Det glömda riket som gav Europa andrum

I Istanbul trängs människor från Medelhavet, Mindre Asien och Svarta havs-området. Båtarna över Bosporen visslar medan unga barnfamiljer äter sin mat i stadens parker. Rabatter blommar i alla färger, som i den klassiska ”tulpanepoken”. Galatabron myllrar av människor, många fiskare. Man äter turkisk vaniljpudding i alla former några steg från det legendariska Hippodromtorget och ser straxt därefter den plats i Hagia Sofia där kejsarna en gång kröntes. I basarernas labyrinter och på kvällsmarknaderna säljs bokstavligen allt.

Istanbul lämnar få oberörda. I vilken stad råder samma vidd och rymd som i denna, en gång beundrad huvudstad för det Östromerska riket eller Bysans? Här finns mitt i ett levande nu en både tydlig och undflyende mystik, närd av årtusendens osynliga och förtätande närvaro.

Bloggaren mitt i ett vårblommande Istanbul.

Bloggaren mitt i ett vårblommande Istanbul.

Istanbul/Konstantinopel (det senare namnet borttogs slutgiltigt på 1920-talet) var centrum i ett rike som var kristet patriarkdöme och östromerskt kejsardöme på samma gång. Namnet ’Konstantinopel’ förbinder vi med hela den östkristna epok som ju avslutades så brutalt vid 1400-talets mitt, när den unge sultanen Mehmet II efter en kort belägring drog in i staden.

Att i dag följa de vindlande gatorna väcker lust att veta hur staden såg ut då den börjat spela sin roll i ett tidigt Europa. Tänk om någon kunde göra en animerad datorversion där man ser staden växa fram längs en tidslinje! Besökaren får i dag mest använda fantasin. Han får även en aning om, hur man i det gamla Bysans såg på hela den synliga världen och hur man omedvetet underordnade den det gåtfulla rike som i vår livsid bara aningen, konsten och mystiken kan försöka nå.

Vår ekumeniske ärkebiskop Nathan Söderblom, som under en medelhavsresa tidigt i det förra seklet firade påsk här, skildrar dåtidens Konstantinopel som öppet och ljust, en stad som han ansåg delvis likna Stockholm fast den givetvis tycktes honom långt större genom sina öppna utsikter och genom upplevelsen av hur hav möter hav. Hans skarpa och livfulla skildring av påsken är alltjämt värd att läsa. En nutida resenär kan instämma i jämförelsen med Stockholm, fast Istanbul i dag nog växer ännu starkare än den och i rasande takt fylls av höghus, broar och motorleder.

Om den muslimska eran för en nordeuropé är lätt att missförstå, tycks även det kristna Bysans som föregick denna era lätt att feltolka. Detta Bysans omges i nutidens ögon av projektioner byggda på aningar och önskedrömmar underblåsta av film och populärkultur. För somliga tycks Bysans som en tid då den kristna läran triumferade, medan det för andra mer var en epok av förmörkelse och förtryck. Alltför få söker skala bort sådana förståelsehinder för att urskilja epokens egenart.

Fast flertalet spår från den tiden tyvärr har förstörts speglas på de konstverk som finns kvar ändå sidor av Bysans liv. På mosaiker från Östrom ses allvarliga gestalter stå sida vid sida i fotsida klädnader, som rådde det i detta hierarkiska välde en lika självklar jämbördighet och kollegialitet – i varje fall mellan dem som ansågs värda att avbilda så. Ansiktsdragen är allvarliga och knappt individualiserade, gestalterna verkar blicka in i en upphöjd värld mot vilken vår egen verklighet kan synas torftig och förgänglig.

Ljuset liksom den enhet och sanning om vilket det vittnar gavs en sådan betydelse i detta östkristna rike att det liv vi som utspelas på jorden ter sig blekt. Vi behöver påminna oss om att de helgedomar som bysantinarna började skapa, med den oöverträffade Haga Sofia i centrum, inte bara var lokaler där läran utlades med förnuftets, språkets och musikens hjälp. De var just avsedda att framhäva ljuset, så att detta nästan blev lärans symbol, eller dess sinnliga medium.  De många små takfönstren i Haga Sofia, verkningsfullt insatta runt takkupolens bas, inslagen av guld och andra metaller, mosaikernas färgsättning och de enskilda mosaikstenarnas välberäknade lutning – allt tillgreps för att skapa sådana syn- eller sinnesintryck att de försatte åskådaren i extas. Ljusspelet i denna byggnad var heller inte ”statiskt” eller konstant skimrande, utan gavs framför allt genom de många levande ljusen en flackande, ”livlig” prägel som lät ana skapelsen som en enhet, samtidigt som man genom de rörliga ljuslågorna påmindes om att den lever och förändras.

Om det bysantinska riket enbart, såsom vissa tänker, hade vänt sig bort från det jordiska kan man ändå knappast tro att Bysans hade varat i tusen år. Något fanns det som gav väldet effektiva redskap för att tackla det dagliga och praktiska livet.

Man kan i det synfältet peka på resterna av de enorma skyddsvallarna som i den gamla staden (nu Stamboul) omger de ursprungliga palats- och rådskvarteren. Dessa murverk påbörjades redan av kejsar Theodosianus på 300-talet. De stärktes och vårdades för sin fortifikatoriska uppgift men står också för en seg vilja till självförsvar. På detta sätt bidrog de till att skydda Konstantinopel inte bara militärt utan som som andligt centrum, en avgörande insats för att Europa som vi känner det skulle kunna utvecklas.

Istanbul 2014 105

De som intresserar sig för historia vet att Konstantinopel vid 1400-talets mitt erövrades av muhammedanerna, de ottomanska turkarna. Men det muslimska väldet hade långt tidigare tryckt på mot staden. Konstantinopel var ett rikt och lockande byte, som 700-talskalifen Suleiman sade då han år 717 försökte inta staden. Motstånd bjöds, men muslimerna gav sig inte och till de prövningar som de östkristna kejsarna måste utstå hörde under det århundrade då det det tidiga Islam triumferade (660-740) återkommande, ofta årliga angrep från Mindre Asiens bergland.

Att dessa och senare erövringsförsök stäcktes berodde inte bara på en brinnande tro eller på Konstantinopels starka försvarsmurar. Här spelade också Bysans gedigna, beprövade och delvis från Rom övertagna institutioner roll. Vi bortförklarar dem i dag lätt som just ”bysantinska” det vill säga krångliga, oöverskådliga och tungrodda. Tyvärr finns så få dokument bevarade att vi inte helt kan veta hur de fungerade. Men att deras kärna var rationell och även gick att anpassa till behoven i Bysans stora rike är klart. Den från Rom övertagna rätten – anpassad och kodifierad av Theodosianus och i Justinianus (mera berömda) lagverk – fungerade genom sin smidighet och relativa enkelhet som rikets kanske viktigaste försvar under ett knappt årtusende, en bragd som det följande muslimska väldet med dess obestridliga förtjänster inte kunde upprepa.

Om araberna verkligen hade tagit Konstantinopel vid 600-talets mitt kunde de mycket väl ha använt stadens rikedomar och geografiska position för att hota och inta hela Europa. Det kristna Konstantinopels sega uppehållande försvar sköt dock upp erövringen till 1400-talets mitt. Redan i denna hjältemodiga insats ligger en lärdom värd att begrunda.

Någon har sagt att de bysantinska kejsarna har lämnat märkligt få spår just som individer. De bar genom århundradena, liksom symboliskt, bara ett fåtal namn.

Men som Bysansforskaren Judith Herrin skriver träder de ledande historiska personerna i Bysans tillbaka för institutionerna, och det är dessa institutioner som mer än enstaka ledare har burit det bysantinska och romerska arvet vidare till oss. Det är lätt att hylla och romantisera det personliga initiativet och ”handlingskraftiga” ledare. Men vad goda välbeprövade institutioner betyder får därför inte glömmas.  Den insikten har nog först moderna tänkare som Edmund Burke och Max Weber hjälpt oss att förstå. Den äger ändå en tidig och avgörande tillämpning på det legendariska väldet vid Bosporen.

Annonser

0 Responses to “Det glömda riket som gav Europa andrum”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv