Klassiskt liberala idéer och ”moral imagination” kunde få ny fart på svensk politik

Denna vinter pågår stora skeenden i världen. Inte bara har Europa hotats av en ny grekisk ekonomisk kris, medan ett krigshärjat Mellanöstern sjunker djupare ned i våld. Förstörelsen i Mellanöstern fortsätter. Flera länder i Asien kan lätt dras med i Kinas förestående utvecklingstapp, medan ett ekonomiskt osäkert Ryssland i sin besvikelse över Väst söker mobilisera stödländer för att utmana det angloamerikanska styret och dollarregimen i världen.

Väst vacklar, moraliskt och ekonomiskt. Förnyelsen uteblir. Många upplever leda och psykproblem har i alltfler stater blivit folksjukdomen nummer ett. Ett USA, lett av en svag president, känner sin världsroll ifrågasättas och stora försvarsmässiga och sociala åtaganden drar ofattbara belopp. De utvecklade ländernas offentliga sektorer och välfärdssektorer bygger växande skuldberg, politikers trovärdighet ifrågasätts och medborgarnas lojalitet krymper.

I Europa söker en övernationell, teknokratisk elit nödtorftigt hålla ihop sitt bygge. En nytillträdd EU-kommission har mötts av misstro redan innan den prövats. Enligt en del är EU:s nya ledning bättre än väljarna tror. Den har dock åtskilligt att bevisa. Frågan är också vem som får sista ordet i det aggressiva spelet mot president Putin. Västs självvalda, av allt att döma mycket farliga sanktionsspel för att straffa Ryssland ökar inte bara risken för en kollaps där utan medför även stora risker för världen i övrigt.

I Sverige sker mitt i allt detta ett märkligt och inkrökt experiment med vår riksdagspraxis, där en nytillträdd opposition frivilligt har gått med på att avstå sina chanser till varaktig och verkningsfull, inte bara budgetmässig, opposition och därmed minskar chansen att få ta över. Enda syftet är som det verkar att stoppa ett nytt parti som med en dryg åttondel av rösterna tydligen anses så farligt att särskild mobilisering och närmast löjeväckande skyddsmått krävs. Att detta spel drar uppmärksamhet från viktiga skeenden ute i världen, sådana som vi borde ha alla skäl att långt mer ingående följa, är ofattbart tragiskt.

Det tidigare ”statsbärande” moderaterna har skakats av ett hastigt påkommet partiledarskifte, där problemet snarast varit bristen på kandidater än konkurrensen mellan dem. Oroande snabbt enades flertalet partidistrikt om en ganska ung, diffus teknokrat med erfarenhet främst från riksdagens  partigruppsarbete och dess taktikspel, en person som under bedyranden att det ”stärker” landet just undertecknat ett avtal som lär låsa oppositionens chanser i minst en mandatperiod. Inga grundlagskännare eller andra insatta verkar tillfrågade, men det hjälper föga. Den nya partiordföranden låtsas oberörd,  anger ingen synbar ny riktning och vinnlägger sig om att allmänt framträda och låta som sin företrädare. Få lyckas gissa vad hon står för och få bryr sig. Protesterna haglar och uppgivenheten växer. Sällan har bristen på politiskt vett eller klyftan mellan ledande politiker och deras väljare tyckts större än i dag.

Det finns ännu svåra hinder för att diskutera invandringen. Vi hör om namnkunniga nationalekonomer som refuseras på de större debattsidorna. De få politiska personer som sökt föra en mer nyansrik debatt frystes fram till valet i september ut av sina partiledningar. Sedan alla insett att denna strutspolitik fått röstsiffrorna att rasa, har attityden börjat ändras men vem tror egentligen på de KD:are och M-skribenter som nu plötsligt säger ungefär vad de fördömde KD:s Sara Skyttedal för innan valet avhölls?  Visst kan C, KD, Fp och M söka byta fot i små steg och hoppas att väljarnas minne är kort. Det är dock svårt att tro att partier, som så snabbt vänt kappan efter vinden, snart kan återfå det stöd som de förlorat.

Det politiska uppstickarparti som efter år av förberedelser i höstas samlade dryga 13 procent av rösterna har därmed ett intressant läge, särskilt om det kan torgföra vad övriga partier försummat, nämligen en klassiskt liberal vision med mål som mer lagstyre och legal förutsägbarhet samt vilja att vårda bildningens, kulturens och nationens värden, och särskilt om de även vill värna yttrandefrihet, privat äganderätt och klassisk, representativ parlamentarism. Varför kan man inte satsa på sådant? Inte föra ut infantila ”libertarianska” idéer, utan omfatta äkta klassisk liberalism och en tro på fler oberoende samhällscentra – förenat så klart med en stark bas i ”moral imagination” som Burke skrev: personer som Lord Acton, Tocqueville, med flera kan då bli vägledare. De i partierna som kan och aktivt vill tillämpa klassiskt liberala idéer och principer tycks i dag försvinnande få. De skulle dock vinna mycket på att göra detta. Stjäl de andra politikernas kläder, medan de är i badet! sade ju en stor engelsman. Det borde också ske här.

Ett råd till besvikna Alliansväljare: Låt bara inte den artiga tystnad som åtföljde Fredrik Reinfeldts år av ofattbart mixtrande med moderata idétraditioner – särskilt under den andra valperioden – upprepas under den nya ledarens period, hur lång den nu blir. Stig hellre ut i ljuset och ifrågasätt de många rädda och egenintresserade i politiken; ge alla ljumma vaneborgerliga en match. Var inte rädd, för även om man kanske inte kommer helt rätt från början är det avgörande att våga sätta igång. Trassla inte in den redan kvaddade försvars- och säkerhetsfrågan genom tal om att gå med i ett Nato, vars syften är och förblir helt andra än våra. Var vaksam på hur omvärlden bemöter globaliseringen. Ta till sist, för att nämna en specifik fråga, gärna fram M:s ekonomiskt ansvarige Ulf Kristerssons m fl några år gamla migrationspolitiska förslag för M till nytt påseende. Det kunde säkert ge dagens partiledningar en god utgångspunkt.

Om M eller någon allianspartner kan klara allt detta, eller om det krävs ett helt nytt parti, lär visa sig. Vad Göran Hägglunds efterträdare, liksom en eventuell ny ledare i Fp, kan ändra i den mörka bilden är oskrivet. Aldrig har nog viljan att starta utifrån en helt ny plattform varit större. Den kunde i dag locka många besvikna väljare.

Det närmaste året blir spännande att följa.

Annonser

2 Responses to “Klassiskt liberala idéer och ”moral imagination” kunde få ny fart på svensk politik”


  1. 1 Martin Hedlund 10 mars, 2015 kl. 21:08

    Tack för ett bra inlägg!

  2. 2 Den Väldige 2 april, 2015 kl. 16:15

    Mycket bra inlägg!

    ”Väst vacklar, moraliskt och ekonomiskt.” Och andligt kanske man kunde tillägga, eller?

    ”Varför kan man inte satsa på sådant? Inte föra ut infantila ”libertarianska” idéer, utan omfatta äkta klassisk liberalism och en tro på fler oberoende samhällscentra – förenat så klart med en stark bas i ”moral imagination” som Burke skrev: personer som Lord Acton, Tocqueville, med flera kan då bli vägledare.”

    Jag är visserligen övertygad om att frågan är riktigt ställd, men är tyvärr lite dåligt orienterad i detta. Vilka libertarianska idéer är det som är infantila, och vad anser Carl Johan Ljungberg karakteriserar den äkta klassiska liberalismen? Om man får önska något skulle det vara ett nytt separat inlägg som reder ut detta lite närmare, inklusive Burkes ”moral imagination, och det centrala hos Lord Acton och Tocquieville. Alltså med utgångspunkt från vad CJL anser är det centrala i nämnda åsiktsriktningar och hos nämnda tänkare, och sedan utveckla lite om hur dessa tankar kunde föras över till något slags lämplig realisering i nutid.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv