De neokonservativa – felande länk i svensk analys av USA och Nato

I Sverige föregicks tidigare alla större offentliga beslut av utförlig debatt. Först gjorde man även en kvalificerad offentlig utredning. Ju viktigare frågor det gällde, desto mer angeläget ansågs detta. Men denna goda praxis har ändrats, oklart varför.

Inom försvars- och säkerhetspolitiken föll den övergripande analysen på våra försvarsutredningar. Men även sådana kan missa sitt mål. Det krävs för detta slags uppdrag inte bara professionell och försvarsteknisk insatthet. Betydande kunskap om grundläggande historia och psykologi samt viss fantasi inför vad stater och människor kan ta sig för är avgörande.

Nu står vi, fast frågan nyligen utretts, åter rådvilla vad gäller vår yttre säkerhet. Efter många år då problemen offentligt tonats ned, då få lekmän brydde sig om försvaret och även yrkesofficerare och försvarsutredare, däribland en tidigare moderat försvarsminister, bedömde risken för militära hot vara låg, är som bekant opinionen på väg att bli mera försvarspositiv, fast nu snarast utifrån osäkerhet, rädsla eller pessimism. Att skala ned försvaret anses efter Georgienkriget och det ryska återtagandet av Krim samt agerandet i Ukraina av fler svenskar ha varit ett misstag. Många beklagar att värnplikten lades på is liksom att vi gjorde oss av med militär kapacitet, installationer och utrustning.

Till ett seriöst krismedvetande hör förstås även strävan att hitta lösningar. Främst faller den uppgiften i dagens Sverige på våra spetsofficerare och säkerhetsforskare, liksom på politiker och diplomater. Fast man här kunde förvänta sig en professionell attityd med vilja att se vår säkerhet i ett vidare sammanhang, bär de slutsatser som våra yrkesmän drar ändå viss prägel av mode och tillfälliga idéer. Numera är det till exempel inte som förr den hävdvunna neutraliteten eller icke-militära former av internationell samverkan som föresvävar våra debattörer. Blickarna vänds snarare mot det samarbete i Nato som vi delvis redan deltar i, men där en rad yrkesmänniskor nu anser att vi skall begära fullt svenskt medlemskap.

Så förs åter en debatt vars seriösa avsikt visserligen inte kan förnekas, men som ändå är märkligt teknisk och snäv. Man resonerar med viss överdrift sagt kring Nato som om det vore ett neutralt och opolitiskt redskap, en sorts försäkringsbolag på den fria marknaden vars tjänster kan bedömas som en hem- eller brandförsäkring.

Att Nato har sin förhistoria, att organisationen uppfattas på ett bestämt sett av många ”motståndare” och att den har sitt record med misstag och felbedömningar borde ju ändå stå klart, och därför också väntas ingå i en god analys. Det borde vara en kärnfråga vilket slags idéer om krig, säkerhet och demokrati som innerst bär upp organisationen men den saken lämnas helt åt sidan.

Det är dock ingen hemlighet att Nato och dess tidigare insatser väckt tung internationell kritik, inte bara av uttalade pacifister eller vänsterideologer utan även från annat politiskt och vetenskapligt håll. Även vissa som tidigare medverkat i militära operationer – däribland svenska officerare – har ställt sig undrande till arbetsmetoderna, så till exempel i Bosnien. Nato som bygger på frivilliga beslut av medlemsstater har ibland fått stöd bara av enskilda Natoländer då man intervenerat i konfliktområden. Men den bild som råder av Nato gäller organisationen som helhet och den är delvis svårt belastad. Det bildar en mörk faktor även för en stat som likt Sverige överväger ett medlemskap.

Särskilt ett slag av påverkan bakom dagens Nato har – trots sin stora betydelse – passerat så gott som obemärkt i svensk debatt. Jag tänker på de kretsar av så kallade neokonservativa som sedan flera decennier spelar en roll för att påverka och forma amerikansk utrikespolitik. Kretsar där man särskilt tar sikte på att sätta in militära medel, inte minst Natos. I de talrika inläggen från senare år om svenska säkerhetsbehov nämns som jag har kunnat se inte ett ord om de neokonservativa. Det betyder inte att de är irrelevanta i sammanhanget, tvärtom. En misstanke kan möjligen väckas att man från högre ort vill ha ett enkelt alternativ och att frågor om att Nato skulle vara belastat liksom om dess beroende av en militant idérörelse helt enkelt är för känsliga för att öppet beröras.

De neokonservativa bildar såväl i USA:s allmänna som i dess utrikespolitiska sammanhang en välkänd påtryckargrupp. De är hyllade av vissa, och lika avskydda och ifrågasatta av andra. ”Neos” är personer med något olika bakgrund, delvis också sådana som man knappast skulle vänta sig i en rörelse som säger sig vara ”konservativ”. Det finns vid närmare påseende ett betydande inslag av tidigare vänstertänkare och av en kvardröjande vänsterradikalism bland de neokonservativa. Framför allt noterar man en rad tidigare trotskister som under intryck av olika händelser – eller utifrån ändrade personliga ambitioner- har bytt ståndpunkt.

När människor byter åsikt kan man lätt tro att de överger allt vad de tidigare stått för. Så är det i verkligheten mera sällan. Hur man reagerar, utvecklar sympatier och antipatier hänger ofta med, fast de yttre villkoren ändras. Emotionella vanor verkar alltjämt, fast riktade mot nya föremål. Så tycks det i hög grad vara med de neokonservativa. Dessa har nog övergett sina tidigare krav på att enligt rena vänsterlilnjer omforma samhället, det privata ägandet och styrmetoderna. Nu säger de sig vara för den liberala demokratin och den fria marknaden, men deras gamla synsätt lyser igenom i form av en mer eller mindre verklighetsfrämmande människosyn och genom en ovilja att inse den personliga frihetens sköra villkor. Neos visar kort sagt skepsis mot traditionella samhällen inklusive deras eget. Inte minst utrikes- och säkerhetspolitiskt möter en rad gamla vänsterimpulser.

Var skall man då söka de neokonservativas rötter? Man får gå ett stycke tillbaka tiden, faktiskt till Europa och slutet av 1700-talet. Under den banbrytande franska revolution som inleddes 1789 blev således en grupp aktivister känd som ”jakobiner”. Dessa hyste starka övertygelser, var (till skillnad från de mer moderata s k girondisterna) ovilliga att kompromissa och var beredda att gå långt för att ersätta det på den tiden skiktade franska samhället. De ville med sin politik förverkliga en radikal enhetsidé och ett centraliserat styre. I bakgrunden låg tänkaren Rousseau och hans idé om ”allmänviljan” som skulle ersätta individernas, ståndens och gruppernas åsiktsbildning. Kungamakt och kyrka angreps. Men också lokal självständighet liksom självstyrande yrken, partier och organisationer motverkades. Det franska civilsamhälle som levt fram till dess bekämpades och en rad fria sammanslutningar förbjöds. Om människors omsorger i äldre tid främst gällt närstående, i kvarteret eller i byn, förutsattes de nu gälla hela nationen – byråkratiskt ordnad och buren av en ny sorts ”dygdigt medborgarskap.” Med nationen skulle inte jakobinerna låta sig nöja – ytterst riktades deras påbud om enhet och utjämning till mänskligheten. Att uppoffra sig för nationen, liksom för ändamål långt bortom den egna horisonten, ansågs mer ädelt än att sköta sin egen täppa. En ”fjärrmoral” ersatte ”närmoralen,” för att använda sociologen Hans L Zetterbergs uttryck.

Bakom de eldande orden ”Frihet, jämlikhet, broderskap” sattes i revolutionens nya retorik samtidigt uttrycket ”ou la mort” in. Det betyder betecknande nog: ”eller döden”. För dem som alltså inte ville foga sig i jakobinernas krav fanns inget hopp. Att jakobinerna menade allvar visades på flera sätt men särskilt av den ökända så kallade ”terrorn” genom vars oförutsägbara, rättslösa godtycke de i ett par år satte skräck i befolkningen. Under denna tid skördade politiskt våld och förföljelser tiotusentals dödsoffer, först bland ståndspersoner och kyrkliga dignitärer samt ordensfolk, men senare även i form av misshagliga revolutionärer och oskyldiga civila. I den berömda så kallade Pariskommunen våren 1871 fick terrorn en sen repris då radikaliserade småborgare och intellektuella slogs mot reguljära republikaner i blodiga gatustrider som kostade 20-30 000 personer livet, samtidigt som bl a stadens ärkebiskop arkebuserades. En viktig del av den första revolutionens kraft riktades som bekant ut mot Europa där stora, uppbådade revolutionsarméer under Napoleon med vapnens hjälp och burna av en ny, metodisk hänsynslöshet sökte riva ned traditionella samhällen och ersätta dem med 1789 års institutioner.

Dagens neokonservativa vill väl knappast primärt ta till terror. Några rena kopior av jakobinerna är de inte. Men som jakobinernas arvtagare i viktiga avseenden blir de ändå bärare av en påfallande expansiv, systematisk och närmast revolutionär form av demokrati. De förordar visserligen inte dödsstraff för misshagliga men väl aktiva, om så krävs även militära insatser för att sprida sin version av folkstyre till länder som ännu inte har detta styresskick. Redan jakobinismens exempel togs långt efter 1789 efter på många platser, vilket bland andra historikern R R Palmer har utrett, och på 1900-talet har det närmast bildat en sorts skola. Resultatet av dessa impulser har blivit vida, men knappast medfört det avsedda – en befriad mänsklighet. Tvärtom har våldet trappats upp med traumatiserande social oreda till följd, varvid tusentals eller hundratusentals människor mist livet. Alltmedan de ”neojakobinska” pionjärerna stormat fram har även inrikes konflikter tinats upp och ideologiska våldselement kunna sprida sitt budskap, med än mer förödelse som följd. Vi ser konsekvenserna i dag inte minst på Balkan och i Mellanöstern. Att internationell rätt ser kritiskt på länder som söker omforma andra länders samhällen söker de neokonservativa i sin praxis och propaganda kringgå. De väljer liksom sina åsiktsfränder de ryska bolsjevikerna och andra omstörtare gärna ut krislägen som inbördeskriget i Jugoslavien eller diktaturen i Saddam Husseins Irak för sina insatser.

När metoder av det jakobinska slaget inte visar sig leda till målet, och situationen till och med förvärras, kan de neokonservativa hänvisa till sin goda avsikt eller till att deras kampanj inte fått förväntat stöd. Att efteråt krypa ifrån ansvaret och immunisera en felaktig strategi har visat sig fullt möjligt. En del av dem som av skilda skäl medverkat till försök att störta en härskare eller ingripa på någon sida i ett land har dock i ärlighetens namn erkänt sitt misstag.

Enligt neokonservativ lära skall alltså en uppsättning idéer gälla för alla folk och i alla tider. Det kan tyckas självklart för oss som växt upp med FN-stadgan och olika rättigheter. Effekten av en så pass kategorisk hållning kan dock bli farlig eller oförutsägbar, vilket i praktiken blir lika illa. Att människor i dag lever i hägnet av olika traditioner och politiska ordningar, med olika religion och vanor, låtsas de neokonservativa inte om. I fall de gör det, anser de dock sådana olikheter för irrelevanta då de tros böra utjämnas med tiden. Arrogansen är betydande. Den eventuella insikten om lokala olikheter tillåts inte påverka deras strävan att även med våld utjämna villkoren mellan länder och folk.

Dagens neokonservativa utmanar naturligtvis i grunden en klassisk konservativ och frihetlig syn på människan. De visar nonchalant oförståelse för det modernt konservativa tänkande som bygger på insikt om människans bräcklighet och benägenhet för synd och själviskhet. Men också för ett äldre slags tänkande som i alla tider väckt krav på spärrar för individernas själviskhet: etisk uppfostran, etikett och andra konventioner, ävensom lagregler och institutioner till skydd mot brott begångna av girighet och liknande karaktärsfel. De neokonservativa tror inte på ”historiens långsamma prövning”. De tror sig därför inte längre behöva sådana skydd och är beredda att göra rent hus med dem. I tron att de därmed röjer väg för ett bättre samhälle byggt på helt nya, abstrakta principer är de alltså villiga att försvaga eller avskaffa den äldre rättsstatens lagar och civila sedvänjor.

Fast de neokonservativas lära bryter mot så mycket av USA:s tradition – det nedärvda etiska, juridiska och statsrättsliga arvet med maktdelning och vilja att iaktta konstitutionella former, kristendomens och den klassiska liberalismens maning till eget ansvar, personlig strävan till självprövning, hänsyn till andra och önskan att leva inbäddad i lokalsamhället, för att nämna dess viktigare drag – har denna skeva lära lära i dag ryckt in i skolor och universitet, i politiska beslutsfora liksom tankesmedjor, lobbygrupper och medier. Inte minst har under processens gång en sorts militärfilosofi utvecklats som framhäver USA:s stridskrafter inte bara som något defensivt utan som ett legitimt offensivt redskap för att radikalt omforma världen.

Men de neokonservativa märks ändå inte så mycket, säger en del. Själva ordet är ju närmast okänt i Sverige. Kan de då vara så inflytelserika i USA? Svaret är ja. Bland de mer tongivande personer som i växlande mån fångats av dessa tänkesätt kan nämnas Kenneth Adelman, Elliott Abrams, David Brooks, Chester Finn, David Frum, Frank Gaffney, Sidney Hook, Charles Krauthammer, Irving och William Kristol, Michael Ledeen, Lewis ”Scooter” Libby, Joshua Muravchik, Richard John Neuhaus, Michael Novak, Richard Perle, Norman och John Podhorez, Ben Wattenberg och Paul Wolfowitz, personer som alla måste räknas till samhällsdebattens prominenser. Dessutom finns det medlemmar av olika USA- regeringar liksom högre statstjänstemän och politiska talespersoner, som fört de nämndas tankar vidare. Ingen med kännedom om amerikanskt samhälle kan frånkänna dessa personer inflytande eller makt. Såväl inom det republikanska som i det demokratiska partiet återfinns gestalter som tagit till sig deras tänkesätt, likaså i olika kongressutskott och policyskapande kretsar.

Den som emellanåt lyssnar på ledande neokonservativa röster får en kuslig känsla av att de inte primärt vill medverka till andra länders välstånd och trygghet. Desto mer anser de att världens folk skall likriktas socialt och ekonomiskt, så att de kan inordnas i en amerikansk global maktstruktur. Talet om att USA är ett ”exceptionellt” land med en särskild uppgift att sprida demokratin hörs i olika tonarter, likaså krav att militära stridskrafter bör användas för så kallat ”nationsbyggande” i världen. Tendensen började märkas för drygt ett par decennier sedan. 1991 talade till exempel George Bushs dåvarande statssekreterare James Baker om att landets utrikespolitik borde tjäna ”upplysningsideal som kan tillämpas överallt”. Han sade sig även vilja se ”ett euroatlantiskt samhälle som sträcker sig från Vancouver till Vladivostok,” varvid de många samhällen och traditioner som befinner sig där emellan tydligen skulle omformas till den sorts demokrati som USA finner önskvärd. Utgångspunkten var som hos många neokonservativa viljan att fylla det maktvacuum som det fallna Sovjet och dess militära gren Warszawapakten efterlämnat och där bereda rum för egen expansion. Ett ”muskulöst” inflytande bör USA utöva, enligt de båda neokonservativa skribenterna David Brooks och William Kristol, en ”nationell storhets-konservatism” där militärmakten är central. Man kan tillägga att resonemang av detta slag återfinns redan hos Abraham Lincoln och Woodrow Wilson, den senare som bekant första världskrigets omdiskuterade USA-president och den kontroversiella Versailles-fredens arkitekt. Hos ”neos” har dock sådana idéer antagit långt större dimensioner. Bland dem möter föreställningar enligt vilka ett aggressivt eller arrogant amerikanskt agerande mot länder med misshagliga statsskick är ett slags rättighet med drag av plikt och mission, ja till och med uttrycker ”Guds vilja.”

När man därför talar om de neokonservativa som abstrakta idealister och en stark kraft bakom USA:s utrikes- och säkerhetspolitik är det knappast grundlöst, och det handlar heller inte om någon världsfrämmande sekt. Särskilt efter 11 september kom USA genom sin strävan att straffa förmodade terroriststater och intervenera i Mellanöstern och Afghanistan att tillämpa de neokonservativa tänkesätten i en praktisk omfattning som få kunnat ana. Fast den dåvarande president Bush från början inte var aggressivt neokonservativ, och fast han i sin valkampanj förordat en så kallad ”compassionate [medlidsam] conservatism,” kom han i sina krav på vedergällning, militär uppbyggnad och övervakning inom USA liksom globalt efter 11 september snart och med rätt att ses som en neokonservativ centralgestalt.

I Sverige har de neokonservativas idéer åtminstone tidigare haft ganska litet inflytande. I dag utövar de dock ett sådant, fast indirekt och utan namns nämnande. Att en rad svenska politiker och försvarsdebattörer men även medier och kommentatorer i dag föredrar att se en Nato-anslutning som en neutral försvarsåtgärd är i sak anmärkningsvärt. Man talar som ovan nämndes som om detta vore en självklar anslutning till vad som skildras som en neutral organisation med drag av försäkringsbolag – något som alls inte stämmer med sanningen. Här kryper det inte bara in en diskutabel tendens att vilja slippa det ansvarsfulla åtagandet att själv försvara sitt land – en tanke som innebär att eget ansvar kan ersättas med hjälpande arméer som vid behov landar hos oss. Man måste även notera en talande ovilja att klargöra vad själva organisationen står för och se den i dess större, även historiska sammanhang. Det krävs för att nå klarhet även viss kunskap om den rörelse som i så hög grad format filosofin hos en rad nyckelpersoner i och bakom denna försvarsallians. Att USA under 1900-talets utsatta lägen ofta kommit många till hjälp gör att betydande aningslöshet råder om dessa samband. Den goodwill som USA byggde upp under sina ingripanden i de båda världskrigen har skapat ett slags kapital, som för det första gör oss obenägna att kritisera landet i väster, för det andra gör att vi inte fullt ut noterat den förändring av USA:s syn på säkerhetspolitik som har skett. När termer som demokrati och självbestämmande används för att motivera interventioner måste vi dock söka förstå, att dessa termer inte längre betyder detsamma som de gjorde den gången. En ny generation med andra avsikter lägger också en ny innebörd i begreppen.

Debatten om Nato använder sig i Sverige av förvånande, ofta häpnadsväckande naiva, oinformerade antaganden och bitvis rena plattityder. Vi utsätts som alla vet för en ren anstormning där konferens på konferens hålls med samma diskutabla argument, där Nato-folk regelbundet skickas hit, där våra nordiska ministrar inbjuds till Washington och undfägnas i Vita huset, ja själve president Obama var som bekant här härom året för att bana väg för en ansökan. Avslutningsvis kan sägas att så länge de nämnda idékretsarna liksom den påverkan som de utövar på USA:s säkerhetspolitik förblir så pass okända, kommer svensk Natodebatt att halta och inte på något adekvat sätt kunna förbereda oss för det väntande och ödesdigra beslut som vi måste fatta om ett medlemskap.

Några lästips om neokonservatismen:

Andrew J Bacevich: Washington rules: America’s path to permanent war (2010)

Paul Gottfried: War and democracy (2012)

Axel Hadenius: American exceptionalism revisited. US political development in comparative perspective (2015)

Paul Johnson: ”De hjärtlösa människovännerna”. Artikel i Svensk Tidskrift (Sök på http://www.svensktidskrift.se)

Claes G Ryn: The new Jacobinism. America as a revolutionary state (1991, 2011)

Claes G Ryn: America the virtuous. The crisis of democracy and the quest for empire (2003)

Justin Vaïsse: Neoconservatism (2009)

Annonser

Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv