Populism har blivit en bekväm slagpåse

”Aldrig var herrarna sämre, aldrig folket bättre” är ett romerskt talesätt.

Man kommer att tänka på det i dag, då ledningen i många Västländer anklagas för att vansköta sina uppdrag utan tanke på folkets och landets bästa. Då missnöjda opinionsvågor skakar en rad länder och politiker, avfärdar upprörda medier sådana åsikter som ”populism”.

”Folkets röst är Guds röst” lyder ett annat tänkespråk. Det bör väl inte tas bokstavligt men låter oss ana, att vi vanliga människor anses ha en förmåga att tänka och bedöma, som inte bara får avfärdas. Politikern och filosofen Edmund Burke menade i liknande anda, att folkets åsikter ofta kan tyckas dåraktigt förhastade, men att dess långsiktiga vilja skall respekteras. Hur man sedan skiljer det enda från det andra är en fråga för sig.

Ofta har det betonats att människan kan missta sig, men att med tålamod når vi en ”grundad mening”. Något liknande föresvävade antikens tänkare, för enligt Aristoteles kan ytliga ”opiniones” förädlas till kunskap och även vishet. På liknande sätt talar en samtida opinionsmätare, Daniel Yankelovich, om att ett seriöst offentligt samtal kan ge upphov till ”mognade” opinioner.

En sak som flera historiker har belyst är hur vissa idéer och livsstilar uppstår och utprovas i högre samhällsskikt för att därpå sprida sig bland folkgrupperna. Det gäller såväl nya idéer och livsstilar som dekadensfenomen. Kristendomen slår rot hos många med socialt inflytande och når senare det vanliga folket. Också då kristendomen tappar sitt inflytande märks detta först hos de högre grupperna i form av en urvattnad ”teism”, ”libertinsk lastbarhet” och liknande. När relativism och cynism som nu sprids kan man iaktta hur äldre normer för anständighet och moral lever kvar hos breda folklager, där man helt enkelt inte godtar den normuppluckring som sociala eliter finner naturlig. Alltså är det fel att förklenande tala om ”populism”; man borde hellre säga att folket utgör de klassiska normernas väktare.

Man kan tycka att våra kloka mediekommentatorer och ledarskribenter åtminstone borde hålla några av dessa insikter i minnet, då de bedömer dagens åsiktsutbyte. Men så sker ganska sällan och då ganska motvilligt. Snarare framställs de tongivande makt- och åsiktseliterna i grupp som både kloka och framsynta, medan vanligt folk i dag avbildas som om de allesammans vore aggressiva och vilseförda.

Visserligen talar en del skribenter om ”höger-” mot ”vänsterpopulism”. Men det utgör ett ganska valhänt försök att seriöst analysera de rörelser som vi i dag ser. (En del minns att den politiske sociologen Seymour M Lipset i sin genomgång av mellankrigstidens partier till exempel talar om ”centerextremism,” en ganska meningsfull term som sällan verkar tillämpas i dag). När även DN i en ledare talar om ”den alltmer professionella populismen” är det dock en intressant signal. Orden kan knappast bara gälla SD:s förmåga att klara medierna utan bör väl också handla om ett politiskt budskap som medges närma sig de ”professionella” partiernas. Som helhet fortsätter dock våra ledarskribenter att med grövre eller finare medel försvara en tongivande elit. Samma medier tycks inte anse, att den alltmer välmodulerade kritik i vitala frågor som de nya partierna och opinionsbildarna framför förtjänar att seriöst bemötas.

Att dessa skribenter kan sägas följa internationella exempel är en sak. Intervjuad av SVT:s Agenda nyligen hävdade sålunda den kända östeuropajournalisten Anne Applebaum att populister är de som ”släpar samhället tillbaka till tidigare tidsåldrar”, respektive till ”ett inbillat förflutet”. Populister hotar också ”Västs institutioner” däribland Nato. Hon anser att de ifrågasätter Irakkriget vilket hotar hela USA:s utrikespolitik.

Anne Applebaum har givetvis rätt till sina åsikter. Här går hon ändå till kraftig överdrift. Vilken sansad person tror att de som kallats populister vill föra hela samhället tillbaka till en viss tidpunkt? Eller ta efter något ”inbillat” förflutet? Detta låter krystat, ja direkt verklighetsförnekande. Vad kritiken mot Väst och Nato angår bör man påminna om att flera insatta bedömare – också i Väst – sedan USA 2003 ingrep militärt i Irak har bedömt denna åtgärd som ett svårt misstag och en tung orsak till regionens nuvarande kaos. Angreppet på Irak och upplösningen av dess armé ledde för sin del till att den irakiska staten miste greppet om sitt heterogena land. Det utlöste också bildandet av IS, en militant grupp som spreds i och utanför Irak och Mellanöstern. Att ifrågasätta detta förhållande – om det nu är det ”populisterna” gör – skulle alltså enligt Applebaum utgöra ett hot mot hela Väst.

Man häpnar över sådan enfald.

Vad gäller de inrikespolitiska frågorna kan man förundras över, att inte den maktutvidgning över människors vardag som efterkrigsåren bevittnat, tidigare eller starkare har väckt politiska motreaktioner. Är det inte detta, som är märkligt? Sociologen Hans L Zetterberg talade på sin tid utan överdrift om hur staten ”koloniserat” civilsamhället. Var då de statliga ingripandena i människors val av välfärd då så självklart goda? Ville vi verkligen alla se offentliga socialförsäkringar som en så pass dominerande lösning? Först efter att vår regering rest krav på att vi skall vilja dela arbetsmarknad, boende, utbildning och vård med hundratusentals flyktingar, som kommit hit till följd av krig framkallade av obetänkta amerikanska militärinterventioner, liksom av extremiströrelser som profiterar på drabbade människors nöd, börjar svenskar och andra folk sätta sig till motvärn. Detta är knappast extremt eller byggt på ”xenofobi”, som en del ansett, det är tvärtom begripligt som led i en överlevnadsreaktion.

När en elitmediechef som Fredric Karén (SvD 27.11.16) med skälvande förtrytelse anklagar folket (maskerat bakom ett intetsägande ”vi”) för att inte vilja ”bryta åsikter” mot varandra eller delta i en offentlig debatt, framstår det som ganska högdraget och irrelevant. (”Livliga diskussioner som landar i olika slutsatser är grunden till ett progressivt samhälle,” förkunnar chefredaktören som om han gjort en nyupptäckt). Likaså när moderatledaren Anna Kinberg Batra klagar över att de personer tystades som under flyktingkrisens tidiga skede ifrågasatte svenska partiers ståndpunkter och regeringens åtgärder, då får det ses som ett försök till omvändelse av en tidigare skyldig som varken ter sig trovärdigt eller övertygande.

Handlar då inte politik mest om att känna sitt folk? Att lyssna och söka förstå hur olika människor tänker och vad de behöver? Är inte folks frihet värd att försvara (friheten att leva ”som man alltid har levt” enligt ett klokt tyskt talesätt)? Vad säger, att de skall ha sista ordet som struntar i nationers och regioners uppdrag att ge trygghet och vårda traditioner? Har vi inte rätt att skapa vår egen problemformulering, utifrån vårt sätt att tänka och leva? Skall inte de internationella avtal som slutits, ofta högt ovan folks huvuden och av för oss okända tjänstemän, kunna ifrågasättas? Skall en EU-ledning som så uppenbart gjort bort sig i ett antal finanskriser då de bröt mot unionens finanspolitiska regler, och som under flyktingkrisen blev så handfallna att de till slut slöt avtal som betydde gigantiska betalningar till EU:s grannland Turkiet, bör dessa ledare förtjäna politisk ansvarsfrihet? Och skall den sorts nackstyva självömkan och snarstuckenhet på vilken EU:s högre tjänstemän ofta (inte minst efter Brexit) ger prov automatiskt utlösa förståelse och avbön från de medborgare som tydligen alltid bort visa tacksamhet?

Svaret är inte givet ”Ja”.

Annonser

0 Responses to “Populism har blivit en bekväm slagpåse”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Carl Johan Ljungberg Ph.D.

Kategorier

Arkiv