Folkstyret tar färg av civilsamhällets vardag

Torghandel (Foto: Robert Persson, Alingsås kommun)

Torghandel (Foto: Robert Persson, Alingsås kommun)

Demokratin prisas i vår tid, nästan i överkant. Många undrar nog om allt måste betygssättas utifrån hur man arbetar i styrorgan som dock har begränsade uppdrag, så som regering och riksdag?
Ingen behöver bekämpa folkstyret för att man inte vill se allmänna val och partier som en mall för allt i samhället. Ett fritt land bygger främst på respekt och rättvisa. Man måste där få öppna och tillhöra de fora man vill, men man behöver också vara ordhållig och vänlig, visa sans och proportion. Demokratin får framför allt inte tas ur sitt vidare, etiska sammanhang. Långt före folkstyrets genombrott i Sverige talar det t ex ur de gamla landskapslagarna, liksom ur andra juridiska, religiösa och andra dokument en respekt för personen och hans frihet. En märklig anda av abstraktion och matematik omger däremot, hur vi i dag ser på demokratin. Mer av beprövad erfarenhet och historisk relief skulle allt behövas.
Lika enformigt som det kan bli att höra någon älta, vem som har brutit mot demokratin eller vilka röstmetoder och principer för partistöd som är de riktiga, lika fängslande och ibland sorgligt är det att märka hur väsensskilda politiska kulturer kan vara. Frågan är svår. Hur ofta ligger inte nyckeln i en historia av vilken man ”inget har lärt och inget glömt”. Säregna händelser har ofta fått symbolisera frihet eller förtryck: Magna Charta, Gustav Vasa och dalkarlarna, slaget vid Trastfälten eller tepartyt i Boston är några exempel. I en rad länder med demokrati  nämner man gärna det dagliga pokulerande som skett intill kyrkor, i kaffehus eller på lunchraster. Det är inte enbart historia utan har även blivit vanor som tycks oberoende av folkstyret, men som ändå lär ha påverkat det djupt. Till exempel spelar rotade språkliga uttryck för att ”komma överens” en roll, likaså vändningar som berör konflikter och metoder att hantera dem. Ord och liknelser finns som hjälper oss att få lättsam och nyttig distans till den talande. I dråpliga uttryck bärs komprimerade insikter från olika gestalter och läror om mänsklig sammanlevnad. Demokratin tar färg av sin tillkomst och historia, vare sig vi vill det eller inte.
Nyligen höll Barometern-stiftelsen i Kalmar en konferens kallad Demokratins utmaningar, ett forum med stor bredd i åsikter och perspektiv. Själva stiftelsen speglar vad en historisk bakgrund kan betyda, då den i sin urkund talar om att driva journalistik i hägnet av kristen tradition men också av den fria ekonomins principer. Här lade en handfull opinionsbildare bl a undertecknad fram synpunkter på vad som kan hota folkstyret, allt inför en (att döma av de efterföljande samtalen) både intresserad och erfaren publik.
Det råder i dag ett ”vi och dom”-tänkande, påminde tidskriften Neo:s Paulina Neuding om. Hon angrep Sverigedemokraterna för att bidra till att förskjuta svensk politik i extrem riktning liksom för att som parti sakna professionell kunskap. Samtidigt nämnde hon en opinionsmätning enligt vilken SD:s stöd antas bygga på ett par procent av extremister, medan övriga stödjare snarare reagerar mot att de gamla partierna inte vill ta upp trängande frågor.
Själv berörde jag problemet, om ett starkt civilsamhälle kan utgöra ett stöd för ansvariga medborgare och för sammanslutningar som kämpar mot vilsenhet och extremism. Jag menar att klassisk och kristen tradition (grekiska hushåll och stadsstater, Paulus urförsamling) åtminstone värdesätter den lilla gruppen och ger den en tung roll. I alla delar av Europa ser vi ju små, nära mötesplatser som var betydelsefulla när det moderna folkstyret slog igenom. Demokratin är därtill beroende av ”lån” från det vi kan kalla fördemokratiska erfarenhetsbanker. Den har – fast få kanske tänker på det – t ex lånat in rön, regler och värderingar men även mötes- och samtalsformer från förpolitiska fält som kyrkan, juridiken och handeln, och varför inte också t ex den militära sektorn. Från den lilla världen (familjen och civilsamhället) har vitala upplevelser av arbetsdelning och  tillit, ömsesidig hjälp och självkontroll övertagits.
Men den ”lilla världen” står inte outmanad. I vår tid har den måst kämpa mot en strävan att skapa stora former, en övermänsklig expansionism eller ”kolossalism,” som kan kallas ond eller patologisk. Den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke (1899-1966) använde på sin tid termen ”kolossalism” för en impuls som på hans tid speglades bl a i Wilhelmstysklands storföretag. Vi möter dock, menar Röpke, den impulsen redan i historiska välden, endera byggda på ren maktvilja eller på en påstådd strävan att sprida ”universella värden” till andra länder, så till exempel i Alexander den stores fälttåg i öster, i de statliga företagskonglomeraten i Stalins Sovjet eller i de jätteföretag som på president Roosevelts tid sattes upp för att lösa viktiga problem. I dag möter vi kolossaltänkandet  i världens många infrastrukturprojekt, i skyskrapor och jättebyggnader, i snabbtåg och tunnlar och senast i de gigantiska nybygge som uppförts inför OS i sydryska Sotji. En politisk motsvarighet möter vi hos dagens neokonservativa utrikespolitiker i USA. Omständigheterna skiftar, men impulsen förblir möjlig att känna igen.
Den som försvarar de små grupperna får ofta höra invändningen att dessa grupper står i motsats till effektiv välfärd och framsteg. Tror en vän av den ”lilla världen” att de skulle ”räcka” för att hindra ett opersonligt storskaligt samhälle med spelrum för girighet och brottslighet? Nej knappast. Den som är för den ”lilla världen” säger väl snarast, att den har ett värde ”allt annat lika”. T ex får kanske barn som ges chans att ”anknyta” till föräldrar och andra vuxna i en mindre krets lättare att bli mer förankrade och lyckas anta utmaningar i den ”stora världen”. Att beröring med den ”stora världen” bör undvikas ligger i varje fall inte i försvaret för den ”lilla världen”. Också tänkaren Burke gör i sin kända talan för ”the little platoon” klart att denna startplatta inte är ett självändamål utan har i uppgift att förbereda oss för det större samhället.
Jag vill, liksom Paulina Neuding vid konferensen, beklaga den klyfta som uppstått  mellan försvar för nationen respektive för de öppna gränserna och globalsamhället. Dock får ansvaret för detta nog också läggas på en del politiker och medier som ser okritiskt på ökad migration och på EU-projektet. Dessa politiker förordar rörlighet, men söker ofta inte ens förstå vad som drivit fram oförståelse, vrede och uppgivenhet mot denna rörlighet. När vår utrikesminister Carl Bildt (i en nyårsbetraktelse, ”Främlingsfientlighet och Europafientlighet är släkt”, DN 31 dec.) brännmärker Englands ”aggressiva provinsialism” och beskyller vissa rörelser i Europa för att hysa ”drömmar som grävts upp ur gångna tiders gravar” kan man som läsare bli både häpen och undrande.
Vi behöver som ett gynnat land naturligtvis bistå människor i krishärdar och krig. Ofta är det då för övrigt det civila samhället hos oss som agerar. Dock är det också så, att flera härdar av det slaget uppstått till följd av felaktiga beslut, byggda på okunnighet eller svagt omdöme hos vissa regeringar. Att då stämpla dem som vill skydda de grundläggande livs- och utvecklingsvillkoren i sina länder och regioner som rasister eller provinsialister leder fel.
Hur den lilla världen och den stora förutsätter varandra skildrar till sist den förre tjeckiske presidenten Vaclav Havel: ”Mitt hem är huset där jag bor, kommunen eller staden där jag är född eller där jag vistas, min familj, min vänkrets, den sociala och andliga miljö jag lever i, mitt yrke, företag eller arbetsplats. Mitt hem är naturligtvis också landet jag lever i, språket jag talar, det andliga klimat som råder i mitt land och som frammanas av språket som talas där. Tjeckiskan, det tjeckiska sättet att uppfatta världen, den tjeckiska historiska erfarenheten, den tjeckiska varianten av mod och feghet, den tjeckiska humorn, allt detta utgör en omistlig del i denna krets av mitt hem. … Mitt hem är också Europa och det att jag är europé och – slutligen – denna planet, dess moderna civilisation och givetvis hela denna värld.”
Att den lilla världen då den uppfattas så skulle vara en stör- eller aggressionsfaktor kan bara den vilseledde anta. Dess äkta värden, åskådliggjorda i kärleken till familjen och plikterna mot vänner och grannar, har tvärtom viss kraft att avhålla oss från skadliga och fientliga handlingar i den större världen. Utan den lilla världen blir den stora snarare en hemvist för fasor än en spelplats för lycka och självförverkligande.
Annonser

1 Response to “Folkstyret tar färg av civilsamhällets vardag”


  1. 1 Bertil Rolf 25 mars, 2014 kl. 16:49

    Kloka ord! Nationalism och lokal samhörighet har en helt annan prägel i andra länder än Sverige. I Sverige finns en tendens att associera nationalism till Karl XII och hans utrikes äventyr. I Norge blev jag överraskad av att möta en fredlig nationalism med firandet av demokratin 17 maj.

    Men alla hyser inte den hemkänsla som Havel uttrycker. Den värld en 40-talist växte upp i, har för länge sedan sjunkit undan: den nära familjen, barndomsvännerna, skola, arbetsliv som det fungerade för 40-50 år sedan. Det andliga livet, språket och det respektfulla tonläget i svenska medier från den tiden finns inte.

    Det finns ganska många ställen i Europa där man kan känna sig mer hemma än på den geografiska plats där man vuxit upp.

    Kanske den ärvda hembygden är en inbillning eller idyllisering av falska minnen?

    Det utesluter inte att man kanske kan välja sin hembygd och sin hemhörighet. Då stämmer betydligt mer av resonemanget, tycker jag. Kanske man borde hitta ett bra svenskt ord för tyskans begrepp Wahlheimat.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv