade, och få längre ville se något förebildligt i hans okänslighet och föraktfulla egoism, hans oförståelse för människans skapande villkor, speglat i hans stela militärdiktatur med dess benhårda kontroll av det egna landet, hans poliskår och censur samt metoden att styra genom fruktan.

Enligt den brittiske historikern Paul Johnson var det inte minst fatala av Napoleons brott att han i tron att avskaffa en vidskeplig nullitet ovist upphävde det gamla ”heliga romerska riket av tysk nation.” Detta ”rike” var visserligen ingen nation och heller inget imperium men gav de löst sammanhållna tyska staterna den identitet som de önskade och behövde. När ”riket” bortfallit drevs tyskarna i stället att söka sin identitet i ett motstycke till den jakobinska sammanhållning som revolutionen uppammat med en stark armé och en stark och centraliserad statsmakt som på grund av Tysklands geografiska läge skulle visa sig så ödesdiger för Europa och friheten.

Utöver förlorade människoliv och materiell egendom kom Napoleons ockupation att misskreditera upplysta idéer om framsteg genom jämlikhet. Napoleon angav en sorts grovhuggen ”klassicism” som den enda ledstjärnan för ett modernt samhälle, något som kom att ifrågasättas av en generation intellektuella som nu med djup avsmak vände sig mot allt det kejsaren företrädde.

Att Frankrike så tveklöst odlar Napoleon-minnet med Paris avenuer uppkallade efter ”segrarna” i kejsarens slag medan hans och hans marskalkars stoft vördas som nationalhelgon i Invaliddomen tycks så självklart at vi knappast noterar det. I sak ter sig dock snarast som en posthum förödmjukelse mot alla dem som fick sätta livet till genom hans mångåriga militära kapanjer.

Paralleller med senare skeden saknas inte. När exempelvis USA i dag driver militärt statsbyggande och drönarkrig i märklig oförståelse för sina motståndares psykologi och därmed utmanar utmanar den religiösa och kulturella identiteten hos länder t ex i arabvärlden riskeras motsvarande djupa hat- och ressentimentsreaktioner inte minst hos en generation unga människor, för vilka västvärldens landvinningar i frihet och lagstyre kommer att skymmas av de kampanjer som Amerika och Nato nu driver. Detta är inte bara olyckligt genom att framtvinga oerhörda säkerhetsåtgärder, det rymmer dessutom en oberäknelig potential för fler konflikter som öppnar portarna för ett alltmer upptrappat och oberäkneligt våld.

1) Götz Aly: Warum die Deutschen? Warum die Juden? Gleichheit, Neid und Rassenhass 1800-1933 (2012).

2) Paul Johnson: Napoleon (2002).

Bild

Annonser

1 Response to “Att förnedra en motståndare är en draksådd – då som nu”


  1. 1 Krister Thelin 29 september, 2013 kl. 12:18

    Mycket tankeväckande, Carl Johan!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv