De som vill att fler flyktingar skall komma kan riskera Syriens återuppbyggnad

Att läsa DN kräver i dag säkerhetsbälte. Om det som förr bara var någon lärobok vars syn på könsroller väckte DN:s vrede. Eller att tidningen gav sig på någon naturvetarinstitution som sparat gamla dödskallar. Nej man mästrar polisen för de så kallade ”romregistren”, dag ut och dag in. Och nu är det som få har undgått flyktingarna från Syrien som får tidningen att försvara ett praktiskt taget gränslöst flyktingmottagande, allt medan de som vill se andra lösningar avfärdas med upphöjt förakt.

Det osar av ilska i DN och Expressen, litet mindre men dock i Aftonbladet och SvD.

Beror det – som en del tycks tro – bara på att folk tycker olika i den laddade migrationsfrågan och på att invandringen i sig kan väcka rädsla för framtiden?

En del verkar tro det. Andra söker ana en agenda, där flyktingfrågan visserligen också ses som viktig i sig men i vissa kretsar samtidigt ges ett ”högre” syfte, fritt för tolkningar.

Många ser i vart fall att debatten hårt styrs upp. De som vill bromsa invandringen bemöts inte seriöst utan åsätts nedlåtande klichéer. Ledande opinionsskribenter fördömer deras åsikter i klump utan att bemöta dem i sak. Handlar då inte folkstyret om att lyssna på den andre, kan man fråga, och om att något litet söka förstå? Medan debatten pågått har ändå män som Paul Collier, brittisk migrationsforskare, sagt att EU mer än att öppna gränserna bör hjälpa till att starta syriska exilföretag i grannländer som Jordanien. Företag som ger flyktingar arbete och som då kriget är slut kan flytta åter till Syrien och hjälpa landet på fötter. Fraser Nelson, tidningen Spectators chefredaktör, varnar (SvD 7 september) för att EU orsakar många dödsfall om det fortsätter locka människor ut på havet i usla båtar, medan den norske diplomaten och flyktingsamordnaren Jan Egeland – tidigare vice FN-chef – vill se en ny ”Marshallhjälp” som i Mellanöstern stödjer syrierna så att de efter kriget lättare kan återvända och brain drain förhindras. Män som dessa skiljer i synen på Syrienfrågan välgörande ut sig från den svenska konsensuslinjen.

Tråkigt är att så snart de kritiska märker att konsensförsvararna inte låter sig rubbas, byggs en vrede och en frustration upp, som får vissa att höja tonen och förgrova argumenten medan andra blir uppgivna och tystnar. Båda så klart lika illa för idéutbytet. Lägg till detta en moraliserande stil främst hos flera liberala medier så blir hettan och pulsen i nätdebatten mer begriplig. De sociala medier som saknar DN:s grindvakter får helt enkelt bli en boxboll och en säkerhetsventil – kanske den enda som återstår. Samtidigt som de som formar de fria medierna söker nå saklighet och trovärdighet. För vem vill dagligen hunsas och fördömas, även om det inte sker direkt utan i tv och tidningsspalter? Märkligt nog ser sig DN och andra moraldomare som både unikt humana och fria från krav på att motivera sina åsikter.

DN:s egen kolumnist Johan Croneman skrev (DN 8 sept 2015) kritiskt apropå SVT:s nya domstolsserie: ”Vad finns det kvar för tittarna att vänta på när programmets producent redan bestämt sig för vem vi ska heja på?” Orden kunde lika väl gälla DN:s egna läsare i förhållande till tidningens flyktingpolitiska linje. Man har ”redan bestämt sig”. Såväl ledarskribenter som reportrar blir därmed förutsägbara så ”vad finns det kvar att vänta på”.

Lustigt nog tillämpar DN en metod som brukar fördömas hos dåliga chefer, nämligen att vägra lyssna på, respektive att via språk och attityd ignorera, sina underställda (särskilt om dessa är kvinnor). Så agerar i dag också många av dem som vill se oreglerad invandring. De förklarar att motståndarna har problem med sitt liv, och tillskriver dem godtyckligt förmenta psykiska drivkrafter och åsiktsmönster.

Det är en sak att säga ”du, som tycker så är främlingsfientlig”. I våra medier dras trådarna ofta ut längre än så, då skribenten förklarar att ett visst oönskat handlande ligger ”i förlängningen” av en framförd åsikt. Ungefär som i McCarthytidens USA när vissa fick veta att det kanske inte var kommunister men väl ”on the road to Communism”. Ibland stämplas i dag folk som fascister eller nazister, fast de uttryckligt försäkrar att de inte vill bygga koncentrationsläger eller utrota migranter.

Flyktingfrågan tycks DN se som en händelse i det blå. Den har ingen förhistoria och dess orsaker ges förströdd eller ingen uppmärksamhet. En bland dem som går litet djupare är Skånska Dagbladets chefredaktör Lars J Eriksson som den 8 augusti skrev: ”I en intervju nyligen talade den tjeckiske presidenten Milos Zeman ett klarspråk som också andra politiker borde tala. Han sa att ’dagens migrationsvåg uppstod som följd av den galna idén om ett väpnat intrång till Irak, där massförstörelsevapen ska ha funnits, men aldrig hittats’. Även den lika galna idén att ’skapa ordning’ i Libyen och Syrien har bidragit. Skulden för detta menar han låg hos USA och de länder som utgjort landets supportrar i dess galna krigsäventyr. Samtidigt som USA skapat ett nästan femtonårigt krigstillstånd i arabvärlden – ett krig som dessutom sannolikt kommer att vara i flera årtionden till – smiter landet från sitt ansvar för flyktingkatastrofen. Till USA är gränserna stängda, färre än 1000 syrier har fått komma dit.”

Visst, orden må vara journalistiskt förkortade, men nog rymmer de en poäng. Eriksson tillägger: ”Först lastar [amerikanerna] över huvuddelen av flyktingkatastrofen på Europas länder. Sedan vill de också lasta över de militära insatserna och kostnaderna [här avses bl a ett förslag från en tankesmedja i USA om att använda svenska Gripenplan över Syrien] både i pengar och människoliv på oss.”

I anslutning till det stora upprop i flyktingfrågan som DN tilkännagav den 6 september ondgör sig ledamoten av Svenska akademien Kerstin Ekman i samma nummer över att man i dag öppet får framföra ”sina unkna och illa underbyggda åsikter” om migrationen – men vad hon därmed avser säger hon inte. Inte heller avger hon någon som helst analys av fenomenets ekonomiska eller praktiska sida. Allt är blödande medkänsla. Men att en sådan syn på invandring och flyktingmottagande som hon bekänner sig till har fått försvaras med ”illa underbyggda åsikter” vet nog alla som i sommar följt medierna.

DN berömmer sig av en rationell och resonerande ansats till samhällsfrågorna men jagar i dagsläget främst och med förvånande aggressivitet misshagliga opinionsbildare. I dagarna har man till och med luftat tanken att staten bör gå till rätta med de feltänkande. Den 6 september skrev Peter Wolodarski om hur hetsen mot en viss folkgrupp i 1960-talets Polen fick hans familj att fly till Sverige och han själv födas här. ”Hatkampanjer kan få vagnar att välta” skriver han.

Men den 23 augusti var han redo för sin egen nya slutsats: ”Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättsstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp.” Skälet han anger för att ingripa rättsligt är att ny teknik låter digitala budskap nå många fler mottagare än förr. I ena fallet stod en kommunistisk regim i Polen för inhuman förföljelse, i det svenska fallet är det i stället något så lösligt som tyckande individer på nätet som DN-chefen ser som så hotfulla att han överväger lösningen att de på statens vägnar knips åt och stoppas.

Man kan lätt tänka så: Hur ofta har inte DN ignorerat andra budskap än tidningens? Hur ofta besvarar DN:s egna skribenter ens den allra hövligaste invändning från läsare på nätet? Hur ofta ger tidningen över huvud taget folk chans att bemöta orimliga eller felaktiga påståenden i spalterna? Den som har erfarenhet av detta kan tycka att Wolodarskis ord har ett både självgott och kusligt drag.

Man skall inte söka en ”agenda” bakom viljan till godhet, låter DN nu sina läsare förstå. Om dess egen syn på flyktingkatastrofen utöver att förorda hjälp har ett längre syfte kan nog inte uteslutas. Den inrikes ilska som Wolodarski och medarbetare rör upp må vara en sak. Det riktigt tragiska sker när deras linje drivs så envist, att det kan skada syriernas chanser att reparera krigets skador och få sitt land att fungera igen.

Annonser

0 Responses to “De som vill att fler flyktingar skall komma kan riskera Syriens återuppbyggnad”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv