Ge de historiska stilarna en äreräddning

I dag ser många lite ironiskt på historiska stilar. ”Låt det gamla vara glömt – Låt de döda begrava sina döda”.

Att bygga som i äldre tider tycker många är fel, för hus skall ju ha en ”tidsreferens.” Sättet att rita hus går förstås ständigt framåt som allt annat. Men under vissa perioder har man samtidigt avsiktligt arbetat i äldre manér, ofta fast många hus också fick spegla tidens anda. Även under år då förnyelse hyllades, arbetade flera arkitekter medvetet efter äldre förebild.

Det gäller i Sverige kanske särskilt under den oscarianska epoken, då en ny borgerlighet gärna bosatte sig i ”medeltida” palats, då rådhus uppfördes i massiv Vasastil och egnahemspionjärer tog efter bondgårdar och torpstugor. Vem störs av att Ragnar Östbergs stadshus har italienska renässansdrag, eller att Ferdinand Boberg skapade elektricitetspalats i ottomansk anda? Den kända Gustav Vasa kyrka i Stockholm passar så väl med sin exteriör från en klassisk epok att vi nästan tror, att templet tillkom under denna. Desto lyckligare är förstås de, som anar det lätta jugenddraget i kyrkans utförande.

Sir George Gilbert Scott

Sir George Gilbert Scott

Ett exempel på hur man lekte med historiska stilar just som moderniteten säkrade sina positioner ger den brittiske arkitekten och kyrkorestaureraren George Gilbert Scott, som med sin konsekventa men också personliga neogotik kom att prägla såväl en rad engelska stadsmiljöer som byggnader på landsbygden.

Scott som grundlade en arkitektsläkt – verksam ännu ett stycke in på 1900-talet – blev bl a känd för en rad verk som Kelham Hall på den engelska landsbygden samt St Pancras Station, Albert Memorial med flera i London. Scott framtonar på bild som en typisk viktorian med polisonger och kal hjässa. Han sägs ha varit allvarlig och innerlig, just som en viktorian skall vara. Plikttrogen och starkt produktiv skapade han verk som både har väckt beundran och irritation. Scott var inte bara hängiven den gotiska stilen utan även så väl insatt i dess motiv och uttrycksformer att hans verk bde blev nyskapande och personliga. I detta påminner han för övrigt om den äldre arkitektkollegan Pugin, av vilken också en rad välgenomförda neogotiska byggnadsverk finns bevarade.

Efter decennier av misstro visar sig flera åter villiga att i Scotts misskända arbetssätt se förtjänster. Det gäller inte minst hans många restaureringsprojekt. Visst sökte Scott som var frilansare ivrigt få uppdrag, men han vinnlade sig också om att möta uppdragsgivarnas önskningar. De byggnader han restaurerade speglar hans goda kunskaper om varje byggnads ursprung men äger också nyskapande prägel. En uppgift bland många som han löste med glans var att ge Nikolaikyrkan i Hamburg ett ansiktslyft. Scott räddade även en rad engelska kyrkor från totalt förfall. Han provade nya material och motiv på sätt så att byggnadernas individualitet fördes vidare.

Gotiken måste liksom alla stilar naturligtvis förstås utifrån sin tid och dess formspråk, oavsett om vi talar om medeltida mästare eller om de 1800-talsromantiska viktorianer som sökte ge den nytt liv. Utan dess utmejslade detaljer uteblir helheten. I gotikens väsen ligger att inte vara originell, dess arkitekter och hantverkare var knappast formgivaregon. Det kräver därför, som många betonar, kunskap för att riktigt tolka och värdera gotiken. Utan att veta vad ”ribbvalv”, ”spetsbåge”, ”trepass” och så vidare fattar man nog inte gotikmästarnas djupare avsikter, den om att låta människan sväva inför en ljusvision, möjliggjord bland annat genom de ”genomskinliga väggar” som gotikkännaren Hans Jantzen så träffande talar om.

Att enbart läsa om Pugins eller Scotts verk får mig att minnas egna omvälvande möten med äldre engelsk byggnadskonst. En sommar på väg till Cornwall besökte jag den kända Salisbury-katedralen. Den ger, där den ligger omgiven av gräsmattor och tillbyggnader, som varje besökare inser ett praktfullt och ganska gripande prov på medeltidens engelskt byggnadssätt. Den ljusa katedralen formas av sakral ”unggotik” men det kända tillskottet från 1300-talet, det djärva tornet med dess höga spira (123 meter totalt), förstärker samtidigt katedralens uppåtsträvande prägel och skänker en enkelhet och därmed en friskhet som man inte alltid finner hos dåtidens kyrkor. Lyckligtvis kunde denna byggnad uppföras ”på jungfrulig mark” och enligt en egen plan, den behövde alltså inte ta hänsyn till något tidigare tempel. Salisburys enkelhet har mycket riktigt påverkat många andra engelska byggnadsverk, inte minst tempelherrarnas kända kyrka i London.

Att sommaren 1965 träda in i Salisburys medeltidskatedral medan klangerna från dess gosskör svävade under valven blev inte bara en uplevelse i sig, här anades väl själva det sammansatta som utmärker den äkta gotiken. Körsången var förstås inte den medeltida, gregorianska, utan återgav snarare något av den engelska reformationsandans och sjöfararlandets på samma gång trotsiga, jublande och tragiska erfarenhet, inte minst med tonvikt på ’erfarenhet’. Katedralens väggar är både på grund av stenmaterialet och fönstren ljusa; det kända Trefaldighetskapellet får till och med dagsljus från tre håll. Jag lärde mig senare att katedralens valv hade gjorts ovanligt breda, så att de då vanliga processionerna lätt skulle kunna röra sig inne i kyrkan. Samtidigt som det katolska i en mening givetvis är borta, har en del gamla seder och även de gamla katedralsämbetena från förreformatorisk tid här kommit att behållas, främst sägs det därför att Salisbury inte hade något kloster som kunde inge Henrik VIII och hans män någon misstanke om att man velat hålla katolska bruk kvar. Med Salisbury förknippas även den tidiga så kallade Sarum-riten (’Sarum’ är Salisburys latinska namnform), i vilken de katolska kyrkobruken ännu delvis ännu ingick och som även infördes i reformationstidens gudstjänstordning för hela landet.

Salisbury Cathedral

Katedralen i Salisbury (Foto: Lambert)

Det lär finnas en markant skillnad mellan engelsk gotik och fransk – det land där denna stil först uppkom. Britterna tog förnämt avstånd från den yppiga franska stilen och värnade mer om sin egen anglo-normandiska tradition, något som bland annat märks i en förkärlek för gallerier som placerats in över kyrkornas valvbågar. Engelsk gotik är samtidigt mer färgrik än den franska, men framstår på flera sätt också som utrerad i sin enkelhet, något som inte bara lär ha haft med fattigdom att göra. I Salisburys fall bidrog stadens rika borgare generöst till katedralbygget. Katedralen här är också typisk engelsk genom att man har avstått från systemet med strävpelare; fasaderna är i huvudsak raka och det franska sättet att stadga byggnaden med stödjande anordningar av stort tekniskt raffinemang är frånvarande.

Klart är att Salisbury såsom byggt på 1200-talet ger ett gott uttryck för sin tid. Hur är det då med de många ”imitationer” av gotisk stil som senare har skapats?

Själv besöker jag ibland Stefanskyrkan i Stockholm, en mindre byggnad av kalksten fritt skapad efter en engelsk lantkyrka i den sengotiska så kallade ” perpendicular” style (perpendicular betyder rak, uppåtstående). Stefanskyrkan känns med sin lätta, ”skandinaviska” anpassning av gotiken knappast som stelnad eller imiterande, utan äger tvärtom en avrundad personlighet. Detta gäller även flera andra byggnader efter äldre förebild även i vårt land. Man kan knappast tro att ens utgångspunkten har varit att ”imitera”, snarare har det gällt att hitta en väg att förnya i ett läge då arkitekturen blivit stelnad eller upplevts som dogmatisk. Några ord som yttrats om en svensk, något senare själsfrände till Scott, Helgo Zetterwall, är på det sättet upplysande: ” I sina restaureringar sökte  Zetterwall återupprätta en förlorad arkitektonisk konsekvens och satte den konstnärliga helheten framför autenticiteten” (NE).

Att återskapa en ”förlorad arkitektonisk konsekvens” bör verkligen betonas, då det tycks peka mot en annan utgångspunkt än den blotta imitationens, eller framkalla bilden av en av förebildens auktoritet och strålkraft bländad konstnär som glömt bort vad han själv kunnat tillföra. Tendensen att se motsättningar mellan ”historiserande” och ”samtida” stil verkar för övrigt olycklig, för att inte säga destruktiv. Vi borde se hur en stil mottagen i nya omständigheter kan skapa en livgivande spänning som besökaren genast märker. Vi borde därför mera än nu uppmärksamma historister och så kallade eklektiker och se vår egen roll i att nyansrikt och förstående karakterisera och bedöma varje arkitekt utifrån den personliga syntes som han lyckas skapa.

Foto av katedralen i Salisbury

Annonser

0 Responses to “Ge de historiska stilarna en äreräddning”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv