Iranavtalet – diplomati når längre än konfrontation

Som forskare i 1980-talets Washington mötte jag flera iranier. De tillhörde den välbärgade iranska medelklass, där många funnit för gott att lämna landet sedan mullorna störtat shahens regim.

Dessa iranier förklarade visserligen, lika tydligt som belevat, hur de hade tröttnat på de ”revolutionära” fundamentalistiska seder som införts efter shahen och hur säkerhetstjänsten därtill omöjliggjorde ett tryggt och utvecklande liv. Att immigrera till Amerika var för dem en ren befrielse, som dock förmörkades av att de saknade sitt land och sin släkt. Ofta återkom i våra samtal känslan att de som iranier kände sig äga en civilisation betydligt äldre än Islam, en med namnkunniga statsmän och krigare, poeter och naturvetare. Islam kom på flera sätt att snäva in den gamla iranska livsstilen, menade mina vänner. Mot USA kände de nog tacksamhet för att det gett dem en tillflykt, samtidigt som de irriterade sig på att landet ofta visat en sådan överlägsenhet mot många folk, också Mellanösterns med några av världens äldsta kulturnationer. Inför gisslandramat vintern 1978-79 i Teheran, då bl a USA-ambassadens personal länge hölls fångna, bekände man viss skadeglädje.

Kan Irans president sedan två år, Rouhani, infria förhoppningarna? (Foto: Mojtaba Salimi)

Kan Irans president sedan två år, Rouhani, infria förhoppningarna? (Foto: Mojtaba Salimi)

I dag hör vi om ett Iran, vars ledning vill ge landet en större roll och framför allt fortsätta att bekämpa USA och Väst. Det nya avtalet om atomvapen diskuteras och tolkas. Kommer det att leda till avspänning och nytt samarbete – ungefär som på shahens tid? Eller har USA som en del tror gått i en fälla?  Kommentarer bl a av Henry Kissinger och Hans Blix är värda att begrunda.

Internationella bedömare pekar på att Iran i mycket utgör en paradox, även i sin region. De påminner om hur avskydd shahens regim och dess säkerhetstjänst – Savak – var. Liksom med vilken glädje och förväntan den landsflyktige ayatollah Khomeini togs emot då han 1979 återvände till Iran. Snart slogs dock andra åsikter ned och revolutionen började ”förtära sina barn”. En än blodigare diktatur följde med målet att bekämpa den ”stora satan,” USA. När president Rohani 2013 tog över makten väcktes dock hopp om att trenden skulle vända och ett nytt samförstånd med väst kunna uppstå.

I dagens Mellanöstern har som vi vet ett nytt kalifat utropats, strax väster om Iran. Förment nyreligiösa rörelser går fram stödda på Islams gamla arv. Men i Iran gäller knappast detta. Religionen som den från 1970-talet utövats förknippas av medborgarna ofta med förtryck, och den stora önskan är att få ett i så måtto sekulärt samhälle att man själv får välja sin religionsutövning och där välfärd och konsumtionschanser för flera än nu kan ersätta knapphetens samhälle.

Dagens Iran börjar trots ofriheten också få drag av ett västliknande samhälle. Ungdomar öppnar egna affärer, går på caféer och lyssnar på satellit-tv medan universiteten räknar miljoner studenter, av vilka många är kvinnor. Trots allt har kvinnorna här vidare rättigheter än i många grannländer. I få av regionens stater möter bland gemene man också en lika västvänlig atmosfär som i Iran.

Den nya medelklassen är innerligt trött på en påtvingad askes med religiös reglering av privatlivet, moskéer står tomma och mullorna anses hopplöst korrupta. Många iranier tycker att regimen har spelat bort sitt anseende internationellt varför en förändring är nödvändig. Men efter att oppositionen slogs ned brutalt för sex år sedan tror få på att så kan ske, eller ske snabbt. I väntan på detta lever man två slags liv – där det privata rymmer det äkta och eftersträvade, medan man utåt visar en pliktskyldig fasad för att få vara i fred.

Iran ses utifrån dock ofta som en homogen stat. Det är inte sant, eftersom här finns olika och ofta oförutsägbara maktkretsar och andra grupperingar. Men några få av dem styr över resten. De revolutionsgarden till exempel som Khomeini en gång skapade för att få en skyddskår har ännu stor makt. De äger därtill betydande ekonomiska tillgångar bland annat i oljeproduktionen, vilket gör att de inte kan förbigås. Dessa garden genomför även stora repressiva insatser mot demonstranter i landet liksom mot exiliranier.

Med dagens låga oljepriser måste dock även den iranska regeringen inse realiteter och skära ned sina kostnader. Man kan inte förbise effekterna av den illiberala politiken och inte minst av de mångåriga västliga sanktionerna mot landet.

Ett klimat där kulturen i olika former hålls nere blir självfallet snöpt. Människor blir uppgivna och cyniska inför allt som hindrar dem att påverka sina livsvillkor. Sin president hoppas de ännu delvis på, men om han inte infriar förväntningarna riskerar även det förtroendet att brista. Så många hoppas på ett friare Iran, och utländska företag och organisationer står beredda att inleda samarbeten. Det nya atomavtalet ses som en tänkbar signal om detta.

Iranierna känner stolthet inför sin gamla kultur men också osäkerhet. Man vill framför allt inte bemötas som ett underutvecklat land. Många som inte stödjer regimen vill samtidigt inte att landet skall förnedras i den aktuella atomfrågan. Det är här viktigt hur en motpart uppträder. Både president Obama och den amerikanske utrikesministern John Kerry sägs ha bemödat sig om att visa den iranska motparten respekt och förståelse. I regeringen i Iran och bland de iranska förhandlarna finns för övrigt flera personer med en västerländsk doktors- eller universitetsgrad. De anser sitt land ha rätt att utforska kärnkraften och anser sig pålitliga – har inte Iran skrivit på icke-spridningsavtalet? Varför ska f ö bara de fem permanenta i säkerhetsrådet få ha kärnvapen? Och håller inte flera länder inklusive Irans granne Israel – som dock inte skrivit på avtalet – sannolikt en kärnvapenarsenal?

Inte så få iranier förargar sig ibland över den skeva logiken. Fortsättningen blir viktig att följa.

Foto: Mojtaba Salimi

Annonser

0 Responses to “Iranavtalet – diplomati når längre än konfrontation”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv