Börjar DN:s ”pojkvasker” Wolodarski känna av identitetsdebattens korstryck?

Dagens Nyheter ritar sin egen opinionsmässiga kartbild. Den gränsar ofta till egensinne och är inte alltid lätt att begripa. Frågan är dock om inte chefredaktören Peter Wolodarski (PW) nu slår rekord i fråga om dunkelhet och tankemässig akrobatik. Exegeter, träd fram!

Hans inlägg den 15 december är rubriksatt ”Marschen från torget till den smala åsiktsgränden”. Man kunde av titeln tro att han anslutit sig till kritikerna av riksmediernas dominerande åsiktslinje i invandrings- och rasismdebatten. En marsch tycks närmast beordrad av något eller någon, snarast en kvasimilitär kraft. Men det visar sig mer komplicerat (eller diffust) än så då man läser inlägget.

”Åsiktsgränden” belyser han genom en för en vanlig läsare ganska krystad hänvisning till hur Italien med Berlusconis medier i maktutövningens namn sägs ha ersatt saklighet och opartiskhet med en arrogant och relativerande politisk raljans. Må så vara – men vad säger det om Sverige?

Den nämnda bilden söker PW underbygga genom några uttalanden av den svenske medieforskaren Henrik Oscarssons tal om ”åsiktskorridoren,” en zon där man alltså relativt fritt tillåts framföra personliga åsikter men som enligt Oscarsson dock har blivit väl smal även för Sverige.

Jämförelsen fördjupas inte. Sverige kan förstås knappast peka ut någon motsvarighet till Berlusconi (PW ser honom som ett extremfall av en allmän trend), så liknelsen hänger delvis i luften. PW varnar likväl för att Berlusconis metod kan användas även av våra politiker för att avfärda seriös presskritik. Avsikten tycks vara att PW vill klämma in sin egen DN bland de angripna hjältarna, alternativt potentiella offren /martyrerna.

Men hur väl stämmer då denna hjälte- eller offerroll på DN? För många framstår tidningen tvärtom under PW:s ledning just som kampanjjournalistikens högborg. Ett medium som med andra ord lätt kan innefattas i PW:s anklagelse om att ”Strävan efter saklighet och opartiskhet, som var den dominerande journalistiska idén under efterkrigstiden, trängs alltmer undan av åsikter och känslor”. Vad man än kan säga om DN:s ledarskribenter, öppna, förutsättningslösa och lågmält resonerande kan man knappast kalla dem.

”Åsikter och känslor”, ja. Man anar att PW alltmer har insett att DN inte både kan rida på vågen av avslöjanden t ex om västliga staters och säkerhetstjänsters spionage och övervakning (fallet med The Guardian) och trovärdigt utmana de nya nätmediernas kritik av den politiska korrektheten. Hans tal om att DN visar ”öppenhet mot olika åsikter” må skorra. Men hans dilemma är helt uppenbart: Äta kakan – eller ha den kvar? ”Gilla” det PW kallar opinionsjournalistik eller varna för  att den urartat?  Öppna för det ”humana, öppna och människvärdiga” åsiktstorget eller idogt bära den nya antirasismens hyperobservanta, aldrig vilande uppdrag (som i det aktuella fallet med de intill oändlighet ältade romregistren)?

PW tycks, kanske mer än tidigare i sin korta chefredaktörsbana, inse att en vakthållning behövs också gentemot dem som vill förenkla och förvränga det senare uppdraget. Det är möjligen inte en tillfällighet att hans inlägg kommer kort efter att ledarsidans Hanne Kjöller varnat för att själva antirasismen nu hotar stelna i en opinionsmässig pose. Både PW och Kjöller får dock med hänsyn till sina positioner ta del av ansvaret för att så sker.

Fast han knappast skulle tillstå det torde PW i ökad grad nu vara medveten om att hans tidning allvarligt tappar i trovärdighet i takt med att ”opinionsjournalistiken” däri kontinuerligt suddar ut gränsen mellan fakta och bedömningar, och ej åtskiljer ”news and views”. Som nästintill sibyllinsk i sin dunkelhet framstår hans slutkläm: ”Och risken är att det traditionellt höga förtroendet för såväl public service som kvalitetstidningar inte följer med på marschen från det stora torget till den trånga åsiktsgränden”.

När Peter Wolodarski blev DN:s politiske chefredaktör skrev Svenska Dagblandet ”Äntligen!” med tillägget: ”Peter Wolodarski rätt pojkvasker på rätt plats”. Men en pojkvasker kan i opinionsbildningens hårda vindar lätt förvandlas till en Hamlet. Kanske är det vad som sker? Vore DN nu berett att dra konsekvensen av PW:s begynnande vånda, överge den extremt ensidiga kampanjjournalistiken och återgå till vanlig skarp analys vore det i vart fall en mindre opinionsmässig sensation.

Annonser

0 Responses to “Börjar DN:s ”pojkvasker” Wolodarski känna av identitetsdebattens korstryck?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv