När lutheranerna i Bad Gastein föll offer för religiös intolerans

Österrikes försommar är bedövande vacker. På Bad Gasteins ljusgröna bergssluttningar betar i varma junidagar kor och lamm, medan de välfyllda bäckarna för ned vinterns sista smältvatten från alptopparna. Landskapet andas idyll. De första vandringstusisterna samlas och tar sig med starka kängor och vandringsstavar uppför branten till dagens strapatser.

Idyllen verkar på en besökare tidlös. Men har den alltid rått? Här bland bergen stred man en gång häftigt om rätten att ha egna åsikter och egen religion. Det är en för många glömd historia som ändå förskräcker när den återberättas.

I vår tid godtar såväl den katolska som den evangelisk-lutherska kyrkan trots teologiska meningsskiljaktigheter rätten att fritt välja sitt religiösa hemvist. I Europa betraktas denna frihet som ett självklart arv.

Ärkebiskop Lodron behandlade Salzburg-traktens lutheraner milt.

Ärkebiskop Lodron behandlade Salzburg-traktens lutheraner milt.

På 1500-talet hade Europa dock religiöst just splittrats genom reformationen. På 1600-talet fördes oförsonliga religionskrig, främst det Trettioåriga kriget som fick sitt efterspel på 1640-talet då den Westfaliska freden (1648) efter år av förhandlingar slöts. Freden stadfäste vissa rättigheter och började även förskjuta den europeiska maktbalansen. Detta gav mindre inflytande för det habsburgska Österrike med allierade, medan varje furste erhöll rätt att bestämma sina nationers tro.  De religiösa konflikter som utlösts av reformationen fortsatte samtidigt länge i vår världsdel.

En skarp påminnelse om allt detta ger det då man tar del av vad som skedde i ärkebiskopsdömet Salzburg i Österrike, ett land som i sin stora andel katoliker bland europeiska länder i dag bara lär överträffas av Polen och Irland. I ärkestiftet Salzburg skulle några av de svåraste, mest utdragna konflikterna med religionen som skäl äga rum. Hårda övergrepp, trakasserier och egendomsintrång begicks från den katolska majoriteten gentemot regionens protestanter. Några drag av detta kan belysa, hur förödande oenighet i sådana frågor kan vara.

Vid början av 1500-talet fylldes Gasteindalen nära Salzburg av aktiv näringsflit. Dalen hade omkring 6 000 invånare av vilka många verkade i traktens lönsamma guldgruvor. Dessa drevs av högt bildade bergsmän med goda kontakter i Europa, personer som hade invandrat från andra delar av Österrike liksom från de tyska riksstäderna. I Gastein sökte de framgångsrikt slå mynt av sin kunskap. Med finansiellt stöd från den kända bankhuset Fugger byggdes en ny väg till dalen vilket gjorde den lättare att nå. Troligen bildade inflyttade reformerade familjer en kärna i dessa initiativ, främst i gruvornas tillkomst. Den evangeliska framåtanda som fördes in i denna katolska region bör ha känts främmande för traktens invånare, men litet avvaktande anslöt sig även många av dess bönder och gruvarbetare till den reformerade kristendomen.

Från katolsk sida såg man inte oväntat de inflyttade som störande och som bråkmakare. Konflikten gällde inte bara tron. De nyanlända ansåg traktens infrastruktur och regleringar föråldrade och krävde såväl åsikts- och trosfrihet som yttre förbättringar, främst en rimligare beskattning. På ett för sådana konflikter ganska typiskt sätt smälte ekonomiska och religiösa krav samman.  Folk sökte rätt att äga lutherska uppbyggelseböcker och att sjunga reformationspsalmer, likaså att få fira sina gudstjänster i fred, något som kyrkan (det vill säga Salzburgs ärkebiskopar) länge och energiskt motsatte sig.

Många försök gjordes att få förståelse för den fria trosutövningen. Lutheranerna provade att inge petitioner, avge protester och utbe sig förhandlingsmöten – oftast utan resultat. En del lutheraner i Gastein-dalen övervägde att ta till hårdare metoder. Men detta ogillades av reformationens högre ledare. I ett tänkvärt brev från Martin Luther avråder denne bestämt sitt folk från extrema metoder: ”Gewalt ist kein Rath.” (ungefär: ”Våld är ingen lösning”). Hellre borde man enligt Luther fly till en annan stad, så som Nya testamentet lär. En del evangeliska invånare i Gastein tog ändå till väpnade upplopp, ibland så att ärkebiskopen själv blev tvingad att sätta sig i säkerhet. Den lokala överheten bemötte upprorsmännen något olika. Ibland sökte man utan pardon bekämpa deras krav, ibland sökte man i stället splittra och manipulera dem. Även avrättningar förekom, och de inbegrep vid vissa tillfällen även barn. Under detta hårda styre låg en bergfast övertygelse att protestanterna bildade en sekt som var farlig då dess medlemmar ifrågasatte centrala kristna dogmer och gjort sig till lärans självsvåldiga uttolkare. Att Westfaliska freden hade gett undersåtar i tyska länder religionsfrihet respekterades inte alltid av katolikerna som hävdade att de lutherska bildat ”sekter” som inte kunde åberopa Augsburska bekännelsen och inte heller fredsavtalets stadganden om trosfrihet.

De anklagelser som ärkebiskopen utfärdade bestreds kraftfullt av de angripna, som uttryckte sin rätt och sin religiösa förtröstan i gripande ord. Deras konkreta klagomål bars av en känsla att den katolska kyrkan hade förfallit och behövde undergå en radikal reningsprocess. Att de tidiga lutheranerna enträget anordnade egna gudstjänster och förrättningar, höll aktiv kontakt med den reformatoriska rörelsen och i vissa fall som sagt brevväxlade med själve Martin Luther minskade givetvis inte konflikten.

Tydligt är samtidigt att ärkebiskoparna tog till hårdare metoder i tider då protestanterna var framgångsrika med att vinna själarna. En av de stora fördrivningarna ägde således rum år 1731 då ärkebiskopen Firmian (av sina trosbröder kallad ”kättarnas fördrivare”) ansåg att lutheranerna höll på att bli för starka. ”Hellre törnen och tistlar på åkrarna än protestanter i landet” skrev han.

De upproriska uttrycker sig trots den förtvivlan och vrede de troligen kände i sina inlagor förvånande milt och hövligt. De försäkrar att de inte är vettvillngar och att de i princip vill lyda sin överhet. Dessa texter är i sin kärva enkelhet tänkvärda än idag. I relativt respektfulla ordalag påpekar de konkreta missbruk som de inte anser sig kunna godta. Även om de evangeliska ledarna troligen höll sina mer temperamentsfulla bröder tillbaka, vittnar detta ändå om den roll som självkritik och återhållsamhet (låt vara delvis taktiskt) spelade för reformationsrörelsen.

Vad hände då med lutheranerna? Den mest framträdande av Gastein-protestanternas ledare Martin Lodinger följde faktisk Luthers uppmaning och lämnade Gastein-dalen. Han flyttade med sin familj till Tysklan varifrån han i regelbundna ”tröstbrev” sökte uppmuntra sina trosbröder att hålla ut i kampen. De familjer som inte flyttade av fri vilja blev snart tvingade till detta, ofta med kort varsel och med förlust av sin egendom. Inte bara medförde flyttningen strapatser och fattigdom, den splittrade många familjer eftersom inte alla kom att flytta.

De som på detta sätt övergav Salzburg begav sig i första hand till tyska orter – till exempel Schwarzwald där en grupp flyktingar grundade staden Freudenstadt, men även till  regioner som Mähren och senare även till Amerika. Händelserna utlöste upprördhet ute i Europa och särskilt i lutherska länder. Från Norduropa kom stöd att ges. Då till exempel kungen av Preussen förstod hur hans kristna bröder förföljdes erbjöd han dem att slå sig ned i hans land Brandenburg.

Den som vill förstå mera om hur emigrationen såg ut kan skaffa sig Ekkehart Leboutons lilla översikt Die Lutherischen in der Gastein (Gasteiner Bücherei, Bd 7, Verlag Dr. Maria Krauth KG, Bad Gastein, 3. Aufl. 1981) där skeendet över tid skildras och många av de personer som fick flytta från dalen även finns upptagna med namn. Visst är Ekkehart Leboutons text skriven av en part i målet. Ändå kommer de dokument som här framläggs de aktuella århundradenas kyrkligt-politiska överhet att framstå i direkt olustig dager.

Det måste ändå sägas att vissa ärkebiskopar bemötte lutheranerna mildare. Det gäller till exempel 1500-talsprelaten Johann Jakob von Khuen-Belasy vars historiska eftermäle är gott. Under hans samtide, den jesuitvänlige påven Gregorius XIII, skärptes däremot förtrycket mot Gasteins lutheraner. När den katolska så kallade motreformationen kom i gång, gavs de katolska biskoparnas agerande starkare officiellt stöd. Tack vare en man som den praktiske och sansade, tyrolenfödde furstebiskopen Paris von Lodron kom Gastein att besparas något av det Trettioåriga krigets fasor, men förföljelsen fortsatte envist också i den begynnade upplysningens 1700-tal. En viss broms på den hårda behandlingen lade det faktum att gruvdriften i så hög grad vilade på evangeliska bergsmän och gruvarbetare, varför en alltför hård fördrivning skulle ha lamslagit den och skadat regionens ekonomi.

Fortfarande vittnar staden Salzburg med sin prakt och glans om hur luthersk tros- och näringsiver den gången skänkte den katolska världen ett utsökt miljö för kommande generationer, en miljö där kultur och musik kunde blomstra på sätt som för sin tid var ganska unikt. Detta samtidigt som lutheranerna ofrivilligt kom att belysa hur avgörande för ett kultursamhälle respekt för andras övertygelser, inklusive religionsfriheten, är.

Annonser

1 Response to “När lutheranerna i Bad Gastein föll offer för religiös intolerans”


  1. 1 Bertil Rolf 22 juli, 2014 kl. 08:20

    Mycket intressant, i synnerhet för en exilsvensk i Österrike.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv