Två röster om hur den arabiska våren vändes i död och förstörelse

För flera år sedan talade i Stockholm en iransk lärd som då var verksam i USA. Han imponerade med sin kunskap och sin kultiverade framtoning. Elegant och välavvägt lade han fram sin åskådning där sufilärorna som jag förstod var centrala. Men då han berörde relationen mellan den muslimska kulturen och Väst fick hans röst plötsligt ett hårdare, bittert tonfall som ingen kunde undgå att uppfatta. Man kan gissa en del, men än i dag skulle det kännas svårt att riktigt formulera vad som låg i hans syn på denna konflikt.

I den syriska staden Raqqa (ar-Raqqah) har muséet plundrats på ovärderliga föremål. (Foto: Odilia)

I den syriska staden Raqqa (ar-Raqqah) har muséet plundrats på ovärderliga föremål. (Foto: Odilia)

Anförandet återkom i minnet inför en ny artikel i brittiska Spectator (17 januari 2015) där Qanta Ahmed reflekterar kring de spänningar som idag råder mellan delar av Islam och omvärlden.

Qanta Ahmed som själv är muslim pekar först på det uttalande som Egyptens president Abdel Fattah-al-Sisi nyligen gjorde inför en grupp församlade teologer. Presidentens ord får enligt Ahmed ökad betydelse genom att de fälldes vid ett ansett muslimskt lärosäte, Al Azhar-universitetet i Kairo.

President Fattah-al-Sisi sade bl a: ”Vi behöver en religiös revolution. Ni imamer är ansvariga inför Allah. Hela världen, jag upprepar det, hela världen, väntar på vad ni tänker göra, för den islamiska världen håller på att slitas sönder, fördärvas och gå förlorad. Och det sker till följd av våra egna handlingar (’by our own hands’).”

Botemedlet är enligt presidenten att Islam börjar ta till sig och samtala om denna konflikt. ”Ett samtal i trosfrågor (religious discourse) är den största kampen och utmaningen som nu väntar det egyptiska folket.” Och vidare: ”Vi behöver få en modern, övergripande förståelse av religionen Islam, vi kan inte stödja oss på en diskurs som har förblivit oförändrad i 800 år.”

Qanta Ahmed, som har bott i Saudiarabien och varit läkare i Pakistan, hävdar att den muslimska världen inte bara härjas av våld. Den håller på att mista sin trovärdighet, allt medan dess världsliga och religiösa ledare tycks agera passivt och hjälplöst. De svaga arabstater som varken kunnat erbjuda sina medborgare en social omvårdnad värd namnet eller adekvata utbildningar står i dag handfallna inför de många väpnade aktivisterna. De borde därför gripa initiativet för att snarast, gemensamt och aktivt söka förklara och försvara sin egen etik och livshållning, söka föra ut Koranens äkta budskap och fastslå dess gräns mot de militanta krafterna samt åskådliggöra vad deras eget kulturarv kan bidra med.

Dagens stridande islamister söker enligt Ahmed med avsikt vidga klyftan till Västvärlden, och detta har de enligt honom redan uppnått. Det olycksaliga temat ”civilisationernas kamp” (en gång framfört av Samuel Huntington) ses därvid som riktgivande. Den ursprungliga innebörden av ”jihad” förvrids till oförsonlighet och terror medan ett ökande antal medborgare i stora europeiska länder och USA säger sig frukta att Islam inte kan förenas med deras egna värderingar. Sådana förändrade attityder påverkar uppenbart själva Islam, inte bara islamisterna. Därför måste som sagt de islamska staterna och deras regeringar börja agera på allvar.

Ahmed ser den nya islamismen som puritansk, en term som uppstod i Västeuropa och det tidiga Amerika och vars strävan att skapa ”renhet” och utplåna allt ”orent” (fastän en sådan strävan i inre, moralisk form finns i de flesta religioner) drabbar andra religionsutövare inklusive Islams egna. De puritanskt bokstavstrogna dömer därmed hårt och i strid med all barmhärtighet andra efter sina egna tolkningar av tro, i stället för att mer ödmjukt följa sin inre norm. Det måste här ständigt betonas att det finns en Gud; Torah och Evangeliet måste båda respekteras. Ytterst gäller det att ge miljoner muslimer en chans att fredligt samexistera med andra religionsutövare.

För den som vill möta den nya diskussionen kring dessa frågor kan det tyske teologen och Kairobaserade mellanösternkorrespondenten Martin Gehlens välunderbyggda översikt av det religiösa och politiska läget i regionen rekommenderas. Den finns översatt till svenska och var införd i katolska tidskriften Signum nr 1, 2015 (www.signum.se). Gehlen berör några av de mest oroande följderna av en krigisk rörelse som till skillnad från tidigare motsvarigheter inte agerar från avlägsna bergsgrottor utan i städer och nyckelregioner inom den så kallade ”fruktbara halvmånen”, där många av den mänskliga kulturens vitala rötter finns. Här fördrivs nu inte bara minoriteter som  kristna, yezidier och turkmener från områden där de bott under hundratals år, medan kyrkor, kloster och bibliotek rivs. Det skadas och förstörs även gamla muslimska helgedomar och arkeologiska utgrävningar som förr kunde vittna om dessa regioners historia och tro: ”I Egypten och Tunisien har salafisterna förstört minst 70 av sufiernas helgedomar. I Libyen har de demolerat en mängd islamiska helgedomar, begravningsplatser och romerska statyer, bland annat moskén i Zlintan där man vördat en lärd sufier från 1400-talet.” Det sker i själva verket ”en härdsmälta av historiska mått som kommer att få konsekvenser för dessa religioners och kulturers samlevnad även i andra delar världen” varnar han.

Påven Franciskus, som i höstas höll en kriskonferens med patriarker från östkyrkans samfund, har för övrigt redan varnat för ett ”stegvist tredje världskrig”.

Foto: Odilia

Annonser

0 Responses to “Två röster om hur den arabiska våren vändes i död och förstörelse”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv