Putins strategi – sedd från den andra sidan

President Putin väcker agg i Väst. Nyligen tillstod den brittiske historikern Paul Johnson att han ”känner intensiv antipati för Vladimir Putin. Ingen inom internationell politik har väckt sådant ogillande hos mig sedan Stalin dog. Fast han inte är en massmördare av Stalins mått har han samma likgiltighet för människoliv.” Johnson skräder då inte orden. Anonym och oförutsägbar, helt präglad av sin bakgrund i säkerhetstjänsten, så brukar Putins profil tecknas av en del skribenter.

Risken är förstås att sådant blir projektionsytor för andra känslor. Är det till exempel enbart byggt på fakta då Putin kallas fascist, en ny Hitler, och så vidare? Putin har ändå sagt sig vara emot interventioner i andra länder, åtminstone utanför den ryska inflytandesfär som fastlades vid Jaltamötet 1945.

I stort sett har han hållit sig till denna princip.

Man kan fråga om västs ledare själva alltfrån Sovjets fall har iattagit en noninterventionstanke, eller allmänt har uppträtt så klanderfritt, att de nu trovärdigt kan anklaga den ryske ledaren? Läsaren får själv svara. Ibland skapar det dock nya perspektiv om man söker se hur den andra sidan tänker.

I senaste numret av Foreign  Affairs (July/August 2014) söker den ryska diplomatakademins vice föreståndare Alexander Lukin förklara den ryska ståndpunkten och dess bakgrund. Självklart är Lukin part i målet, men hans iakttagelser tål ändå att höras.

Lukin ser som vissa andra det avgörande momentet i hur väst bemötte det Ryssland som 1991 hade framgått ur det fallna Sovjet. Visst tycktes en vilja finnas att förstå och samverka med detta Ryssland. Men redan från början spelade även andra drag, nedlåtande och ursäktande, med i hur väst bemötte Moskva. Ryssarna ansågs agera på det sätt de gjorde genom att sin bristande erfarenhet av frihet och demokrati i västlig mening.  Här förelåg dessutom en stark konsensus mellan västmakterna. Lukin säger det inte, men det var nog symboliskt då USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton i samband med det rysk-georgiska kriget 2008 vid en litet barnslig ceremoni skänkte sina ryska värdar en låda försedd med en ”reset”- (dvs återställnings-)knapp. Nu skulle allt bli bra, trodde den amerikanska utrikesministern.

Hur ställde sig då väst 1989? Erfarna bedömare, däribland diplomater med nära erfarenhet av Moskva som George Kennan, rådde från början USA och Europa att söka assimilera Ryssland i sitt samarbete. Att som alternativ militärstrategiskt dra in stater ur det tidigare Sovjet i västs inflytandesfär skulle enligt Kennan enbart göra ryssarna fientliga. Råden förblev dock ohörda. Presidenterna Clinton och Bush d y valde i stället konfrontation. De lade 12 nya Nato-medlemmar till de tidigare och hävdade gentemot ryssarna att organisationens truppstationeringar i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien saknade strategisk betydelse. Samtidigt växte EU med hela 16 nya medlemmar.

Ryssarna blev enligt Lukin perplexa över dessa beslut då de trott att inviterna om samarbete och kompromisser varit seriösa. Men nollsummespelet från kalla kriget skulle tydligen inte överges utan fortsätta. De ryssar som helt velat överge västsystemet fick nu vind i seglen. Västs stöd till flera regimer i de tidigare sovjetrepublikerna uppmuntrade dessa att kämpa mot Ryssland vilket har utlöst en högst väntad rysk motreaktion, menar Lukin.  I fallet Ukraina upplevde ryssarna att Natos ökade intresse utsatte den ryska minoriteten för direkt hot – något som EU tycks ha blundat för. Dessutom uppfattade man i Moskva att Nato ville driva ut den ryska flottan ur Svarta havet. Härav Putins ord att västs protester mot hur Ryssland agerat i Ukraina ter sig extremt hycklande.

Att USA och EU nu kritiserar Ryssland för vad landet gjort på Krim och i östra Ukraina, samtidigt som man själva i olika konstellationer tidigare gått in med trupp i stater som Kosovo, Serbien, Irak och Libyen, tolkar Lukin i sitt inlägg som lika ologiskt. Det strider menar han inte minst mot Helsingfors-överenskommelsen från 1975.

I väst fruktar många att Putin vill återskapa det gamla Sovjet om än under nya namn. Det skulle inte minst ske via den omtalade euroasiatiska unionen. Denna union bör enligt Lukin dock inte ses så utan som ett fritt samgående av stater för att vinna ömsesidiga ekonomiska fördelar. Initiativet utgår från att flera av de tidigare sovjetrepublikerna säger sig önska fortsatta men mer fria band inbördes. Utom i unionen har också ett initiativ tagits på säkerhetsområdet. Det kallas CSTO eller Collective Security Treaty Organization.

Lukin berör också den betydande klyfta i värderingar som råder mellan Ryssland och väst. Det förra avvisar inte bara av taktiska skäl den tillåtande, hedonistiska livsstil som nu spritts i väst och öppet bejakas av starka förespråkare i EU:s radikala partier. Denna tendens strider dock mot andra och starka strömningar som innebär att människor i olika länder snarast vill se en ökad roll för centrala etiska och religiösa traditioner.

Att USA och väst inte viker i Ukraina-frågan utan stödjer den ledning som framgick ur det kuppartade skeendet i Kiev tidigare i år har inte bara väckt rysk förvåning och irritation. Det gynnar enligt Lukin också auktoritära och nationalistiska krafter i Ryssland. Dessa anser sig ha fått vatten på sin kvarn och anser att endast de kan rädda landet.

Ukraina-krisen är allvarlig men ännu inte bortom all räddning, menar Lukin. Visar Ryssland och väst en öppen attityd kan landet erhålla en internationellt garanterad neutral status samtidigt som den ryska befolkningen skyddas.

Man kan självfallet ställa många frågor, bland annat en som Lukin inte ställer, nämligen vad Putin skulle kräva för en sådan överenskommelse och vad han anser garantera Ukrainas neutralitet? Är Lukins analys och slutsatser hans egna och i vad mån är de avstämda mot ledningen i Kreml? Vad skulle tlil exempel en central person som utrikesminister Lavrov säga om Lukins tolkning? Lavrov, som av en del förmodas känna vånda inför Putins egenmäktighet.

Det Lukin skriver får tas för vad det är värt. Man kan dock ge honom rätt i att västledarnas attityd av stridsvillig självrättfärdighet – synlig inte bara i Nato-kretsen utan också i de farliga beslut som nyligen fattats om sanktioner mot Ryssland – rymmer ett större problem än vad många i vår del av världen nog vill tillstå.

Att ryska medier återger Putins bild kan knappast ifrågasättas. Till dem i väst som låt vara mer stillsamt påpekat svagheter i våra egna mediers bild av Ukrainakrisen hör en och annan Ukrainakännare. En sådan, Niklas Bernsand, beklagade i tidskriften Neo i augusti att ”identitetspolitik i Ukraina ibland tolkas utifrån västeuropeiska neuroser och tillkortakommanden”. Bernsand skriver även: ”Ukrainarapporteringen i svenska medier har alltför ofta inneburit att förståelseraster som konstruerats för etablerade västeuropeiska nationalstater lagts okritiskt över det ukrainska samhället.” Flera exempel ges, exempelvis i det finlandssvenska Hufvudstadsbladet där den polsk-finländske Ukrainakännaren Stefan Widomski intervjuas: ”Någon nytta gör sanktionerna [mot Ryssland] inte, med skrik och bråk rubbar man inte Putin… Man förnedrar Ryssland och försöker delvis tvinga landet att kapitulera. Vem som helst begriper att det inte kan fungera. Genom förhandlingar kan man däremot uppnå resultat.”

En som syns utgå från ett liknande synsätt är Finlands förtänksamme president Sauli Niinistö. Efter att nyligen ha besökt Ukrainas president Petro Porosjenko och Putin sade han: ”Dörren är på glänt, eller åtminstone på väg att öppna sig.”

Hur omärkligt vi i väst ofta lånar det amerikanska synsättet framgår av en liten skrift som svenska FOI (försvarets forskningsinstitut) i våras utgav. I A rude awakening. Ramifications of Russian aggression towards Ukraine skriver man: ”The US has for a number of years tried to normalise relations with Russia.” Läsaren ges intrycket att stora ansträngningar för detta gjorts och att bördan har har vilat på USA-ledningen. Man kan fråga: på vems villkor har försöken till normalisering skett? Här ger Lukins inlägg i varje fall en annan vinkling.

En avslutande observation ur Paul Johnsons kolumn kan återges. Om den ledare som många i väst nu vill ska ta ledningen mot Ryssland skriver Johnson frankt: ”President Obama är en svag och feg man som i jämförelse till och med får Jimmy Carter att framstå som djärv. Han förslösar Amerikas strategiska resurser allt medan han ger oss blodlösa lektioner i moral. Att han har valts två gånger säger något obehagligt om det amerikanska folket. Han är dessutom oförutsägbar, kan plötsligt ändra sitt tonfall och besluta sig för att sätta in våld. Detta kan utlösa ett kärnvapenkrig. Det är sådana svaga män som för oss in i världskrig av ren olyckshändelse.”

Annonser

1 Response to “Putins strategi – sedd från den andra sidan”


  1. 1 Jan Andersen 31 augusti, 2014 kl. 08:22

    Återkom når du har ett svar på denna fråga från Putin:

    Accepterar du inte bara ett lands rätt till att välja neutralitet, men också dets rätt till att välja inte att vara neutralt? 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv