När barn får lära sig att döda

Att barn borde få leka och växa i glädje och harmoni, utan tvång. Numera lägger vi så stor tonvikt vid detta, att vi avlastar barnen det som förr var givet – då de fick hjälpa till efter förmåga i hushållet, liksom i det produktiva arbetet.

Samtidigt märks i dag en helt annan tendens. Inte bara det omtalade barnarbetet i textilfabriker eller i oriental mattillverkning väcker allmän upprördhet. När väpnade rörelser och gerillor tvingar minderåriga att delta i sina aktioner med vapen i hand bryter det inte bara mot Barnkonventionen som förbjuder barn yngre än 15 år att delta i strid. Vi upplever vi det dessutom bokstavligen som naturvidrigt.

Thomas Elbert (Foto: Inka Reiter)

Thomas Elbert (Foto: Inka Reiter)

Den tyske neuropsykologen Thomas Elbert har vid rundresor i Afrika, Asien och Sydamerika intervjuat barnsoldater för att söka förstå vad de har upplevt. Han har främst velat ta reda på om de efter att ha deltagit i strid har förmåga att återgå till ett normalt liv.

Att tala med en pojke som tvingats slå ihjäl sin syster i familjens närvaro, eller en flicka som hetsats att döda sin bästa väninna väcker förstås fasa. Hur orkar man möta sådant?

Ebert som just intervjuats i Der Spiegel (10/2015) ser dessa soldater som offer för en utebliven social och moralisk inlärning, sådan den i fredstid brukar ske i någorlunda normala familjer. Barnsoldater agerar därmed amoraliskt, biologiskt, påpekar han. Gerillorna tar fasta på pojkars nyfikenhet på att kriga och kämpa – fast man här har tagit bort lekmomentet och satt dödliga vapen i deras händer. En kulspruta på tre kilo kan även ett barn hantera. Flickor har i sin tur fått bombbälten fästade vid sig för att sprängas i luften och sprida skräck i marknader och folksamlingar. Inom terrorgruppen Boko Haram exempelvis används ofta barn för sådana självmordsangrepp.

I terror bedriven av vuxna kan förvrängda politiska och religiösa idéer inta själarna. Barn kan däremot lockas genom att de ännu är impulsstyrda och inte förmår ana, vad de genom ett visst slags handlande riskerar. Många har blivit slagna och sexuellt utnyttjade i uppväxten; ofta tror de sig enligt Elbert via självmord kunna hämnas sina plågoandar. Gerillor satsar på att rekrytera barn då de är som mest formbara, alltså mellan 8 och 17 år. Mest villiga att utöva våld är de som är mellan 14 och 17 år, särskilt om det har förekommit våld eller förnedring tidigare i deras liv.

Vad kan sådana erfarenheter få som följd? Elbert säger att unga krigsveteraner blir allmänt osäkra på omvärlden och därför instinktivt garderar sig. De kan heller inte särskilja vad riktig fara är och därför kan en obetydlig vardagshändelse mobilisera deras självförsvar. Det berättas om hur återvändande barnsoldater blivit sina hembyars skräck, varpå de av gråtande föräldrar har fått återsändas till ett rehabiliteringsläger. Och även om barnen efter hemförlovning delvis kan fungera, förblir många mentalt sårbara för resten av sitt liv. Elbert konstaterar: ”Om unga män en gång har upptäckt lusten i att döda, kommer de att fortsätta att längta efter det”. Den medfödda olusten inför att skada eller döda andra har då helt enkelt brutits ned. Det dödande som nyss ingav skräck blir lustfyllt och utlöser endorfinstormar.  Något som även bidrar till att förklara, varför många krigshärjade länder har så svårt att demilitariseras.

Traumat hos dessa barn kan även avläsas konkret, då man röntgar deras hjärnor. Att mot den bakgrunden hjälpas till anpassning av socialarbetare räcker inte. Dessa barn behöver få högkvalificerad psykoterapi.

En nyckelfaktor är enligt Elbert skolorna i länder som hemsökts av inbördeskrig och terror. Gerillorna inser att de som utbildats där blir svåra att rekrytera och långt mindre mottagliga för våldsindoktrinering än analfabeterna. Flickor som fått någon utbildning styrs i sin tur in på fredliga värv – och uppfostrar i vuxen ålder sannolikt sina egna barn bättre. Häri ligger en avgörande faktor om man vill motverka fenomenet barnsoldater.

Elberts iakttagelser är inte bara tänkvärda i sig. I en tid då militärt mod framhävs och romantiseras, särskilt i länder där få har upplevt krig, och då filmer, musik och berättelser – tänk bara på den kända Irakskildringen ”Generation Kill” – lätt bidrar att haussa krig och våld, behöver vi aktivt lära oss förstå vad en tillvaro medför där våldet bokstavligt bildar grundval.

Foto: Inka Reiter

Annonser

0 Responses to “När barn får lära sig att döda”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv