USA:s konservativa kulturkrig skördar segrar medan fantasibrist störtar svenska Alliansen i kris

Fast årets valkampanjspurt framfört en del omvälvande förslag tycks effekten vara liten. Inte ens statsministerns tal om invandringens kostnader faller utanför den invanda platta taktiken. Väljarstödet tycks orubbat. De sena löftena lockar inte eftersom desperation sällan föder något äkta.

Orkar vi ens höra på, vad de gamla partierna försöker säga oss?

Inte är väl heller Stefan Löfven så avundsvärd, då han i en eventuellt vänsterregering måste vara redo att ha med ovana partier vars rödgröna tuppkam har växt efter EU-valet i våras. Hur ska en sådan regering se ut? I den förnufts- och balanspolitik som verkar passa hans personlighet bäst hotar han lätt att övertrumfas av paret Reinfeldt-Borg. Ett par som kanske hoppas på att deras länge ohörda tal om fiskalt förvaltarskap äntligen skall belönas, när den hemgjorda västerländska finanskris del 2 bryter ut som flera bedömare varslat om.

Trots detta: de borgerliga har det trots Löfvens vånda i dag troligen värre.

Sedan 2006 års reformlista har prickats av och förvärvsavdraget tappat styrfart har alliansen gått i stå. Det vore elakt men inte helt fel att säga att Reinfeldt inte kunnat ange någon upplyftande färdriktning, Bildt inte fixar utrikespolitiken inklusive Ryssland, Enström inte ordnar försvaret, Ask inte brottsligheten, Elmsäter-Svärd (trots god vilja) inte får tågen att gå och Birgitta Ohlsson inte gör ett alltmer vänsterradikalt EU mer trovärdigt hos svenskarna. Allt medan Björklund stelnar i sin skolpolitik, Erlandsson ger tappt i sin jordbrukspolitik och Billström-Ullenhag har mist greppet om invandrings- och integrationsfrågorna.

Därmed inte sagt att dessa statsråd inte har arbetat. Kanske har det gjort så i sitt anletes svett, men de har i mångas ögon knappast skapat något lovande eller vitalt på sikt. Känslan är att stelhet och rutin styr.

Omständigheter kan självfallet missgynna även en politiker med goda avsikter. Här tycks det dock mer saknas mod. Kretsens nyckelperson Fredrik Reinfeldt borde därtill, mera än att verka för sitt partis lika diskutabla som diffusa ”förnyelse”, helt enkelt ha gett sina medarbetare friare händer. Att få i borgerligheten ser detta val an med hopp och engagemang är klart. Detta har till största delen med förtroende – det vill säga att lita på andras bedömningar och ge dem spelrum i respektive partier – att göra.

Nyligen påminde en förlagsman i USA, Adam Bellow, om de nya medier som radikalt börjat förändra landets opinionsbildning. Som i all idéburen förändring är fantasin först på plan. Bara den som intuitivt anar det möjliga orkar med kraft ifrågasätta de villkor som råder. Först skapar medier som skönlitteratur och musik (Bellow sågar däremot filmen som trubbig och överskattad) en ny känsloagenda, vilken omsätts i ny politik. Första steget i processen märks nu på USA:s internet där en intellektuell höger kunnat pröva vingarna, och på så vis uppstår helt nya tanke- och kulturprodukter med bred appell: ”Vi får vår egen tv och radiokanaler, våra egna nyhetstidningar och förlag, liksom dussintals flitigt anlitade websidor. Konservativa böcker säljer i dag miljontals exemplar. Uppenbart går kulturkriget extremt bra.”

Har vi ännu något liknande i Sverige? Att en liten grupp (om än effektfullt nedkliven i en badtunna) åtog sig att bestämma vad åtta miljoner människor skulle tycka ter sig jämförelsevis skrattretande eller overkligt. Att ett parti som tar nära en fjärdedel av rösterna (som M) i praktiken styrs av två eller tre personer som snitsar till en linje i strid mot tunga delar av partiets agenda och idéarv är nästan lika befängt. Det gäller inte bara den stela migrationspolitik som helt klart lämnat facklan till uppstickarpartiet SD. I ett parti som M med 20 procent måste det få finnas flera åsiktskluster. Alliansledaren kommer nog, om inte förr efter ett valnederlag, att inse detta och en ny partiledning ta vid. En som är mer villig att ta råd av kunniga och vidsynta personligheter ute i landet.

Vetskapen om att valet mest lär bli en läxa i efterklokhet dämpar självfallet ivern att rösta. Oavsett utfallet kan man tvivla på att det svarar mot en konstruktiv folkvilja. Det intressanta – och plågsamma – lär utspelas efteråt. Men om inte fantasin och modet att ifrågasätta får tillräckligt utrymme, blir det knappast mindre trist än nu att följa svensk politik.

Annonser

0 Responses to “USA:s konservativa kulturkrig skördar segrar medan fantasibrist störtar svenska Alliansen i kris”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv