Tankar kring ett politiskt avhopp i Storbritannien

Att den omstridde Tommy Robinson i oktober i år lämnade English Defense League debatteras nu i brittiska medier. Är det fråga om kapitulation, har han dragits vid näsan eller mött utpressning? Man må gissa kring det verkliga motivet men skälet som uppgetts är att han inte mer ansåg sig kunna kontrollera partiets högerflygel.

Robinson som växte upp på 1980-talet i Luton nära London är skandalomsusad. Han har väckt intresse för att han har valt att agera i rörelser utanför de gamla partierna. Rörelser som han delvis själv varit med och grundat. Robinson verkar förkroppsliga den vånda som många vanliga britter erfar inför en politik och en överhet som varken anser att deras oro och frågor är tillåtna eller salongsfähiga.

I Spectator (19 oktober) har Douglas Murray (namne till ishockeyspelaren) intervjuat Tommy Robinson, en person han vid ett tidigare möte ilsket avfärdat med ett ”Fuck off!” då han ansett English Defense League eller EDL vara ”ett bihang till British National Party”. För Murray som själv gått på Eton och i Oxford kan Robinson med sin delvis irländska familj och sin proletära bakgrund nog på flera sätt kännas som en ny bekantskap.

I dag tycks Murray se med större förståelse på Tommy Robinson, vars avhopp för övrigt föregåtts av samtal med personer i antiextremistorganisationen Quilliam Foundation. Murray återger nu vad Robinson sagt vid ett tidigare möte: ”Vi är inte rasister – vi är bara arbetarklasskillar som håller på att mista vårt land och inte kan godta detta.”

Kanske ger Murray nyckeln till varför Robinsons politiska vändor trots allt intresserar: att han inte entydigt passar klichébilden av en ”högerextremist”. Här finns vånda över dagens invandring men också viss öppenhet för och en mindre entydig syn på mångkulturen. Visst har unga muslimer angripit och hotat honom. Men han invänder: ”Måste jag avsky varenda muslim för det?” I sitt beslut att lämna EDL sägs Robinson för övrigt nära ha rådslagit just med ”en muslimsk vän”. Robinson säger sig häftigt ogilla tanken att vara ”en apologet” – termen får här tolkas som en blind försvarare av sin sak.

Och om jag inte även söker förstå muslimernas problem, säger Robinson, blir jag en apologet själv. Han tillägger att det inte är mångkulturen i sig som besvärar honom utan det uppenbara förnekande, det hyckleri och den öppna orättvisa med vilken det officiella Storbritannien och inte minst dess polisväsen hittills har bemött invandrarfrågorna.

En belysande händelse inträffade just i Luton. Det var år 2009 då ett förband ur ett brittiskt regemente just återvänt från sin tjänst i Afghanistan. Truppstyrkan mötte våldsamma protester från en radikal islamistgrupp vars protester till mångas förvåning skyddades av polisen, allt medan en upprörd lokalbefolkning i stället hotades med arrest. Vid andra tillfällen tycks polisen ha hindrat Robinson och hans grupp att sprida flygblad och demonstrera, samtidigt som bl a så kallade ”antifascister” (Unite Against Fascism, UAF) fått gå fria. Robinson säger nu uppgivet: ”Ni gjorde ju inte så här mot dem. Varför gör ni det då mot oss? Varför behandlar ni oss på det här sättet när ni inte behandlar dem på det sättet?” Svaret har hittills uteblivit.

Robinson säger att han i fyra år har kämpat för att hålla rena extremister borta från inflytande i EDL. Det har inte lyckats så väl. Det är som om pressen och politikerna med sin skamstämpling av EDL direkt har lockat olika ytterkantsgrupperingar till vad som upprepat kallats ett extremisttillhåll. Det får liksom egen kraft när man i medier talar om ”fascister” utan att ge termen en närmare definition. ”Det är som om de ville att [EDL] skall vara en hop galningar långt ut till höger, inte en grupp vanliga människor.” Varför då, kan man fråga? ”Så de inte behöver ta debatten. Så att de problem vi tar upp aldrig behöver behandlas.”

Det är notervärt att ”antifascistiska” UAF i Storbritannien ges betydande officiellt stöd medan EDL från början stöttes bort och knappast har kunnat drömma om motsvarande stöd. Som ett exempel talar man i Lutons kommun helt naturligt med radikala islamister, medan kommunens tjänstemän ”aldrig” skulle gå med på att samtala med en man som Robinson.

Enligt Robinson (som alltid bär skottsäker väst) väntar han i dag på att ett skattebrottsmål skall leda till rättegång. Under tiden har han fått sina bankkonton och sina tillgångar frysta sedan fyra år och tvingas leva på en mindre kontantsumma i veckan. Han dödshotas, ”hela, hela tiden”. På nätet har man hotat bl a med att ”stycka upp” hans barn. Han har efter tvekan gått till polisen med detta, men de säger att de inget kan göra. En gång då Robinson angreps av våldsamma personer, satte polisen handfängsel på honom. Vid ett annat tillfälle fångades gärningsmännnen in av en övervakningskamera, men ingen polisiär åtgärd vidtogs för det.

Har det blivit så, undrar man, att brittiska myndigheter och etablissemanget där bekvämt låter vissa grupper spela rollen av ”rasister,” helt enkelt eller främst för att freda sitt samvete över att man håller dessa ”rasister” borta, samtidigt som få eller inga officiella röster frågar sig varför fenomen som NF, BNP och EDL kommit att uppstå i första hand? Misstanken är kuslig – likaså vad den kan säga oss i Sverige i den mån den kan ses som en europeisk trend?

Annonser

0 Responses to “Tankar kring ett politiskt avhopp i Storbritannien”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv