Att litterärt teckna Europas förfall

Vad skänker en roman läsare? Är det historier om lidelsefull, kanske dödsdömd kärlek, eller om särpräglade enslingar och deras tunga livsväg? Bör en värdefull roman (också) ha ett drag som kan kallas, kanske inte politiskt men väl överindividuellt, tidlöst? Något som framträder både personligt och gör verket socialt, representativt?

En del talar för det senare.

I titlar som Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Buddenbrooks eller George Santayanas Den siste puritanen finns detta ställföreträdande drag med, säg gärna i ’klassisk’ form. Till nyare, svenska romaner som uppvisar dem kan räknas F J Nordstedts Sehnsucht-trilogi (om en grupp människor i ett sent 1800-talstyskland på väg att moderniseras), Sven Delbancs totalitära dystopi Moria land, Carl Henning Wijkmarks Sverigeskildring Den svarta väggen, Anders Jallais skarpa säkerhetsromaner, Andreas Normans initierade UD-thriller En rasande eld och Claes G Ryns psykologiskt sett ypperliga A desperate man (om en samvetsöm upprorsman i ett USA på väg mot politisk kollaps. Se f ö min rec. i katolska Signum).

Urvalet kan förstås tyckas godtyckligt. Men titlarna förenar obestridligen något, nämligen ett tydligt allvar och en reflekterad, något pessimistisk människotolkning. De centrala gestalterna spelar knappast avgörande roller i sin tids skeenden. Men dessa gestalter har iakttagarens blick, vilket skänker värde åt vad de säger om tidens skeenden. Berättelserna speglar i enskilda öden några få individers vetskap om att få leva med i händelser, som i äkta mening är tragiska. Tragiken ligger dels i att de är överväldigande och omöjliga att hejda, dels i att bara ett fåtal fullt inser hur olycksbådande de faktiskt är.

En för mig hittills obekant utövare av en sådan romankonst är Michel Houellebecq, vars verk Underkastelse (Soumission 2015; på svenska i Bonnierpocket 2016) väl tål att jämföras med de nämnda titlarna. Houellebecq bor i dag i Spanien men det är nog talande att han lär ha belgisk bakgrund. I detta land har både det tragiska jämte en särskild sorts frihet präglat flera skönlitterära utövare. Vilken britt detta ändå ganska nytra Brexit-år skulle ha skrivit som Houellebecq, tänker man ibland under läsningen!

Underkastelse utspelas i Frankrike inför valet år 2022. Statens auktoritet vacklar, våldsdåd på offentliga platser har blivit så vanliga att de inte mer rapporteras i nyhetsprogrammen och de gamla partierna rasar i förtroende. Underkastelse är i första hand en idéroman, men anspelar även på ”verkliga”, suggestiva händelser vilket gör den trovärdig och livar upp läsningen. Här finns även humoristiska inslag, med drag av cynism. Om detta hade varit en Brexit-bok kunde den ha förlagts till en respektlös och nyter pubmiljö i någon engelsk småstad, tänker man. Underkastelse rör sig i stället bland medelålders Parisakademiker. Dessa äger både kunskap och är måna om sin prestige men har blivit så uppgivna och illusionslösa, och därmed mutbara att deras ideal snart kommer att offras.

Houllebecqs huvudperson kallas François, en medelålders litteraturvetare som vunnit erkännande för den avhandling om författaren Joris-Karl Huysmans som han lagt fram vid Sorbonne. Att skildra denne ”dekadente” litteratör från förra sekelskiftet har tydligen berett François nöje. Hans tes går ut på att Huysmans blivit missförstådd och att den till synes lastbare och utmanande posören själva verket sökte omfatta konservativa värden som religion, tro och familj, varför hans kända övergång till katolicismen var mer uppriktig än många trott. François’ bästa tid ligger nu bakom honom, och vid sidan om sina rutinmässigt avållna föreläsningar sköter han bland annat en affär med en ung studentska, dock utan tankar på äktenskap eller familj.

Vår forskare har yrkeskolleger som lever på ungefär samma villkor. Fastkörda i en forskarnisch tycks de inte närmare anstränga sig för att förnya sina vyer. Medan de vanliga intrigerna och den akademiska tävlan fortgår, kommer studenterna och går medan åldrandet ohjälpligt fortskrider.

Vår Huysmansforskare visar den för intellektuella så vanliga avskyn eller likgiltigheten för politik, samtidigt som han analytiskt rätt skickligt benar upp det franska politiska spelet. Han märker hur de gamla rörelserna, socialisterna och de borgerliga, blivit alltmer inåtvända och får minskat stöd, samtidigt som de nya islamisterna sjuder av liv – också intellektuellt – och har ett program som de vill förverkliga.

Medan dessa franska normalakademiker framlever sitt liv, smider alltså muslimerna planer på en förnyelse i långt större skala, en förnyelse för vilken de slöa och illusionslösa både är en förutsättning och – utan att själva veta det – håller på att bli centrala redskap. I Frankrike har inte bara Nationella fronten växt till, där finns nu även ett islamistiskt parti förknippat med Muslimska brödraskapet. Partiet är inte militant och dolt utan arbetar lika öppet som de äldre partierna. Ordförande är en gemytlig invandrarson från Tunisien. Mohammed Ben Abbes lyckas bättre än trötta socialister och postgaullister behärska det politiska spelet. Han vill dock arbeta försiktigt i steg och tänker sig en Europagemenskap mer präglad av kejsar Augustus romerska guldålder än av EU:s korta och teknokratiska epok. Tyngdpunkten för detta Europa vill Ben Abbes även förflytta åt Medelhavet till, vilket gör att Nordafrikas arabrepubliker får ersätta dagens håglösa statsgemenskap. Inte minst lyckas denne de Gaulle i muslimsk form neutralisera sina väljares rädsla för Islam, så att han når ökat stöd även av traditionella fransmän.

Allt medan de politiska islamisterna skördar framgångar, bereder deras medarbetare på det kulturella och akademiska området energiskt mark för en större ideologisk förändring. Stödda av generösa bidrag från rika oljestater söker de inspirera utvalda intellektuella att börja syssla med Islams litterära och filosofiska arv – Houellebecq visar sig ganska väl behärska den islamiska så kallade diskursen och inte minst sufismen i dess moderna renässans. Islam skildras som en enklare och sannare lära än den kristendom som rört sig så långt sedan medeltidens andliga guldålder och kristet-antika syntes. Ben Abbes som dessutom inser tankelivets enorma prestige i det borgerliga Frankrike ger dessa strävanden helhjärtat stöd. François inser snart det rimliga i, att hans tolkning av Huysmans troskris får bilda grund för ett försök att vinna över honom som professor vid det islamiskt nyorienterade Sorbonne-universitetet.

Genom sin vänskap med hustrun till en senior fransk säkerhetsofficer får François samtidigt en viss inblick i hur den franska sekulära staten ser på de nya islamistiska rörelserna. I skildringen finns här både drag av raljans och fars på den mänskliga svaghetens outslitliga tema, men i huvudsak ger oss Houellebecq en trovärdig bild av hur intelligenta islamister kunde tänkas arbeta för att lägga tankemässig grund för ett nytt samhälle. Något som givetvis krävs i fall de vill få med sig det landets gamla intelligentsia.

Underkastelse är på ytan en bok om hur upplysningens franska arv i en tid av nyfundamentalism fräts sönder inifrån, och hur en ny religiös hunger i par med opportunism och girighet låter den seger som Karl Martell vann år 732 över de ”otrogna” vid Poitiers gå om intet i migrationskaosets 2000-talsfrankrike. Det handlar dock inte bara om mutor med skyhöga löner, eller om chansen att med klartecken från högre ort idka månggifte med vackra studentskor. Läsaren får även en rad stora tidsfrågor belysta: den halvhjärtade demokratins kris, där Houellebecq begrundar om ett folkstyre utan en inre kompass är hållbart i längden, liksom samma problem ställt på EU-nivån. Räcker de värden som upplysningen överfört för att försvara allt vad Europa har uppnått? Och än mera: kan det erbjuda dagens sökande människor en inspiration för en trött och håglös världsdel som utmanas inte bara av islamistiska rörelser utan även av ett uppåtstigande Asien?

Underkastelse bildar i genuin mening en utmaning till alla 2000-talseuropéer.

Annonser

0 Responses to “Att litterärt teckna Europas förfall”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv