Svensk invandringsdebatt inmålad i ett hörn

Har svenska medier tagit upp Paul Colliers bok om invandringen – Exodus: How migration is changing our world (Oxford, 309 s) – har det i varje fall undgått mig.

Collier, som hör till de eftertänksamma, menar att invandring varken är bra eller dålig. Den fråga man bör ställa är: Hur mycket mer invandring är bra, och för vilka? Detta granskar han dels utifrån de migrerande själva, dels från deras ursprungsland respektive nya land.

För de invandrade själva leder flytten troligen till bättre villkor – annars skulle de knappast ha fattat ett så stort beslut. De kommer ju oftast från länder vars samhällen och ekonomier inte fungerar. Ett lands rikedom har oftast med samhällets uppbyggnad att göra.

Paul Collier (Foto: World Economic Forum)

De länder som tar emot invandrare då? Collier anser att dessa i en tidig fas dragit nytta av invandring men att de i fall denna fortsätter ohejdat troligen kommer att lida skada. Ett skäl är att en mindre grupp invandrare blir tvungna att söka integreras, medan en större grupp troligen vill klamra sig fast vid sitt gamla samhälles normer – alltså de som inte fungerade. Vi får härigenom en växande, ointegrerad diaspora. Och när ett samhälle blir alltför heterogent, försämras också folks attityd liksom viljan att betala för en generös välfärdsstat.

På motsvarande sätt sker det i det land som människor lämnat. Om ett mindre antal utvandrar, sänder de hem pengar och för tillbaka idéer. Bara chansen att kunna utvandra sporrar sannolikt unga att utbilda sig. Men om en större grupp ger sig av, åderlåts landet på talanger. Ett litet land som Haiti har t ex mist 85 procent av sitt folk.

Mot bakgrund av Colliers bok kan man fråga, om ett land självklart bör öppna sina gränser för en invandring som växer så explosionsartat som nu, därtill alltmer villkorslöst och delvis godtyckligt? Bör de som tvivlar på ett sådant krav därtill anklagas för allt från personlig hjärtlöshet och xenofobi (främlingsrädsla) till en likgiltighet inför mänskliga rättigheter och globalisering? Är det klokt att lägga hela bevisbördan för invandringen på dem som vill se den minskad eller mer kontrollerad? Finns det inga alternativ till invandring, exempelvis att inleda nationella samarbeten resp. hjälpa flyktingar närmare deras ursprungsländer?

Av den rådande debatten att döma kan en samvetsöm människa inte ge något annat svar på dessa frågor än det officiellt godtagna.

Under alliansregeringens tid ökade Sveriges befolkning med en halv miljon människor netto. Störrre delen av detta utgörs av invandring – en liten del visserligen av återinvandrade svenskar. Vid förra årets slut var nära en och en halv miljon människor i Sverige födda utomlands.

Det är alltså stora migrationsrörelser det rör sig om, sett som procent av befolkningen, liksom i internationell jämförelse.

Det är heller inte bara aktörer som Sverigedemokraterna som i dag undrar om denna politik är hållbar. I en intervju i tidskriften Neo nyligen hävdade ekonomiprofessorn Assar Lindbeck att Sverige inte på sikt klarar av en invandring i så stor skala. Vi har helt enkelt inte pengar nog att betala för de många integrationsåtgärder som krävs och vars framgång samtidigt är oviss. Erfarna ekonomer som Tino Sanandaji och Jan Tullberg har seriöst sökt belysa vad invandringen kostar. Den respekterade SACO-forskaren Gunnar Wetterberg påtalade i ett genomarbetat inlägg förra sommaren (Expressen 16 juli 2012) att invandringen är en olöst jättefråga som kräver en snar långsiktig uppgörelse över blockgränsen. Han frågade också varför arbetskraftsinvandringen har viktats ned.

Vår statsminister värjer sig dock ännu för den minsta kritik av den politik hans regering driver. Han förklarar i lösa ordalag att invandringen medför allt gott, han synes vilja gå till val på samma politik och visar både agg, raljans och misstänksamhet mot dem som ifrågasätter hans linje. Många som hör honom tala klagar samtidigt på bristande konkretion och få specifika svar. De hyggliga ministrarna Erik Ullenhag och Tobias Billström söker hålla lågan brinnande, den senare troligen med större insikt. De eldas ständigt på av medier med DN i spetsen – numera en enda stor propagandamaskin för en självskapad syn på mänskliga rättigheter, nationella traditioner och globalisering. Mer än en svensk debattör med kritisk utgångspunkt uppges nu möta sådant motstånd från officiellt håll, att de inte vågar fortsätta att granska invandringen. Alliansens linje framstår likafullt som passerad och dess syn på anknutna problem som låst.

En del har menat att den så kallade Kanada-modellen kunde bli en väg för Sverige. I det stora och extremt glesbefolkade Kanada (3 invånare per km2, mot Sveriges 20 per km2) ser allmänheten i stort sett positivt på invandring. Kanada är dock traditionellt ett invandrarland utan större konflikter med någon ursprungsbefolkning. Där ges i dag även frivilliga initiativ ute i provinserna långt mer inflytande över mottagandet av nykomna än här. Man tillämpar även ett slags poängsystem som ger välutbildade personer med goda integrationsutsikter förtur, en metod som gör systemet helt olikt det svenska vilket veterligt ingen ledande svensk politiker ännu har tagit upp. Att Kanada självt kan utforma sin invandringspolitik skiljer det också markant från Sverige, som måste arbeta inom EU:s regler och avtal.

Företagsekonomen Jan Tullberg föreslår nu (Nya Tider nr 29/2013) att Sverige bör följa ett uppslag från den förre brittiske premiärministern Tony Blair, nämligen att skapa ”safe havens” nära konfliktländer där flyktingar kunde hjälpas. Långt fler skulle enligt Tullberg kunna få hjälp för bara en mindre del av vad den normala asylprocessen kostar och förmodligen skulle det också gå betydligt snabbare. Efter kriget i Jugoslavien tackade vi enligt Tullberg exempelvis nej till att medverka i FN:s insats för att ta hand om människor. Kostnaden för detta låg på 116 dollar per person och år, mot kostnaden inom vårt eget asylomhändertagande som låg på 100 000 kr. Sådana möjligheter verkar konstigt nog strida mot vad de svenska politikerna anser lämpligt.

Nu tröttnar alltflera hos oss på en debatt som står och stampar. Sociala media tar över samtalet och detta är som ett snabbt svep över sajterna visar verkligen inte bara ”extremt”. Många människor oroas på djupet, de tycker att Sverige skall ge invandringen måttligt omfång och vill att vårt land bör få behålla viktiga drag i dess särprägel. Många inser vilka kostnader och vilka religiösa, kulturella och språkliga friktioner som en fortsatt så hög invandring medför.

Kanske är den vitala frågan hur denna politik kan modifieras utan att de tyngsta aktörerna tappar ansiktet och så att en nystart kan ske? Så länge statsministern framhärdar i sina låsningar medan godkända debattörer krampaktigt ser en fortsatt hög invandring som det enda moraliska eller humana, lär en ändring kunna ske bara om de materiella och övriga kostnaderna blir så höga att de inte kan ignoreras.

Foto