Kan britterna bryta maktkoncentrationens järnlag?

Den som läser om historia ser ofta exempel på hur mindre enheter slås ihop till större, hur små bygemenskaper och stammar får bilda furstendömen, som i sin tur blir till stater och imperier. En som oroat brukar ta upp denna evolutionens ”järnlag” är f ö samhällsforskaren Gunnar Adler-Karlsson. De gestalter som vidgat eller ”enat sina nationer” ses på ett personligt plan som hjältar, Julius Caesar, Gustav Vasa, Bismarck och Cavour, men får i det större synfältet också anses främja en naturlig (i betydelsen obeveklig tendens), nämligen den som går mot allt större och färre härskardömen.

Men 1900-talet fick ändå se gamla imperier brytas sönder och bli till små nationalstater, invänder någon. Visst, men det tycks inte motsäga rörelsen mot allt större, allt färre enheter. Här finns också en sorts ömsesidighet, som i vissas ögon tycks rättfärdiga företeelsen. Erövraren söker nämligen öka sitt välde, medan den vanliga människan som söker beskydd tror sig finna detta just i hägnet av större härskare. I detta underförstådda samspel finns alltså en sorts komplement inbyggt, ett så kallat ”patron-klient-förhållande”, även om det är byggt på vissa illusioner.

Som en alternativ form framstår det så kallade statsförbundet, där rörelsen mot växande enheter delvis motverkas genom laggrundad makt hos delarna. Här finns det tidiga USA med garantier för delstaterna , det moderna Schweiz där besluten fattas på skilda nivåer medan det centrala förbundsrådet har snäva och villkorliga befogenheter, Kanada med sina provinser och Tyskland som efter 1945 delades in i förbundsländer. Genom en sådan ordning förs ett mått av tävlan in i en nation, folket är inte i varje fråga utlämnat åt en central instans och kan även välja mellan de villkor som olika delstater erbjuder. Detta är fördelar som givetvis går förlorade vid en alltför stor uniformering som i dagens EU. Om denna förlust är omedveten för EU-vännerna, eller om de anser den värd att ta för att utjämna villkoren i jämlikhetens namn, är en annan sak.

Man kan återigen i teorin inte bara välja mellan ren isolering och en Gemenskap som kopplar byråkratins famntag på sina medlemmar, utan organisering kan ske på mycket olika sätt. I Europa har vi till exempel Europarådet som i tysthet uppnått mycket av värde. Frihandelsavtalet Efta är en annan form som får sägas ha kommit i skymundan.

När vi i dag möter många britters uppgivenhet inför EU får vi tänka oss, att britterna just har erfarenhet av tävlande och smidiga samarbetsformer i bakhuvudet, varför EU för dem inte upplevs lika normgivande och inte håller måttet. Den som vill tänka på vad det berömda brittiska ”Samväldet” innebär, kan påminna sig att detta är ett tidigare imperium vars kolonier och protektorat i vår tid valt att stanna kvar i denna lösa men långt ifrån obetydliga gemenskap, där de olika medlemmarna också i viss mån har kunnat bestämma hur de vill vara delaktiga.

Bör då en medlem av en samarbetsorganisation, oavsett dess effektivitet eller yttre framgångar, äga rätt att utträda ur den, exempelvis ur den sorts union som EU är? Givetvis kan ett land göra detta, men det verkar i fallet Brexit om rätten hämmas av en sorts kutym som försvårar ett sådant beslut. Man äger nog rätten, men misstänks om man gör bruk av den för att vilja Europa något ont, ja att hysa en sorts hårdhet i paritet med det värsta som 1900-talet bevittnade. Medierna framhäver för säkerhets skull hur oändligt krångliga och ovissa utträdesförhandlingar för ett Brexit-England skulle bli. Affärssidorna varnar för börskrascher och utdragen finansröra. Med tanke på förmodade skador för de andra EU-medlemmarna, liksom på förmodade dominoeffekter bland kvarvarande stater, anses det tydligen inte att en stat genom en Nej-majoritet böra ställa frågan på sin spets.

En term för att utträda ur en stat eller union som historiskt har använts är secessionism (av latiska secedo, gå avsides, da sig tillbaka). Ett sådant steg blev aktuellt bl a i 1800-talets USA, och vi minns från historien att det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet primärt inleddes, inte för att nordsidan ville avskaffa slaveriet utan för att man ville hindra sydstaterna att träda ut ur unionen. Södern ansåg som bekant att frågan om slaveriet var deras ensak.

Ännu väcker en sådan secessionsrätt heta känslor. I år blir frågan som vi vet föremål för folkomröstning i Storbritannien. Skall öriket dra sig ur ett samarbete som det sent och motvilligt anslöt sig till, närmast tll följd av en kupp av dess dåvarande premiärminister Edward Heath? Är det rätt att hänvisa till att medlemskapet i EU inte gynnar Storbritanniens intressen, därför att man förmodar att det skulle vara mer lösamt och ge större frihet att stå utanför Gemenskapen? Bör tron på de förmodade värden, som unionen bygger på, göra att Storbritannien förblir i unionen, fast den ekonomiska kalkylen och det centralistiska beslutsfattandet talar emot det?

Troligen spelar medlemsländernas erfarenhets- och idéarv här in. Ovan sades det att man i Storbritannien gärna (och ofördelaktigt) jämför EU med det gamla imperiet och med samväldet, kanske också med hur samverkan utvecklats mellan England, Skottland och Wales och varför inte också Irland. I Samväldet ingår i dag 53 självständiga länder, flertalet före detta kolonier, i en lös och pragmatisk samarbetsform. Visst har britterna mullrat längre mot EU. De som upplevde Frankrike under general de Gaulle minns dock att även detta land (som tilhörde Gemenskapens grundare) då var en betydligt mer ostyrbar medlem än nu. I Tyskland, där många i tysthet finner EU irrationellt och kostsamt, håller man officiellt tand för tunga därför att landet vill visa Gemenskapen lojalitet och demokratisk trovärdighet.

Även i Holland (också en grundarstat) pyser missnöjet. Finland som gick in samtidigt med Sverige såg först i EU en garanti och en motvikt mot ett starkt Ryssland, samtidigt som man (vilket bl a historikern Max Engman påpekat) har en drygt hundraårig tradition av ”främmandestyre” som ännu dämpar oppositionslusten. Men även där suckar i dag många över Bryssel, dock utan att det lär hota kvarstannandet.

I senaste Spectator ges ordet till en man från vardera lägret. Matthew Parris som vill stanna kvar säger sig beklaga att han tidigare varit för säker på sin sak, men nu vill han ändå se sitt land som en fortsatt Gemenskapsmedlem. Parris menar att de negativa britterna tror att lycka och framgång kommer, bara de slipper Bryssels byråkrater. De vill äta kakan och ha den kvar, och skyller därvid mycket ont på EU-samarbetet – inte minst den maktlöshet som all politik alstrar. Parris utpekar olika karaktärsfel hos Nej-sidans företrädare, och tycks vilja anse att medlemskapet handlar om anständighet, lojalitet och god vilja. Brexit-ivrarna är helt enkelt inga gentlemän. Själva osäkerheten i ”Leave” inger Parris oro: ”’Leave’ is a mystery door behind which lies a choice between many mystery doors.”

Brexit-sidans Daniel Hannan å sin sida kallar Parris tankar amatörpsykologiska, och säger sig ytterst ana en rädsla för friheten i hans fråga ”Which Brexit?”

Daniel Hannan beklagar för sin del att Stanna-sidan tycks anse hans gelikar ogenerösa, Putinvänliga och kallt villiga att placera en bomb under ett fredligt och demokratiskt EU-samarbete. Han försäkrar att han ser ljust på framtiden och inte vill vända ryggen åt allt vad Europa heter, bara åt ett hämmande, otidsenligt EU.

Som känslomässig Europavän med både språkkunskaper och vänskap till många i Bryssel säger sig Hannan ändå vilja ge förnuftet röst. Om EU enbart vore en gemensam marknad, ett regionalt block liksom Nafta eller Asean, vore det inget problem. Detta uppstår i och med att EU lagstiftar i medlemmarnas ställe. Denna legala överställdhet blev inte ens nämnd, då David Cameron för en tid sedan förhandlade med Gemenskapen. Därmed måste man anta att EU bara fortsätter att smälta ihop sina medlemmar till en superstat. Som den tullunion det är, reser EU också tullmurar mot omvärlden, och hotet att dessa vid Brexit även skall resas melllan Dover och Calais tillhör ju Stanna-sidans tyngre vapen. Som en av två medlemsstater vars EU-handel stadigt sjunker och som i dag säljer mera till omvärlden än till EU, drabbas Storbritannien särskilt svårt av denna yttre tullmur. För att sluta ett avtal med Kina måste vi vända oss till EU:s kommissionär, som råkar vara ”en före detta lektor i sociologi från Sverige,” som Hannan uttrycker det. Man får anta att med den namnlösa damen avses Cecilia Malmström.

Vi kan knappast beskylla Eurokraterna för att sticka under stol med vad de vill, menar Hannan. EU:s välfärdskommissarie fru Thyssen vill jämna ut ländernas välfärdssystem, herr Juncker vill se en gemensam armé, och så vidare. Sådana mål är inga udda personers, för de kommer ju från centrala ämbetsmän i Bryssel. Dessutom lär man i Bryssel – med avsikt, och för att inte valet skall tippa i EU-fientlig riktning – hålla en rad åtgärder på is som kommer att betyda flera pålagor på Storbritannien.

”Vi har skapat flera jobb under de senaste 25 åren än de övriga 27 staterna tillsammans. Hur mycket större skall vi då behöva bli, för Guds skull, innan vi kan blomstra under våra egna lagar?” Hannan menar att Bryssel skulle se ett Stanna från Storbritannien som en kapitulation. Skall vi få gehör ens för de blygsamma önskningar som Cameron framförde, frågar han, och skall man i EU-eliten vilja lyssna mer på hans regering då än när hotet om Brexit ännu ruvade över EU?

Hannan tror det för egen del inte.

Annonser

0 Responses to “Kan britterna bryta maktkoncentrationens järnlag?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv