Vad en nation kan betyda

Hur ser medierna och de gamla partierna egentligen på frågor om nation, identitet och tillhörighet? Vi möter oftast deras åsikter negativt, då man avvisar nationen som en förlegad gemenskapsform. Det framgick senast genom hur våra medier under valvakan tog emot nyheten om Sverigedemokraternas valframgångar.

Den som läser de ofta känsloladdade yttranden som politiker, ledarskribenter och reportrar har fällt inför årets val blir lika lätt förbryllad. Dessa yttranden speglar nämligen inte bara kritik och avsky över Sverigedemokraternas politik, utan man tycks också märkligt oförberedd på att många har egna åsikter om invandringen. Vänd på frågan: tanken att det omfattande inflödet av utländska medborgare i Sverige inte skulle ge upphov till några motargument eller politiska reaktionsbildningar vore väl ganska märklig.

Åkesson (Foto: Frankie Fouganthin)

Åkesson (Foto: Frankie Fouganthin)

För den litterära parnassen talar författaren Björn Ranelid som i en sann psykologisk projektionskaskad (DN Kultur 13.9) jämställer SD-ordföranden Jimmie Åkesson med forntida ”Furstar, envåldshärskare och despoter”. I Ranelids blomsterrika språk följer Åkesson ett främlingshatets orkesterpartitur, enligt vilket han styr ”bastuban, förstafiolen, harpan, triangeln och piccolaflöjten”. Den vanligtvis nyanserade Maciej Zaremba fastslår att ”Sverigedemokraternas livsluft är fruktan” (DN19.9). Enligt vår nya ärkebiskop anser SD att ”människor som kommer till Sverige måste ge upp sin egen kultur och identitet” (SvD 30.9). Två akademiska etnicitets- respektive etikforskare (Stefan Jonsson och Elena Namli) kräver i DN Debatt (28.9) att en ny regering med hänvisning till FN-konventionen helt enkelt förbjuder SD.

Men åter till den fråga som egentligen är viktigare, nämligen hur de gamla partierna liksom en rad debattörer i Sverige ser på nationen, på föreställningen om en gemenskap utöver de nu levande generationerna liksom på en värdeförmedling mellan samtiden och föregående epoker.

I år gav Sveriges nationaldag vissa skribenter en förevändning för att tala om nationen. Under en nationaldag (en term som vi ganska nyligen bytte till; förr hette det Svenska Flaggans dag) är det kanske ändå mera vårt land som en fri, historisk enhet vi firar – riket, sade man förr – däremot inte dess egenskap av nation. Det kan ändå göra en läsare förbluffad att märka, hur det mesta blir ifrågasatt och viktiga distinktioner försummas då det laddade begreppet nation kommer på tal.

I SvD (5.6.14) skriver sålunda debattören Marcus Priftis att ”svenskhet” i första hand har med ”social tillhörighet” att göra. Men att den 6 juni primärt handlar om ”svenskhet” är i och för sig inte givet, inte heller att nationen har med sammanhållning att göra, i sociologisk eller en mer intim, psykologisk mening. Som just framhölls är 6 juni en dag då människor påminns om vårt lands historia liksom om dess prägel av frihets- och rättsstat. Priftis hävdar nu att vi tror, och alltid trott oss vara ett ”vitt elitfolk” liksom att en anda av övermod, hybris, alltid har utmärkt svenskar i synen på sig och sitt land. Priftis anser att synen på vårt land inte har med tradition utan med tillhörighet att göra: ”Teorin är att ett samhälle måste ha ett sammanhållande kitt för att medborgarna ska känna solidaritet med varandra och acceptera statens legitimitet. ’Svenskheten’ är den kollektiva identitet som dels ska förena oss som lever i Sverige, dels placera oss mentalt just här.”

Enligt Priftis beror det nya uppsvinget för det nationella på sorg, på att det land som Sverige en gång var har gått förlorat och aldrig mera kommer tillbaka. Den svenska välfärdsstaten är förbi för gott. Nu måste ”vi” bearbeta denna sorg för att kunna ”gå vidare,” avslutar han.

I ett smått ettrigt inlägg (SvD 3.10) driver en lärd man, arkeologen och riksantikvarien Lars Amréus, tanken att vissa aktörer har en förvrängd historiesyn och föreslår även olika slags bot för denna. Amréus tycks själv inte vilja dra några egentliga eller mer preciserade lärdomar ur historien, inte heller ur ett traditionsmedvetande som det svenska. Vänder vi blicken bakåt menar han möter vi bara ”mångfald” och ”flerdimensionalitet”. Människor är sig ”väldigt lika över tid och rum”, varför det förflutna har föga nytt att lära oss, enligt riksantikvarien. Han varnar också för att ”dyrka” eller ”stänga in sig i” vissa tidsperioder och låta sig fixeras i ”guldåldrar”, och han pekar som exempel på extremister typ Breivik som vurmar för ”vikingarnas och tempelriddarnas epok”. Som prov på mindre extremt tillbakablickande hänvisar Amréus bland annat till vaktslåendet om 1917 års revolution (!) i den gamla Sovjetstaten.

Man kan begrunda påståenden som dessa. Är det inte nyanser och eftertänksamhet som kultur- och fornvården enligt Amréus borde uppamma? Hans uppdelningar tycks trots syftet att just minska ett skarpt uppdelande i sig vara märkligt svartvita. Om kulturarvet bara visar den levande generationen bilden av en evigt oföränderlig människa kan man för övrigt fråga, varför det alls behövs en historieskrivning, eller riksantikvarier? Samma gäller om syftet med att bedriva historia bara är att bekräfta demokratin och mångfalden. Då kan ju historia och kulturminnesvård lätt ersättas av annan pedagogik, exempelvis frigörande demokrati- eller psykologikurser. De synpunkterna tycks dock inte föresväva Lars Amréus.

Kissinger (Foto: David Shankbone)

Kissinger (Foto: David Shankbone)

Kolumnisten Dilsa Demirbag-Sten tog på försommaren upp svenskheten (DN 22.6) efter att hon firat det hon kallar ”den pinsammaste högtiden av landets samlade högtidsdagar” (det vill säga 6 juni), något hon själv gjort i vår ambassad i Ankara, Turkiet. Demirbag-Sten menar att denna dag leder människors fantasi på fel spår. Vissa individer tar rentav 6 juni som en avspark för inhumana tankar, som hon söker återge: ”Fick man bara stänga gränserna och kasta ut ett gäng mörkhåriga med brytning skulle fred på jorden infinna sig och Sverige åter vara en lugn, trygg och anständig plats”. I svensk mentalitet tycks det för Demirbag-Sten rymmas ett drag av självtillräcklighet och en strävan att isolera sig: ”Kanske vill svenskarna ogärna bli störda av stora och påträngande tankar om frihet och demokrati. De vill sitta i gräset med kransar på huvudet och se hur barnen dansar kring den blomsterprydda stången.”

Demirbag-Sten säger sig själv se det värdefulla i Sverige i respekten för lag och likabehandling. Det är ingen vild gissning att detta är medvetna och uppskattade ting också för andra svenskar än hon.

De exempel som getts här är bara smakprov. Man kan svårligen undvika slutsatsen att nationen, trots att distans, saklighet och vetenskaplighet efterlyses, i senare debatt har missförståtts grovt och godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper. Historiska prov på aggressiv, expansiv nationalism ses som naturgivna och oundvikliga. Nationen har i vår tid av påbjuden globalism befästs som något oönskat, en projektionsyta bortom all sansad debatt om vad en nation kan vara. Debatten saknar avgörande historiska perspektiv och distinktioner, men framför allt brister den i lugn eftertanke och mod att försvara det som är värdefullt i ett vitalt politiskt och kulturellt arv. Kanske måste vi gå utanför vår inhemska debatt för att få in frisk luft?

När detta skrivs har exempelvis USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger just sagt att nationerna, som han påpekar uppstod i Westfaliska freden 1648, fastän de ofta kritiseras möjliggör en säkrare värld och en värld utan inre uppror och imperialism. Nationen kan enligt den gamla diplomaten ge skydd mot exempelvis de faror som en aggressiv regionalism medför. Att som Kissinger antyder söka skilja ut de värdefulla uppgifter som nationerna kan utföra i en globaliserad tid och hitta ett rum för god patriotism kan om inte annat betyda en omväxling från det ensidiga och oinsatta fördömande som i dessa dagar fyller de svenska medierna.

Foto (Åkesson)   Foto (Kissinger)

Annonser

3 Responses to “Vad en nation kan betyda”


  1. 1 Krister Maconi 22 oktober, 2014 kl. 11:06

    Hej Carl Johan! Kunde inte hitta något som tyder på att Frida Trönnberg skulle förespråka ett förbud mot SD.

    http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A653833&dswid=-9440

    State Regulation of Anti-Democratic Parties : A Comparative Study of Germany, Spain and Sweden.

    Fel uppsats eller har jag missat något?

    • 2 Wilhelm 30 oktober, 2014 kl. 01:54

      ”It might be easier to get rid of anti-democratic parties by outlawing them, instead of trying to punish each individual for hate speech or hate crimes. However, banning a whole party is more controversial since the people who vote for it will be left without a political affiliation.”

      Hon avslutar med den briljanta slutsatsen att det hade även varit enkelt att missbruka och inte nödvändigtvis kommer leda till önskad effekt.

      *förvånad*

      • 3 Krister Maconi 30 oktober, 2014 kl. 16:14

        Hej! Min bestämda uppfattning är att författaren ej syftar på Sverigedemokraterna i det av dig angivna citatet. (s.67).

        Trönnberg beskriver SD på följande vis: ”However, the SD cannot be categorized an extreme party since it is not openly hostile to the Swedish Constitution and the liberal democratic system.” (s.54).

        Till kategorin extrema och anti-demokratiska partier anför författaren NSF och SvP. En snabbläsning ger vid hand att Trönnberg endast för ett deskriptivt resonemang i sin uppsats.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv