Urbino – staden där renässansen började

Att närma sig staden Urbino känns som att resa in i 1300-talet. Vägen slingrar sig oförutsägbart uppåt i det kuperade landskapet. I ena ögonblicket skänker en den ljusa staden på sin kulle glimtar på avstånd, i nästa ögonblick skyms Urbino åter av kullar och stigningar. Liksom konstälskaren eller pilgrimen på väg mot sin vallfartsort lönas ändå den resande med några timmars lycka och befrielse, då Urbino till slut öppnar sin praktfulla anblick med torn och befästningsmurar och tar emot honom.

Federico da Montefeltro

Federico da Montefeltro

Den misstar sig däremot som innanför stadsporten hoppas finna en jämn och lättbeträdd väg, kanske väntar sig att kunna beträda något av renässansens eleganta torg med dess stenmosaik. Entrégatans raka stigning vittnar i sin djärvhet snarare om det som gett Urbino dess rykte: här ville man på allvar påbörja något nytt. Det estetiskt storslagna, det stort anlagda och konsekventa var det nya, och det tog sig projektiva, geometriska uttryck. För en nutida person kan de ljusa, räta gatorna i Urbino leda tanken till ett fenomen som de Chiricos konst med dess dess snörräta pellarrader, dess overkliga lyskraft och frånvaro av människor, en dåtida utopi i sten byggd utifrån en bestämd centralpunkt.

Och centralpunkten hade ett namn. Bakom Urbinos legendariska uppsving på 1400-talet stod en viljestark man, en av det dåtida Italiens ledande personligheter, hertig Federico av Montefeltro. Montefeltro avvek radikalt från då vanliga sätt att utvidga en stad och ge den liv. Han skapade ett slag av ”offentligt rum” som ledande arkitekter sedan dess har haft som ideal. Född som bastard (oäkting) fick han själv skapa sin ställning, men gavs som ung genom sin tillbakaskjutna roll tillfälle att resa och kunde därmed på skilda håll samla vitala och användbara intryck. I Venedig lärde han sig storpolitik, i Mantua humanistisk lärdom och i Milano fick han kontakter som kom att gynna Urbino. Under Federico kom staden att förädlas och bli en föregångsort, en plats där inte minst hovet med dess vilja att främja lärdomen liksom dess högtstående konst- och humanistkultur kom att inspirera andra renässansorter. Lika mycket som konstnärernas och byggmästarnas verk är Urbino skapad av en kräsen beställare med goda rådgivare – ingen mindre än Federico da Montefeltro själv.

Federico var som han beskrivs ingen Hamlet. Viljestark regerade han sitt furstendöme och slöt allianser som gynnade det, bland annat med Florens. De porträtt som finns av Montefeltro låter ana en intill envishet stabil person, urtypen för en kondottiär eller soldatfurste. Man kan fråga varför Federico med sitt praktiska huvud i så hög grad gjorde sig till konsternas gynnare och bland annat byggde upp ett av tidens förnämsta bibliotek. Troligen var det utom av genuint intresse, vilket bland andra den svenske renässansforskaren Johan Eriksson har framhävt, också drag i ett maktspel där Montefeltro ville framstå som representant för ett ryktbart furstehus av det slag omvärlden borde räkna med. Genom denna identifikation kunde stora fördelar vinnas.

Bloggaren på resa i Marche - här i pilgrimsstaden Loreto.

Bloggaren på resa i Marche – här i pilgrimsstaden Loreto.

Den Federico Montefeltro som oförskräckt ställde upp militära trupper och som väl kände dåtida furstestaters intrigspel ville uppenbarligen också se sig som den sociala endräktens och den estetiska harmonins skyddsmakt. Hur passande var det inte att i sin stad få se en av tidernas största målare födas – Rafael, vars liv visserligen inföll efter Federicos död men som starkt har präglats av andan vid det hov som denne skapat. Rafaels samtide, författaren Baldassare Castiglione, var visserligen inte född i Urbino utan i Mantua men kom i Urbino att samla underlag för det utförliga verk om hövisk umgängeskonst – Il  Cortegiano – som han utgav på 1520-talet och som snabbt blev läst och spritt. I dag kan man för övrigt äta sin måltid på restaurang Il Cortegiano, några steg från det praktfulla hertigpalatset i Urbino.

Det ligger en självmotsägelse eller ironi i en tid, som såg så hårda strider utspelas inte bara mellan maktlystna småfurstar utan även mellan fraktioner av härskande släkter. Historikern Jakob Burckhardt berättar i sitt verk om renässanskulturen om släktfester som i ren maffiastil urartar till mordorgier där maktsträvare röjde obekväma medtävlare ur vägen, ofta bröder eller kusiner till de hårdföra män som avgick med segern. Självmotsägelsen ligger i att utmejslade drömmar om ett harmonitillstånd närs i litterära verk och traktater, just då slagen utkämpas som hårdast. Systemet röjde sannerligen väg för de skrupelfria, för dem som snabbast ilade mot makten, och de nya herrarnas moral satte i sin tur dagordningen för de små furstendömena. I Urbino anar vi därför inte bara den goda statsmakt som skall växa fram i Europa, utan också den politiskt initierade ondska som varje stor ansamling av makt inklusive statens medför.

I den nysatsning på turister med historiska och litterära intressen som provinsen Marche nu gör, lockar givetvis städer som Urbino till sig resenärer. Information sprids alltmera på nätet och via sociala medier vilket har visat sig framgångsrikt. Att Italien inte bara är Venedig och Florens visar sig tydligt, eftersom viktiga nydanande insatser också gjordes i renässansens Marche. Det lönar utan tvivel mödan att resa runt i denna provins som har sådana rariteter att erbjuda.

Annonser

0 Responses to “Urbino – staden där renässansen började”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv