Fredsavtalet som bäddade för vrede och krig

I år kommer hackiga journalfilmer med militära framryckningar över leriga, sönderspränga fält att sändas i repris. Vi kommer att åter höra förtvivlans ord från skalder och författare – Remarque, Owen och Sassoon bland andra. Tragiken i att så många unga européer 1914-18 stupade i skyttegravarna undanskymmer dock en ännu större olycka – den att segrarna under inflytande av USA:s president Woodrow Wilson pålade det förlorade Tyskland villkor vars hårdhet och bristande logik födde en revanschvilja som blev ödesdiger för Europa och omvärlden.

John Maynard Keynes anade Versaillesfredens följder.

John Maynard Keynes anade Versaillesfredens följder.

Första världskriget har i dag glömts eller överskuggats av senare illdåd. Men genom detta krig kom länderna särskilt i central- och östeuropa att tillfogas förluster i människoliv som övergår dem i alla tidigare bataljer, innefattat Napoleonkrigens. Utöver alla stupade och döda uppstod oerhörda materiella skador. En tung konsekvens var att den gamla makt- och samhällsordningen förstördes, på gott och ont. Ett kejsardöme – det tyska – som dock symboliserat stabilitet, välstånd och framsteg hade fallit, tyskarnas värderingar, lojaliteter och trosföreställningar hade ifrågasatts i en grad att man kan tala om ett etiskt tomrum. Därtill föll motsvarande samhällsordningar i Österrike, Ryssland och det ottomanska imperiet.

Läget i Europa var på många håll livshotande. Enbart i Tyskland hade två miljoner man stupat, de flesta unga och många familjeförsörjare. Det uppstod ett samhälle där många led akut nöd: krigsinvalider, änkor och faderlösa. De många demobiliserade soldaterna levde på fattigdomens gräns, hungern var svår och livsmedelsköer skapade vrede och frustration. Inte minst hade krigslånen utarmat många. Sjukdomar som tuberkulos och spanska sjukan härjade. Många hemvändande frontsoldater fick som symbol för nederlaget även möta statens och hemmabefolkningens oförståelse och otacksamhet.

Efter kriget bröt i flera av de förlorande länderna gränstvister och inbördeskrig ut. Svårt led stater som inte hade infört parlamentarism eller inte hunnit så långt i sin modernisering. Flera av dessa stater hade en svag statsmakt. Hur segrarna valde att bemöta de förlorande nationerna fick troligen de värsta följderna, inte bara för Europa utan för världen.

Det fredsfördrag som 1919 slöts i Versailles, en text som utan diskussion och under hot om militärt våld fått undertecknas av det tyska sändebudet, sågs av förlorarna som en oerhörd orättvisa. De glömde givetvis att Tyskland visat stor hårdhet efter sin seger över Frankrike i 1870-71 års krig, liksom att det i början av 1918 hade pålagt Sovjetunionen en hård separatfred. Ändå blev Versaillesfreden olycksidiger därför att den byggde upp en bitterhet som sökte en form av hämnd, och kompensation. Den upplevda orättvisan och känslan av att vitala principer för måttfull vedergällning satts ur spel tycktes lösa de besegrade från varje krav på balans liksom från gängse metoder för rättvisa.

Illa var också att fördraget stred mot det föregående vapenvilefördraget som föreskrivit full öppenhet i fredsförhandlingarna, fastslagit havens frihet och avskaffat alla ekonomiska hinder, men också stadgat en allmän avrustning som segrarna nu ensidigt förbehöll Tyskland. Konflikter om kolonierna, som det bestämts skulle regleras ”opartiskt,” löste segrarna nu genom att godtyckligt dela de tyska kolonierna mellan sig. Saarlandet och Danzig sattes för sin del, i strid med Wilsons 14 punkter, under västmakternas tvångsförvaltning.

Tvärt emot huvudtanken om ”en seger utan segrare” ansågs nu Tyskland huvudansvarig för kriget (artikel 231). Det lades till grund för kravet på ett omfattande krigsskadestånd. Skadeståndet motiverades med föreställningen om en skuld, en uppfattning som dock saknade egentlig hävd. Västmakternas förhandlare pressades på denna viktiga punkt helt enkelt av hemmaopinionen. Verkan på tyskarna blev likafullt den att de avsvor sig varje slags medansvar för kriget liksom att många förskansade sig i en attityd av ofelbarhet. Det lönade sig ju ändå inte at söka få rättvisa av dessa segrare. Tyskland avsade sig därmed allt ansvar för krigets följder, för inflationen, arbetslösheten och den ekonomiska nedgången. Allt detta sades ha framkallats av utländska krafter och landet upplevde sig ha intvingats i ett veritabelt slaveri och detta på obestämd tid. Genom den långa betalningstiden – över 50 år – kom denna negativa psykologi att fortsätta verka och motverkades tanken på ett slut i försoningens tecken.

Många slutsatser kan dras, men då liberalen och den senare förbundstyske presidenten Theodor Heuss på 1930-talet kort före Hitlers makttillträde fastslog att ”den nationalsocialistiska rörelsen föddes inte i München utan i Versailles” hade han betydande fog för sina ord. Kort efter nazisternas makttillträde skulle Hitler, onekligen psykologiskt skickligt, förklara att fördraget från tysk sida hade upphävts. Flera västledare, däribland USA-presidenten Herbert Hoover, skulle senare uttala sin skarpa kritik av fördraget.

Att även detta avskydda fördrag trots allt innehöll berättigade fordringar – till exempel på tysk ersättning för den materiella förstörelse som dess krigsmakt tillfogat angripna länder – var en annan sak. Värst var nog ändå, att fredsavtalet och skadeståndet bromsade Europas återuppbyggnad. Det blev svårare att hela krigsskadorna och gjuta nytt livsmod hos folken.

En som tidigt såg vad detta skulle medföra är som bekant den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes. Keynes deltog själv i den brittiska delegationen vid fredskonferensen, men blev så upprörd över hur arbetet bedrevs att han efter en tid hoppade av och for hem. Keynes ansåg att det fördrag som tog form ekonomiskt sett måste få förskräckande följder, ja ytterst medföra Tysklands och hela Europas fall. Avtalet förnedrade utifrån segrarnas själviska motiv miljoner människor och utplundrade ett helt folk, skrev han i en kritisk bok om förhandlingarna.

John Maynard Kenyes insåg även 1919 att avtalet måste resultera i en massiv inflation och han tillade med ord som blivit klassiska: ”Det finns inget bättre eller säkrare medel att förstöra ett samhälles grundvalar än att förinta dess valuta.” Genom att lönerna mister sitt värde, gör de som har varulager ofrånkomligen stora vinster – ”krigsprofitören” gör därmed sin entré. Det föds ett utbrett hat mot företagarna som grupp och därmed uppstår en direkt revolutionär situation.

Det kom mycket riktigt att uppstå inflation och därmed skadades den internationella handeln vilket även gjorde de nationella ekonomierna alltmer inbördes isolerade. Tysland sattes i praktiken under utländsk konkursförvaltning (skött av segrarmakternas s k permanenta utskott) och stod enligt Keynes därmed under ett hårdare styre än något land gjort ens under absolutismens historiska glanstid. Keynes förslag till hur trycket mot Tyskland kunde lätta och en normal läkeprocess ta vid lyssnade ingen på. När så Frankrike och Belgien 1923 ryckte in och besatte det industriella Ruhrområdet för att med våld hämta det kol som Tyskland förbundits att leverera, var måttet rågat. Utvecklingen drev fram en tysk nationalistisk rörelse som sökte få makten genom att sprida rädsla och därmed förberedde sitt maktövertagande.

Resten är inte obekant.

Annonser

1 Response to “Fredsavtalet som bäddade för vrede och krig”


  1. 1 Bertil Rolf 16 maj, 2014 kl. 18:11

    Hej
    Kanske Du är intresserad av en bedömning av om Keynes bedömning var rätt eller fel: http://goo.gl/JES1lh. Inte så kritisk mot Keynes som Niall Fergusons Pity of War, men JMK tycks ändå inte ha träffat rätt.

    För övrigt var den tyska bitterheten över freden så stor att det även utan hyperinflationen hade troligen blivit samma utfall. Se Richard Evans trilogi The Coming of the Third Reich, del I.

    mvh
    Bertil Rolf


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv