När mentalpatienterna föll offer för sjukvårdspolitikens fanatiker

Att många patienter i Sverige led svårt då psykiatrivården på 1990-talet gjordes om har omvittnats. Men vilka tänkesätt låg det bakom reformen? Varför stängdes egentligen mentalsjukhusen ned så drastiskt – till synes utan hänsyn till patienternas behov eller expertisens avrådan?

Man kan påminna om en studie från härom året, E Fuller Torreys American Psychosis: How the federal government destroyed the mental illness treatment system (Oxford, 2013). De bilder av den amerikanska reformens verkningar som ges i Torreys bok påminner en hel del om Sverige efter 1990-talets omgörning.

Torrey påminner först om hur tabubelagd psykisk sjukdom länge var. Den sjuke fördes undan och nekades sin värdighet. Ett exempel ger den olyckliga Rosemary Kennedy, som fick tillbringa sitt liv som utvecklingshandikappad på institution efter att ha blivit (frontal)lobotomerad. På familjefotona fanns hon aldrig med.

Troligen i dåligt samvete över systerns behandling gav så president John F Kennedy i uppdrag åt en viss doktor Robert Felix att reformera den amerikanska mentalvården. Felix som var chef för the National Institute of Health hade långtgående idéer och en orubblig vilja att sätta dem i verket. Hans plan upptogs den gången väl, eftersom allmänheten såg de många patienter som närmast ”förvarades” på mentalsjukhus som en nationell olägenhet. Allt antogs då vara bättre än denna förvaring.

Det ironiska var att medicinska framsteg gjort att färre än förr behövde ta mentalsjukhusen i anspråk. Nya psykofarmaka – med klorpromazinet i spetsen – gav till exempel schizofrena en möjlighet att leva ett långt mera normalt liv. Mentalkliniker som fram till efter kriget hade tett sig som Dantes helveteskretsar med svårhanterliga kramputbrott och bölanden började likna vanliga sjukhus och patienter som kanske tillbringat decennier på sjukhus kunde rehabiliteras och återgå till vardagslivet.

I detta läge drev alltså doktor Felix och hans reformvänner tanken att en snabb ändring krävdes så att även patienter med andra psykiska sjukdomar än schizofreni kunde släppas ur institutionsvården. Nyheten väckte mångas oro men välkomnades inte minst av dem som skötte sjukvårdens finanser.

Utom denna grupps stöd väckte idén om en mentalvårdsreform anklang hos en grupp som kan kallas politiska libertarianer. Dessa fanns både på den sociala höger- och vänsterkanten. De ville dock alla se en utbredd personlig valfrihet som samhällets ledstjärna. Ingen fick pålägga individen ett tvång, allra minst staten. De visste samtidigt ofta för litet om mentalsjukas villkor för att kunna förstå vad vissa sjukdomar krävde. De kunde inte därför inte förutsäga vad reformen skulle medföra.

De patienter som inte längre kunde vara kvar på sjukhusen trädde knappast in i någon friktions- eller problemfri tillvaro. Deras hälsa försämrades och de hänvisades till avsides platser, där de drev omkring hemlösa och tvangs ordna sitt boende i former som närmade sig slum. En del hänvisades till privata vårdhem vars intresse och kunskaper inte alltid räckte till för att möta deras behov.

Hela stadsdelar i de amerikanska städerna svämmades plötsligt över av särpräglade eller hotfulla personer. I många fall drog sig allmänheten snart för att uppsöka allmänna miljöer som parker och bibliotek där utsläppta patienter i sällskap med nya psykotiker höll till.

En av de mer entusiastiska pionjärerna för den nya psykiatrin var doktor Thomas Szasz som ansåg att all tvingande behandling av psykpatienter var fel om man inte kunnat påvisa en klar patologi. Doktorer borde enligt dåtida tänkesätt inte bli statens kontrollredskap för att hålla medborgarna på mattan. Han drev dessa tankar med märklig frenesi och ovillig att lyssna på andra.

Att tillgripa tvångsvård var förstås knappast något önskvärt. Det sågs som ett drastiskt medel, men ibland fanns det enligt dåtida praxis inga andra att tillgripa. Detta bör ställas mot de olägenheter som det innebär att avstå från allt tvång och all psykofarmaka.

När friheten utvidgas på papperet, kanske den krymper i verkligheten. Eller så får de berörda lida mera än vid en viss, traditionellt reglerad inskränkning. Kanske är detta lärdomen från det sena 1900-talets mentalvårdsdebatt, en gång bedriven med så yviga gester och med åberopande av så höga ideal att de närmast blev ouppnåeliga.

Annonser

0 Responses to “När mentalpatienterna föll offer för sjukvårdspolitikens fanatiker”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv