Dagens säkerhetstjänster i skottgluggen: Andreas Normans klagodikt över det förlorade frihetssamhället

Ibland visar oss skönlitteratur bättre än tv-nyheterna tidens ansike. Även deckare eller berättelser utan direkt konstnärlig avsikt kan ge påtagliga aha-upplevelser.

Förra året gav Andreas Norman ut en sådan thriller. Norman är alltså UD-mannen vars första bok handlade om hans vånda då han för tio år sedan sändes ut för att identifiera tsunamioffer i Krabi, Thailand. Tiden där öppnade hans blick för en belägenhet utan trygghet och mänsklighet, då myndigheten i Stockholm sökte ge direktiv för att bemästra vad som utspelades på Thailands stränder.

NormanI sin senaste thriller En rasande eld återger Norman ett rafflande svenskt UD-drama, som utspelas i den moderna terroristjaktens skugga. En ambitiös ung svensk diplomat, Carina, får efter ett säkerhetsmöte i Bryssel av en samvetsöm kommissionsjurist ofrivilligt motta en hemligstämplad rapport om ett tilltänkt nytt spionorgan inom EU som han ber henne sprida. Rapporten avses ge EU stora befogenheter att gripa misstänkta och tillåter en närmast obegränsad tillgång till okonventionella metoder. USA:s säkerhetstjänst avses få rätt att jaga misstänkta terrorister inom EU. När det står klart att den unga diplomaten fått det heta dokumentet, ringer alarmklockorna. Hon har kort innan inlett en förbindelse med en egyptier vars släkt visar sig ha band till det Muslimska brödraskapet. Nu blir hon lovlig måltavla för sin avdelnings ledning, men fallet förs snart upp på betydligt högre nivå och engagerar snart den brittiska säkerhetstjänsten varpå en desperat jakt vidtar där alla medel brukas, vänner och kontakter nagelfars och Carinas liv och värdighet blir en ren förbrukningsvara.

Mer av intrigen skall inte avslöjas. Boken utlöser dock många oroade tankar. Att Norman själv sagt sig ha en förebild till händelsekedjan, låt vara med annat än terrorism som röd tråd, är bara det tänkvärt. Visst har de mörka dragen i historien spetsats till, så sker ju i många thrillers, men boken är kuslig snarast genom att visa arten av den dolda verksamhet som officiella säkerhetstjänster bedriver. Här mister chefer, medarbetare, ansvariga i säkerhetsorgan och andra, då ett fall av höga vederbörande har klassats som terrorhot, till synes helt sinnet för proportioner och söker med alla medel komma åt ”objektet.” Det ges i denna jakt bokstavligen ingen pardon. Psykologin då mäktiga personer utan insyn tar rädda, utlämnade och föga ont anande människor i upptuktelse ger spelrum för krafter, som läsaren kan tycka inte bara är obehagliga utan bitvis barbariska.

Det gäller inte bara hur säkerhetstjänster som sådana agerar. Vi ställs också inför den speciella sorts självsäkerhet som en stormakts tjänstemän och agenter utvecklar i vetskap om att kolleger i små länder reagerar tjänstvilligt och gärna gör vad som förväntas av dem. Lägg till detta att dessa säkerhetsansvariga i stormakter i mycket drivs av sin vetskap om sin speciella och gränslösa makt, att de är försedda med samtidens bästa vapen- och övervakningsarsenal inklusive högteknologiska smyg- och flygfarkoster, skyddade av sekretess och inövade vilseledanden liksom att de står över normala krav på rapportering och givetvis inte heller själva är fria från rädsla och tunnelseende i den hotfyllda verklighet där de rör sig. Dessa säkerhetstjänster pressas därtill av politiker med krav på att till varje pris avvärja förmodade hot, varför de lätt släpper mänskliga hänsyn och agerar självrådigt och hänsynslöst. Deras agerande stöds i det skildrade fallet av den lilla landet Sverige med dess önskan att bistå och vara till lags, väl vetande att detta agerande kan ge chanser att i framtiden dela viktiga fakta och nyttja den större säkerhetstjänsten med dess stora resurser.

Visst behövs både militärt försvar och säkerhetstjänster. Visst är den historia som Norman har skapat både fiktiv och tillspetsad, men det finns dock tillräckligt av sannolikhet i den för att göra en läsare vredgad och egendomligt uppgiven. I stort som i smått fångar Norman in tecken på, hur trängda människor i skottgluggen söker värja sig, medan andra äger maktbegärets alla drivkrafter. Det, som inte borde få ske, döljs på skilda sätt genom medel som nedtystande och desinformation, likaså via försök att omskriva obehaglig verksamhet med ett särskilt nyspråk som nog få av oss egentligen skulle vilja använda.

”Vi måste bara stå utanför det här,” tänker läsaren. Denna sörja av solkigt hemlighetsmakeri och tyst godtagande också av orimliga beslut, liksom av inlärd undfallenhet enligt olika policyramverk som beslutats långt från den operativa vardagen och som skorrar mot presskonferensernas och festtalens ljusa klichéer! Ändå är även flera nordiska länder redan inne i dessa kretsar och dras med tiden längre in i dem. Två Nato-chefer är redan skandinaver, vilket har fått en del att utmåla det ”nya Nato” som ännu en försäkringsorganisation med drag av H C Andersen-idyll. Tänk ändå att tusentals band och bl a en rad okända samarbetsprojekt knyter oss till de stora länderna med deras krassa tänkesätt och cyniska bedömningar, vilket får likgiltighet och uppgivenhet att stilla men försåtligt sprida sig i vår gemensamma föreställningsvärld.

Sverige har med Andreas Norman fått sin egen John Le Carré och man önskar honom flera framgångar som En rasande eld.

Annonser

0 Responses to “Dagens säkerhetstjänster i skottgluggen: Andreas Normans klagodikt över det förlorade frihetssamhället”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv