Ukrainakrisen ger underbetyg – för Väst

Att Ukraina-konflikten skrämmer förvånar inte. Först övergick arabvärldens  ”torgrevolutioner” från karnevalsyra till dödsdramer, och nu utspelas liknande scener på ett torg i ett (nästan) europeiskt land, därtill omstritt, med blandad befolkning och dramatisk  historia. Vad vill ukrainarna själva? Det beror på vem som får frågan. Fred och välstånd står högt i detta i dag utarmade land med usel social trygghet och sjukvård i hägnet av negativ tillväxt. Kanske trodde EU:s ledare att de lätt skulle göra upp med den avsatte Viktor Janukovitj, men Ryssland lät inte detta ske. Vad som därefter skett har överrumplat många. Minns att ännu för ett par veckor sedan slog rysslandsexperter helt bort tanken på en militär aktion, men en sådan pågår nu på Krim.

Karl XII:s bundsförvant, hetmanen Mazepa, som ansågs opålitlig då han först samverkade med Peter I och sedan med vår dåvarande kung.

Karl XII:s bundsförvant, hetmanen Mazepa, som ansågs opålitlig då han först samverkade med Peter I och sedan med vår dåvarande kung.

Vad Kievs reformpolitiker (tillsatta med oviss legitimitet) högt önskat sig var ett EU-medlemskap för landet. EU nekade dem detta men erbjöd i stället pengar, en insats som torde försvinna i tomma intet i detta så vanstyrda land men som framför allt ger intryck av att man lika mycket som Putin sökt ”köpa” eller muta Kiev. I botten ligger Ukrainas enorma brister, i ekonomi, företagsklimat och välfärd. Världsbanken och andra organ har förgäves sökt ordna upp landets affärer. Som för att besanna president Putins värsta farhågor sökte en ovan regering först minska ryskans roll och gör nu självrådigt vissa av Ukrainas oligarker till provinsguvernörer.

Västföreträdarna agerar för sin del valhänt. De använder ett påfallande opsykologiskt straff- och sanktionsspråk, som återskallar hos vissa tjänstemän och opinionsbildare också i vårt land. ”En oacceptabel provokation”, säger Jan Eliasson. ”Ryssland och dess elit bör betala ett högt pris för sin agressionspolitik” försäkrar oss DN:s Peter Wolodarski. Samtidigt tvekar västländer av ekonomiska skäl att aktivt bjuda Ryssland stången, något som Putin torde ha förutsett. Att han dragit slutsatser också av USA:s kostsamma misslyckanden bl a i Irak och Afghanistan liksom Natos fadäs i Libyen är givet. Kanske föresvävar honom en roll som de av USA kränkta ländernas talesman?

”Erbjud” Putin att förhandla, heter det nu. Om inte: slå snabbt till med straff typ sänkta förmåner, uteslutningar eller något annat. Man närmast häpnar över bristen på takt och tålamod. Vad varken det hårt neokonservativa USA eller det teknokratiska Europa tycks förstå är historiens stora roll på gott och ont, främst Ukrainas konflikt och samspel med Ryssland liksom dess historiska andel i den ryska identiteten. Lika stumt ser man på Moskvas behov av att hålla ihop vad som återstår av Sovjetryssland och att förhindra kaos. Det handlar om makt, men också om viktiga men ovägbara ting som kultur och självbild, om inre sammanhållning men också om säkerhet. Klart att den bästa enheten kommer av välstånd, trygghet och jobb, säger vi reflexmässigt i Väst. Utan blick för de egna invånarnas väl och ve, utan vilja att rätta till och ta ansvar för Sovjets förbrytelser,  ingen äkta trovärdighet internationellt. Kanske. Men i Moskva ser man det inte alltid så.

Mindre stater lever alltid på stormakters villkor. Stater förhandlar om beskydd, och större stater påför mindre sådant, därtill inte sällan med tvång. Problemet gäller också dagens Ryssland där Putin önskar ha vissa grannar som ”buffertar” eller brickor i geopolitiska spel mer än att ge dem en tillflykt och ett beskydd som de själva kan godta, något som självklart gör omvärlden misstrogen. Att Putin styrks av sin vetskap att krisen även kan komma att betala sig själv (genom höjda oljepriser) förtar inte intrycket av ett hårt spel med hög risk.

Ukraina måste likafullt, också, ses i ett aktuellt ryskt perspektiv. Det gäller det mål att hålla ihop det ryska rumpvälde som Putin i dag driver. Vi må ogilla hans ”fosterländska” kampanjer med värn för familjen och motarbetande av vissa slags sexualitet. Pompöst, hjärtlöst och uppblåst, säger många. Få i väst lär ha insett hur omfattande och medvetet detta arbete sker, andra raljerar med dess förment enkelspåriga avsikter och tvivelaktiva metoder. Klart är ändå att Putin – eller vem som än hade suttit i Kreml – måste söka nå en sådan förståelse och sammanhållning att dagens ryssar kan fortsätta att arbeta sig ur det sovjetiska arvet. Klart är även att inte bara Putin utan var och en som på allvar utmanar den sekulära individualistiska kulturen i dag får möta kritik och förakt.  Att hålla ihop ett land ser samtidigt få i Europa och Väst som ett problem, särskilt om de lever i länder där sammanhållningen redan har säkrats historiskt. Demokratin är på något vis självlegitimerande. EU prisas som en norm för liberalt statsumgänge, präglat av sin ”mjuka makt och civiliserande attraktion” (PM Nilsson i dagens Industri) men EU har självt stora problem med inre splittring där medlemsstater vänder Bryssel ryggen och vill sköta sig själva. När PM Nilsson i samma inlägg beskyller Moskva för att främja ”osäkerhet, nationalism, etniska konflikter och separatism” kan samma sak tillskrivas ett växande, alltmer statslikt EU.

Historikern Linda Colley påminner i en aktuell BBC-serie om vilken delikat uppgift det för ett samhälle är att just nå ”rimlig” sammanhållning. En ledning måste sörja för enhet, men utan att beröva delstater, provinser och andra små enheter livsutrymme. Man kan tänka på EU-länder som Spanien med sina notoriska konflikter med provinserna, på Frankrike med sin outrotliga centralism, på Tyskland som mödosamt lösgjorde sig från sina småfurstendömen och på Polen som ofta bevittnat en orolig, centripetal politik också då stormakterna lämnat landet i fred. Problemet sammanhållning har, vilket många glömmer, även och inte sällan tragiskt, berört själva Storbritannien vilket om inte annat termen ”Det förenade kungadömet” eller United Kingdom omvittnar. Colleys läsvärda bok heter för övrigt Acts of union and disunion. What has held the UK together – and what is dividing it? och har utkommit i år (2014).

Fast åtminstone vissa ledare i Väst kanske borde ha fattat hur svårt en sådan balansgång mellan kaos och överdriven enhet kan vara, visar deras syn på Ukraina-konflikten få tecken på att man insett detta. Trycket för att endast se europeiska maktmetoder och regler från efterkrigsåren som normbildande och legitima tvingar hos oss även en Fredrik Reinfeldt – som ju kort slant med tungan och uttalade ”viss” förståelse för Rysslands dilemma – att sluta upp i ledet, backa och godta västcentra som EU:s, USA:s och Natos rigida syn på Ukraina och Ryssland. Var finns här vår utrikesminister Carl Bildt med hans berömda historieperspektiv, hans känsla för takt och ton och hans – statsmannalikt storsinta – utblick? Hans politiska fantasi och känsla för handlingars konsekvenser visar sig tvärtom klart ha gränser, hans förmåga till nyttig distans mot pågående händelser förefaller i dagsläget närmast utplånade. Är det den Bildt som inför Irakkriget ville ”ta bort” landets regering som nu har återuppstått? Bildt och andra besökande EU-politiker på torget i Kiev må i tv-rutan framstå orädda och handlingsberedda, men vad de i sin synbara brist på eftertanke kan ställa till med borde faktiskt och djupt oroa oss alla.

Annonser

3 Responses to “Ukrainakrisen ger underbetyg – för Väst”


  1. 1 Jon Kjölstad 15 mars, 2014 kl. 22:21

    Läsvärt, tack. En allvarlig invändning, dock: IMF och Världsbanken ordnar inte upp ekonomier, utan krossar folket i respektive land till förmån för ett fåtal storbanker, storföretag och amerikanska geopolitiska intressen, Vad hände inte med Ryssland under 1990-talet? Eller med så många länder i Sydamerika och Asien?

  2. 2 Staffan Ohlsson 16 mars, 2014 kl. 16:56

    Ryssland och Putin – javisst? Men vad säga om USA:s och EU:s geopolitiska intressen? År det verkligen så att dessa maktcentra alltid och enbart arbetar för det goda och de upplysningstidsmässiga idealen?
    Kan det finnas andra intressen med i bilden?

  3. 3 Bertil Rolf 21 mars, 2014 kl. 11:26

    Tack för en mycket tänkvärd blogg med hög nivå på inläggen! Jag tycker att Du argumenterar väl också ovan, men att Du hamnar rejält fel i slutsatserna. Putin önskar, Putin måste, EU-politiker kan ställa till med.

    Du glömmer att Ukraina är faktiskt en stat, alldeles oavsett vad Putin önskar eller tycker sig tvungen till. Putin må önska si eller så, men det gör det inte legitimt att annektera delar av ett grannland. Det är hans och Rysslands agerande i strid mot folkrätten som fört Europa närmare kalla kriget, inte EU:s legitima om än förvirrade agerande (rigid??). Sovjetunionens fall innebar för Östeuropa en befrielse, för Putin var det 1900-talets största politiska tragedi. Och visst har demokrati sina brister, inte minst EU:s variant, men den är väl att föredra framför kleptokrati? Och varför tror Du att Ryssland försöker arbeta sig ur arvet från Sovjet – ganska mycket tyder på att de försöker arbeta sig in i dess utrikespolitik.

    Sedan kan man resonera om vad EU och/eller USA bör ha för strategi. Det är dock en annan fråga (och en som har föga med ”Putin-psykologi” att göra). Det jag vänder mig emot är att Du glider från att försöka förstå Putin/Ryssland (ganska fragmentariskt f.ö.) till att legitimera deras agerande.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv