Hillary Clintons livsåskådning är problemet

Hillary Clinton tror många är en given vinnare detta valår. Hon anses äga en styrka med vilken få kan tävla. Hon gör mos av sina motståndare för att hon är en äkta människovän, en född kommunikatör och en övertygande talare. I hennes ansikte utläser vi hennes orubbliga tro, att segern är given och att de som söker hindra henne att skörda den bara gör sig löjliga.

Men Hillary borde väl, för att svara mot detta oerhörda rykte, då och då ändå yttra något som vidgar vår syn på vad politik kan uppnå? Kanske borde hon åtminstone ge sina åhörares en föraning om hur svårt det är att nå goda resultat, kanske påminna oss om hur lätt politiska krav spårar ur, även om de väckts med goda avsikter? Att genomföra generella och drastiska åtgärder i ett jätteland som USA kräver dock enorm kunskap och viljestyrka – förutom pengar. Man måste dessutom vara någorlunda säker på, att en övervägd reform gör avsedd verkan och inte motverkar sitt syfte. Att visa ödmjukhet redan på det stadiet skulle om inte annat indikera, att vi står inför en person med verklighetssinne.

Hillary Clinton söker nu agera mittenföreträdare. Hon står över all kritik och hon visar orubbligt bondförstånd, varför hon kan avfärda sin motståndare som en hopplös och chanslös don quijote. En följd av detta är också att hennes inlägg ter sig som bottenlöst tråkiga och beskäftiga och kanske även att vi anar en dold agenda. Kan hon vara så präktig? Den överdrivna självsäkerheten väcker misstanken att hon lovar långt mer än hon kan hålla. Kanske beror detta mera på hennes temperament eller personlighet, kanske har hon även ”lärt sig” av Barack Obama som nog kaxar upp sig för att antyda auktoritet, men som är en haussad och ganska slätstruken ”kommunikatör”. Men ändå. Hennes personlighet utgör ett problem.

Det har under året sagts att Hillary Clinton alltid uttalar sig som om det rådde akut kris. På så sätt kan hon rättfärdiga allt hon gjort som om det vore beslutat under svår press. Misstagen blir mer ursäktliga och hennes självförsvar underlättas. Även om misstag begåtts menar hon sig i alla fall ha handlat med rent hjärta och de bästa avsikter. När hon -vilket hennes rådgivare troligen föreslår henne – skall uttala sig om skandaler som gäller henne och maken ger hon trots en förment ”ångerfullhet” sin egen version av dem och halkar snabbt in på någon tacksam truism som knappast visar vilja att ompröva hur hon handlat.

Att hennes e-post har granskats av FBI tar hon som en förolämpning eller en irriterande olägenhet, ungefär som när en turist klagar över att gästrummet är för kallt, eller som ännu ett dåd av extremhögerns sammansvärjning för att hindra hennes självklara väg mot makten.

Denna sammansvärjning kanske verkar som ett tillfälligt grepp som Clinton tar till i en upphetsad valkampanj. Den är nog mera än så. Utan tron på ogina mörkerkrafter skulle inte den vänsterliberala godheten skina lika klart, varför en sammansvärjning behövs för att rättfärdiga hennes politiska kamp – och för att urskulda själva hänsynslösheten i den. Såväl inrikespolitiskt – genom de numera legedariska ”deplorables” (de ömkliga) och utrikespolitiskt, genom att hon utan hänsyn till följderna vill slåss mot världens politiska bakåtsträvare, skall denna kamp förlänas en Jeanne d’Arcs bländvita rättfärdighet. Medkänslans silkesvante får dölja makthungerns järnhandske.

Hillary Clinton vill ta del i ett evigt krig mot mörkrets krafter, det må vara islamism eller misshagliga statschefer, därför att hon tror sig äga en särskild kallelse att uppnå det goda. Hennes ”realism” avses göra hennes avsikter oantastliga. Hon vill ge sig ett unikt mandat. Inte ens att intervenera med amerikansk trupp – varvid stora förluster i döda måste medräknas – är något hon väjer för. Det anser hon vara nödvändigt och det enda medel som står till buds.

Realism handlar dock om att erkänna det onda i världen, eller i varje fall den djupa bristfälligheten i mänskliga samhällen. Som Hillary Clinton ser världen är det onda verklighet. Men hon förlägger det till andra människor, till felaktiga strukturer och ”tillbakablickande åtgärder,” inte till allas vår egoism och kluvenhet. Tanken närmar sig en privat ofelbarhetsdogm.

Vi kan klaga på att ingen av kandidaterna är särskilt konkret i de frågor de tänker driva om de når Vita huset. Men för Hillary Clintons del vet vi i alla fall att hon gjort till vana att skylla det onda på andra, på det som ligger utanför henne själv.Det är oavsett den inledda FBI-utredningen ett viktigt besked för dem som lägger sin röst den 8 november, men också för alla oss som saknar rösträtt men bara vill veta hur amerikansk politik kan te sig under en president Hillary Clinton.

Annonser

0 Responses to “Hillary Clintons livsåskådning är problemet”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv