Vad händer om skottarna väljer att lämna Förenade Kungadömet?

När Slovakien några år efter murens fall bröt sig löst från Tjeckien reagerade få. I den stora omstöpningen de åren föreföll händelsen trots allt inte så märklig.

Om däremot skottarna nu i september väljer att gå ur Förenade Kungadömet (UK) lär det däremot väcka betydligt starkare reaktioner. Den drygt trehundraåriga unionen har utom betydande styrka och välfärd gett denna anrika region del i en stolthet över vad det brittiska imperiet uppnått. Man har delat viktiga institutioner som språket, rättskipningen och den ”oskrivna” författningen. Skottar har gett tunga bidrag till nationalekonomi, innovationer och teknik liksom  inte minst inom skönlitteraturen. Många idérika skottar har utvandrat till Amerika, Australien och andra delar av världen. Samtidigt har inget liknande de långdragna konflikterna mellan Förenade Kungadömet och Irland präglat umgänget mellan London och Edinburgh. Ändå har missnöjet över att styras från London på senare år tagit fart, detta trots Tony Blairs omskrivna försök att överföra mera beslutanderätt till Skottland.

I England råder att döma av presskommentarer i sommar närmast panik inför uitsikten att 5 miljoner skottar i höst skulle vilja välja att lämna unionen. Vi i det övriga kungadömet riskerar att bli till åtlöje i världen, skriver James Forsyth i Spectator 5:e juli, och tillägger att premiärminister Cameron (själv skotte) torde riskera en rekordstor prestigeförlust om han inte lyckas hålla ihop sitt land. Cameron har av EU-skeptiska britter tvingats vara mer kritisk än han velat till detta samarbete, men har därmed också tvingats till en höjd profil mot sina europeiska grannländer. Han skulle givetvis framstå som svag i fall de skottar som vill gå sin egen väg nu får majoritet. Likaså skulle hela Kungadömets röst i världen försvagas och de isolationistiska stämningarna tillta. En sådan utveckling vore den första i en industrialiserad demokrati sedan 1945.

Skottland är ingen erövring, vars folk förtrycks av kolonisatör. Man kan bara ana hur exempelvis Putin skulle triumfera i fall de britter som i vår höjt rösten mot honom tillfogades detta nederlag, påpekar Forsyth och betonar att en rad basala samhällsuppgifter (inte minst försvaret) får bäras av det övriga kungadömet ensamt i det fall Skottland lämnar det. Delikata frågor väcks också – exempelvis om ett självständigt och EU-positivt Skottland tvingas ställa sig i kö för EU-medlemskap, eller om det kan påräkna förtur.

ColleyDen som vill fördjupa sig i hur Förenade Kungadömet fram till nu har kämpat för att forma och vårda sin en enhet bör läsa historieprofessorn Linda Colleys korta och innehållsrika bok Acts of union and disunion: What has held the UK together – and what is dividing it? (Profile Books, 171 s.). I vad som från början var en serie radioföredrag för BBC återges historien allt från romersk tid i eleganta svep. Mot dem som uppfattat Kungadömet som gammalt påminner Colley om att idén om en ”urgammal” enhet är en myt som närmast tillhör Arthursagans värld. Detta rike tog i verkligheten form genom mödosam historisk kamp främst under 1600- och 1700-talen. På dessa traditionstyngda öar har många i likhet med Jonathan Swift negativt förknippat enhet med något modernt och därmed misstänkt. Det har inte oväntat tyckts lättare att verka för enhet i tider av krig och yttre hot, medan freden har lockat separatister att resa krav på regionalt självstyre.

Apropå dagens belägenhet yttrar James Forsyth följande kloka ord: ”…vårt land har glömt hur det skall beskriva sig självt. Vi har så länge påstått att det inte är brittiskt att tala om vad som gör en brittisk, att vi till slut har glömt varför vi är till. Om denna folkomröstning ger ett nej, blir det avgörande att vi lär oss att nära vår känsla av nationell identitet igen. Om inte, lär denna omröstning knappast bli slutet utan mera början på problemet.”

Linda Colley förklarar den starka skotska opinionen för självständighet med upplevda brister i det brittiska styret och hur befogenheter i dag delas. Hon ser EU som den största källan till split inom Kungadömet under efterkrigstiden, likaså som ett skäl till oenighet mellan dess landsändar. Rop på mer lokal makt har dock hörts sedan mellankrigsåren och på 1970-talet. Colley menar att landets ledning redan på 1940-talet inte skulle ha vilat på lagrarna utan borde ha deltagit mer aktivt och positivt i att bygga det som blev EU. Nu odlade man sin nostalgi över den gamla sjömakten och avvisade mer eller mindre kokett propåer om seriösa närmanden till Gemenskapen. Paradoxalt nog bidrog landets roll i de båda världskrigen till ökad sammanhållning, men också till en unik maktkoncentration till London vilket i fredstid har visat sig ödesdigert. Till en historikers plikter hör att peka ut riskabla sprickbildningar som under omständigheter kan blir ödesdigra menar Colley. Att England är så mycket större än de övriga regionerna utgör enligt henne en sådan spricka. Colley ser som följd av detta hur regionerna känner påtagligt främlingsskap inför vad de ser som teknokratiska eliter ovilliga att respektera lokala krav. Hon efterlyser helt enkelt en ny författning – fast skriven, inte oskriven denna gång – som klart pekar ut på vilkan nivå olika slags beslut bör fattas. Alltså ett federalt England – delvis som vi ser det i Tyskland.  Den ”devolution” (delegerande av maktbefogenheter) som skedde på 1990-talet var ett hastverk. Det borde nu skapas ett ”engelskt parlament”, gärna någonstans i norra England, ett forum som kunde bidra att minska spänningen mellan nord och syd. Dagens parlament i Westminster kunde då begränsa sig till stora frågor om makroekonomi, försvar och utrikesfrågor.

Det kunde i sin tur betyda viss återgång till viktoriansk praxis: ”Mellan 1870 och 1914 bekostade lokala regeringar i kungadömet runt halva de summor som de spenderade genom lokal skatteuppbörd. Vid 2000-talets början kom däremot 80 procent av de lokala pengarna från London, som också föreskrev hur medlen skulle användas. Man bör nog tänka sig att mycket av den misstro och det missnöje som präglar olika delar av landet orsakas av Londons alltför vidsträckta roll, en roll som uppkom då man samlade makt för att utkämpa två världskrig men som man därpå har visat sig föga intresserad av att lämna.”

Läsaren kan instämma med professor Colleys slutord i boken: ”-Quite so”.

Annonser

0 Responses to “Vad händer om skottarna väljer att lämna Förenade Kungadömet?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv