Hans Zetterberg – mångsidig samhällsforskare i ständig förnyelse

Zetterberg

I denna blogg talar jag med avsikt sällan i jagform. Sakfrågorna bör komma främst.

När budet om Hans Zetterbergs bortgång når mig, en vän sedan ofattbara 25 år, måste jag bli mera personlig. Det finns som många vet i den ofta kyliga vetenskapen lärare och mentorer, men inte lika självklart upplevs de man samverkar med också som närstående, goda släktingar. Så var det i detta fall – inte bara mellan mig och Hans, för många upplevde något liknande. Därför hoppas jag att ingen läsare av bloggen tar illa upp i fall jag här talar om honom som Hans.

Det som alltså Hans – med god hjälp av sin kloka och uppslagsrika hustru Karin – under ett långt liv uträttade går betydligt längre än vad de flesta av oss skulle orka. Hit hör bland annat att pröva uppslag och hypoteser, att söka intressera uppdragsgivare för viktiga ämnen samt uthålligt handleda studenter och medarbetare. Hans och Karin var inte bara öppna och uppmuntrande mot dem de arbetade med. De behandlade dem som vänner. Det är ingen slump att deras sätt att utöva sociologi var ödmjuk – det gällde sällan att ”konstruera” nya lösningar utan att genom frågor till människor vinna en bredare bas för goda reformåtgärder. Inga blueprints utan piecemeal engineering. De  fäste båda vikt vid hur deras rön presenterades – och alltid lades deras undersökningar fram i välgjorda och slagkraftiga bilder, vars budskap spontant fängslade en.

I detta nu går tanken till den unge man som vid 1900-talets mitt beslöt sig för att göra sitt liv till en ständigt fördjupad resa. Tidigt måste han ha insett att han ville utforska de mönster av mänskliga konflikter, samverkan och symboler som kallas samhällen. Hans egen far, har han berättat, försåg honom framsynt nog med ett eget konto i Bromma bokhandel. Hans gick in i sitt intresse med skarpt förstånd men alltid på människornas villkor, inte med den von oben-attityd som en modern forskarroll lätt uppammar. Skall man bli samhällsvetare, bör man söka sig dit där dessa metoder bäst lärs in och praktiseras. Det betydde på femtiotalet i Amerika. Ett USA där inte bara impulser från den rooseveltska socialpolitiken, de stora omställningarna i samband med moderniseringen och en inströmning av efterkrigstidens många demobiliserade alstrade ökade studentantal, men där också migrantvågor av begåvade och motiverade europeiska samhällsvetare berikade en rad universitetsinstitutioner. Aldrig har en grupp vetenskaper som då fått bära ett samlat hopp om framsteg och ökad förståelse, aldrig har heller pengar och stöd lika gränslöst flödat ut över institutioner och utförare.

Att Hans visste att nyttja dessa möjligheter står klart. Ofta återkom han till människor och upplevelser från den tiden. Kontakterna blev livsavgörande och togs ofta okonventionellt – en viktig demograf vid ett känt Washington-universitet kom Hans om jag minns rätt exempelvis i kontakt med via en f d leverantör till hans fars affärskedja, Twilfit, i Sverige.

Allt är dock inte ljust för den som reser ut för att få intellektuellt svängrum. Ett nytt land betyder att klippa av möjligheter med ett gammalt; delvis försätter man sig i en flyktings belägenhet. Efter att ha grundutbildats hos den nya svenska sociologins pionjär Torgny Segerstedt d y i Uppsala kom Hans att tillbringa sin mest skapande tid i ett främmande land, ett där han också bildade sin första familj. Erfarenheten som svensk i Amerika gav honom utom allt annat en lektion i att just byta hemland. Han brukade säga att han väl insett det mått av tragedi som ofta bär upp sådana beslut. Man flyttar för att man måste, inte givet för att ett nytt land lockar en.

Att prestigefylld vetenskap också medför makt och maktkamp måste framhållas. Ofta öppnades det i flera länder dessa år raka rör mellan energiska socialvetare och reformvilliga politiker, vars förslag givetvis vann i tyngd genom att få vetenskaplig legitimering. Forskning kräver pengar, och dessa fanns då hos stater och regeringar – i Sverige var den andelen större, relativt sett, än i USA, med alla dess enskilda fonder och stiftelser. Hans, som var road av kunskapens villkor och mecenatskap, vakade också över hur svensk samhällsvetenskap styrdes in på vissa perspektiv och frågeområden, inte bara genom forskares egna intressen utan genom att deras arbete byggde på offentliga beställningar och skattefinansierades.

Hans kom att arbeta i olika kontexter: som opinions- och värderingsmätare för privata kunder, som utformare av politiska program och som ren forskare i olika vetenskapsfora. Oavsett var insatsen skedde var han den frie upptäckaren med integritet – något som kommer att bevara hans rykte och rönens giltighet ännu då han själv är borta.

Den gång då jag som gymnasieelev läste Hans Zetterbergs introduktion till en svensk Durkheim-utgåva, och då jag hörde honom med sitt karakteristiska USA-färgade idiom tala om då aktuella drogproblem i en riksdagspanel, där bland andra min pappa satt med, kunde jag knappast ana att vi senare skulle arbeta i ett gemensamt forskningsprogram och skriva dess slutrapport Vårt land, den svenska socialstaten. Det var inte bara en glädje och förmån för mig som idéhistoriker att på så sätt få vidga synfältet. Hans underfundiga syntes mellan modern kvantitativ sociologi, klassiska idéer och öppet redovisad värdemässig utgångspunkt passade mig väl. Det blev därför viktiga år i möte med en människa i den ”glada vetenskapens” värld, ett möte för vilket jag måste känna tacksamhet och förundran.

Annonser

0 Responses to “Hans Zetterberg – mångsidig samhällsforskare i ständig förnyelse”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv